Att segla med Aela en bit runt jorden – Hur det känns och hur det kan vara

Hej på er,

Jag som skriver heter Emma och jag mönstrade på i Sixhaven, Amsterdam. Vilket betyder att jag varit ombord i strax över en vecka. Men det känns så mycket längre, en månad minst. Jag tänkte skriva och berätta hur det är att mönstra ombord hos de tre tokarna som utgör Windpowered samt berätta lite om vem jag är och hur hamnade jag ombord på Aela.  

_S7A7560

Jag trillade på Timoty på nätet, han skulle segla jorden runt. Att hitta folk som både har ett brinnande segelintresse och är under typ 35 kan vara lite knivigt vilket medförde att jag efter ett tag mer eller mindre korsförhörde honom kring den där seglingen. Efter ett tags chattande hade han väckt min nyfikenhet och jag ville så gärna se båten, damen som skulle göra resan möjlig. Helt ärligt kändes det som han hade koll, visste i stort vad som komma skulle. Men vad vet jag? Jag har aldrig gjort något liknande. Jag har seglat en del, familjen har alltid haft en båt. Båtlivet är nog oundvikligt i mitt liv. För två år sedan köpte jag första båten. Hon visade mig så mycket mer än fyllda segel. Hon bjöd på en självkänsla och ett hem, en frihet i vetskapen att jag och Charlie (båten) var ett riktigt bra team. Jag hade kunnat fylla sida upp och sida ner av hur mycket jag växte med Charlie, ensam under segel, när jag insåg att det var där jag hörde hemma, med rorkulten i handen och havet runt omkring. Men det är inte det jag ska skriva om nu, tillbaka till Aela och hur jag hamnande här.

Första gången jag var ombord blev jag bjuden på frukt-te, ur ett vinglas i plast. Där satt jag och funderade på vinglasens otympliga tyngdpunkt. Fantiserade kring hur teet (och all annan dricka ombord) skulle spillas överallt bara på vägen över till Danmark. Men, tänkte jag, de säljer muggar i plast i Danmark med, så de skulle nog klara sig, lära sig efter hand. Timoty fortsatte berätta om resan, jag frågade på. Han var nog lite nervös. Glömde nästan bort sitt frukt-te i vinglaset. När vi pratat en stund undrade han om jag inte ville hänga med på en liten tur med Aela. Ja, tänkte jag, varför inte?

Det var ljust ute, sommaren på gång, men fortfarande riktigt kallt i vattnet. Vinden var kall. Vi gick ut ur hamnen. Riggen var ännu inte i ordning så motorn fick duga. Utanför hamnen finns en vik med en brygga, där vi la till. För att göra rättvisa måste jag tala om att viken låg helt i lä och utan sjö. Men, när han la till Aela vid bryggan hade han stenkoll. Jag var uppriktigt imponerad. Antingen hade han flax och höll världens pokeransikte eller, och mer troligt, visste han precis exakt var båten började och slutade och hur hon rörde sig genom vattnet. Som om de var en, Timoty och Aela.  Där och då, när jag lagt fast förtampen bestämde jag mig för att jag skulle med, mönstra på Aela någon stans under vägen.

Instagram

Så här, en bit in, kan jag konstatera att beslutet att segla med var helt rätt. På grund av lite optimistiskt planering från min sida blev det inte så mycket sömn natten innan jag kom till Amsterdam. Vet inte om jag hade sovit ifall jag haft en bättre planeringsförmåga heller. På natten låg jag i min säng och kände mig som ett barn natten till julafton, sprallig och förväntansfull. Jag skulle få ut och segla! Och inte nog med det, jag skulle få segla en helt ny kust, se delar av världen jag aldrig besökt innan. Jag skulle bo ombord på en, inte jätte stor, båt tillsammans med tre, i stort sett, okända människor. Jag skulle ut på ett äventyr som jag inte hade någon större kontroll över. Vädret, vinden och flera andra människors viljor skulle bestämma över min närmsta tid. Jag var taggad till tusen! Nyfiken på hur jag skulle hantera det, sugen på att inte kunna planera längre än några dagar fram. Kontrolllösheten. Samtidigt var jag nervös inför maktlösheten. Tänk om de inte gillade mig ombord till den milda grad att de helt sonika satte av mig vid närmsta hamn, om vi inte kom överens? Min backupplan, om det fundamentalt skulle skita sig var att ägna tiden åt att tågluffa genom Europa. På något vis behövde jag äventyr! Lite småtrött på skolan och med upptäckslusten glödande i bröstet bet jag ihop och skrev tentorna, satte mig på ett tåg till Göteborg, kramade om mammsen och pappsen, hämtade upp seglarstället och vandringsryggsäcken. Jag packade om allt medan min mor satt bredvid, klockan ungefär halv två på natten, och fascinerat konstaterande hon hur mycket som fick plats i den turkosa ryggsäcken.

När jag senare satt på flygplatsen i Köpenhamn och försökte döda tiden med att titta på andra människor som i sin tur försökte döda tiden genom att strosa runt, då började jag på allvar fundera på om jag hade en skruv lös. Resfebern tog överhanden. Varför ge sig iväg, utsätta mig för det främmande, gå in i det okända? Tänk om det skulle bli fruktansvärt? Eller ännu värre, tänk om det skulle bli fullständigt fantastiskt och underbart, så att jag när mitt äventyr var över skulle sitta och fundera på att mitt vanliga liv inte var bra nog? Alternativet att inte gå på planet och stanna på Kastrup resten av mitt liv flög genom mitt huvud, jag lekte med tanken, men det kändes lite drastiskt och inte så långsiktigt hållbart. Och garanterat skulle jag få ett dötrist liv. Jag gick ombord. Det fick flyga eller falla, känner man inget har man inget upplevt.

