I Madeiras Djungel

Solen lyser, potatisen står i ugnen, soja bitarna står på svällning på spisen. Det kommer att bli en fin solnedgång ikväll, äntligen. Vi kastar loss från bensinkajen och beger oss mot Madeira, detta kommer att bli vår längsta segling hittills. Det kommer att bli en bra segling, solen lyser, det kommer vara stjärnklart, det är varmt. Sen kommer vi runt det där hörnet alla pratar om, ner med storseglet som vi precis hissat, reva genuan, på med radarn. Den där solnedgången är inte att prata om dimman är så tjock att vi kan bara se några meter framför båten. Maten på spisen kallnar, men vi får äta den ändå. Klockan 9 går jag på min vakt och de andra går och lägger sig. Vi kör tre timmars vakter nu när vi har en längre överfart. Klockan halv 12 kan jag inte hålla mig längre, sjösjukan tar över, jag kallar upp Emmie och hänger mig över relingen. Sen gungar jag i takt med vågorna nere i min koj med hinken nära till hands hela natten.

_S7A95391S7A9459

När min vakt börjar igen klockan 6 på morgonen har vinden mojnat. Solen går upp och sen spricker det upp till klarblå himmel. Hela överfarten hade vi blåhimmel, stjärnklara varma nätter men lite dåligt med vind i seglen. Vi såg två valar, delfiner och fick oss sådär 6 fiskar. 4 av dem kastade vi ner igen då de var försmå, en fisk åt vi upp och den 6 kom till mig på nattvakten första natten. Vi blev översköljda av en stor våg från sidan där jag satt, jag ser att det kom något med vågen och tar upp telefonen och lyser på däck. Mycket riktigt där ligger den en riktigt ful fisk som har flugit upp med vågen, som tur var så var den död så det var bara att kasta i den igen.

_S7A9515_S7A9483_S7A9564

Efter 113 timmar så ser vi land i horisonten, vi kommer fram till ankarviken på Porto Santo och som att vi inte har fått nog av vatten så är det vi är mest fascinerade av just vattnet. Det är så turkost, vi har kommit till turkostvatten land. Det första vi gör är att klä av oss och hoppa i, det är varmt 24 grader. Kapten tar fram cyklop och snorkel och kollar till kölen på båten. Vi tvättar oss och leker som en flock delfiner en lång tid innan vi sjösätter Dolly Parton för att bege oss in till staden.

 

_S7A9632 _S7A9624 _S7A9604

Vi bestämmer oss såklart för att gå upp på Porto Santos berg, vi packar ryggsäckarna fulla med matsäck, vatten och badkläder. Vi ska ut på äventyr, planen var att gå klockan tidigt på morgonen men klockan hann att slå 12 innan vi ens börjat vandra upp. Vad är det som tar sån tid egentligen? Vi vandrar uppåt, det är brant, varmt och det blir tyngre att andas. Väl nästan uppe på toppen så sätter vi oss och ser ut över ankarviken och Porto Santo, det är en riktigt fin ö. Vi spanar upp mot korset på toppen, det ser ut som att vägen dit är mer klättra än vandra så vi skiter i det. _S7A9743 _S7A9724Vi går ner igen, men inte samma väg som vi kom upp utan en annan väg. Den lösa lavastenen bara går sönder under fötterna på oss, vi ska klättra ner för en liten bit och allt man tar i bara faller sönder. Vi får glida på fötterna ner för stora sand backar och när vi väl har kommit fram till den sista så ropar en gubbe till oss att gå inte ner där utan gå upp och runt det är för farligt. Ha, det finns inte en chans i helvetet att vi kommer upp den vägen vi kom ner, vi har glidit på fötter, händer och rumpa för att komma hit det går inte att gå uppåt. Så vi skiter i gubbens råd och gör det vi gör bäst, vi glider några 50 meter till och sen är vi nere, lite blodiga, med lite skrapsår men med humöret på topp.

IMG_2027 _S7A9714

Vi stannade i Porto Santo i ungefär en vecka, dagarna gick åt att bada, handla lite, bara må gött. Själva staden var inte jätte mycket att hänga i granen, den gick man igenom på 20 minuter då hade man sett allt som gick att se. Kvällarna eller ska man säga nätterna gick åt att träna. Jag och Emmie höll på med en 30 dagars Challenge så varje kväll gick åt att göra burpees och annat kul. Vi bjöd också över Janne på Indigo och Elisabeth och Vim på Bengt en kväll för middag vilket var väldigt trevligt. Det är ganska många svenska båtar här på Madeira och vi hälsar naturligtvis på alla vi ser.

_S7A9702

Sen en dag så hissade vi segel igen och satte kursen mot huvudön Madeira. En kort distans på 30 NM, men som ändå tog oss 8 timmar. Det var dyningar får alla håll och det blåste inte tillräckligt så vågorna slog vinden ur seglen. Vi gav upp och startade Hjalmar. När vi nästan är framme så ser jag något som ser ut som ett väldigt oroligt grund. Men det ska ju inte vara något grund där! Det ska vara sådär 100 meter djupt. Nej, det visade sig vara ca 40 delfiner som lekte eller jagade mat så det bara skvätte omkring dem. En var så tokig att han hoppade på stjärtfenan. Delfiner gör en alltid så glad, det måste utan tvekan vara jordens gladaste djur. Vi ankrade i en liten vik för natten och dagen efter begav vi oss in till hamn.

IMG_2071

Detta är en väldigt speciell hamn som vi ligger i nu. Quinta do Lorde heter den och ligger ungefär 30 km från Funchal. Det är en liten by som är uppbyggd efter hamnen. Allting är sådär 10-15 år gammalt och allting är en stor resort av något slag. Det finns inte direkt någon affär men de har sjukt bra wifi som räcker ända ner till båten så man kan streama från internet. LYX! Vi hyrde en liten liten bil billigt och åkte på äventyr med Bengt. Först ut, upp på toppen. 1818 meter över havet, vi åkte igenom de vackra nordliga delarna på Madeira där husen ligger i gröna vinodlingar i backarna.

