Scillyöarna – En subtropisk skärgårdsidyll

Som jag nämnde i förra inlägget upptäcktes Scillyöarna i morgontidningens resesidor. Varför hade vi aldrig hört talas om det där stället? Det lät helt fantastiskt och lite för bra för att vara sant.

IMG_1623

Scillyöarna består av många öar. De största öarna är bebodda och några är naturreservat där man inte får gå i land. Vi seglade en natt från det engelska fastlandet, när vi började närma oss fick vi sällskap av några delfiner. Det bådar gott det här. På förmiddagen nästa dag kastade vi ankar vid en ganska liten men bebodd ö, St Anges. Lite småtrötta efter natten segling var vi ändå ivriga att upptäcka denna fantastiska plats. Dolly Parton (dingen), som var fastsurrad på däck sjösattes och vi rodde i land. Vad betyder subtropiskt klimat egentligen? Vi vet inte, men börjar skapa oss en uppfattning medan vi promenerar på den lagom långa vägen runt St Agnes. Grönskan är väldigt grön, palmer blandas med något som påminner om svenska häckar och kor betar i lummiga hagar. Vattnet är turkosblått och de inbjudande ankarvikarna med kritvita stränderna avlöser varandra. Ett lugn sprider sig i kroppen som tillåter sig själv att slappna av och skruva ner tempot. Vi har kommit ända hit och nu är det dags att njuta av tillvaron.

IMG_1596 IMG_1613IMG_1609IMG_1601

När vi hade sett St Agnes seglade vi vidare mot den största ön St Mary för att hitta wifi för att hämta väderfiler. Vår huvudsyfte med Scillyöarna var trots allt att vänta in ett lovande väderfönster över Biscaya. Vid byn Hugh Town på St Mary fanns det en marina som bestod av bojar. För att spara på reskassan valde vi såklart att ankra lite längre ut istället. När vi tog Dolly Parton in, med motorn på den här gången, åkte vi förbi en svensk båt och sa hej. De var också på väg söderut. I en liten gränd mellan två hus hittade vi ett hyffsat wifi och vädret såg fint ut för att lämna på fredagen. Det var måndag och det skulle ge oss ett par dagar att se oss omkring.

_S7A8388_S7A8383 _S7A8370

Med vetskap att vi skulle vara till sjöss flera dygn i sträck passades det på att tillbringa mycket tid på land. Att det gungade ganska ordentligt i båten då vi ankrat typ mitt i en farled gjorde det också ganska lockande att fly svajandet ett tag. Rastlösa ben fick springa av sig och stela muskler fick sträcka ut sig med yoga på stranden. Upptäcksvandringar och allmänt strosande runt den lilla staden var ett väl välkommet inslag. Resans första riktiga värme var gudomligt skön men havet var fortfarande lite väl uppfriskande kallt. På båten premiärtestas våran watermaker (avsaltningsmaskin) och det färskpressade vatten smakar ljuvlig.

_S7A8412 _S7A8408

Väderfiler som hämtades varje dag bekräftade gång på gång att fredagen var dagen att lämna på. Med siktet inställt på kommande väderfönstret för Biscaya och det härliga livet av lugn är det lätt att bli bekväm. Lite för bekväm… Andra natten utanför Hugh Town vred vinden och jag som sover i stickkojen vaknade av att Timoty satte sig i lucköppningen. Jag ryckte lite i hans fot som stack in. ”Vad är det som händer?” frågade jag. Klockan var 04:00 och sjön började bygga upp. Han förklarade att vi har snurrat 180 grader, att ankaret fortfarande sitter fast men att han ska vaka lite till eftersom det såg oroligt ut. En halvtimme senare, när han precis tänkte gå tillbaka till det varma täcket i förpiken igen, lossar ankaret. ”Emmie vi draggar!” ropar han och jag flyger upp ur kojen. ”Ta på dig flytvästen och kom upp! Och väck de andra!” Ankarlarmet börjar pipa och vi driver mot en fransk segelbåt, nu 10-15 meter bakom oss. Några sekunder senare är vi alla uppe på däck. Himlen är svart, havet är svart och det blåser kallt. Motorn startas, ankaret hissas och situationen är under kontroll. Eftersom att det är så pass mörkt ute och skärgården kryllar av grund, med tidvattensskillnader på 5 meter dessutom, väljer vi den närmsta skyddad plats vi hittar. Kl. 06:00 kan vi sova tryggt igen. Vändningen kom som ett slag på fingrarna. Vi hade nämligen glömt att titta väderleksrapporten för närmsta dygnet. Naturen påminner oss än en gång om att vi alltid, alltid måste vara på vår vakt.

