Portugal, portvin och Zombieland

Ryktet har nått oss att Portugal skulle vara som att komma till en annan planet om man jämför med Spanien. Att det skulle vara lite fattigare. Men vårt första möte med Portugal stämde inte alls överens med det. Den första staden vi hamnade i var Viana do Castelo. Det var fullt i hamnen så vi fick ligga på en brygga utanför, men det gjorde inget. Hamnvakten var supertrevlig och duktig på engelska. Vi anlände en sen eftermiddag och efter middagen tog vi en promenad runt staden. Det var stånd med hantverk, karuseller och musik längs gatorna. Är det någon slags happening här? Det luktade gott och vi käkade Churros.

IMG_9089

Nästa dag skulle vi utforska ännu mer av denna mysiga stad. Efter en stadig frukost och en stadig lunch knöt vi på promenadskorna och tog med kamera och vattenflaska. Nu jävlar ska vi bestiga ett berg! Högst uppe på berget Santa Luzia låg en katedral och utsikten verkade vara brutalt vacker. Det gick en hiss/spårbana upp med det är väl för veklingar? Vi tog trapporna. Stairway to heaven. Vi gick och gick och gick. Svetten rann och vi kippade efter luft. Efter halva vägen pausade vi för en fotosession. Har ni hört talas om fenomenet Nutscape? Damer och herrar, här får ni vårt första Nutscape och även en exklusiv ”bakom kulisserna”-bild…

_S7A9046

20160817_144826

Väl uppe på toppen kunde vi andas ut, lyckliga över att vara vid liv. När vi inte kunde se båten där uppifrån funderade vi på att springa ner, flytta bak den 10 meter och springa upp igen. Men vi hejdade oss. Så kul ska vi inte ha det. Efter ungefär 5 minuter tröttnade vi på katedralen och började den långa färden ner igen. Det var förstås mycket lättare nedför, men benen var som spagetti. Sofia som inte tyckte att det var jobbigt nog att gå i trappor hela dagen tog sig en springrunda på 12 km på kvällen. Galna människa! Jag och Timoty roade oss med att åka skateboard. Jag som inte kan åka skateboard skulle lära mig. Det gick ganska bra. Det var en riktigt skön känsla när vi åkte runt över grändernas stora släta stenplattor och ”Somewhere over the rainbow” dånande ur högtalare som var strategiskt utplacerade längst stadens gator. Inga problem i världen når oss just nu. När vi åkte hem och nedför backarna satt vi oss på skateboarden och det gick fort som fan. Jag och brorsan. Som barn igen.

_S7A9022

_S7A9053  20160817_145732

När vi skulle lämnade Viana do Castelo en morgon såg vi dimman glida in. Som vanligt tänkte vi: Hur farligt kan det vara? Vi kastade loss och 2 minuter senare hade vi en sikt på sisådär 30 meter. Radarn slogs på och vi var på helspänn. Span efter farledsbojar och fiskebåtar. För att inte tala om fiskebojar. Vi blev av med ett fiskedrag på köpet, som fastnade i ett nät. Det dröjde ända till eftermiddagen innan dimman lättade och solen kikade fram. Det visade sig senare att det är en trend i Portugal, fult väder med dimma eller regn fram till klockan 14:00, där en helomvändning sker till strålande sol.

IMG_1749

Nästa destination på vår resa var staden Porto. Där skulle vi nämligen plocka upp en snubbe vid namn Rasmus, som ska segla med oss i 10 dagar. Rasmus och Sofia är gamla kollegor. När Rasmus anlände till hamnen i Lexioes där vi låg, regnade det. Så fort klockan slog två blev det  fint igen! Vi gick till stranden och badade. Vågorna var ganska höga och jag fick en rak i ryggen så att jag flög, fick en kallsup och tappade bikinin. Timoty sträckte ner armen under ytan och drog upp mig igen. Vi övade lite coola tricks i sanden, dubbelplanka och human hashtag. Timoty och Rasmus försökte hyra surfbrädor med uthyraren tyckte att de var lite väl svåra vågor för nybörjare. Bättre lycka nästa gång!

20160819_171809

En annan solig eftermiddag tog vi tunnelbanan in till Porto. Eftersom vi har fått för oss att man ska dricka portvin i Porto, köpte vi en flaska. Vi strosade runt i denna härlig stad och letade efter sevärdheter tills vi tyckte att vi sett nog. Då slog vi oss ner i en park utanför polisstationen och korkade upp vårt portvin. Solen stekte och livet kändes alldeles alldeles underbart. Efter att ha jagat solen in i det sista genom att byta plats på gräset 4 gånger, blev vi besegrade av skuggan och rörde på påkarna. Efter en extrem trevlig servitör och fruktansvärt god mat gick vi på jakt efter bargatan, i hopp om att hitta var lokalbefolkningen hänger en lördagskväll som denna. Som vanligt var vi ute alldeles för tidigt, men efter ett par bärs och de största Mojitos vi någonsin sett blev det dags för portugiserna att krya ur sina bon och komma ut på gatorna. Här, som i Spanien, hänger man utanför barerna med sina glas i handen. Lille Timoty som inte får vara ute så sent, liftade med en skum typ med sne blick som inte kunde engelska, till tunnelbanan. Glad över att han inte blivit rånad på sina inälvor fick jag ett sms att han var safe and sound and home again. Pjuuh! Hade mamma Emmie varit medveten om liftningen hade nog mina nerver rånat mig själv. Något trötta hittade vi andra till slut tillbaka till Metron och kunde bädda ner oss nöjda och glada efter skön spenderad dag i Porto.

