Portugal, portvin och Zombieland

Ryktet har nått oss att Portugal skulle vara som att komma till en annan planet om man jämför med Spanien. Att det skulle vara lite fattigare. Men vårt första möte med Portugal stämde inte alls överens med det. Den första staden vi hamnade i var Viana do Castelo. Det var fullt i hamnen så vi fick ligga på en brygga utanför, men det gjorde inget. Hamnvakten var supertrevlig och duktig på engelska. Vi anlände en sen eftermiddag och efter middagen tog vi en promenad runt staden. Det var stånd med hantverk, karuseller och musik längs gatorna. Är det någon slags happening här? Det luktade gott och vi käkade Churros.

IMG_9089

Nästa dag skulle vi utforska ännu mer av denna mysiga stad. Efter en stadig frukost och en stadig lunch knöt vi på promenadskorna och tog med kamera och vattenflaska. Nu jävlar ska vi bestiga ett berg! Högst uppe på berget Santa Luzia låg en katedral och utsikten verkade vara brutalt vacker. Det gick en hiss/spårbana upp med det är väl för veklingar? Vi tog trapporna. Stairway to heaven. Vi gick och gick och gick. Svetten rann och vi kippade efter luft. Efter halva vägen pausade vi för en fotosession. Har ni hört talas om fenomenet Nutscape? Damer och herrar, här får ni vårt första Nutscape och även en exklusiv ”bakom kulisserna”-bild…

_S7A9046

20160817_144826

Väl uppe på toppen kunde vi andas ut, lyckliga över att vara vid liv. När vi inte kunde se båten där uppifrån funderade vi på att springa ner, flytta bak den 10 meter och springa upp igen. Men vi hejdade oss. Så kul ska vi inte ha det. Efter ungefär 5 minuter tröttnade vi på katedralen och började den långa färden ner igen. Det var förstås mycket lättare nedför, men benen var som spagetti. Sofia som inte tyckte att det var jobbigt nog att gå i trappor hela dagen tog sig en springrunda på 12 km på kvällen. Galna människa! Jag och Timoty roade oss med att åka skateboard. Jag som inte kan åka skateboard skulle lära mig. Det gick ganska bra. Det var en riktigt skön känsla när vi åkte runt över grändernas stora släta stenplattor och ”Somewhere over the rainbow” dånande ur högtalare som var strategiskt utplacerade längst stadens gator. Inga problem i världen når oss just nu. När vi åkte hem och nedför backarna satt vi oss på skateboarden och det gick fort som fan. Jag och brorsan. Som barn igen.

_S7A9022

_S7A9053  20160817_145732

När vi skulle lämnade Viana do Castelo en morgon såg vi dimman glida in. Som vanligt tänkte vi: Hur farligt kan det vara? Vi kastade loss och 2 minuter senare hade vi en sikt på sisådär 30 meter. Radarn slogs på och vi var på helspänn. Span efter farledsbojar och fiskebåtar. För att inte tala om fiskebojar. Vi blev av med ett fiskedrag på köpet, som fastnade i ett nät. Det dröjde ända till eftermiddagen innan dimman lättade och solen kikade fram. Det visade sig senare att det är en trend i Portugal, fult väder med dimma eller regn fram till klockan 14:00, där en helomvändning sker till strålande sol.

IMG_1749

Nästa destination på vår resa var staden Porto. Där skulle vi nämligen plocka upp en snubbe vid namn Rasmus, som ska segla med oss i 10 dagar. Rasmus och Sofia är gamla kollegor. När Rasmus anlände till hamnen i Lexioes där vi låg, regnade det. Så fort klockan slog två blev det  fint igen! Vi gick till stranden och badade. Vågorna var ganska höga och jag fick en rak i ryggen så att jag flög, fick en kallsup och tappade bikinin. Timoty sträckte ner armen under ytan och drog upp mig igen. Vi övade lite coola tricks i sanden, dubbelplanka och human hashtag. Timoty och Rasmus försökte hyra surfbrädor med uthyraren tyckte att de var lite väl svåra vågor för nybörjare. Bättre lycka nästa gång!

