Varför tvekar jag ens?

Jag försöker att minnas hur jag egentligen tänkte. Jag kommer knappt ihåg. Det som känns så självklart nu var inte en del av min plan förut. Jag tackade faktiskt först vänligt men bestämt nej till det här äventyret.

Jag var hemma i Karlstad under julen för att umgås med familj och vänner, vilket inkluderar min bror som var hemma från Göteborg. När han berättade att han ville segla jorden runt var min reaktion lite såhär: VA? Ska du göra det? Eller när? VAD KUL JAG VILL MED! Fast nej, jag vågar verkligen inte och det har jag inte tid med. Jag ska ju bli civilingenjör! Och trettio dagar utan att se land på en 32-fotare låter som det allra hemskaste jag någonsin hört. VI KOMMER DÖ. Nej tack.

Jag var just då väldigt inställd på hur mina närmste år skulle se ut. Att ens komma fram till beslutet om utbildning och känna att jag hamnat rätt var ju en lyckad men tuff utmaningen i sig. Men att lämna lägenheten i mörker för att gå till campus med långkalsonger och dubbla strumpor för att sedan traska hem i ännu mer mörker och skor som inte hade torkat från morgonens promenad kändes inte riktigt optimalt. Längtan till äventyr och frihet smyger sig på så fort lunget har lagt sig och jag insett att vägen utanför dörren aldrig får en ny riktning. Så, jag lyfte blicken från min proppfulla kalender på dataskärmen och slängde en blick ut genom fönstret mot ett snöblaskig Ryd. Då frågade jag mig själv: Varför tvekar du ens?

Några veckor senare hade vi en planerad rutt, budget, båtkrav, packningslistor, mötesprotokoll och en registrerad domän. Ett äventyr väntar och känslan inför det är en stor blandning av glädje, lite skräck (såklart), mycket spänning och total jävla lycka.

Vi har inte lämnat hamnen än (och kommer inte göra det än på ett tag heller) men jag kan redan höra vinden i seglen, känna doften av havet och gunget i benen. Flipper, Willy, Nemo och Ariel, vi kommer och hälsar på! Skepp oh hoj!

Undertecknat en alldeles för taggad Emmie

Kommentera