_S7A0157 _S7A0170Landskapet på den nordliga sidan är bland det häftigaste jag sett, väl uppe på toppen såg vi dock ingenting. Här var den 10 grader och vi var mitt bland molnen så vi såg varken upp eller ner. Men det var en upplevelse. Vi åkte ner till någon liten by och åt lunch, Baco do Caco, ett inhemskt vitlöksbröd som är fantastiskt gott, någon form av potatisfyrkanter med skinka och kött. Sen vidare upp i bergen igen. På den södra sidan har det brunnit, så det luktar och allting är brunt och bränt. Väldigt   att se så de har verkligen odlat någonting på varenda millimeter på ön, så man förstår att det är ganska mycket slit och pengar som har gått upp i rök. Till sist åker vi till Porto Moniz där de har naturliga pooler i lava bergen. Där hoppade vi glatt i och simmade runt ett tag innan vi trötta som bara den begav oss till det sista stoppet, mataffären. Vi handlade massvis och på hemvägen hade vi kassar i knät i baksätet och det var knappt så att vi fick plats, men det gick!

IMG_2120_S7A0142_S7A0187

Nästa dag så tog vi bussen till Funchal, Timoty fick sig en ny telefon då hans gav upp när vi kom fram till Porto Santo. Vi strosade runt bland gatorna i Funchal hela dagen, åt lunch i parken och gick till Blandys. Blandy’s är ett ställe som producerar Madeira vin, vi tog oss en tur som var väldigt intressant och fick två provsmakningar. Vi köpte med oss en flaska som vi ställde i fin vin skåpet och sen fick vi gå snabbt till bussen, springa den sista biten faktiskt för att inte missa den, det var ju den sista för dagen.IMG_2146 _S7A0215 _S7A0197

Helt utmattade så tog vi oss sovmorgon dagen efter innan det var dags för nästa punkt på vårt fullspäckade schema. Festivalen av Our Lady Piety, en extremt oklar händelse som äger rum i grannbyn. Vi tar bussen dit, kommer såklart liiiite försent för att komma med den båten vi skulle med så vi hoppar på en annan. Det är massvis med fiskebåtar som är klädda med blommor, det är hur mycket folk som helst på de här båtarna och vi förstår ingenting. Vi åker ut med båten cirkulerar ett tag. Bredvid oss åker partybåten med DJ och folk som dansar med blomband runt halsen, fan vi är på fel båt! Sedan kommer båten med Lady Piety på den, alla andra båtar tar följe, den båten lägger till och bär den här damen upp till kyrkan. _S7A0296 _S7A0295Vi andra båtar cirkulerar, det bjuds på öl, dricka och mackor. Folk hoppar i och badar, vi cirkulerar nog i någon timme innan vi sedan åker tillbaka till hamnen där det ska festas. Vi äter lite mer och sätter oss på en bar och dricker en öl med båtarna Indigo, Angelina och Isa. Sedan tar vi oss ner och köper ett traditionellt grillspett, det är sådär 1,5 meter långt med 1 kg kött på som man grillar själv på stranden. En mycket trevlig upplevelse och köttet var fantastiskt gott måste jag säga. Efter att vi cirkulerat festival området några varv inser vi att det kommer nog inte att hända så mycket mer nu. Vi bestämmer oss för att eftersom klockan är bara barnet så ska vi gå hem. Det är ju inte så långt, och efter en timme i bergen så är vi hemma igen. Safe and sound.

_S7A0325 _S7A0317Igår var det dags för en riktig slappar dag! Jag såg en hel säsong av Rizzoli and Isles, vi gick upp till hotell poolerna och slappade lite. Låssades vara på charter semester, lekte som barn i poolen och njöt av solen. Efter två timmar tröttnade vi och gick ner igen. Eftersom vi fuskat lite med vår 30 dagars Challenge så bestämde vi oss att idag var dagen D. Igår var faktiskt dag 30, men jag var på dag 26. 4 dagar att ta igen, det klarar man väl? Men den hade bestämt sig för att köra 4 dagar ben, det ska tilläggas att vi har kört två olika Challenges så det var dubbelt upp. Idag har jag extremt grov träningsvärk, jag ser inte fram emot morgondagen.

_S7A0346Planen var att bege sig mot Lanzarote idag, men eftersom det blåser ingenting och vi antar att det är ganska grov sjö så åker vi istället ut och ankrar i några dagar i väntan på vind.

/ Turisten Soffipropp!

”A bad driver needs strong girls”

Att ge sig av eller inte, det är frågan.. Efter vi lämnat av Rasmus hade vi inte längre någon tid att passa förrän Kanarieöarna i oktober. Till dess då? Ska vi åka vidare längst Portugals kust? Ska vi åka till Algarve-kusten? Gibraltar? Eller direkt till Madeira? Vad känner dagsformen? Vi bestämde oss efter lite googling att åka till Sines, 50 distans bort. Sedan ångrade oss. Cascais verkar trevligt och vi kan passa på att komma ikapp med livet och umgås lite med våra vänner som är här. I Cascais hade vi till och med wifi i förpiken i ankarviken! Ny plan: Stanna några extra dagar i Cascais för att sedan åka direkt till Madeira.