_S7A9107

20160820_170455

Att segla bakis är något vi inte rekommenderar. Jag som i vanliga fall inte blir sjösjuk var inte långt ifrån att joina Sofia och Rasmus över relingen. Dock så var Timoty inte sen att utnyttja det här tillfället. Mina två vakter bytte han till sig mot att jag skulle laga och diska lunchen. Det går ju betydligt fortare än att ha vakt, eller? Om inte bakfylle-sjösjukan hade slagit in.. Mitt sämsta byte ever! Senare lyckades han även byta bort diskningen av middagen till Sofia som inte kunde hålla sig vaken sista timmen på sin vakt. Timoty är en jävel på att förhandla. Dimman låg återigen tät, och med dyningar och klen vind bakifrån gungade vi ordentligt från sida till sida. Men allt ordnar sig så fort man kommer innanför vågbrytarna och kastar ankar i en lugn vik. Denna gång i Baia de S-Sacinto utanför staden Aviero. Här låg även våra vänner på S/Y Ultimo, och Conny kom förbi med gummibåten och snackade lite. Vi fick även besök av en annan gummibåt när vi låg i denna vik. En 24-årig ensamseglare från Nederländerna närmade sig långsamt när vi satt på fördäck och solade. I Portugal, tillskillnad mot Spanien, är det inte tillåtet att vara naken men på båten har vi vår fristad. Vi drog upp handdukarna för att skyla vår toplessness. Han vågade sig inte riktigt fram först, med efter att Sofia ropat ett högt ”Halloj!” fick han ur sig några ord på avstånd. ”So the legend is true!! It’s you right? The mustard yellow boat with a huge swedish flag and three girls and one guy onboard! I almost thought that it was a myth!”. Vi tittade på varandra och skrattade. Killen såg något besviken ut när han insåg att vi jämnat ut könsfördelningen genom att droppa av Emma och plocka upp Rasmus, men han var väldigt glad att han äntligen ankrat i samma vik som oss. Det var bara en tidsfråga. Det hade nämligen nått honom från flera källor, att det seglade runt en senapsgul svensk båt med tre tjejer och en kille som besättning. Efter lite fiskning i vart han hört det ifrån kunde vi konstaterade att det inte är från någon som vi träffat på själva. Så ryktet går alltså. Han hade även läst om oss i Zeilhelden, en nederländsk nyhetssida om segling som jag skrivit en artikel till. Det tog oss alltså bara knappt fyra månader att bli legender till sjöss, inte illa!

IMG_1758

Nazaré låter som en gudalikt plats (Även kallat Nasaret i folkmun på Aela). I våra huvuden hade vi målat upp det som en dröm – ett surfmecka, mjuka stränder och min onda hals skulle bli helad. Snacka om att ha helt åt helvete fel. Nazaré – platsen som Gud glömde, låter snarare som en bättre beskrivning. Efter en heldagssegling angjorde vi Nazaré precis när mörkret lagt sig. Det första vi möts av är en grotesk stank. En blandning mellan urin, fågelskit och rutten fisk. Det första vi gör när vi kommer till en ny hamn är alltid att ta en rek. Bryggorna ser ut att rasa i bitar vilken sekund som helst, och är täcka av fågelbajs. Det är glest med gästbåtar. Det är få bryggor till antalet och mer än hälften av platser är tomma. Det är mörkt. Det känns öde. När vi står vid den låsta porten kommer en äldre herre fram från ingenstans och ger oss koden till dörren. Ljudlöst återvänder han ner till sin båt igen. Tack säger vi, och kliver upp på land. Vissna palmer och uppbruten gatusten utgör gångvägen längst vattenkanten. En stor, öppen yta av gammalt gräs och jord utbreder sig framför oss, och på andra sidan en stor industriliknande byggnad som vi antar är hamnfaciliteterna och kontoret. Runt omkring finns andra industribyggnader, slitna fiskebåtar på både land och i vattnet, gamla skjul och övergivna båtar. Det är kusligt, det är ödsligt. Hamnkontoret är stängt, och vi ska gå till en snubbe vid huvudentrén som släpper in och ut biltrafiken ur hamnområdet. Han sitter inlåst i ett litet bås och Timoty får checka in oss. Bilar kör in och ut ur området med hög hastighet. Det smäller i en skåpbil. Skuggorna från strålkastarna kastas hejdlöst fram likt spökryttare över grusvägarna mellan båtskjulen. Två ilska vildhundar börjar skälla på hysterisk. Är det såna där rabieshundar tror ni? Precis sådana blodtörstande byrackor som vaktar bilskrotarna på film. Plötsligt dyker en äldre dam upp ur mörkret och spänner ögonen i oss. Med sin hesa rökarröst säger hon ”Did you just arrived here? Welcome to Nazaré, ha ha ha ha”. Hennes hånskratt ekar efter henne när hon försvinner in i mörkret lika fort som hon dykt upp. Skrattat är skrämmande lik en häxas hånskratt i den läskigaste av skräckhistorier. Kalla kårar rinner ner för ryggen. Hundarna som stirrar ner oss, visar tänderna och avger sitt ilsknaste skall får oss att byta sida av vägen. Det fattas bara att någon av oss blir biten i benet och förvandlad till en zombie. Vi går tätt intill varandra och undrar om vi verkligen inte har hamnat mitt i Zombieland. Det skulle inte vara förvånande. De övergivna gamla långfärdsegelbåtarna som håller på ruttna bort på land skvallrar om krossade drömmar. Tänk om det vi inte ens lyckas komma härifrån? I nästa morgons dagsljus var det såklart inte lika skräckinjagande, men vi gillar inte det här stället. Alla hade vi samma känsla: ”Vi måste härifrån”.

