ABC-öarna – Förstärkning, liftning och ändrade planer

Efter en vecka på land på Grenada Marin så var botten ommålad, rodret lagat och den en meter långa att-göra-listan avklarad. Tur var väl det, för vi hade ingen tid att spilla. Vi skulle nämligen plocka upp en ny besättningsmedlem på Bonaire. Den beräknade segeltiden mellan Grenada och Bonaire var fyra dygn, så vi skulle komma fram samma dag Nathalie Berg flög in. Men vi hade en så himla fantastiskt segling så det tog oss bara tre dagar. På Bonaire råder ankringsförbud, överallt på hela ön. Detta med anledning att skydda havsbotten och djuren som lever i det. Vi la oss vid en boj och gick på upptäcktsfärd.

32844790912_17b3af409e_h

När vi satt och tog en öl i eftermiddagssolen dök vår barndomsvän Nathalie upp framför oss. Ett mycket kärt återseende! Tillsammans bestämde vi oss för att hyra cyklar och cykla till en nationalpark där det finns vilda flamingos. Det var en sjukt svettig cykeltur på torra vägar. I en nedförsbacke så gick armen till växlarna av (den är gjord av stål) på min cykel och fastnade i bakhjulet. Som tur är ramlade jag inte och överlevde därför, men med en kaputt cykel kommer man inte långt. Nathalie och Sofia fortsatte färden mot nationalparken medan jag och Timoty liftade tillbaka till cykeluthyrningen med två amerikaner i en pickup. Där fick jag en ny cykel, men vi orkade inte cykla tillbaka hela vägen. Vi valde att besöka salthögarna och stränderna söderut. När vi möttes upp senare fick vi höra besvikelsen att de var snustorrt i hela nationalparken och att flamingosarna var så långt bort att de endast såg ut som rosa prickar. Vi tröstade oss med att det ska finnas en flamingobeach på Aruba så vi skulle få se vår beskärda del av flamingos.

32958336966_a0cbfc648f_h
Efter några dagar på Bonaire seglade vi vidare mot Curacao. Vi ankrade upp i en stor vik som kallas för Spanish Water. För att kunna klarera in och besöka immigrationskontoret behövde vi ta bussen in till staden och världsarvet Willemstad. I Willemstad finns massa gamla vackra byggnader i klara starka färger. Det här med att klarera in, hur det går till, skiljer sig från land till land. Här skulle vi först besöka tullen, som var en stor byggnad mitt i den vackra staden. Med oss hade vi såklart lite snacks i form av en påse Bilar vi fått under en snabbesök av Janerik och Anna Carli på Grenada. När vi sitter där och smaskar kommer en trevlig tullman in som skulle hjälpa oss. Nathalie som vill vara artig sträcker ut påsen och frågar: ”Do you want some cars?”. Tullmannen: ”Huh..?” Nathalie rättar sig: ”Öhm, candy! Swedish candy!”. Han får smaka på bilarna med är lite skeptiskt. Till slut sa han att dom var goda men han såg inte helt övertygad ut.

32618024460_536d56071d_h
Vi fick höra att det även fanns Flamingos på den här ön, inte långt i från där vi hade ankrat i Spanish Water. Efter en svettig promenad i den torra ödesmarken kunde vi se en stor sjö. Längst bort i hörnet av den enorma sjön kunde vi se ett par rosa prickar. Jaha, närmare än såhär kommer vi inte idag heller. Men på Aruba minsann, där ska det finnas flamingos! I början av den här turen hade vi gått förbi en stig som såg ut att leda ner till havet. De flesta stränder vi dittills hade stött på var privata och ägdes av hotellen. Därför kostade det pengar att gå in till dem. Att betala på att ligga på en strand är emot våra principer, och vi tänkte inte ge vika för det den här gången heller. Så vi bestämde oss för att se om vi inte kunde hitta en strand längst den där stigen. Och mycket riktigt. Det var inte en finkornig vit strand som vi hoppats på utan var av gammal korall, alltså grov som sten. Men fördelen med det är ju att man inte blir så förbaskat sandig. Vi lade ut våra handdukar och tog en tugga av pannkakorna vi hade med oss i matsäcken. Inte långt efter att vi hade lagt oss tillrätta skriker Nathalie till. En ödla hade tagit en genväg över hennes fot. Tätt följt rycker ännu en ödla tag i en av mina dreads och slickar på min telefon. Det krälar i buskarna och vi inser nu varför vi är dom enda personerna på denna mysiga korallstrand. Ödlorna var inte direkt blyga. Envisa som vi är och vana vid att hålla vakt, turas vi om att hålla ett öga på dessa närgångna varelser så att de inte skulle komma för nära.

IMG-20170202-WA0000

Ett par dagar senare var det dags att segla vidare till Aruba. Vi ville anlända i dagsljus så vi planerade en nattsegling dit. Med Curacao bakom färdades vi fram i en väldig fart. Som vanligt går planerna i stöpet och vi närmande oss Aruba mitt i mörka natten. Musiken från festerna på land dånade och ljusen lyste starkt i fjärran. Men ute hos oss var det kolsvart och vattnet under kölen brusade. Sofia hade vakten och satt och nynnade för sig själv. Plötsligt hörde hon någon som lät som en stor våg bakom sig. Hon vände sig om och i den svarta natten såg hon ett stort vitt skum som yrade. Hon hinner inte fråga sig själv vad det kom i från innan hon får en stark strålkastare rakt i ögonen. Vi var för övrigt väldigt nära Venezuelas kust nu och i Venezuela kan det finnas pirater. Men personerna bakom strålkastarna uppger sig att vara kustbevakningen. Sofia ropar efter kapten Timoty, som masar sig upp och tar tag i VHF-radion. ”Vad ska jag anropa?” Sofia svarar: ”Nejnej, inte radion! Dom är här ute!” Jag och Nathalie som också har vaknat av uppståndelsen drar på oss varsin t-shirt och klättrar upp i sittbrunn med de andra. Kustbevakningen bordar oss i farten där vi seglar fram i 7 knop och vill titta på våra pass. Vi tjejer sneglar på den unga, mycket stiliga, kustbevakaren som har väckt oss mitt i natten. Efter lite formaliteter och småprat hoppar de två männen rakt ut i vad som tyckes vara en svart avgrund och försvinner lika snabbt som de dykt upp i sitt öppna fartyg utan lanternor. När jag går på min vakt någon timme senare är vi framme. Men klockan är 05:00 och det är fortfarande kolsvart. Efter att ha anropat hamnkontrollanten får vi besked att vi inte får komma in förrän om en timme. Efter den timmen får vi inte komma in förrän två ytterligare timmar. Jag kör runt båten i cirklar utanför hamnen i tre timmar som aldrig har känts så långa. Någonsin. Till slut går solen upp och vi går klarera in på vår tredje och sista av de nederländska antillerna – Aruba.