_S7A9317

Timoty hade svängt förbi våra kompisar på S/Y Ultimo och upptäckt att Conny hade skadat och gipsat en hand. Av den anledningen bakade vi en Krya på dig-kaka som vi tänkte överraska med. Vi som låg för ankar tog Dolly Parton in till marinan där de låg. När de inte var hemma gömde vi kakan och gick till Jumbo och handlade lite mat, öl och plastlådor. Som tur är hade de inte hittat den gömda kakan, så det förblev en överraskning. De hade även en överraskning till oss – en pilotbok om Atlanten-öarna från båtvännerna på S/Y Yasmine. Tusen tack (vi har läst den flitigt redan)!

20160831_155328

När en galet trevlig eftermiddag började lida mot kväll tilltog vinden. Inne i marinan blåste byarna upp till 34 knop (17 m/s) och vi hade en färd tillbaka till båten i lilla lilla Dolly att tänka på. Som alltid, alltid tänkte vi: Hur farligt kan det vara? Carina och Conny skickade med oss en VHF för säkerhet skull. Men innan vi ens hade kommit ut utanför hamnens vågbrytare sköljde vågorna över oss och vi var genomblöta. Vi stannade till precis innanför hamninloppet vid tankstationen. Uppe på kajen kunde vi se viken där Aela och ett gäng andra båtar låg och guppade. Det blåste inne från land så vågorna hann inte bygga upp jättemycket, med gick vita gäss och det tryckte på rätt ordentligt. Okej, vi behöver en plan of attack. Lägesrapport: Rak motvind och motsjö. Flytvästarna är kvar på Aela. Vi har mycket last. Vi är tre personer. Dolly går tungt och lågt. Åtgärd: En person kör gummibåten och de andra bär med packning till stranden som ligger närmare Aela och i lä.

Timoty ringde Ultimo för att låna en flytväst. Medan han sprang iväg för att hämta den tankade Sofia och jag bensin till vindens ökande takt. Det började mörkna. När Timoty och Dolly kastade sig ut genom hamninloppet stod jag och Sofia på kajen och släppte honom inte med blicken förrän han nådde Aela. Vi det laget blåste det så mycket att vi i princip kunde luta oss mot vinden. Vi sprang till stranden medan Timoty förberedde flytvästar, bytte om till sjöställ och lastade upp 48 ölflaskor på skarndäck vars kartonger hade lösts upp av vattnet som Dolly hade tagit in. Väl på stranden såg vi en lampa röra sig mot oss och vi försökte vinka och lysa upp vart det var säkert att köra in på stranden. Dolly vändes upp och ner för att tömma ut allt vatten och vi tog oss tillbaka välbehållna, men blöta. Åter en läxa lärd.

_S7A9441

Strax utanför Cascais finns en stad som heter Sintra. Uppe på ett jättehögt berg där finns ett gammal borg, Castelo dos Mouros. Ännu högre upp ett gammalt palats, Pena. Där bodde portugisiska kungligheter förr i tiden. Det var deras sommarställe, om jag inte minns fel. Carina och Conny bjöd med oss på utflykt dit en solig dag. Det var en lång bilfärd upp på berget till Castelo dos Mouros och extremt fascinerande att tänka på vilket jäkla arbete som måste ha krävts för att bygga alltihop. Jag är ingen historieexpert så jag ska inte slänga med allt för mycket detaljer, men det var väldigt ballt. Utsikten var gudomlig.

IMG_1887_S7A9365_S7A9374

Palatset Pena var också något av de häftigaste historiska byggnader jag någonsin sett. Palatset låg ännu högre upp på samma berg. Palatsen var målat i starka färger, fylldes av torn, valv och figurer. Inne i palatset stod rummen orörda. När vi återvände ner för berget till Sintra, käkade vi lunch och drack som öl ur väldigt stora ölglas. Utmattade av intryck efter en fantastisk dag rullade vi hemåt och avnjöt en ankardram sittbrunn på Ultimo. Tusen tack Conny och Carina för att ni tog med oss på denna underbara utflykt! De skänkte oss även vattenpump som vi ska installera i sittbrunn på Aela samt en livboj som numera pryder vårt akterstag. Tack!

_S7A9387 IMG_1972_S7A9429IMG_1964

När vi var påväg tillbaka till Aela igen såg vi två bekanta ansikten som stod och vinka på bensinstationen. Nämen hejsan, ett tyskt par med en liten hund från katamaranen Kataluna, som vi träffade i Dieppe, Frankrike. De är på väg till Medelhavet, så vi önskade varandra lycka till. Jag och Sofia som hade planerat träning även denna dag, blev återigen besegrade av vinden och fick hoppa över denna dagen också.

När vi fann oss mitt på Biscaya upptäckte vi att en svets på en grej till vårt vindroder hade spruckit. Efter det drog vi tillfälligt om styranordningen lite så vi kunde använda vindrodret ändå, men det var inte optimalt. Eftersom vi inte har någon svets ombord, började vi leta efter en stålbåt. Men vi hittade svetsen i en Najad 390. Vi hade hört rykten om att bagaren och kocken på segelbåten Albatross hade en svets ombord. När de ankrade upp i Cascais svängde vi förbi och frågade snällt om hjälp. Och det fick vi! Tusen tack!

_S7A9447

Jag och Sofia fick äntligen träna, men eftersom vi låg efter med massa dagar blev det ett hårt pass. Vi gillar att träna på gräsmattor. Som inte alltid är lätta att hitta. Denna gång blev det utanför en kyrka. Halvvägs genom passet kom tre dussin portugiser ut ur kyrkan i sina finaste kläder. Det verkade ha varit ett dop. Undrar hur många bilder vi har foto-bombat.. Två svettiga blonda tjejer som studsar upp och ner på gräsmattan i bakgrunden.