IMG_1791

IMG_1779

Vårt råd är: Åk aldrig till Nazaré. Om du måste göra det, lämna så fort du kan.

/Emmie, still alive

 

 

Vigo – Laddningsbekymmer, nakenhet och BMX

Den eviga förbannelsen att någon alltid ska vara trasigt eller fel på en båt håller i sig. En dag fick vi problem med laddningen. Den stora solcellen vi har på targabågen brukar ge oss nog med ström att köra all navigationsutrustning, watermakern, stereon och ladda våra elektroniska prylar utan problem när solen lyser. När vi upptäckte att den inte laddade som den skulle kopplade vi om så att vi kunde ladda från motor istället. Det fungerar inte heller. Hur kan vi ha fel på båda två samtidigt? Vi lämnade in generatorn till motor till en Yanmar reparatör och beställde en ny regulator till solcellen.

Hamnen låg mitt i stan och luften stod still mellan höghusen. I vanliga fall har man som gäst i marinan tillgång till ett badhus i hamnområdet med pooler och duschar. Tyvärr var det stängt under augusti månad. I det fräscha klubbhuset, som hade bar, lounge och toaletter kunde vi iallafall hänga med bra wifi. En dag hade vi 39 grader. Det är lätt att bli lite smått galen av värmen och det var långt att gå till duscharna som inte verkades städas alls. Men på bryggan finns det ju färskvatten! Problem var att det inte fanns någon slang. Det hindrade inte oss. I skymningen klev jag och Fia ut på bryggan endast iklädda trosor och duschade med hjälp av en petflaska som fylldes x antal gånger och hälldes över huvudet. Panikartat värmeslag och över 100 dagar tills havs har knuffat oss lite ifrån vad som anses vara ett kanske normal beteende, för det kändes som en helt naturlig handling en varm augustidag i en hamn mitt i centrala Vigo.

_S7A8943

Efter två dagar av galen stadshetta och utan strand var vi desperata att komma ut på vattnet och få svalka oss. Som vanligt gick vi mot strömmen. När det blåser som mest åker alla båtar in i hamn för att ligga skyddade, då åker vi ut och ankrar. Vi lämnade Nautico Deportivo Vigo och ankrade på andra sidan viken, utanför staden Moana. Som de naturmänniskor vi blivit slängde vi av oss kläderna och hoppade i. I vår lugna oas kunde vi bada, läsa böcker, träna på simhopp och ro i land för en springtur och strandyoga. Vinden svalkade skönt. Dock förde vinden med sig aska från en skogsbrand lite längre in i rian. Röken stack i näsan när man försökte sova om nätterna. Det var många skogsbränder runt om i Spanien och Portugal den veckan som färgade solen röd tidigt om kvällarna.

Vi klädde på oss och återvände till staden Vigo, utvilade och avsvalkade, med ett mål sikte. Under våra första dagar i Vigo hade det börjats bygga om ramper och barer för helgens Urban culture and action sports festival, O Marisquino. Som en slump hade vi råkat förtöja båten på precis rätt ställe! Hamnen låg mitt i smeten mellan BMX- och skatearenor, foodtrucks och öltält. Det var tävlingar i BMX, skateboard, motocross, breakdance och en helvetes massa folk.

20160813_175114IMG_9032

Solcellsregulatorn som vi beställt till marinan hade kommit och den monterades. Dock gav den fortfarande inte så pass mycket laddning som vi hade hoppats. Över solcellen på akterstaget satt en radarreflektor som skuggade några rutor, inte skulle väl det vara spöket? Solcellen var även väldigt smutsig. Den tvättades och radarreflektorn togs ner. Tydligen var det det som gjorde susen, så det var alltså inget annat fel än skugga och smuts. Nu har vi i alla fall en extra regulator som reserv. Emma skulle lämna oss efter helgen så vi käkade middag på en restaurang på en av de mysiga gatorna i den backiga staden. Med vår beslutsångest tog det bara 2 timmar att hitta en restaurang. Menyn stod bara spanska så vi visste inte riktigt vad vi skulle få, men det blev tapas och sangria som smakade fantastiskt gott.

IMG_9028

Stämningen var på topp och vi kikade på skate, breakdance och motocross. Det var inte bara att njuta av festligheterna, vi behövde även utföra våra vardagliga sysslor som till exempel handla och laga mat. De mindre mataffärerna som låg mitt i stan och nära till hamnen hade inte havregryn. Vi som äter en hel del havregrynsgröt till frukost kunde inte acceptera detta. Därför bestämde jag och Fia oss för att ta en låååång promenad till en av våra favoritmataffärer Carrefour. Det var en inte bara att promenera minsann. Det var en stort berg som skulle bestigas och svetten rann. Förutom havregryn och en massa annan mat fick vi med oss en volleyboll och ett par burkar Burn för att piggna till tills kvällens festligheter. När vi gick tillbaka kände jag plötsligt något skvätta på baksidan av mina ben. Jag stannade och Fia frågade vad jag höll på med. ”Någon kissar på mig!” svarar jag. Men det slutade när jag stannade. Jag tog ett steg till. Då kom en skvätt till. Faaaan! En burk Burn hade gått sönder i ryggsäcken. Ryggsäcken tömdes bokstavligt talat ur men innan vi kom hem var halva jag var dränkt i klibbig energidryck.