 

32874271261_d0b24c1501_h
På Aruba kastade vi ankar utanför stranden Surfside Beach som ligger så pass nära flygplatsen att vi praktiskt taget kunde vinka till passagerarna i planen sekunderna innan de landar. Stranden sträcker sig lång och har nästan inga besöker alls, trots att den ligger i kanten av huvudstaden Oranjestad. Låga träd med breda gröna kronor finns längs hela stranden som agerar naturliga parasoll. I hörnet av stranden finns två restauranger, varav den ena med massa solstolar i sanden och en stor terrass. De har happy hour varje dag mellan 16-18 med mycket goda drinkar. På söndagen när vi anlände var det Superbowl och eftersom att Sofia är fem tjugosjättedelar amerikan var vi självklart tvungna att kolla på det. Vi åkte till turistmeckat Palm Beach för att leta redan på en restaurang som visade matchen. De officiella Superbowl-värdarna hade inte jättebildskärmar som vi hade hoppats på, men vi njöt av hamburgare och bärs medan Sofia förklarade reglerna för oss trögskallar. Efter middagen bytte vi till en bar som låg vid stranden, gömd bakom alla megastora hotell. Moomba Bar hade en superstor storbildsskärm och var smockat med folk. Vi anlände lagom till att se det spännande slutet när rätt lag vände ett underläge och vann. Stämningen var på topp! Efter röj till stängningsdags på både denna bar och nästa fick vi skjuts tillbaka till båten. Timoty hade åkt hem tidigare och därför tagit dingen till den ankrade båten. Sofia ställde därför upp att simma till båten för att sedan ro tillbaka med Dolly och hämta oss. Vilken hjälte!32844804762_4c2a665eb3_h
Ett annat mission vi hade var att yoga på Yogagirls studio Island Yoga. Vi hittade ett gratispass som de skulle filma för Oneoeight. Det lilla problemet var att det låg typ en mil från vart vi hade båten. Jag och Nathalie gjorde det till en heldag. Först promenerade vi 7 km till Eagle Beach, som ska vara den finaste stranden. Det blåste som fan så när vi låg där blev vi ganska sandiga. Sedan blev det bråttom när vi skulle gå 5km till yogastudion. Det var fruktansvärt varmt och svettigt när vi fick småspringa för att hinna dit. Men det var väl värt. Gästläraren Dianne Bondy var väldigt duktigt och inspirerande och vi hade jättekul! Sedan tog vi vänligt men bestämt bussen tillbaka.

DianneBondyClass-6

Enligt planen skulle vi härefter segla vidare mot Colombia och Panama. En ny besättningsmedlem skulle komma fredagen den 10/2, på lördag skulle vi lätta ankar och lämna Nathalie kvar på Aruba några dagar. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Bara ett par dagar innan vi lämnade var det dags att förnya vår försäkringen för Stilla havet och resten av historien vet ni ju redan. Just där och då visste vi inte riktigt hur vi skulle göra, utan det enda vi visste var att vi kanske skulle bli kvar på Aruba på obestämd tid. Vi dränkte våra sorger på happy hour. Eftersom Nathalie skulle vara kvar till onsdagen veckan därpå checkade hon in i sin lägenhet som som tur var låg ganska nära båten. Trots förvarningen så flög vår nya crew in från Surinam. Han heter Ernesto och är en kille som vi träffade på Teneriffa som seglade med det seglande lastfartygen Avontuur över Atlanten. I och med att vi inte lämnade på lördag hade vi en massa tid att döda. Till exempel kunde vi träffa våran gamle kompis Emil som hade ett kort stopp på Aruba. Vi festade natten lång innan vi liftade hem igen.

32874261881_dd62a054dc_h

På måndagen den 13 februari var det dags att fira min 27:e födelsedag. Efter lite obligatorisk sol och bad på båten och drinkar på strandbaren hade mina älskade vänner fixat en supermysig grillning på stranden. Dagen efter, alla hjärtans dag, hade jag, Fia och Nathalie en riktigt tjejdag+kväll med strandhäng på Palm beach, lunch på Moomba, finmiddag på en strandrestaurang, bion Fifty shades darker och sleepover i Nathalies lägenhet. Timoty och Ernesto hade också en dejt, de åkte till staden Santa Cruz och besteg Arubas näst högsta berg. 168 meter. Med trappsteg. På onsdagen var det dags för Nathalie att tacka för sig och flyga hem igen. Sorgligt, men vi hade iallafall fått några extra dagar än vad som var planerat från början. Tack Nathalie <3 Det var alldeles alldeles underbart att ha dig hos oss. Tyvärr fick vi dock aldrig se några flamingos.. De enda flamingorna på Aruba tillhör ett hotell som ligger på en ön. De släpper ut flamingorna till turisterna någon timme om dagen. Det kostade 90 dollar att åka dit och vi har hört rykten om att de har klippt vingarna för att de inte ska fly. Så nej tack, inga flamingos för oss!