När vi till slut lättade ankar från Cascais låg vattnet blank och kvällssolen värmde skönt. Klockan var runt 18 och vi längtade ut till havet igen. Något rimrostiga tror jag, för när vi skulle tanka kunde inte Timoty lägga till ordentligt (han är i vanliga fall helt flawless när det gäller att framföra Aela). Vi kom in rakt med fören mot bryggan, jag hoppade i land, men aktern då? Det slutade med att jag stod på bryggan och drog in aktern. Såklart har man alltid publik å sådana tillfällen. Tyskarna från katamaranen som råkade befinna sig på bryggan igen yttrade citatet: ”A bad driver needs strong girls.” Vi skrattade. Hur skulle kapten klara sig utan oss?

IMG_2009_S7A9479

Det var många svenska båtar som låg i Cascais. Precis när vi skulle åka kom det in ytterligare en, HavAnna. Vi växlade några ord och de varnade för vinden där ute. Det var inte första gången vi hade hört de, det blåste mycket och ofta runt hörnet utanför Cascais. Från ingen vind till massa vind väldigt snabbt. Förutom just när vi kom dit en tidigt morgon en vecka tidigare. Så vi la ingen större eftertanke på det. Men det tog inte längre än 5 minuter innan solen och lugnet hade ersätts av dimma och kuling. Vi som precis hade hissat segel. Finmiddagen med potatis i ugn som Sofia hade förberett fick vänta. Vi skrek ut ”Jag vill känna att jag lever” med våra ljuva stämmor när vi brottade ner storseglet igen i den piskade vinden och stänkande vågorna. Ingen kunde rubba vårt humör i vilket fall som helst. Mot Madeira!

/Emmie ”A strong girl” Nilsek

Trippelplanka, Salsa och Berry Little

Vi kastade loss från Nazaré vid fem på eftermiddagen, vi hade fått nog. Mot en natt ute på det blå, då sparar vi både pengar och tid! Sova kan man väl lika gärna göra när vi rör oss mot en ny bättre plats som när man ligger still? Vi kommer ut utanför vågbrytarna, in i fiskebojs stimmen igen! Men vart är vinden? GRIB filernas utlovade 7m/s syntes inte till som vanligt, det var bleke. Tur att vi nyss tankat, det där med Windpowered är tyvärr inte alltid 100% sanning på kära Aela. Vi satte kurs mot Cascais, en fin förort till Lissabon som har en av de få ankar symbolerna på sjökortet. Solen går ner över horisonten, tyvärr bakom molnen så vi fick ingen spektakulär solnedgång. Marelden börjar lysa i vattnet. Jag delar min vakt med Rasmus då vi inte vill lämna han ensam uppe i mörkret. Det dyker upp en fiske boj sådär 50 cm ifrån mig på styrbord sida. De är helt omöjliga att se förens det är försent. Men natten är härlig, det är ganska varmt i luften, ja i alla fall med sjöställ och underställ på. Det är stjärnklart på himmelen, vågorna gungar oss framåt, motorn puttrar på. Vi känner vinden komma, den berömda landbrisen kommer ner från bergen. Vi ropar hej lite för tidigt som vanligt, krånglar upp spinnakerbommen för att få ut genuan så den inte slår, hissa segel nu jävlar ska vi segla. Det går bra, vi seglar i 5 knop, vår vakt är slut nu ska vi bara försöka sova i denna berg-och-dalbana. Gung åt babord, gung åt styrbord försöka lägga sig i en position så man inte rullar förmycket och inte spänner sig, bena åt olika håll armarna håller fast en. Det här går ju nästan. Efter sådär 2 timmar stänger någon av landbrisen och vi får sova till ljudet av motorn igen.

IMG_1800

Timoty får se det bästa på hela resan, delfiner i mareld. Han förklarar det som att det blir ljusstrålar efter delfinerna när de simmar runt båten. De lyser upp hela vattnet runt båten och hoppar upp och ner. De lekte runt båten i en kvart innan de blev uttråkade och simmade vidare till nästa lekstuga i havet. Vi kommer fram till Cascais vid 8 på morgonen, ankrar sover vidare i några timmar innan vi kliver upp och inser att vi har hamnat i Portugals semesterparadis. De 5 stränderna som vi kan se från båten är smockfulla med folk, det paddlas på SUPs, simmas i vattnet, och det är hur mycket båtar ankrade som helst. Vi är överlyckliga över att vi har kommit till värmen och är inte sena med att hoppa i det blågröna vattnet. Efter ganska mycket badande så ror vi in till staden. Vi svalkar oss lite på ett köpcentrum innan vi går till mataffären för att in handla lite nödvändigheter såsom glass. Vi käkar hamburgare i sittbrunn till middag och sen ser vi på ett avsnitt att Black Sails innan vi somnar in. Nästa dag så badar vi lite innan vi ger oss av till nästa ankar vik, bara några distans till mot Lissabon. Men vi vill inte åka dit riktigt än då vi vill ha fri tillgång till att bada. Vilket vi gör ungefär hela dagarna. Jag och Rasmus tar oss in till denna staden på kvällen för lite träning. Vet inte riktigt om jag kan kalla det för stad, det var mest en stor bilväg och inte så mycket mer. När vi ror in så surfar vi på vågorna med Dolly Parton och vi får upp en väldig fart.

_S7A9127

Nästa dag ger vi oss av till Lissabon på förmiddagen, först bara ett bad eller två för att svalka sig. Vi ser en hopp on hopp off båt-buss, en sån som ser ut som en buss men åker på vattnet. Emmie ska ta kort på den, men inser att hela båten tar kort på den topless brud på den svenska båten istället, hoppsan! Vi som tyckte att de var en sevärdhet tyckte visst samma sak om lilla Aela. Vi kom fram till Lissabon, gick in till staden och strosade runt lite, försökte hitta en bikini till Emmie och springskor till Tompen. Ingen lycka, men det var alldeles för varmt, så efter att ha sett det mesta vi tyckte var viktigt, så som en hiss, en kyrka och ännu några kyrkor så besökte vi en park. Vi är ju stort fan av parker, vi satte oss i skuggan och köpte 4 kalla öl. Emmie lyckas få fågelskit i huvudet då hon kom tillbaka efter en misslyckad upptäcktsfärd efter chips.