IMG_9033

På festivalen träffade jag och Sofia ett killgäng som är professionella BMX åkare. Vi gick på konserter, drack billig öl och duschade på hotell. Våra nya vänner insisterade nämligen på att vi skulle låna deras fräschare hotelldusch. Eftersom hamnens duschar var under all kritik så vi var inte blyga. För att kunna följa med dem till konsertområdet fick vi varsitt pro gästpass. Med gästpasset fick vi även access till att komma in innanför stängslen till BMX-arenan, så att vi kunde stå precis intill ramperna. Det var mäktigt. De flög, gjorde volter och massa coola trix. Sista natten var vi ute ända till frukostdags, då bjöd vi på amerikanska pannkakor i båten. Förutom bergsklättrare funderar vi nu på att bli BMX-proffs när vi blir stora. Det var en fantastiskt helg med nya vänner, många skratt och träningsvärk i rumpan efter stadens förbannade backar.

20160814_184342

Helt plötsligt var det dags för Emma som har seglat med oss i två månader att flyga hem till Sverige igen. Tusen tack Emma för den här tiden! Lite melankoliskt när vi blivit av med både Emma och våra nya vänner, återgick vi vardagsbestyr som tvättning av kläder och båt. När jag och Fia kom tillbaka från tvätterian (älskar förresten spanska tvätterior, alltid superfräsch och supersnabbt wifi) fick vi höra att Timoty hade slagit till en spansk kappseglare som inte kan köra båt. ”Okej att du är lite ledsen för att Emma har åkt, men du behöver väl inte slåss för det!?!?!”. Det var inte så farligt som det lätt, en demonstrativ ’örfil’ på en hand som höll på att bära av mot vindrodret när det fanns en jättefin stabil pushpit precis bredvid. Vet hut människa! Killarna som jobbade i hamnen såg alltihop och beklagade sig över kappseglarnas avsaknad av sjövett. Som tur var gick det bra och vindrodret är fortfarande intakt.

Det var lite vemodigt att lämna Vigo, Emma och helgens upplevelser. Men som Håkan Hellström säger: ”Fortsätt! För jag tror att när vi går genom livet, att allt det bästa inte hänt än.” Spanien var episkt, men nu drar vi till Portugal, nytt land med nya möjligheter!

Peace! /Emmie

Med stjärnfall, breeze i rumpan och stadsutsikt

Vi klarade Biscaya med bravur, vi anlände till hamnen i A Coruna och gick i land för första gången på 93 timmar. Vi kissade på en fin toalett, checkade wifi snabbt och sen poppade vi champagnen. Skål för första milstolpen, nu går vi och lägger oss.

IMG_8847

Jag vet inte varför men jag hade fått för mig att hamnen 1 sjömil in var mycket bättre än den vi låg i. Den vi låg i var ganska omysig, och lite lite längre ifrån allt. Och efter lite googlande, gav jag så många anledningar till varför vi skulle byta så jag tror de tröttnade och vi kastade loss. När vi kommer in i den nya marinan så ser vi en stor svensk flagg på en båt, och en ledig plats precis bredvid, ja vi är ju inte blyga och det var inte svårt att välja plats den gången. Och om vi är glada att vi hamnade just där, vi träffade Conny och Carina på Ultimo och fick reda på att de var på väg runt jorden precis som oss, på samma tidsplan och allt. Vi bjöd in oss själva på husesyn och tvätten i båten fick vänta några timmar till. Vi gick till en tvätteria med världens snabbaste wifi och tre stora tvättmaskiner som vi fyllde till toppen. Sedan klädde vi in hela båten med tvätt och det kom glatt förbi massa gubbar och skrattade åt oss.

IMG_8865

Jag och Emmie gick och shoppade och råkade köpa lite för mycket grejer, men allt var på Rebajas, vilket är rea på spanska så vi var värda det. Det blev en fin shopping dag och vi insåg att det går nog att köpa lite lycka ibland i rätt mängd till rätt pris, för om vi var stolta över vår fångst. A Coruna var fint, lite nergånget ibland men efter tre-fyra nätter var vi redo att dra igen. Vi avslutade sista kvällen hos våra vänner Vivarel som också hittat till hamnen, de som vi träffade på midsommar bland annat. Vi gick och handlade och fixade lite, tiden sprang iväg och vi beslutade oss med att 2 sjömil var nog och vi ankrade precis utanför hamnen.

 

_S7A8862

 

Vi ser ännu en svenskflagg i ankarviken åker självklart förbi för att hälsa på Janne på Indigo. Janne är en ensamseglare som seglat från Sverige och ska också ta sig över Atlanten i November. Vi utbytte Biscaya historier över någon öl och pratade om båtlivet. Sen var han så snäll och lånade ut sin Jolle då Dolly Parton låg långt nerpackat och solen var på väg ner. Vi tog jollen in till land för att spana in en grotta som vi sett på vägen in. Vi ser att vägen till grottan är igenom lite snårig stig, till en början bara ormbunkar. Tur tänker jag och Emmie och kollar på varandra, vi hade ju inte son tur med buskarna sist i England. Men när vi kommit lite längre så förvandlas ormbunkarna till taggbuskar, aj, aj, aj hörs runt om när vi försöker att undvika taggarna på väg till grottan. Tillslut omvandlas taggarna till berg och vi kan klättra ner till öppningen. En ganska stor grotta, men en snabb titt då solen hade gått över horisonten. Vi klättrar upp igen, och jag och Emmie bestämmer oss där och då för att bli bergsklättrare, vart kan man gå en kurs? Hur mycket kostar klättningsutrustning? Det lär ju finnas sjukt med berg framöver? FAN VI MÅSTE GÖRA DET! Tillbaka genom taggbuskarna och väl framme på en bänk, blöta på ryggen av svett och blodiga på bena så kör vi tillbaka till Aela som ligger och väntar på oss med sina mjuka kojar.