IMG-20170214-WA0000

Någonstans här bestämde vi oss för att segla hemåt igen. Men innan vi seglade mot Jamaica skulle vi hinna med lite annat. Vi ville ha en till riktigt festkväll. Eftersom vi trivdes så bra på Moomba tänkte vi ta oss dit. Men det var ju lite långt. Taxi kostar pengar. Buss kostar också pengar. Varför inte prova att lifta? Efter ett tag stannade en bil. JIPPI! Palm Beach ska vi till, säger vi. Chaffören undrar om vi inte skulle till The Carnival Preparty istället. För att inte gå miste om spännande äventyr har vi en regel för oss att vi aldrig får tacka nej, så vi gick med på det. Vi kom till ett inhägnat område med en stor scen, öltält och bajamajor. Humöret var på topp och vi dansade loss. Där mötte vi två andra jordenrunt-seglare, James och Tom (sailingblueeyes.com). Det här med karneval är någonting som är lite svårt att greppa. Varje kväll spelar de samma musik om och igen. Folk kan också boka sina platser och sitter där längst gatan med partytält, brassestolar och stora kylboxar fylla med dryck. Det är en folkfest. En kväll skulle vi titta på The light parade. Paraden går längst en stor huvudgata och på båda sidor är det staket mot trottoarerna, där alla åskådare hänger. Det var fullt med folk. Innan paraden hade startat var det okej att gå längs själva gatan, så där var utöver alla som tagit sin plats vid sidan, en massa människor i rörelse. Vi gick där för att hitta en plats bortom de förbokade tälten och vi ville också köpa oss en varsin öl. Efter en bra stunds promenerande fick vi syn på en vit lastbil en bit framför oss. ”Vad gör dom för något i lastbilen?” Frågade vi varandra. ”Det ser ut som att de säljer ölflak rakt ur lastbilen, det är ju sjukt nice haha”. Det kändes ändå lite ballt, bara på Aruba tänkte vi. Fast vänta nu, det går väldigt fort. De langar ut ölflak efter ölflak som på löpande band. Jag ser ingen som handskas med pengar. Det var som fan. DE SKYFFLAR UT GRATIS ÖL! Det kändes som vi hamnat i himlen när en lastbil, vars lastutrymme var en gigantisk kyl proppad med ölflak, delade ut allmosor till gemene man. De kastade till och med flaken. En stund senare satt vi i gräset med en platta Amstel Bright. Mmm vad gott med kall öl. Sånt här händer bara på Aruba..

IMG-20170209-WA0018

För att utforska ön lite tog vi en dag buss till Nationalparken. Vanligtvis åker man bil runt i parken men vi ville såklart vandra istället. Tjejen i biljettluckan höjde på ögonbrynen när vi frågade efter stigar istället för bilvägar och påpekade att det är låååång att gå. ”We love to walk!” svarar vi och avfyrar våra colgate-leenden. Det skulle bara vara 8 km genom parken, sedan 7 ytterligare kilometer till den sydliga staden St Nicholas som var nästa stopp på dagens äventyr. Efter att ha gått i en timme var vi inte lika glada. Aruba är torrare än snus och stigen gick längs en uttorkad bäck. Det var kaktusar överallt och på flera ställen längs stigen låg skelett från gamla getter. Om inte dom överlevt, hur ska vi? Det var fullt av olika flugor och bin och rätt som det var skrek Fia till. Hon hade blivit biten. När hennes arm höll på att domna bort av smärtan ökade vi takten. Inte långt efter hade vi alla utom Timoty två bett var och vägrade stå stilla en sekund. Mitt linne blev fullt av kaktustaggar som sedan fastnade i min rygg. Timoty fick plocka ut de stickande stickorna. Efter en halv evighet anlände vi till en strand. Det var fantastiskt. Det gick inte att bada på grund av undervattensströmmar, men vi kunde i alla fall svalka av oss i vattenbrynet. Vi vandrade genom nationalparken till ett par grottor. De var riktigt stora och häftiga, med målningar av indianer från över 1000 år tillbaka. När vi hade traskat ut ur nationalpark tänkte vi försökte lifta till St Nicholas. Benen var trötta och solen stekte. Vi försökte med några bilar, tills en tvärnitade och stack ut huvudet genom rutan. ”Oh it’s you my friend!”. Ernesto sprang fram till bilen och vi som inte kände igen de två killarna i framsätet på den lilla bilen stirrade frågande på varandra. Det visade sig att Ernesto hade träffat dessa killar på Carneval Preparty och bjudit dem på öl. Här har vi ett bra exempel på karma. Vi trängde ihop oss i den lilla bilen och körde mot staden. Anledningen varför vi ville åka just St Nicholas var för att vi hade hört talas om en bar, Charlies bar. Förr åkte alltid sjömän dit och lämnade efter sig något på Charlie’s. När vi klev in genom dörren förstod vi. Stället var knökat med prylar, gamla käppar, kikare, flaggor och till och med gamla skridskor (vad skridskor nu än gör på gamla skepp). Vi njöt av den lokala ölen och söp in stämningen. Vi hade glömt att ta med vår gamla Windpowered-flagga som vi tänkt lämna kvar, så istället skar Timoty av en dread och hängde upp på en lykta. Även en dollar-sedel med våra namn pryder i en gigantisk krona av dollarsedlar.