_S7A9244 _S7A9177Rasmus drar till sig massvis med blickar då han SKA klara att stå på händer i 10 sekunder, vilken han också gör efter ett antal försök. Sen så testar vi vår fantastiska trippelplanka, även den en succés efter några försök. När vi har lekt klart i parken så gick vi till ett ställe och käkade middag, en fin restaurang och fantastiskt god mat! Tack Britt-Louise för middagen! Sen var det bara att ta sig till hamnen igen och duscha, förfesta lite innan vi tog oss en Uber in till staden igen. Vi visste inte riktigt vart vi skulle men Uber chauffören som en stjärna var tog oss till en lång bargata där alla hängde. Här i Portugal dricker man nämligen sin öl på gatan, man köper den i en bar som nästan alla är typ tomma och sen ställer man sig utanför och socialiserar sig med varandra. Vi blev snabbt kompisar med Hawaii Potter, Star Wars, Falsetten och Falsettens mystiske bror. Hawaii Potter ville mest dansa, han bjöd upp Emmie till en Salsadans och eftersom vi aldrig får säga nej så dansade dom ut i natten. Emmie som saknar det där lilla en salsadansös ska ha, nämligen taktkänsla tyckte att det var väl inget märkvärdigare än bugg. En extremt rolig kväll avslutades vid 5 på morgonen och var ganska trötta dagen efter.

_S7A9269 _S7A9306

 

Rasmus sista dag var här och vi begav oss ut på staden igen för att hitta springskor till både Emmie och Tompen, samt en bikini till Emmie. Vi fann två av tre och var nöjda med livet. Jag och Berry Little som även Rasmus kallas gick till Time Out market och unnade oss en hamburgare innan vi begav oss hemåt nedför backarna en sista gång. Klockan ställdes på 05:00, Timpen kliver upp och gör frukost innan vi måste tacka Berry Little för hans tid här ombord. Det var verkligen fantastiskt att ha dig här Berry, vi fick massvis med ny positiv energi och en alldeles egen Berrys Atlantic Challenge. Du är välkommen tillbaka när du vill! Timpen slår på stort och går ut och springer, jag och Emmie sover vidare. Det är sjukt varmt så vi tvättar och sen kastar vi loss för att bege oss till Cascais igen, vi måste bada. Med medströmmen så gör vi 8 knop och är tillbaka på ett kick, bara ett snabbt stopp i en annan hamn och en båtbutik för lite bra att ha, vi måste reparera saker besök. När vi kommer in i ankarviken så ser vi Janne på Indigo ligga här och skrämmer honom lite med tutan. Han kommer över på en öl efter att vi har ankrat och bjuder över oss på middag kvällen efter, det tackar man ju inte nej till och absolut inte när det är min matdag!

_S7A9137 IMG_1809_S7A9148 _S7A9146

Jag och Emmie tar med oss våra två stora mustobagar för att bunkra då vi snart ska bege oss över till Madeira, en översegling på ungefär en vecka, eventuellt lite mer. Vi handlar en hel kundvagn med saker och inser att det kommer att bli lite tungt detta. Vi får köpa en liten vagn att spänna fast bagarna på, samt två stora kassar som vi får bära. Vi anropar Taxi Dolly Parton på VHF:en och kämpar oss ner till stranden med vår packning. Spring 10 meter, stanna, vila, spring 10 meter, stanna, vila och så höll vi på ända ner på stranden. Där fyllde vi Dolly Parton och undrade vart vi skulle få plats, men det gick bra att sitta med fötterna ut över kanten och köra i sådär en halv knop. När vi väl stuvat in sådär hälften så tog vi en träningspaus då jag och Emmie börjat med två 30 dagars Challenge, Emmie som har vart sjuk har 14 dagar att ta igen och jag och vart bakis och trött har 4 dagar att ta igen och vi hade ju en middagstid att passa. Så vi fick lämna kaos, träna på båten vilket är en liten utmaning då det inte finns något ställe man kan ligga raklång på. Sen körde vi över till Janne och hade en fantastiskt trevlig kväll.

 

/ Fiffmaster!

Portugal, portvin och Zombieland

Ryktet har nått oss att Portugal skulle vara som att komma till en annan planet om man jämför med Spanien. Att det skulle vara lite fattigare. Men vårt första möte med Portugal stämde inte alls överens med det. Den första staden vi hamnade i var Viana do Castelo. Det var fullt i hamnen så vi fick ligga på en brygga utanför, men det gjorde inget. Hamnvakten var supertrevlig och duktig på engelska. Vi anlände en sen eftermiddag och efter middagen tog vi en promenad runt staden. Det var stånd med hantverk, karuseller och musik längs gatorna. Är det någon slags happening här? Det luktade gott och vi käkade Churros.

IMG_9089

Nästa dag skulle vi utforska ännu mer av denna mysiga stad. Efter en stadig frukost och en stadig lunch knöt vi på promenadskorna och tog med kamera och vattenflaska. Nu jävlar ska vi bestiga ett berg! Högst uppe på berget Santa Luzia låg en katedral och utsikten verkade vara brutalt vacker. Det gick en hiss/spårbana upp med det är väl för veklingar? Vi tog trapporna. Stairway to heaven. Vi gick och gick och gick. Svetten rann och vi kippade efter luft. Efter halva vägen pausade vi för en fotosession. Har ni hört talas om fenomenet Nutscape? Damer och herrar, här får ni vårt första Nutscape och även en exklusiv ”bakom kulisserna”-bild…