_S7A8853

Vi ger oss av i tid för att ta oss runt till en Ria, som är en spansk vik. Vi hittar en mysig Ria och bestämmer oss för en stranddag, den första på hela resan. Det är varmt i luften, men bara runt 25 grader kanske så inte outhärdligt. Vattnet är kallt, så att ligga i och bada var inte att tänka på. Men det var skönt att få sig en sån där riktig solsemester dag. Vi tog tag i den spanska seden på riktigt och slängde av bikinitopparna för första gången, vilket resulterade i lite småbrända bröst.

_S7A8909

Vidare till nästa Ria, men först en snabb fotografering. Vi vill ju ha lite bilder på båten med segel uppe. Så Emma och Timoty droppar av oss i Dolly Parton utanför marinan och åker iväg. De hissar segel och seglar runt oss, Emmie skriker på VHF:en att de ska skota seglen lite snyggare, de ser skeva ut på bilden. Väl på båten igen börjar vi  fint med att segla, men någon stänger som vanligt av vinden, och inte ens spinnakern gick att segla med. Delfiner kommer och leker runt båten, vilket börjar bli vardagsmat för oss ombord. I nästa Ria så ligger vi i två nätter, Ultimo och Vivarel kommer också in och ankrar i viken. När Vivarel kommer in så bjuder vi över dem på en ankardram och kladdkaka som var lite misslyckad. Men det coolaste var att när Jollen körde över vattnet på natten så lös det under den som en pimpad raggarbil av mareld.

_S7A8732

På dagen så upptäcker vi Carminas, vilket var en rätt så sliten liten by. Massor med färgglada hus, sen en blandning med hus utan tak bredvid lite nyare mer vårdade hus. Vi hittar ett bibliotek med en dator och med 8 minuter var försöker vi svara på lite email och kolla facebook och sådana nödvändigheter. På kvällen har vi blivit bjudna på middag hos Vivarel, så vid 7 kommer Ultimo och hämtar oss och vi åker över tillsammans. Mycket god middag, mycket båtsnack och mycket skratt. Vi åker hem vid midnatt då alla ska bege sig tidigt nästa morgon till nästa Ria 40 distans bort. Jag inviger utedasset här och är numera frälst. Jag sitter och skiter där över kanten och från ingenstans så ser jag ett stjärnfall på himmelen. Det är då inte varje toalett om erbjuder stjärnfall, en luftig breeze i rumpan och stadens ljus som utsikt.

_S7A8620

Sist iväg som vanlig seglar vi till nästa Ria. Som vanligt så börjar det fint med vind och slutar med att någon stänger av den. Muros är Rian vi alltid kommer minnas som badrian, det hade blivit varmt i vattnet. Det första vi gör när vi kommer dit är att ankra om tre gånger och sen slänga oss i vattnet. Vi alla behövde svalka oss, jag som är lite rädd för fiskar såg dock till att någon hoppade i först. Sen åkte vi in och kollade in staden, vi hittade en datamus med fel sladd som vi köpte då vi trodde att alla musar (möss?) hade USB nu förtiden. Massvis med gamla byggnader och hus. Sen blev det för varmt och det var dags för ännu ett dopp.

_S7A8628

Det började blåsa upp framåt kvällen och vi sitter i sittbrunn och njuter av att vi äntligen kan avnjuta den kvällstid också då vindarna faktiskt är varma. Sedan ser vi att det börjar bli lite oroligt längre bort i ankarviken. Båtar börjar dragga otroligt fort och flera av båtarna åker in och lägger sig i hamnen istället innan en olycka kan hända. Vi som ligger längst in i viken kontroll backar vårt ankare ännu en gång och inser, jepp vi sitter som berget! Jag och Emmie ser en chickflick innan vi kan somna in till ljudet av vind i masttoppen.

_S7A8848

Vi vaknar, badar, inser att det är så varmt att nu kan vi faktiskt ligga i vattnet länge. Emma har dykskola med mig. Det är dock lite problematiskt då vi har endast två ställen att dyka ifrån. Nr 1: Jollen vilket är väldigt instabilt men nära vattenytan. Nr 2: Båten vilket är stabilt men långt ifrån vatten ytan. Vi börjar med jollen, sittandes, sen på knä, sen ståendes. Klarade det med bravur om jag får säga det själv. Sen väl uppe på båten blir det läskigt, det är högt. Jag dyker fint ner men nära vattenytan så blir jag rädd och vänder upp förtidigt och smack! Magplask! Några försök senare och massor med vatten i halsen så ger jag upp. Jag lär mig nog tillslut ändå. Vi käkar lunch sen är det dags för mig och Emmie att bli lite rena, vi schamponerar oss, tvålar in oss. Ligger och flyter runt i vattnet och försöker få ut schampot med två bröst i vädret. Det ser nog väldigt kul ut för de kanoter som råkade paddla förbi oss just då. Men vad gör man inte för att bli lite fräsch.