Screenshot_20160601-221122

När jag tagit mig till tågstationen i Amsterdam skulle jag hitta en färja över Ij. Det skulle vara nära. Allt som allt skulle det, enligt google maps, ta mig en kvart att komma fram till båten. Jag var trött. Trött. Tappade mitt tuggummipaket men lyckades balansera mig själv och väskorna för att böja mig ner och ta upp dem. Jag kom ut ur stationsbyggnaden och tittade mig omkring. Vart låg den där färjan? Helt plötsligt ropade någon på mig. Och där stod de, alla tre! Med ballonger, skyltar och välkomnande kramar. Jag var framme!

DSC_0523

Vi tog färjan över älven till hamnen. Jag blev välkomnad hem. Vi åt lunch i sittbrunnen. Det var sol, det var sommar, det var sittbrunn. Mentalt var jag var redan långt bort från den tentan jag suttit och svettats igenom ungefär ett dygn tidigare. Senare tog vi gummibåten på en tur genom Amsterdams kanaler som Emmie skrev om sist.

IMG_0891

Första gången jag träffade Emmie och Sofia var en måndag förmiddag. Jag skulle vara på universitetet vid 13 så det var gott om tid. Sitta ner, prata lite, presentera mig. Kolla om det tyckte jag verkade okej och kolla om jag tyckte de verkade okej. Okej nog för att bo nära nära inpå. Jag var lite nervös. Timoty tyckte vi skulle muta dem med kladdkaka, det var visst populärt. Vi ställde kakan i ugnen. Kom på att jag hade en flaska mousserande vin i min bag. Nu är det så att jag, med handen på hjärtat, inte alltid vandrar omkring med en virre i väskan. Helgen innan var det valborg och flaskan hade blivit över, jag hade hämtat upp min väska hos en kompis och senare åkt vidare med bussen mot Hammarö och hamnen. Flaskan åkte ner i Vänern för kylning. Kakan blev klar. Tjejerna dök upp. De blev nog lite förvånade över förmiddagsfikat. Det var omtyckt och allt tog slut. De kändes goa. Jag hade inget att vara nervös för. Fia var enkel att prata med och Emmie vänlig. De förklarade hur man med ett smeknamn som Sill lätt kunde misstolkas för den typen av sill som äts; löksill, senapssill, inlagd sill eller midsommarsill. Jag blev offer för deras egenhändigt hopknåpade personlighetstest. Jag visste att jag ville med ombord. När det var dags att gå till bussen sa jag ses i Amsterdam. De svarade inte nekande så någon del av mig antog att jag klarat personlighetstestet som bestod av frågor likt:

Colgate eller Stimorol
hipsters eller strig
mjukisbyxor eller leggings
land eller hav

Jag satt på bussen och kände att det här var en mycket bra förmiddag.

Hur är det då att leva med dem där tre? Det är mycket sällan tyst. Konflikter seglar snabbt upp till ytan och oftast beror det på att någon är trött eller hungrig. Det känns naturligt ombord och man får inte riktigt ha sina finnar i fred. Det skämtas om allt, hela tiden. Det ända det inte skämtas om är väder, vind, tidvatten och vaktbyten. Det är en ärlig liten båt. Jag tycker det är enkelt att vara mig själv här. Helt plötsligt kan alla bryta ut i sång, väldigt mycket sång ombord. Inte alltid vacker. Men härlig.

Ivan Överdrivan är lite av en hemlig besättningsmedlem som byter skepnad under dagen. Ivan är helt enkelt den som påstår att precis allt är det bästa i världen, den som påstår att Göta Kanal har 700 slussar, minst. Den som kryddar värst just för stunden är besutten av Ivan.

_S7A7504

Matdagar är jämt utdelade, laga mat och fika och diska all disk var fjärde dag. Lyxigt tycker jag. Tre dagar av serverad mat! Det finns heller ingen kyl ombord. Maten är lagom avancerad och den tenderar att alltid ta slut. Alltid någons mage den slinker ner i. Jag skulle också vilja tala om att de, innan de lämnade Värnen stuvade muggar ombord. Nu kan man välja om teet ska drickas i vinglas eller mugg. Under gång är tiden uppdelade i vakter. Ansvarig under sin egen vakt och behjälplig resten av tiden. Också väldig skillnad mot att segla själv. Inte helt ovanligt att i alla fall halva besättningen ligger sovandes i sittbrunnen under gång. Eller, om vågorna tillåter, med en bok eller anteckningsbok uppe på däck. Eller tittandes ut över havet. Mot horisonten där tankarna får flöda fritt utan hinder. Där omöjligheter inte finns.

Varma hälsningar från en Emma som är väldigt glad att vara just här just nu.

 

2 reaktion på “Att segla med Aela en bit runt jorden – Hur det känns och hur det kan vara”

  1. Men gu va kul att du hamnade där Emma! Jag minns att du hörde dig för med mig angående sommarjobb på båt, och så hamnade du hos den goaste kollegan jag hade på just det jobbet!
    Ha det underbart nu alla fyra, och bon voyage!

Kommentera