20160819_171809

En annan solig eftermiddag tog vi tunnelbanan in till Porto. Eftersom vi har fått för oss att man ska dricka portvin i Porto, köpte vi en flaska. Vi strosade runt i denna härlig stad och letade efter sevärdheter tills vi tyckte att vi sett nog. Då slog vi oss ner i en park utanför polisstationen och korkade upp vårt portvin. Solen stekte och livet kändes alldeles alldeles underbart. Efter att ha jagat solen in i det sista genom att byta plats på gräset 4 gånger, blev vi besegrade av skuggan och rörde på påkarna. Efter en extrem trevlig servitör och fruktansvärt god mat gick vi på jakt efter bargatan, i hopp om att hitta var lokalbefolkningen hänger en lördagskväll som denna. Som vanligt var vi ute alldeles för tidigt, men efter ett par bärs och de största Mojitos vi någonsin sett blev det dags för portugiserna att krya ur sina bon och komma ut på gatorna. Här, som i Spanien, hänger man utanför barerna med sina glas i handen. Lille Timoty som inte får vara ute så sent, liftade med en skum typ med sne blick som inte kunde engelska, till tunnelbanan. Glad över att han inte blivit rånad på sina inälvor fick jag ett sms att han var safe and sound and home again. Pjuuh! Hade mamma Emmie varit medveten om liftningen hade nog mina nerver rånat mig själv. Något trötta hittade vi andra till slut tillbaka till Metron och kunde bädda ner oss nöjda och glada efter skön spenderad dag i Porto.

_S7A9107

20160820_170455

Att segla bakis är något vi inte rekommenderar. Jag som i vanliga fall inte blir sjösjuk var inte långt ifrån att joina Sofia och Rasmus över relingen. Dock så var Timoty inte sen att utnyttja det här tillfället. Mina två vakter bytte han till sig mot att jag skulle laga och diska lunchen. Det går ju betydligt fortare än att ha vakt, eller? Om inte bakfylle-sjösjukan hade slagit in.. Mitt sämsta byte ever! Senare lyckades han även byta bort diskningen av middagen till Sofia som inte kunde hålla sig vaken sista timmen på sin vakt. Timoty är en jävel på att förhandla. Dimman låg återigen tät, och med dyningar och klen vind bakifrån gungade vi ordentligt från sida till sida. Men allt ordnar sig så fort man kommer innanför vågbrytarna och kastar ankar i en lugn vik. Denna gång i Baia de S-Sacinto utanför staden Aviero. Här låg även våra vänner på S/Y Ultimo, och Conny kom förbi med gummibåten och snackade lite. Vi fick även besök av en annan gummibåt när vi låg i denna vik. En 24-årig ensamseglare från Nederländerna närmade sig långsamt när vi satt på fördäck och solade. I Portugal, tillskillnad mot Spanien, är det inte tillåtet att vara naken men på båten har vi vår fristad. Vi drog upp handdukarna för att skyla vår toplessness. Han vågade sig inte riktigt fram först, med efter att Sofia ropat ett högt ”Halloj!” fick han ur sig några ord på avstånd. ”So the legend is true!! It’s you right? The mustard yellow boat with a huge swedish flag and three girls and one guy onboard! I almost thought that it was a myth!”. Vi tittade på varandra och skrattade. Killen såg något besviken ut när han insåg att vi jämnat ut könsfördelningen genom att droppa av Emma och plocka upp Rasmus, men han var väldigt glad att han äntligen ankrat i samma vik som oss. Det var bara en tidsfråga. Det hade nämligen nått honom från flera källor, att det seglade runt en senapsgul svensk båt med tre tjejer och en kille som besättning. Efter lite fiskning i vart han hört det ifrån kunde vi konstaterade att det inte är från någon som vi träffat på själva. Så ryktet går alltså. Han hade även läst om oss i Zeilhelden, en nederländsk nyhetssida om segling som jag skrivit en artikel till. Det tog oss alltså bara knappt fyra månader att bli legender till sjöss, inte illa!