_S7A9046

20160817_144826

Väl uppe på toppen kunde vi andas ut, lyckliga över att vara vid liv. När vi inte kunde se båten där uppifrån funderade vi på att springa ner, flytta bak den 10 meter och springa upp igen. Men vi hejdade oss. Så kul ska vi inte ha det. Efter ungefär 5 minuter tröttnade vi på katedralen och började den långa färden ner igen. Det var förstås mycket lättare nedför, men benen var som spagetti. Sofia som inte tyckte att det var jobbigt nog att gå i trappor hela dagen tog sig en springrunda på 12 km på kvällen. Galna människa! Jag och Timoty roade oss med att åka skateboard. Jag som inte kan åka skateboard skulle lära mig. Det gick ganska bra. Det var en riktigt skön känsla när vi åkte runt över grändernas stora släta stenplattor och ”Somewhere over the rainbow” dånande ur högtalare som var strategiskt utplacerade längst stadens gator. Inga problem i världen når oss just nu. När vi åkte hem och nedför backarna satt vi oss på skateboarden och det gick fort som fan. Jag och brorsan. Som barn igen.

_S7A9022

_S7A9053  20160817_145732

När vi skulle lämnade Viana do Castelo en morgon såg vi dimman glida in. Som vanligt tänkte vi: Hur farligt kan det vara? Vi kastade loss och 2 minuter senare hade vi en sikt på sisådär 30 meter. Radarn slogs på och vi var på helspänn. Span efter farledsbojar och fiskebåtar. För att inte tala om fiskebojar. Vi blev av med ett fiskedrag på köpet, som fastnade i ett nät. Det dröjde ända till eftermiddagen innan dimman lättade och solen kikade fram. Det visade sig senare att det är en trend i Portugal, fult väder med dimma eller regn fram till klockan 14:00, där en helomvändning sker till strålande sol.

IMG_1749

Nästa destination på vår resa var staden Porto. Där skulle vi nämligen plocka upp en snubbe vid namn Rasmus, som ska segla med oss i 10 dagar. Rasmus och Sofia är gamla kollegor. När Rasmus anlände till hamnen i Lexioes där vi låg, regnade det. Så fort klockan slog två blev det  fint igen! Vi gick till stranden och badade. Vågorna var ganska höga och jag fick en rak i ryggen så att jag flög, fick en kallsup och tappade bikinin. Timoty sträckte ner armen under ytan och drog upp mig igen. Vi övade lite coola tricks i sanden, dubbelplanka och human hashtag. Timoty och Rasmus försökte hyra surfbrädor med uthyraren tyckte att de var lite väl svåra vågor för nybörjare. Bättre lycka nästa gång!

20160819_171809

En annan solig eftermiddag tog vi tunnelbanan in till Porto. Eftersom vi har fått för oss att man ska dricka portvin i Porto, köpte vi en flaska. Vi strosade runt i denna härlig stad och letade efter sevärdheter tills vi tyckte att vi sett nog. Då slog vi oss ner i en park utanför polisstationen och korkade upp vårt portvin. Solen stekte och livet kändes alldeles alldeles underbart. Efter att ha jagat solen in i det sista genom att byta plats på gräset 4 gånger, blev vi besegrade av skuggan och rörde på påkarna. Efter en extrem trevlig servitör och fruktansvärt god mat gick vi på jakt efter bargatan, i hopp om att hitta var lokalbefolkningen hänger en lördagskväll som denna. Som vanligt var vi ute alldeles för tidigt, men efter ett par bärs och de största Mojitos vi någonsin sett blev det dags för portugiserna att krya ur sina bon och komma ut på gatorna. Här, som i Spanien, hänger man utanför barerna med sina glas i handen. Lille Timoty som inte får vara ute så sent, liftade med en skum typ med sne blick som inte kunde engelska, till tunnelbanan. Glad över att han inte blivit rånad på sina inälvor fick jag ett sms att han var safe and sound and home again. Pjuuh! Hade mamma Emmie varit medveten om liftningen hade nog mina nerver rånat mig själv. Något trötta hittade vi andra till slut tillbaka till Metron och kunde bädda ner oss nöjda och glada efter skön spenderad dag i Porto.

_S7A9107

20160820_170455

Att segla bakis är något vi inte rekommenderar. Jag som i vanliga fall inte blir sjösjuk var inte långt ifrån att joina Sofia och Rasmus över relingen. Dock så var Timoty inte sen att utnyttja det här tillfället. Mina två vakter bytte han till sig mot att jag skulle laga och diska lunchen. Det går ju betydligt fortare än att ha vakt, eller? Om inte bakfylle-sjösjukan hade slagit in.. Mitt sämsta byte ever! Senare lyckades han även byta bort diskningen av middagen till Sofia som inte kunde hålla sig vaken sista timmen på sin vakt. Timoty är en jävel på att förhandla. Dimman låg återigen tät, och med dyningar och klen vind bakifrån gungade vi ordentligt från sida till sida. Men allt ordnar sig så fort man kommer innanför vågbrytarna och kastar ankar i en lugn vik. Denna gång i Baia de S-Sacinto utanför staden Aviero. Här låg även våra vänner på S/Y Ultimo, och Conny kom förbi med gummibåten och snackade lite. Vi fick även besök av en annan gummibåt när vi låg i denna vik. En 24-årig ensamseglare från Nederländerna närmade sig långsamt när vi satt på fördäck och solade. I Portugal, tillskillnad mot Spanien, är det inte tillåtet att vara naken men på båten har vi vår fristad. Vi drog upp handdukarna för att skyla vår toplessness. Han vågade sig inte riktigt fram först, med efter att Sofia ropat ett högt ”Halloj!” fick han ur sig några ord på avstånd. ”So the legend is true!! It’s you right? The mustard yellow boat with a huge swedish flag and three girls and one guy onboard! I almost thought that it was a myth!”. Vi tittade på varandra och skrattade. Killen såg något besviken ut när han insåg att vi jämnat ut könsfördelningen genom att droppa av Emma och plocka upp Rasmus, men han var väldigt glad att han äntligen ankrat i samma vik som oss. Det var bara en tidsfråga. Det hade nämligen nått honom från flera källor, att det seglade runt en senapsgul svensk båt med tre tjejer och en kille som besättning. Efter lite fiskning i vart han hört det ifrån kunde vi konstaterade att det inte är från någon som vi träffat på själva. Så ryktet går alltså. Han hade även läst om oss i Zeilhelden, en nederländsk nyhetssida om segling som jag skrivit en artikel till. Det tog oss alltså bara knappt fyra månader att bli legender till sjöss, inte illa!