_S7A8349

Den tredje ön vi besöker heter Tresco som är den näst största. Även den är slående vacker och bjuder på en historielektion. Vi besöker en fästning som skyddade öarna från fiender under the English Civil War 1651. Medan jag och Fia leker upptäckare och kör ett träningspass testar Timoty och Emma kite-drakarna i den något för klena vinden. Det blev en sen middag med pulled pork och ris (ja, England kan sina konserver)._S7A8415 _S7A8426 _S7A8428

Sista dagen återvänder till St Mary för att fixa det sista inför fredagens stora avfärd. Sopor skulle slängas, bränsle tankas och varor inhandlas. Eftersom det var vår sista dag i land på hela 5 dagar, tänkte jag som hade matdag slå på stort. Kycklingfajitas med hemmagjord mangosalsa och hemmabakade tortillabröd. ”Yes, vilken bra idé!” tänkte jag och skuttade glatt till affären. Vilken tankevurpa. Den lilla detaljen att vi låg för ankar mitt i trafikerad farled, inte tryggt förtöjda mellan bryggor i en skyddad hamn, hade jag visst glömt bort. Som att det inte är nog att hålla sig själv på benen. Att hacka grönsaker, strimla och steka kyckling gick helt okej. Att kavla klibbig deg på inmjölade salongsbordet till millimetertunna bröd med en vinflaska som kavel och förflytta dem i ett runt helt stycke till stekpannan i pentryt när båten våldsamt kastas från sida till sida var något utav en utmaning. Saker flög i golvet och det var mjöl överallt. Besättningen uppskattade min ansträngningen så det var värt besväret. Maten smakade fantastiskt gott men det var en kämpig måltid då vi fick hålla i våra tallrikar, bestick och skålar som inte låg still en enda sekund.

_S7A8439

Efter maten skrapade vi ihop våra sista pund och åkte vi in till land igen. Slantarna spenderades på en dusch, seglingssnacks och en överraskning som kapten hade kommit på. Överraskningen bestod av en öl på en supermysig pub med plottrig inredning och blandad publik, the Mermaid. När det var dags att åka tillbaka hade mörkret lagt sig och vi fick lysa med en ficklampa medans vi kryssade fram med Dolly Parton mellan ankrade båtar. Vi lokaliserade Aelas svajande ankarlanterna och klev ombord igen. För att råda bot på gunget flyttade vi till en lugnare plats. Precis när vi klätt av oss kläderna och lagt oss ner piper ankarlarmet. Upp och hoppa! Jag tar på mig t-shirten ut och in och bak och fram. Timoty följer med mig upp i sittbrunn. För att se om ankaret sitter fast ska vi starta motorn och lägga i backen, som alltid. Timoty sköter rodret och reglaget. ”Fan, vi sitter inte alls fast, vi backar i 3 knop!” säger han. ”Men du, vi är ju på väg åt fel håll..” säger jag. Skrattet bubblar upp hysteriskt när vi upptäcker att Timoty lagt i växel framåt istället för bakåt och gasar mot ankaret. Ankaret satt visst fast ändå. Till slut kunde vi, lika fulla av förväntan som barn dagen innan julafton, gungas till sömns sista natten innan Biscayabukten.

Fair winds! /Emmie

 

5 reaktion på “Scillyöarna – En subtropisk skärgårdsidyll”

  1. Så spännande blog denna gång. Man riktigt ser er där i kojen med lite panik över ankaret. Timpan är på vakt hela tiden han. När du lommer hem igen skall du se vad du uppskattar köket hemma Jäkligt bra skrivet än en gång.

    Med vänlig hälsning,
    Michael

    1. Haha ja, det gäller att handla snabbt i sådana lägen! Det tror jag verkligen att jag kommer göra, förutom att köket faktiskt står still så är det en aning större också. Tack så mycket! Mvh Emmie

    1. Ja de var verkligen fantastiska, hela engelska sydkusten var också riktigt fin! Ni kommer garanterat få se mycket fina ställen i Biscaya också, 🙂 mvh Emmie

  2. Läste en artikel om pappa Nilsek i NWT igår om sjöräddningsstationen på Skoghall. Antar att ni nu inte har tillgång till internet så ni får väl titta på den senare. Om ni inte har en app som heter WhatsApp i era telefoner så ladda ner den. En gratistjänst som fungerar utmärkt om man har tillgång till WiFi eller om ni har internet i era abonnemang så behöver ni inte WiFi. Använder den själv för att hålla kontakt med mina vänner världen över. Mig hittar ni genom att lägga in mitt nummer +66869537026 i era kontakter. På vägen S ut så passa på att besöka Lagos i Portugal. Min bror Peter var där nyss och trivdes utmärkt.
    Jens med familj i Phuket.

Lämna ett svar till Michael Swidén Avbryt svar