32999966505_6a22bc57cd_h 32184544773_b557ee1c6c_h 32874244321_289b808295_h 32874197311_7cff7c7d22_h

Vi vinkade av Ernesto som flög vidare mot Panama. Även fast du inte fick segla dit hade vi väldigt kul på Aruba, tack för att du kom! Innan vi lämnade ön bestämde sig jag och Fia för att ta en sista utekväll på vårt favorithak Moomba. Efter att det hade visat sig gå så himla bra att lifta på Aruba så tänkte vi göra just det. En bil stannade med ett gift par, några år äldre än oss. Mannen kunde engelska med inte frun, men det var hennes idé att stanna. Eftersom vår spanska är näst intill obefintlig blev konversationen något trevande till en början. De ville gärna skjutsa oss till Moomba men först undrade de om vi inte ville göra ett stopp på ett ställe med spansk musik först. Då vi aldrig får tacka nej blev det ett ja tack gärna. Det var ett väldigt litet ställe som bestod av en bar, ett dansgolv och tre air conditons, som gjorde det väldigt kallt där inne i kontrast till den varma arubiska natten utanför. Dansgolvet var fullt av pardansare som dansar en mer avancerad version av salsa som jag inte minns namnet på. De var väldigt duktiga och vi beundrade rytmen i deras kroppar. Innan vi visste ordet satt vi i bilen igen som stannade till vid ytterligare en spansk klubb, något större och stimmigare denna gång. Nu försökte de lära oss att dansa, men det blev mer skratt än dans. Varken jag och Sofia innehar något form av rytm och mjukhet i ådrorna och kände oss stelare än robotar. Till slut anlände vi till Moomba och tyvärr tappade vi bort våra nya vänner vimlet. Den fantastiska kvällen avslutades med en efterfest i en 60-fots Oyster, och låt mig säga: Att vara spontan, släppa på sina planer, lifta med främlingar och inte säga nej till det okända, visar sig ofta vara det roligaste alternativen.

Efter två händelserika veckor på Aruba seglade vi norrut mot Jamaica. Det var inte planen från början, men att få besöka Jamaica och Cuba kändes inte fy skam det heller. På återseende!

/Emmie

Pressmeddelande: Vi seglar hemåt igen

Vi har seglat från Hammarö till Aruba. Vi har varit på resande fot i nio månader. Egentligen skulle vi ha seglat vidare mot Panama, men nu vänder vi tillbaka till Sverige.

Varför avbryter man en dröm om att segla jorden runt?  Man blir osams? Båten går i sönder? Man inser att man inte alls gillar att segla över stora hav? Det brukar väl vara huvudsakerna. Vi är sams, båten är hel och vi har inget emot att segla över stora hav.

Men ibland är man ändå inte nöjd. Jag har den senaste månaden funderat och tänkt på att sälja båten i Nya Zeeland. För söderhavet var mitt egentliga mål. Dit jag visste att jag skulle ha pengar även om Emmie och Sofia skulle hoppat av redan dag 1. Varför jag inte vill fortsätta efter det, är för att jag tycker inte det ger mig något. Javisst, det är underbart att vara ute och segla utan att behöva bry sig mer än om sig själv och att båten är hel. Pengar har vi tillräckligt av om något skulle gå i sönder. Miljöerna är fina och vattnet är varmt. Men i ärlighetens namn så drar jag mig lite undan. Jag trånar lite efter att kunna välja när man kan vara ensam. När man kan vakna upp utan att gå förbi sovande personer. Eller höra personer prata när man går och lägger sig. Jag hade inte en tanke på att segla hem båten. Jag skulle som sagt till NZ. Sedan kom beskedet att våran försäkring skulle sluta gälla, segla oförsäkrat vill jag inte. Aela är allt jag äger och har. Jag vill inte riskera att stå där utblottad om det skulle hända något. Försäkring går att få. Det är långt ifrån omöjligt. Alla bolag utom svenska kräver dock en helbesiktning av båten. Här på Aruba ska det finnas en snubbe som besiktar, om man väl får tag på honom. Annars finns det nästa i Panama. Det är inte krångligt alls, inte jämförelse med allt jobb jag har gjort på den här båten. Men motivationen dog, och tanken ifall vi inte skulle få tag på en försäkring väckte min tanke att segla hem båten. Vilket jag fann många fördelar med. Att ha en fullkittad båt liggandes på bryggan som jag vet kan ta mig vart som helst. Jag har planer, både en och flera vad jag ska göra. Det bästa är att jag kan göra vad som helst. Frihet äger.

Just nu befinner vi oss på Aruba och kommer segla mot Jamaica om några dagar. Efter det rör vi oss mot Cuba och Florida. I Florida kommer Emmie och Sofia fortsätta landvägen med nya planer i sikte medan jag seglar hem båten till Sverige via Bermuda, Azorerna och Skottland. Så om någon är intresserad att segla över Atlanten från Florida i april/maj hör av er! Jag letar efter 2-3 personer.

/Timoty

PS. Vår resa är inte över än, inte heller vårt bloggande! So stay tuned.

Nytt år, paradisstränder och sköldpaddor!

Efter att ha kastat loss från Saint Anne tidigt på morgonen så Ankrade vi upp i Rodneys Bay runt 10. Det var en snabb segling med snittfart på 6.92 knop, och en helvetes massa kackel på radion. Jag tror efter många meddelanden att det var en båt som antingen höll på att sjunka eller hade i alla fall stora problem. Vi kastar i Dolly Parton det första vi gör och hämtar vår tillfälliga besättning som väntar i marinan. Victoria och Liza står fint och vinkar på kajen och ser förvånansvärt pigga ut efter nästan 48 timmars resande. Saint Lucia är precis som Martinique och Dominica en väldigt grön ö. Rodneys bay bjuder på en lång sandstrand med turkost vatten så våra gäster var nöjda. Nästa dag var dagen innan nyår, vi tog på oss hiking skorna, packade väskorna fulla med vatten och matsäck och gjorde oss beredda på en riktig hike. Vi skulle ta bussen ner till regnskogen var planen men när vi går in på marinan och ska fråga vart den går ifrån säger hon “No, I can not recommend the bus” vi kollar på varandra och tänker nej nej, vi försöker förklara att det gör inget om den tar tid men efter många om och men så ger vi upp och tar en hike nära marinan in i en nationalpark där det var ett gammalt fort. Vi går längst stranden och intill ligger det stora resort hotell men det är ju den snabbaste och finaste vägen så vi skiter i att vi kanske går mitt där folk ligger och solar och badar. Tillslut så kommer vi till en liten bäck, fan hur ska vi nu komma över? Vi tänkte att vi får väl gå igenom hotellet då till andra sidan på vägen men icke. Det kommer en snubbe och skriker bakom oss och säger att vi ska följa efter honom. Han tar oss till en båt och skjutsar oss de 30 meterna till andra sidan bäcken, man får tacka man får tacka!