IMG_1758

Nazaré låter som en gudalikt plats (Även kallat Nasaret i folkmun på Aela). I våra huvuden hade vi målat upp det som en dröm – ett surfmecka, mjuka stränder och min onda hals skulle bli helad. Snacka om att ha helt åt helvete fel. Nazaré – platsen som Gud glömde, låter snarare som en bättre beskrivning. Efter en heldagssegling angjorde vi Nazaré precis när mörkret lagt sig. Det första vi möts av är en grotesk stank. En blandning mellan urin, fågelskit och rutten fisk. Det första vi gör när vi kommer till en ny hamn är alltid att ta en rek. Bryggorna ser ut att rasa i bitar vilken sekund som helst, och är täcka av fågelbajs. Det är glest med gästbåtar. Det är få bryggor till antalet och mer än hälften av platser är tomma. Det är mörkt. Det känns öde. När vi står vid den låsta porten kommer en äldre herre fram från ingenstans och ger oss koden till dörren. Ljudlöst återvänder han ner till sin båt igen. Tack säger vi, och kliver upp på land. Vissna palmer och uppbruten gatusten utgör gångvägen längst vattenkanten. En stor, öppen yta av gammalt gräs och jord utbreder sig framför oss, och på andra sidan en stor industriliknande byggnad som vi antar är hamnfaciliteterna och kontoret. Runt omkring finns andra industribyggnader, slitna fiskebåtar på både land och i vattnet, gamla skjul och övergivna båtar. Det är kusligt, det är ödsligt. Hamnkontoret är stängt, och vi ska gå till en snubbe vid huvudentrén som släpper in och ut biltrafiken ur hamnområdet. Han sitter inlåst i ett litet bås och Timoty får checka in oss. Bilar kör in och ut ur området med hög hastighet. Det smäller i en skåpbil. Skuggorna från strålkastarna kastas hejdlöst fram likt spökryttare över grusvägarna mellan båtskjulen. Två ilska vildhundar börjar skälla på hysterisk. Är det såna där rabieshundar tror ni? Precis sådana blodtörstande byrackor som vaktar bilskrotarna på film. Plötsligt dyker en äldre dam upp ur mörkret och spänner ögonen i oss. Med sin hesa rökarröst säger hon ”Did you just arrived here? Welcome to Nazaré, ha ha ha ha”. Hennes hånskratt ekar efter henne när hon försvinner in i mörkret lika fort som hon dykt upp. Skrattat är skrämmande lik en häxas hånskratt i den läskigaste av skräckhistorier. Kalla kårar rinner ner för ryggen. Hundarna som stirrar ner oss, visar tänderna och avger sitt ilsknaste skall får oss att byta sida av vägen. Det fattas bara att någon av oss blir biten i benet och förvandlad till en zombie. Vi går tätt intill varandra och undrar om vi verkligen inte har hamnat mitt i Zombieland. Det skulle inte vara förvånande. De övergivna gamla långfärdsegelbåtarna som håller på ruttna bort på land skvallrar om krossade drömmar. Tänk om det vi inte ens lyckas komma härifrån? I nästa morgons dagsljus var det såklart inte lika skräckinjagande, men vi gillar inte det här stället. Alla hade vi samma känsla: ”Vi måste härifrån”.

IMG_1791

IMG_1779

Vårt råd är: Åk aldrig till Nazaré. Om du måste göra det, lämna så fort du kan.

/Emmie, still alive

 

 

2 reaktion på “Portugal, portvin och Zombieland”

  1. Underbar läsning och snygga bilder! Är numera helt beroende av er blogg och att följa er. Var rädda om er!

Kommentera