_S7A8887

Vi åker in till land när vi insett att det är helt vindstilla och den skit som flutit fram till båten kommer inte att blåsa bort. Vi handlar lite till middagen men råkar gå förbi Ultimo på vägen tillbaka som erbjuder oss en kall Smålands. Vi hade nog tackat ja till en kall vadsomhelst i denna hetta men just en Smålands är ju lyx! Och sedan blev vi introducerade till SOS, skumpa och snittar, tillsammans med Vivarels. Eftermiddagen blev kväll ännu en gång, och det var väldigt trevligt. Inte riktigt lika trevligt att kliva upp 06:30 dagen efter och inse att solen inte ens gått upp än. Men det var värt det, frukost i soluppgången innan avfärd mot nästa Ria. Ria de Vigo, där värmen slog till på riktigt. 39 grader, strömproblem, motorproblem och gratis hemkörning på mat. Men vart är stranden när man behöver den?

IMG_8976

/ En lite lätt överhettad Sofia som älskar Siesta.

Milstolpen Biscayabukten – Check!

Det gick ju bra det där. Nemas problemas. Att korsa Biscayabukten blev för oss en väldigt fantastisk upplevelse. I en av kombination av planering, noga väderstuderande och tur så blåste vindarna lagom mycket, vågorna var lagom höga och luften var lagom varm. Alla punkter på min förväntningar-lista bockades dessutom av. Delfinerna kom och lekte kring båten så fort vi lämnade Scilly och vi fick se dem flera gånger per dag under hela trippen. Vi drog upp en tonfisk som räckte till två måltider för oss.

En dag när jag och Sofia satt på relingen och dinglade med fötterna i vågorna konstaterade vi att det vore så jääävla coolt om det dök upp en val framför oss. Ungefär två sekunder senare slänger jag blicken lite mer akterut och ser ett högt fontänsprut mitt bland vågtopparna. ”Äre det sant!?” tänker jag. Jag reser mig upp och ser en enorm rygg uppenbara sig under fontänen och det sprutar ut ännu mer vatten. ”VAAAL, VAAAL DET ÄR EN VAAAAAL” gormar jag så högt jag kan, pekar med hela armen och vet inte vart jag ska ta vägen. Stämningen var ombord var förövrigt lugn, lättsamt och trygg.

Den största oron vi hade under våra 94 timmar och 443 nautiska    mil till havs var att vi skulle missa våra nattpass. När jag väckte Emma en natt började hon yra om att det var morgon samtidigt som Timoty upprepar orden ”Två timmar??!!?!” ett par gånger för att avsluta med ”jag fattar ingenting…” när jag försäkrade honom att det inte var hans vakt ännu och han kunde gott sova vidare i fyra timmar till. Utöver det var tempot lugnt och behagligt utan att för den skull bli långtråkig. Böcker, pyssel, filosoferande och hembakat tre-fika varje dag. Det var alldeles, alldeles underbart att vara ute till havs och ser sjukt mycket fram emot flera överfarter!

/Emmie

_S7A8502

Lagom är bäst, jag står fast vid det, jag är så jävla svensk. Men det var precis så jag skulle beskriva vår Biscaya resa. Jag som var sjuk dagen innan vi skulle bege oss var lite orolig över att jag skulle vakna med feber och de där mytomspunna vågorna skulle göra att jag skulle mata fiskarna hela vägen. Men med mitt fina plåster bakom örat och en god natts sömn så vaknade jag feberfri och redo att ta mig över Biscaya, vågor, vind och allt som komma skulle. Första dagen så blåste det på fint, vi ville göra en bra första dag och det fick vi, jag tror vi gjorde 140NM eller något första dygnet, och det var bra eftersom prognosen visade att det skulle mojna lite. Delfinerna lekte i vattnet, och nu förstår jag vad de menar med blue water cruising, för helvete vad blått vattnet är på 2km djup. Det är den vackraste blåa färgen, så djup blå, så klar, så varierande i skugga och sol, men ändå så konstant.

Som många vet om mig så är ju att komma försent en stor stressfaktor i mitt liv, jag åker gärna till jobbet en halv timme innan även om det bara tar 10 minuter, man vet ju aldrig vad som ska hända. Och när jag väl har kommit in i stressen så vaknar jag om nätterna och tror jag försovit mig. Vilket hände varje natt på Biscaya, flera gånger om natten. Jag vaknade fick panik över att jag tror jag somnat på min vakt i sittbrunn och att vi nu håller på att kollidera med ett fartyg. Jag sätter mig upp i kojen i panik, men det går ju inte då den har som ett tak slår i både huvud, knä, armbågar och allt som kan tänkas för att inse att jag ligger ju nerbäddad. Detta hände sådär 4-5 gånger per natt. En gång drömde jag även att Emma hade väckt mig för att jag skulle laga frukost, och sen ser jag att hon går förbi och jag säger ”måste jag verkligen gå upp och göra frukost nu?” Emma kollar på mig förvånat och säger, ”nej Sofia det är ju mitt i natten”. Sista natten blåste det upp mer, jag har min vakt 2-4 på natten men känner att jag kommer ha svårt att sova innan klockan 2 då det gungar så om jag tröttar ut mig tillräckligt så kommer jag inte ha något val. Så jag sitter med på Emmies vakt 10-12, Emmie tar Timotys vakt 12-2 så vi sitter där mitt i natten, det är kolsvart och pratar gamla minnen medens vågorna blir större och större. Klockan blir två och Emmie tackar för sig och jag är själv, jag börjar se land långt bort i horisonten och ibland så surfar vi över vågorna i 9 knop med bara genuan. Man ser havet röra sig i det svarta och man ser vågorna bygga upp så toppen är över solpanelen och tänker nu kommer jag bli blöt, men istället så surfar vi bara iväg. Klockan 10 kommer vi i hamn, det var fantastiskt vi skålar med champagnen och sen så tar vi Siesta, vi är ju faktiskt i Spanien nu!