 

_S7A1622_S7A1605

Efter att ha ätit upp vår matsäck och badat så går vi in i nationalparken, kanske inte riktigt vad vi tänkt oss när vi tänkte hika, då det inte riktigt fanns någon skog men utsikten från toppen av berget var extremt vacker och det var varmt och vi är otränade så bara biten upp till toppen var ansträngande nog för oss så vi gick ner igen och simmade lite på en extremt fin liten strand, sen tog vi en kall cola och wifi paus. På kvällen var det den obligatoriska fredagsfesten, de stängde av en gata i ett område bredvid Rodneys Bay och hela gatan fylldes med små ölstånd, grillar och massvis med folk. Musik dånade ur högtalarna och vissa tyckte att de skulle ha fri tillgång till våra rumpor när vi dansade, tack men nej tack. Det var en kul folkfest men eftersom vi är gamla och det var nyår dagen efter så tackade vi förr oss runt midnatt. På nyårs dagen så skulle vi ha lite kontorstid och sedan gå och handla medens Victoria och Liza låg på stranden, tyvärr så bestämde vädergudarna för att det skulle spöregns nästan hela förmiddagen så de fick ligga under ett parasoll på stranden, för de är ju ändå på semester då ska man ligga på stranden. Vi hann inte iväg till den bra mataffären då allting alltid tar för lång tid för oss men tillslut fick vi tag på lite kött och bacon till vår fina nyårs middag. Efter middagen åkte vi över till en Dansk båt på en drink innan vi drog vidare ner till stranden med alla andra folk innan tolvslaget. Det var massvis med fyrverkerier och Emmie och Timoty tyckte att en av dem slog ner i Aela, rusar ut med Dolly för att kolla så att allting var okej, och det var det som tur var.

_S7A1612IMG_2876

Vi styrde skutan mot Union Island och Grenadinerna, vi tänkte ta med dessa landkrabbor på en lång och fin segling på 20 timmar. De skulle få uppleva natten med alla stjärnor och mareld. Det gick väl ganska bra, jag tror att båda två lyckades att somna på deras nattvakter men som tur var så var de ju mest där för sällskap till oss och inte så mycket som vakt. Vi kom fram till Union Island på morgonen och här var vattnet ännu finare än i St Lucia, det var turkost, ankar viken var full med båtar och man såg kite drakar. Vi kom iland åt lite glass tog en sundowner i form av en mojito, ja vi var ju på semester. Vi träffade ett par trevliga Norrmän och Danskar och bjöd över dem till Aela på kvällen, vi gjorde vårt bästa att förstå varandra denna skandinaviska afton. Dagen efter kom Timotys gamla kollega Gunnar och hand son Erik och vi åkte med dem ut till Happy Island för att dricka lite Rumpunch i solnedgången. Och till vår förvåning så är det ett helt svenskt gäng ute på Happy Island redan, och det är inte mindre än självaste Arga Snickaren med familj och deras trevliga värdar Olle och Lillan som bor på sin båt här nere. Så vi satt där och hade det trevligt. Jag kan även berätta att Happy Island är en ö som Jante har byggt av snäckskal, den började ta form 2002 och sedan dess har han byggt ut den mer och mer och nu så bor han där och har en bar. Så det finns några få sätt att komma dit, med jollen, simma eller kita. Det finns även en extremt duktig kitare här och gärna visar upp sig för gästerna på happy island och kan i rätt vind hoppa över hela ön! Han fyllde Dolly med sina tricks men det gjorde ingenting för det var väldigt underhållande. Efter Happy Island så åkte vi över till Gunnar och Erik för mer Rumpunch. När klockan slog 10 så trodde vi att den var minst 3 på natten och vi skulle ju upp och åka till Tobago Kays så vi tackade för oss och åkte de 10 meter till vår båt och la oss.

IMG_2976 _S7A1715 _S7A1814 _S7A1738

Tobago Kays är en national park som består av massor med små öar som har stora rev runt sig. Här kan du se botten på sådär 30 meters djup och det är hem till många sköldpaddor. Det är lite av man skulle kunna kalla paradiset, det är obebott och helt fantastiskt. Massor med segelbåtar och rolig snorkling. Vi fick sällskap av Gunnar och Erik och bjöd dem på middag på kvällen efter att vi snorklat med sköldpaddorna och en rocka. Vi tillbringade tre dagar här med att ligga på stranden och läsa, snorkla, gå på Timpans slack line och bara må gött. Sedan tog vi ett litet dags stopp på väg tillbaka till Union Island på Palm Island vilket är en Ö som någon köpt och byggt en resort på. Vill du bo på den så får du betala den lilla summan av sådär 43000 kr per person och vecka. Dyrt tyckte vi men stranden ska vara en av de finaste i Karibien och vi blev inte besvikna, det var varmt då vi låg i lä så vi tillbringade nästan en hel dag med att göra vatten konster innan vi åkte tillbaka till Union Island för middag och glass.