IMG_1758

Nazaré låter som en gudalikt plats (Även kallat Nasaret i folkmun på Aela). I våra huvuden hade vi målat upp det som en dröm – ett surfmecka, mjuka stränder och min onda hals skulle bli helad. Snacka om att ha helt åt helvete fel. Nazaré – platsen som Gud glömde, låter snarare som en bättre beskrivning. Efter en heldagssegling angjorde vi Nazaré precis när mörkret lagt sig. Det första vi möts av är en grotesk stank. En blandning mellan urin, fågelskit och rutten fisk. Det första vi gör när vi kommer till en ny hamn är alltid att ta en rek. Bryggorna ser ut att rasa i bitar vilken sekund som helst, och är täcka av fågelbajs. Det är glest med gästbåtar. Det är få bryggor till antalet och mer än hälften av platser är tomma. Det är mörkt. Det känns öde. När vi står vid den låsta porten kommer en äldre herre fram från ingenstans och ger oss koden till dörren. Ljudlöst återvänder han ner till sin båt igen. Tack säger vi, och kliver upp på land. Vissna palmer och uppbruten gatusten utgör gångvägen längst vattenkanten. En stor, öppen yta av gammalt gräs och jord utbreder sig framför oss, och på andra sidan en stor industriliknande byggnad som vi antar är hamnfaciliteterna och kontoret. Runt omkring finns andra industribyggnader, slitna fiskebåtar på både land och i vattnet, gamla skjul och övergivna båtar. Det är kusligt, det är ödsligt. Hamnkontoret är stängt, och vi ska gå till en snubbe vid huvudentrén som släpper in och ut biltrafiken ur hamnområdet. Han sitter inlåst i ett litet bås och Timoty får checka in oss. Bilar kör in och ut ur området med hög hastighet. Det smäller i en skåpbil. Skuggorna från strålkastarna kastas hejdlöst fram likt spökryttare över grusvägarna mellan båtskjulen. Två ilska vildhundar börjar skälla på hysterisk. Är det såna där rabieshundar tror ni? Precis sådana blodtörstande byrackor som vaktar bilskrotarna på film. Plötsligt dyker en äldre dam upp ur mörkret och spänner ögonen i oss. Med sin hesa rökarröst säger hon ”Did you just arrived here? Welcome to Nazaré, ha ha ha ha”. Hennes hånskratt ekar efter henne när hon försvinner in i mörkret lika fort som hon dykt upp. Skrattat är skrämmande lik en häxas hånskratt i den läskigaste av skräckhistorier. Kalla kårar rinner ner för ryggen. Hundarna som stirrar ner oss, visar tänderna och avger sitt ilsknaste skall får oss att byta sida av vägen. Det fattas bara att någon av oss blir biten i benet och förvandlad till en zombie. Vi går tätt intill varandra och undrar om vi verkligen inte har hamnat mitt i Zombieland. Det skulle inte vara förvånande. De övergivna gamla långfärdsegelbåtarna som håller på ruttna bort på land skvallrar om krossade drömmar. Tänk om det vi inte ens lyckas komma härifrån? I nästa morgons dagsljus var det såklart inte lika skräckinjagande, men vi gillar inte det här stället. Alla hade vi samma känsla: ”Vi måste härifrån”.

IMG_1791

IMG_1779

Vårt råd är: Åk aldrig till Nazaré. Om du måste göra det, lämna så fort du kan.

/Emmie, still alive

 

 

Vigo – Laddningsbekymmer, nakenhet och BMX

Den eviga förbannelsen att någon alltid ska vara trasigt eller fel på en båt håller i sig. En dag fick vi problem med laddningen. Den stora solcellen vi har på targabågen brukar ge oss nog med ström att köra all navigationsutrustning, watermakern, stereon och ladda våra elektroniska prylar utan problem när solen lyser. När vi upptäckte att den inte laddade som den skulle kopplade vi om så att vi kunde ladda från motor istället. Det fungerar inte heller. Hur kan vi ha fel på båda två samtidigt? Vi lämnade in generatorn till motor till en Yanmar reparatör och beställde en ny regulator till solcellen.

Hamnen låg mitt i stan och luften stod still mellan höghusen. I vanliga fall har man som gäst i marinan tillgång till ett badhus i hamnområdet med pooler och duschar. Tyvärr var det stängt under augusti månad. I det fräscha klubbhuset, som hade bar, lounge och toaletter kunde vi iallafall hänga med bra wifi. En dag hade vi 39 grader. Det är lätt att bli lite smått galen av värmen och det var långt att gå till duscharna som inte verkades städas alls. Men på bryggan finns det ju färskvatten! Problem var att det inte fanns någon slang. Det hindrade inte oss. I skymningen klev jag och Fia ut på bryggan endast iklädda trosor och duschade med hjälp av en petflaska som fylldes x antal gånger och hälldes över huvudet. Panikartat värmeslag och över 100 dagar tills havs har knuffat oss lite ifrån vad som anses vara ett kanske normal beteende, för det kändes som en helt naturlig handling en varm augustidag i en hamn mitt i centrala Vigo.

