Milstolpen Biscayabukten – Check!

Det gick ju bra det där. Nemas problemas. Att korsa Biscayabukten blev för oss en väldigt fantastisk upplevelse. I en av kombination av planering, noga väderstuderande och tur så blåste vindarna lagom mycket, vågorna var lagom höga och luften var lagom varm. Alla punkter på min förväntningar-lista bockades dessutom av. Delfinerna kom och lekte kring båten så fort vi lämnade Scilly och vi fick se dem flera gånger per dag under hela trippen. Vi drog upp en tonfisk som räckte till två måltider för oss.

En dag när jag och Sofia satt på relingen och dinglade med fötterna i vågorna konstaterade vi att det vore så jääävla coolt om det dök upp en val framför oss. Ungefär två sekunder senare slänger jag blicken lite mer akterut och ser ett högt fontänsprut mitt bland vågtopparna. ”Äre det sant!?” tänker jag. Jag reser mig upp och ser en enorm rygg uppenbara sig under fontänen och det sprutar ut ännu mer vatten. ”VAAAL, VAAAL DET ÄR EN VAAAAAL” gormar jag så högt jag kan, pekar med hela armen och vet inte vart jag ska ta vägen. Stämningen var ombord var förövrigt lugn, lättsamt och trygg.

Den största oron vi hade under våra 94 timmar och 443 nautiska    mil till havs var att vi skulle missa våra nattpass. När jag väckte Emma en natt började hon yra om att det var morgon samtidigt som Timoty upprepar orden ”Två timmar??!!?!” ett par gånger för att avsluta med ”jag fattar ingenting…” när jag försäkrade honom att det inte var hans vakt ännu och han kunde gott sova vidare i fyra timmar till. Utöver det var tempot lugnt och behagligt utan att för den skull bli långtråkig. Böcker, pyssel, filosoferande och hembakat tre-fika varje dag. Det var alldeles, alldeles underbart att vara ute till havs och ser sjukt mycket fram emot flera överfarter!

/Emmie

_S7A8502

Lagom är bäst, jag står fast vid det, jag är så jävla svensk. Men det var precis så jag skulle beskriva vår Biscaya resa. Jag som var sjuk dagen innan vi skulle bege oss var lite orolig över att jag skulle vakna med feber och de där mytomspunna vågorna skulle göra att jag skulle mata fiskarna hela vägen. Men med mitt fina plåster bakom örat och en god natts sömn så vaknade jag feberfri och redo att ta mig över Biscaya, vågor, vind och allt som komma skulle. Första dagen så blåste det på fint, vi ville göra en bra första dag och det fick vi, jag tror vi gjorde 140NM eller något första dygnet, och det var bra eftersom prognosen visade att det skulle mojna lite. Delfinerna lekte i vattnet, och nu förstår jag vad de menar med blue water cruising, för helvete vad blått vattnet är på 2km djup. Det är den vackraste blåa färgen, så djup blå, så klar, så varierande i skugga och sol, men ändå så konstant.

Som många vet om mig så är ju att komma försent en stor stressfaktor i mitt liv, jag åker gärna till jobbet en halv timme innan även om det bara tar 10 minuter, man vet ju aldrig vad som ska hända. Och när jag väl har kommit in i stressen så vaknar jag om nätterna och tror jag försovit mig. Vilket hände varje natt på Biscaya, flera gånger om natten. Jag vaknade fick panik över att jag tror jag somnat på min vakt i sittbrunn och att vi nu håller på att kollidera med ett fartyg. Jag sätter mig upp i kojen i panik, men det går ju inte då den har som ett tak slår i både huvud, knä, armbågar och allt som kan tänkas för att inse att jag ligger ju nerbäddad. Detta hände sådär 4-5 gånger per natt. En gång drömde jag även att Emma hade väckt mig för att jag skulle laga frukost, och sen ser jag att hon går förbi och jag säger ”måste jag verkligen gå upp och göra frukost nu?” Emma kollar på mig förvånat och säger, ”nej Sofia det är ju mitt i natten”. Sista natten blåste det upp mer, jag har min vakt 2-4 på natten men känner att jag kommer ha svårt att sova innan klockan 2 då det gungar så om jag tröttar ut mig tillräckligt så kommer jag inte ha något val. Så jag sitter med på Emmies vakt 10-12, Emmie tar Timotys vakt 12-2 så vi sitter där mitt i natten, det är kolsvart och pratar gamla minnen medens vågorna blir större och större. Klockan blir två och Emmie tackar för sig och jag är själv, jag börjar se land långt bort i horisonten och ibland så surfar vi över vågorna i 9 knop med bara genuan. Man ser havet röra sig i det svarta och man ser vågorna bygga upp så toppen är över solpanelen och tänker nu kommer jag bli blöt, men istället så surfar vi bara iväg. Klockan 10 kommer vi i hamn, det var fantastiskt vi skålar med champagnen och sen så tar vi Siesta, vi är ju faktiskt i Spanien nu!

/Sofia

IMG_1546

Biscaya var nice. Känslan av att det kommer ta tid och man kan inte göra något. Avslappnat. Det jag blev mest förvånad över är att, som på varje segling annars, är att något går i sönder. Jag vet inte något som gick sönder under överfarten, förutom en svets som redan var på väg loss. Det var coolt. Något som inte var så coolt var att jag blev sjuk, snorig och krasslig vilket som inte höjde mitt humör över bukten. Men livet är bra.

/Timoty

_S7A8565

Biscaya. Så många förväntningar. Så mycket funderingar. Och nu efteråt kan jag inte säga annat att jag är väldigt glad att jag fick uppleva det. Hur var då vårt Biscaya? Överfarten var lugn. Vi lyckades bra med att hitta väderfönstret. Ett tag funderade jag att bada med 4000 meter hav under mig, men badkrukan i mig tyckte det var lite kyligt. Det var delfiner. Mycket högläsning. Tid för att göra inget alls. Titta på havet. Havet som hade en helt ofattbar färg. Djupblå. Vacker. En klar djupblå nyans som måste erkänna att jag blev helt trollbunden av.

Tiden fick ett annat tempo. Allt kändes annorlunda. Långsammare. Och snabbare. Vakterna rullade på enligt ett komplicerat schema Emmie hade tänkt ut så alla fick 6 timmar sammanhängande sömn per natt. De hade kunnat väcka mig när som helst och säga att det var min vakt och jag hade trott dem. Halvtrött i ett skönt lunk. Resten av tiden var vila, sömn, tittande, läsande, pratande. Jag trivdes, stort!

Vi närmade oss La Corouña på morgonen, delfiner runt omkring som lekte i vår framfart, hoppade och surfade i vågorna. Aela seglade in mot land med vinden bakifrån och genuan drog oss med bra fart framåt. Hon tog vågorna perfekt. Nästan framme, nu hade vi gjort det! Jag hade för första gången seglat i flera dygn och inte nog med det, jag hade korsat Biscaya! Jag grät av lycka och trötthet och lättnad och lite ledsamhet över att det nu var över. Det hade varit en riktigt trevlig överfart. Segelmässigt var det bästa upplevelsen på hela sommaren! Kort sagt, jag har fått mersmak. En hunger för mer. Snart kommer jag igen. Undra vilket vatten som korsas då?

/Emma

Kommentera