_S7A1849 _S7A1806 _S7A1899 IMG_2963

Sen var det dags för Victoria och Lisas sista dag med oss, vi åt avskeds middag på en resturang efter en dag med sol och bad på båten. Sen var det fullmåne partaj på kite baren så vi tog oss en liten för drink på en liten bar med liveband. Dom spelade på något som såg ut som en förstorad annans-konserv, en förstorad majs-konserv och den sista konserven var lite oklar. Det var väldigt skön karibisk reggae musik. Sen gick vi vidare till kite beachen för lite fler öl, dans och en väldigt misslyckad kite show då det inte kan ha blåst mer än 4 m/s. Det blev en kul sista kväll med tjejerna men tillslut stod vi inte ut med den stickande weed lukten längre och var tvungna att åka till båten och sova. Vi vinkade av vårt besök på morgonen och satte kurs mot Grenada, fast mot deras nordligaste Ö som jag fortfarande är lite osäker på vad den heter. Det var bara 10 distans så vi gick för motor då flaggorna inte ens fladdrade. Vi kom fram till Tyrell Bay och det rullade så mycket i ankar viken så vi checkade bara in i landet och sen åkte till den södra delen. Och om jag är lycklig för att vi gjorde det, jag tror vi hittade paradiset igen! Vattnet var så blått och klart, det var en obebodd ö som är till salu för 2,5 miljon dollar om någon är sugen! Det låg bara tre båtar där, en super yacht 51 meter, en ombyggd lastbåt på sådär 25 meter och lilla vi. Efter lunchen så kastar vi oss i dolly och ror in. Hittar en kokosnöt och väldigt fina stränder men tyvärr är det något som bits så vi klarar ungefär en timme innan vi ska ta skydd på Dolly igen. Men påväg ut i båten så vinkar det någon från den ombyggda båten till oss pekar på hans kalla öl och frågar om vi vill ha. Klart som fan vi vill ha en kall öl!

_S7A1652 _S7A1658 _S7A1681 _S7A1634På denna båten så har vi Ragga, en St Vincents musiker i sina bästa dagar, Joe en amerikanare och Pete som äger en av de största marinerna i Trinidad och Tobago. Det var Petes båt och den var hur fin som helst, de hade för fan ett kaklat badrum med riktig toalett.  Jag tror salongen var ungefär lika stor som min gamla lägenhet och de hade ett riktigt hus kök! Vi hade en trevlig kväll och efter några öl så bestämmer jag och Emmie oss för att hänga på Ragga in till staden för att se vad den har att erbjuda. Och vilken kväll det blev, vi träffade massvis med härligt folk, lyssnade på liveband åt god friterad kyckling innan vi flög hem över vågorna i deras jolle klockan 5 på morgonen och Ragga skriker, “Ni kan väg försöka se om ni ser något grund”. Dagen efter kommer Ragga över med en påse is till oss för att han vet att vi inte har någon kyl och Pete har sådär 40 påsar is på sin båt! Vi lämnar för ytterligare en vindstilla motorgång till Grenada Marine där vi ligger nu när jag skriver detta och ska ta upp båten imorgon för en veckas hårt jobb och Aela ska skina som ny innan vi åker ut i stilla havet.

Walk Good! / Sofia

Julfirande och finbesök på Martinique

Efter en riktigt blöt segling till Martinique droppade vi ankar utanför staden St Pierre. Där skulle klarera in och tvätta kläder. Jag tror vi aldrig har varit så salta som vi var när vi kom fram där och att tvätta sig med ett bad stod först på schemat. Det var även en sådan dag där vi skulle raka benen och så vidare, sånt som man gör på fördäck när man ligger för ankar och inte har tillgång till någon riktigt dusch. Det fanns en amerikansk segelbåt ganska nära men vi för att vara lite diskreta satt jag och Fia oss på andra sidan båten så att de inte skulle se oss. Vinden snurrade dock så lagom till att vår båt har vänt sig med långsidan där vi sitter mot grannbåten kliver de upp i sittbrunn. Vi kastar oss i vattnet och försöker simma bakom skrovet och smyger upp för badstegen för att inte visa oss. De stirrar ändå hela tiden mot Aela. De fortsätter och stirra intensivt på oss och båten ända tills vi kastat Dolly i sjön för att åka in till land. Då börjar de vinka dit oss istället. Oh shit, vad ska de nu säga.. Be oss att klä på oss?! Men nej, deras gummibåt var trasig så de hade inte varit i land på tre dagar. De undrade bara om vi kunde skjusta dem in till land. Det visade sig att paret inte var från America som deras båt var registrerad i utan från Turkiet. När alla var klara på land bjöd de in oss på en turisk drink och serverade till det massa goda tilltugg som ost, tonfisk, kex, fikabröd, oliver, skinka och salami. Vi glömde bort att vi skulle laga middag och baka bullar men hade det sjukt trevligt hos våra nya vänner! Heja spontankvällar!!

IMG_0159

Över jul skulle vi få sällskap av ett riktigt stort gäng! Våra familjer hade bokat ett hotell i Schoelcher utanför Fort de France och där skulle vi också ligga med båten. Vi var enda båten som låg ankrade där och i Schoelcher fanns inte så mycket utöver hotellet, en beachbar och shoppingcenter. Beachbaren hette Lily’s och var ett riktigt soft ställe, så det blev ett par kvällar där. Familjerna hann komma dagen innan Filip skulle åka hem. Sofias kompis Annelie som också skulle vara med under julveckan flyttade in hos i båten.

31858329902_2d5f43ad65_h
För att våra besökare skulle få känna på livet som vi lever tog vi med dem ut på hike i regnskogen. Vandringen gick på smala stigar med leriga klättringar, genom en gammal militärtunnel med fladdermöss och längs en iskall fors. Lianerna hängde från höga träd och krabbor klättrade längs bergsväggarna. Vår mål var ett vattenfall att bada i. Det var riktigt skönt att svalka av sig i det strömma vattnet efter det slitiga och snåriga skogsfärden.