_S7A8943

Efter två dagar av galen stadshetta och utan strand var vi desperata att komma ut på vattnet och få svalka oss. Som vanligt gick vi mot strömmen. När det blåser som mest åker alla båtar in i hamn för att ligga skyddade, då åker vi ut och ankrar. Vi lämnade Nautico Deportivo Vigo och ankrade på andra sidan viken, utanför staden Moana. Som de naturmänniskor vi blivit slängde vi av oss kläderna och hoppade i. I vår lugna oas kunde vi bada, läsa böcker, träna på simhopp och ro i land för en springtur och strandyoga. Vinden svalkade skönt. Dock förde vinden med sig aska från en skogsbrand lite längre in i rian. Röken stack i näsan när man försökte sova om nätterna. Det var många skogsbränder runt om i Spanien och Portugal den veckan som färgade solen röd tidigt om kvällarna.

Vi klädde på oss och återvände till staden Vigo, utvilade och avsvalkade, med ett mål sikte. Under våra första dagar i Vigo hade det börjats bygga om ramper och barer för helgens Urban culture and action sports festival, O Marisquino. Som en slump hade vi råkat förtöja båten på precis rätt ställe! Hamnen låg mitt i smeten mellan BMX- och skatearenor, foodtrucks och öltält. Det var tävlingar i BMX, skateboard, motocross, breakdance och en helvetes massa folk.

20160813_175114IMG_9032

Solcellsregulatorn som vi beställt till marinan hade kommit och den monterades. Dock gav den fortfarande inte så pass mycket laddning som vi hade hoppats. Över solcellen på akterstaget satt en radarreflektor som skuggade några rutor, inte skulle väl det vara spöket? Solcellen var även väldigt smutsig. Den tvättades och radarreflektorn togs ner. Tydligen var det det som gjorde susen, så det var alltså inget annat fel än skugga och smuts. Nu har vi i alla fall en extra regulator som reserv. Emma skulle lämna oss efter helgen så vi käkade middag på en restaurang på en av de mysiga gatorna i den backiga staden. Med vår beslutsångest tog det bara 2 timmar att hitta en restaurang. Menyn stod bara spanska så vi visste inte riktigt vad vi skulle få, men det blev tapas och sangria som smakade fantastiskt gott.

IMG_9028

Stämningen var på topp och vi kikade på skate, breakdance och motocross. Det var inte bara att njuta av festligheterna, vi behövde även utföra våra vardagliga sysslor som till exempel handla och laga mat. De mindre mataffärerna som låg mitt i stan och nära till hamnen hade inte havregryn. Vi som äter en hel del havregrynsgröt till frukost kunde inte acceptera detta. Därför bestämde jag och Fia oss för att ta en låååång promenad till en av våra favoritmataffärer Carrefour. Det var en inte bara att promenera minsann. Det var en stort berg som skulle bestigas och svetten rann. Förutom havregryn och en massa annan mat fick vi med oss en volleyboll och ett par burkar Burn för att piggna till tills kvällens festligheter. När vi gick tillbaka kände jag plötsligt något skvätta på baksidan av mina ben. Jag stannade och Fia frågade vad jag höll på med. ”Någon kissar på mig!” svarar jag. Men det slutade när jag stannade. Jag tog ett steg till. Då kom en skvätt till. Faaaan! En burk Burn hade gått sönder i ryggsäcken. Ryggsäcken tömdes bokstavligt talat ur men innan vi kom hem var halva jag var dränkt i klibbig energidryck.

IMG_9033

På festivalen träffade jag och Sofia ett killgäng som är professionella BMX åkare. Vi gick på konserter, drack billig öl och duschade på hotell. Våra nya vänner insisterade nämligen på att vi skulle låna deras fräschare hotelldusch. Eftersom hamnens duschar var under all kritik så vi var inte blyga. För att kunna följa med dem till konsertområdet fick vi varsitt pro gästpass. Med gästpasset fick vi även access till att komma in innanför stängslen till BMX-arenan, så att vi kunde stå precis intill ramperna. Det var mäktigt. De flög, gjorde volter och massa coola trix. Sista natten var vi ute ända till frukostdags, då bjöd vi på amerikanska pannkakor i båten. Förutom bergsklättrare funderar vi nu på att bli BMX-proffs när vi blir stora. Det var en fantastiskt helg med nya vänner, många skratt och träningsvärk i rumpan efter stadens förbannade backar.

20160814_184342

Helt plötsligt var det dags för Emma som har seglat med oss i två månader att flyga hem till Sverige igen. Tusen tack Emma för den här tiden! Lite melankoliskt när vi blivit av med både Emma och våra nya vänner, återgick vi vardagsbestyr som tvättning av kläder och båt. När jag och Fia kom tillbaka från tvätterian (älskar förresten spanska tvätterior, alltid superfräsch och supersnabbt wifi) fick vi höra att Timoty hade slagit till en spansk kappseglare som inte kan köra båt. ”Okej att du är lite ledsen för att Emma har åkt, men du behöver väl inte slåss för det!?!?!”. Det var inte så farligt som det lätt, en demonstrativ ’örfil’ på en hand som höll på att bära av mot vindrodret när det fanns en jättefin stabil pushpit precis bredvid. Vet hut människa! Killarna som jobbade i hamnen såg alltihop och beklagade sig över kappseglarnas avsaknad av sjövett. Som tur var gick det bra och vindrodret är fortfarande intakt.

Det var lite vemodigt att lämna Vigo, Emma och helgens upplevelser. Men som Håkan Hellström säger: ”Fortsätt! För jag tror att när vi går genom livet, att allt det bästa inte hänt än.” Spanien var episkt, men nu drar vi till Portugal, nytt land med nya möjligheter!

Peace! /Emmie

S/Y Aela runt jorden