/Sofia

IMG_1546

Biscaya var nice. Känslan av att det kommer ta tid och man kan inte göra något. Avslappnat. Det jag blev mest förvånad över är att, som på varje segling annars, är att något går i sönder. Jag vet inte något som gick sönder under överfarten, förutom en svets som redan var på väg loss. Det var coolt. Något som inte var så coolt var att jag blev sjuk, snorig och krasslig vilket som inte höjde mitt humör över bukten. Men livet är bra.

/Timoty

_S7A8565

Biscaya. Så många förväntningar. Så mycket funderingar. Och nu efteråt kan jag inte säga annat att jag är väldigt glad att jag fick uppleva det. Hur var då vårt Biscaya? Överfarten var lugn. Vi lyckades bra med att hitta väderfönstret. Ett tag funderade jag att bada med 4000 meter hav under mig, men badkrukan i mig tyckte det var lite kyligt. Det var delfiner. Mycket högläsning. Tid för att göra inget alls. Titta på havet. Havet som hade en helt ofattbar färg. Djupblå. Vacker. En klar djupblå nyans som måste erkänna att jag blev helt trollbunden av.

Tiden fick ett annat tempo. Allt kändes annorlunda. Långsammare. Och snabbare. Vakterna rullade på enligt ett komplicerat schema Emmie hade tänkt ut så alla fick 6 timmar sammanhängande sömn per natt. De hade kunnat väcka mig när som helst och säga att det var min vakt och jag hade trott dem. Halvtrött i ett skönt lunk. Resten av tiden var vila, sömn, tittande, läsande, pratande. Jag trivdes, stort!

Vi närmade oss La Corouña på morgonen, delfiner runt omkring som lekte i vår framfart, hoppade och surfade i vågorna. Aela seglade in mot land med vinden bakifrån och genuan drog oss med bra fart framåt. Hon tog vågorna perfekt. Nästan framme, nu hade vi gjort det! Jag hade för första gången seglat i flera dygn och inte nog med det, jag hade korsat Biscaya! Jag grät av lycka och trötthet och lättnad och lite ledsamhet över att det nu var över. Det hade varit en riktigt trevlig överfart. Segelmässigt var det bästa upplevelsen på hela sommaren! Kort sagt, jag har fått mersmak. En hunger för mer. Snart kommer jag igen. Undra vilket vatten som korsas då?

/Emma

Scillyöarna – En subtropisk skärgårdsidyll

Som jag nämnde i förra inlägget upptäcktes Scillyöarna i morgontidningens resesidor. Varför hade vi aldrig hört talas om det där stället? Det lät helt fantastiskt och lite för bra för att vara sant.

IMG_1623

Scillyöarna består av många öar. De största öarna är bebodda och några är naturreservat där man inte får gå i land. Vi seglade en natt från det engelska fastlandet, när vi började närma oss fick vi sällskap av några delfiner. Det bådar gott det här. På förmiddagen nästa dag kastade vi ankar vid en ganska liten men bebodd ö, St Anges. Lite småtrötta efter natten segling var vi ändå ivriga att upptäcka denna fantastiska plats. Dolly Parton (dingen), som var fastsurrad på däck sjösattes och vi rodde i land. Vad betyder subtropiskt klimat egentligen? Vi vet inte, men börjar skapa oss en uppfattning medan vi promenerar på den lagom långa vägen runt St Agnes. Grönskan är väldigt grön, palmer blandas med något som påminner om svenska häckar och kor betar i lummiga hagar. Vattnet är turkosblått och de inbjudande ankarvikarna med kritvita stränderna avlöser varandra. Ett lugn sprider sig i kroppen som tillåter sig själv att slappna av och skruva ner tempot. Vi har kommit ända hit och nu är det dags att njuta av tillvaron.

IMG_1596 IMG_1613IMG_1609IMG_1601

När vi hade sett St Agnes seglade vi vidare mot den största ön St Mary för att hitta wifi för att hämta väderfiler. Vår huvudsyfte med Scillyöarna var trots allt att vänta in ett lovande väderfönster över Biscaya. Vid byn Hugh Town på St Mary fanns det en marina som bestod av bojar. För att spara på reskassan valde vi såklart att ankra lite längre ut istället. När vi tog Dolly Parton in, med motorn på den här gången, åkte vi förbi en svensk båt och sa hej. De var också på väg söderut. I en liten gränd mellan två hus hittade vi ett hyffsat wifi och vädret såg fint ut för att lämna på fredagen. Det var måndag och det skulle ge oss ett par dagar att se oss omkring.