31889832211_11af8fdb4e_h 31166179914_d791e93b1e_h 31889822141_d268e3b02a_h 32006664625_bf170a8677_h

Andra saker som är roligt att köra i Karibien är såklart att åka och titta på ett romdestilleri. Vi besökte ett gammalt destilleri som heter Clément, där vi fick se hur gamla fabriken sett ut och gå runt och titta på de fantastiska vyerna över sockerplantagen. Vi fick också provsmaka alla sorter vi ville och det var gott. Lata dagar på Martiniques stränder och chillhäng med bad från båten var härligt. Timoty fick även passa på att kitesurfa och jag fick testa på jag med.

31166225594_370a0ff8b9_h 31632443360_5921290b01_h (1) 31197061973_7da5f87d93_h 31858400162_2af0dddbbf_o

31889671361_0d7a1579aa_h 31632368810_294cef8be9_h

Fastän vi är lång i från Svedala så skulle vi fira en riktigt jul. Dagen började med att Sofia, Annelie och jag hämtade upp Sandra på hotellet. Hon fick knappt borsta tänderna för Sofias överraskningsjulklapp till sin syster hade en tid att passa. Det vi skulle göra var att dyka. Den karibiska klockan går märkbart i långsammare takt än den svenska, för när vi ställde in oss på dykcentret kl. 0900 dröjde det ytterligare två timmar innan vi fick kliva i vattnet. Men det var ett riktigt härligt dyk och en fantastisk start på dagen. Julklapparna trängdes under en minigran och till jullunch hade vi valt ut det allra godaste vi hittade på mataffären – en massa sorters ost, kex, frukt och tilltugg som vi dukade upp på hotellet. Vi fick besök av en skäggig tomte med luva och klappsäck och streamade Kalles Jul. Tusen tack för sällskapet, julklapparna och all god mat! Så kul att ha er alla här!

31632366910_985f59946e_h 32006700335_84ec180b9e_o 31858379942_22fc9d9810_h 31858372822_d0749a789a_h

Mamma och Erik seglade med oss till St Anne, där vi träffade segelbåten Bengt igen. Vi hann få en kväll tillsammans med ost och vin innan det var dags åka vidare igen. Återigen, tusen tack för en fantastisk härlig vecka!!

/Emmie

Welcome to the jungle

Det var ett litet antiklimax när vi närmade oss Dominica. När vi trodde att vi var tillräckligt nära för att kunna skymta den gröna höga ön i horisonten såg vi den inte alls. Tänk om Dominica har sjunkit? Tänk om det inte finns något där.. Men det vara bara molnigt. Vi kunde ana formen av ön i svaga nyansskiftningar i molnen till slut men det var inte alls lika dramatiskt som en hägring som plötsligt uppenbara sig framför oss. Jag ska däremot inte sticka under stolen med att det var helt underbart att se de tropiska bergen när vi närmade oss. Speciellt när en fantastisk regnbåge trädde fram som en stor målgångsbanderoll och doften av regnskog togs emot av våra sinnen när vi rundat upp sydspetsen.

31570446450_a58e8f02a6_h

Solen gick ner över det karibiska havet och mörkret föll innan vi hann komma fram till vårt mål, staden Roseau. Väl framme möttes vi av en kille i en liten snabb båt utan lanternor som berättade att vi inte fick ankra utan var tvunga att ligga på boj för 30 ECD (Estern Caribbean dollars, motsvarar cirka 100 spänn) per natt. Nu blir vi lurade tänkte vi, men skitsamma vi är framme! Vi knäckte champagnen för att fira att vi har kommit till fucking karibien och gick och la oss tidigt för att nästa dag gå i land. Snubben kallade sig för Mr Bean och jobbade för en annan kille, Sea Cat och det visade sig senare att de var riktigt bra att ha och göra med!

31795961582_510c167e3c_h (1)

Något exalterade körde vi in med dingen till bryggan nedanför Sea Cats hus och trodde det skulle gunga under benen när vi klev upp på fast mark. Det gjorde det inte. Jag småsnubblade några gånger på vägen in mot stan, men om det beror på ovana eller på hålen i asfalten låter vi vara osagt. För första gången var det dags för oss att klarera in. I Europa är det bara att komma och gå mellan länder hur man vill, men här måste vi besöka både Customs och Immigration när vi kommer till landet och när vi åker igen. Nu råkade vi göra det i fel ordning men det verkade gå bra ändå. Efter formaliteterna firade vi med lokal öl, karibisk lunch, rum punch och en stunds wifi:ande. Jag som hade glömt telefonen i båten ägnade mig mer åt det förstnämda då de andra satt okontaktbara, fängslade av internets värld. Vem kan klandra dem, efter en månads isolation. Båten skulle städas och vi firade en tredje gång vår överfart, med middag på en mysig restaurang. Tack Kjell-Åke!

31196751003_feb184047f_h  31632237750_0c7d07b77e_h

 

31165372624_31d6656830_h

På Dominica finns det en kokande sjö och varma källor uppe i regnskogen i bergen. Att besöka dessa var ett måste och något vi hade sett fram emot väldigt mycket. För att komma till The Boiling lake och tillbaka skulle bli en tuff vandring på 6 timmar. Mr Bean hjälpte oss att fixa en taxi och en tidigt morgon kom han förbi båten och gav oss skjuts till land. Han frågade oss om vi hade med matsäck, badkläder, handduk, vattenflaskor och kamera. Yes, yes, yes, yes, yes kunde vi stoltsera med i kör. Taxin färdade oss till stället där vandringen skulle börja. Affären som säljer biljetter var stängd men det skulle gå bra att köpa dem efteråt. Galet taggade med hikingskorna väl knutna drog vi iväg längs stigen som ledde e oss rakt in i djungeln.

31888899071_eaf05fe4ad_h

31857389642_7bd89963fe_h

31631591740_534b10a62a_h

Det rekommenderas att ha med sin en guide på denna tur, men lika trotsiga som vanligt valde vi att gå själva. Vi hade åtminstone tagit massa skärmdumpar på en beskrivning hur vi skulle gå och det fanns säkert en stig hela vägen. Första stoppet var forsen The breakfast River. Där kunde vi fylla på våra vattenflaskor med kallt, friskt och fantastiskt gott vatten. Det hade tagit oss en timme att komma dit så självklart stannade vi på en fikapaus. Precis när vi slagit oss ner bekvämt på en sten och börjat tugga på baguetterna öppnade sig himlen. Det var inget vanligt regn, det var helt klart ett tvättäkta regnskogsregn. Att säga att det öste ner är att underdriva. Ryggsäckarna kastades under en sten som skydd och själva, ja, det var bara att sitta kvar och njuta av avsvalkningen. Att vi hade tagit av oss skorna och kastat dem över forsen för att de inte skulle bli blöta tappade sin funktion.

31968642676_0e41ea0090_h 31968650986_5218cb2b9d_h

Stigen slingrade sig upp och ner och ner och upp längs de skogbeklädda bergen, färgen grön har fått en helt ny innebörd. Det var en kamp mellan att försöka njuta av utsikten och se efter var man satt fötterna för att inte snubbla ner för de branta stupen längs åsen. De branta backarna kändes tidigt i benen som inte var vana att röra på sig efter 30 dagar till havs. När vi nått det högsta berget kunde vi se ångan från den kokande sjön långt borta i bland i dalen. Vyerna var som tagna ur Jurassic Park, skulle inte själva vandringen ta kol på oss skulle dinosaurierna garanterat göra det. Det var en lång väg ner och på vägen skulle vi passera The Valley of Desolation. I denna dal av förtvivlan kunde ingen växa och bergen var röda. Det var en lång klättring ner till dalen och vi var blöta och leriga. En minst sagt märklig syn av små forsar som kokade. På olika ställen skiftade forsarna i vitt, blått, mintgrönt eller grått. Att vatten som rinner på marken kan koka känns minst sagt orimligt så vi var väldigt fascinerande att skåda det med egna ögon.

31857381302_c04b89ab85_h

32005991255_bdf5f5f79b_h (1)

31631705610_780d5e3f08_h

31857372292_28aa3466a5_h

31196216523_fb684e17f4_h

Vidare längs vandringen gick vi längs en större fors där vattenfallen avlöste varandra. Under flera av vattenfallen bildades de varma källorna som vi planerade att hoppa i på vägen tillbaka. Alldeles för uppslukade av scenerna tappade vi här någonstans bort stigen. Vi förstod dock inte riktigt att vi varit vilse förrän vi hitta stigen igen, lite lerigare och lite blötare. När vi vandrat i ungefär fyra timmar var vi framme vid en klippavsats. Nedanför oss låg en sjö. En mörk, förädisk blågrå sjö. Vi hade nått The boiling lake. I mitten av den 65 diameter stora sjön stormkokade det. Det var både läskigt och facinerade. Om här inte fanns dinosaurier, var detta utan tvekan iallafall hem åt skräckodjuret Katla från Bröderna Lejonhjärta. Luften var full av svavel som hade missfärgat våra silversmycken. Efter den fjärde fikapausen vände vi på klacken för att påbörja den långa färden tillbaka. Först återvände vi den källan vi hittat tidigare för ett dop i det 42-gradiga vattnet. Det var som att vi hamnat mitt i världens lyxigaste spa. Det var skönt för de trötta musklerna att få mjukas upp och under vattenfallet kunde man få ryggmassage.

 

31631571550_2237e49f4e_h  31165390384_3bf25f7401_h

32005980855_d880613c14_h

På vägen tillbaka mötte vi ett gäng med ungdomar som hade mintgrön lera kletat i hela ansiktena. Leran kände vi igen från The valley of Desolation och strax därefter kom deras guide med nästa klunga. Guiden sa: ”The goverment is looking for you, you can’t be here.” Framför oss såg vi de handskrivna skyltar vi sett där alla sorters straff, tex. inte slänga skräp i naturen, var lika med 5000 ECD i böter eller en månad i fängelse. Men han följde med frågan ”Do you know who I am?” och vi visste att mannen med dreads och det lermålade ansiktet var självaste Mr Sea Cat. Parken var avstängd för dagen men som tur var visste han att vi skulle dit och hade berättat att vi var med honom. Det var alltså nemas problemas, vi kunde pusta ut och slapp tänka mer på hur Dominicas fängelse skulle se ut. När vi till slut hade klättrat upp för det högsta berget igen skakade benen som spegetti men var tunga som bly. En desperat näve med chips intogs och det var verkligen frågan om vi skulle överleva denna helveteshike. Rötter var bra handtag för att ta sig upp och ner och vi slet. När vi passerat The breakfast river visste vi att det inte var alltför långt kvar men det kändes som en evighet. Regnet började hälla igen och till slut, till slut nådde vi vårt mål. Filip langade oss kalla öl och det var den mest välförtjänta ölen jag någonsin druckit. Det kändes verkligen så. Medans vi väntade på taxin hem badade vi i en grotta med ett vattenfall.

31631568250_c2e92fbc79_h

Efter fem underbara dagar på Dominica hissade vi stormfocken och kastade oss ut i starka vindar med sikte på Martinique. De stora vågorna som dundrade in från Atlanten duschade oss ordentligt och vi hann inte ens snudd på torka innan nästa våg slog oss i sidan. Det var en rolig seglats, vi njöt av livet på andra sidan och vår tid i Västindien har precis börjat.

/Emmie the explorer

S/Y Aela runt jorden