_S7A8388_S7A8383 _S7A8370

Med vetskap att vi skulle vara till sjöss flera dygn i sträck passades det på att tillbringa mycket tid på land. Att det gungade ganska ordentligt i båten då vi ankrat typ mitt i en farled gjorde det också ganska lockande att fly svajandet ett tag. Rastlösa ben fick springa av sig och stela muskler fick sträcka ut sig med yoga på stranden. Upptäcksvandringar och allmänt strosande runt den lilla staden var ett väl välkommet inslag. Resans första riktiga värme var gudomligt skön men havet var fortfarande lite väl uppfriskande kallt. På båten premiärtestas våran watermaker (avsaltningsmaskin) och det färskpressade vatten smakar ljuvlig.

_S7A8412 _S7A8408

Väderfiler som hämtades varje dag bekräftade gång på gång att fredagen var dagen att lämna på. Med siktet inställt på kommande väderfönstret för Biscaya och det härliga livet av lugn är det lätt att bli bekväm. Lite för bekväm… Andra natten utanför Hugh Town vred vinden och jag som sover i stickkojen vaknade av att Timoty satte sig i lucköppningen. Jag ryckte lite i hans fot som stack in. ”Vad är det som händer?” frågade jag. Klockan var 04:00 och sjön började bygga upp. Han förklarade att vi har snurrat 180 grader, att ankaret fortfarande sitter fast men att han ska vaka lite till eftersom det såg oroligt ut. En halvtimme senare, när han precis tänkte gå tillbaka till det varma täcket i förpiken igen, lossar ankaret. ”Emmie vi draggar!” ropar han och jag flyger upp ur kojen. ”Ta på dig flytvästen och kom upp! Och väck de andra!” Ankarlarmet börjar pipa och vi driver mot en fransk segelbåt, nu 10-15 meter bakom oss. Några sekunder senare är vi alla uppe på däck. Himlen är svart, havet är svart och det blåser kallt. Motorn startas, ankaret hissas och situationen är under kontroll. Eftersom att det är så pass mörkt ute och skärgården kryllar av grund, med tidvattensskillnader på 5 meter dessutom, väljer vi den närmsta skyddad plats vi hittar. Kl. 06:00 kan vi sova tryggt igen. Vändningen kom som ett slag på fingrarna. Vi hade nämligen glömt att titta väderleksrapporten för närmsta dygnet. Naturen påminner oss än en gång om att vi alltid, alltid måste vara på vår vakt.

_S7A8349

Den tredje ön vi besöker heter Tresco som är den näst största. Även den är slående vacker och bjuder på en historielektion. Vi besöker en fästning som skyddade öarna från fiender under the English Civil War 1651. Medan jag och Fia leker upptäckare och kör ett träningspass testar Timoty och Emma kite-drakarna i den något för klena vinden. Det blev en sen middag med pulled pork och ris (ja, England kan sina konserver)._S7A8415 _S7A8426 _S7A8428

Sista dagen återvänder till St Mary för att fixa det sista inför fredagens stora avfärd. Sopor skulle slängas, bränsle tankas och varor inhandlas. Eftersom det var vår sista dag i land på hela 5 dagar, tänkte jag som hade matdag slå på stort. Kycklingfajitas med hemmagjord mangosalsa och hemmabakade tortillabröd. ”Yes, vilken bra idé!” tänkte jag och skuttade glatt till affären. Vilken tankevurpa. Den lilla detaljen att vi låg för ankar mitt i trafikerad farled, inte tryggt förtöjda mellan bryggor i en skyddad hamn, hade jag visst glömt bort. Som att det inte är nog att hålla sig själv på benen. Att hacka grönsaker, strimla och steka kyckling gick helt okej. Att kavla klibbig deg på inmjölade salongsbordet till millimetertunna bröd med en vinflaska som kavel och förflytta dem i ett runt helt stycke till stekpannan i pentryt när båten våldsamt kastas från sida till sida var något utav en utmaning. Saker flög i golvet och det var mjöl överallt. Besättningen uppskattade min ansträngningen så det var värt besväret. Maten smakade fantastiskt gott men det var en kämpig måltid då vi fick hålla i våra tallrikar, bestick och skålar som inte låg still en enda sekund.

_S7A8439

Efter maten skrapade vi ihop våra sista pund och åkte vi in till land igen. Slantarna spenderades på en dusch, seglingssnacks och en överraskning som kapten hade kommit på. Överraskningen bestod av en öl på en supermysig pub med plottrig inredning och blandad publik, the Mermaid. När det var dags att åka tillbaka hade mörkret lagt sig och vi fick lysa med en ficklampa medans vi kryssade fram med Dolly Parton mellan ankrade båtar. Vi lokaliserade Aelas svajande ankarlanterna och klev ombord igen. För att råda bot på gunget flyttade vi till en lugnare plats. Precis när vi klätt av oss kläderna och lagt oss ner piper ankarlarmet. Upp och hoppa! Jag tar på mig t-shirten ut och in och bak och fram. Timoty följer med mig upp i sittbrunn. För att se om ankaret sitter fast ska vi starta motorn och lägga i backen, som alltid. Timoty sköter rodret och reglaget. ”Fan, vi sitter inte alls fast, vi backar i 3 knop!” säger han. ”Men du, vi är ju på väg åt fel håll..” säger jag. Skrattet bubblar upp hysteriskt när vi upptäcker att Timoty lagt i växel framåt istället för bakåt och gasar mot ankaret. Ankaret satt visst fast ändå. Till slut kunde vi, lika fulla av förväntan som barn dagen innan julafton, gungas till sömns sista natten innan Biscayabukten.

Fair winds! /Emmie

 

S/Y Aela runt jorden