21691318_1461698327257786_871074555_n

Bamahas, Sverige. Vad hände egentligen? Ett avslut.

Som Emmie skrev i det sista inlägget så lämnade hon och Sofia mig på Svaj utanför Nassau. Där skulle jag vara själv en vecka innan min polare John kom och skulle hjälpa mig med seglingen till Azorerna. Efter att bott så tight i en båt i nästan ett år kändes det väldigt tomt. Ja, jag är ju egentligen van att klara mig själv och jag vet att man inte känner sig ensam när man gör saker. Båten skulle bli i toppskick innan den stora överfarten hem. Jag var inte intresserad av att ha en blöt och kall läckande båt på nordatlanten.

Så jag fixade med båten, varvat med lite sociala internetsessioner, planering, början på en bunkring av konserver(tjejerna skötte bunkringen innan), försökte smita från avgiften till dinge-bryggan, taffliga sociala försök på baren fram till jag hittade mina jämlikar i mataffären. 3 personer i min ålder, en med dreads, och en med skägg, och en utan endera. De måste vara från en båt, och så var det. De jobbade på en charterskuta och jag blev inbjuden till kvällen, då min dingemotor saknade 4 av 6 impellerblad skulle de komma och hämta mig då de låg längre ner i kanalen. Kom de? Nej. Jag kände mig ensamast på jorden.

Olycka varar kort tid och snart var John ankommen. Ett kärt återseende och vi fick både träffa nya kanadensiska båtvänner där vi blev inbjudna på rom. Rom, is och de 100 kubanska cigarrerna som jag bytt till mig på Kuba. Så snart Johns borttappade packning kom rätt så for vi iväg mot Abaco, cirka 100 distans nord om Nassau.

Väl i Abaco sjön låg vi tryggt ankrade. Jag som har velat hittat conch att äta tog med mig John på ett vadaräventyr. Till en sorgsen min hittade jag ingen alls. John hittade 3, det blev en god currygryta.

21641314_1461698947257724_839272683_n

Vi fortsatte sakta men säkert upp i Abaco sjön utan sjökort. De som jag har visade inget djup innanför revet, men vattnet är så klart i Bahamas att det går navigera efter googlemaps och färgen på havet.

P_20170413_122905

Det var i Marsh Harbour som våran 3dje besättningsmedlem skulle dyka upp, Arvid. Arvid hittade jag på en gastsida på facebook, eller rättare sagt hittade han mig när jag hade skrivit där. Han flög direkt från USA och skulle segla med till Azorerna.

21641627_1461699567257662_1604014313_n

När de bra väderutsikterna kom så lättade vi ankar och puttrade ut ifrån Marsh Harbour på ön Abacco i Bahamas onsdagen den 19 maj och tog sikte mot Bermuda. För att hitta ut från revet och Abacco-havet hade jag kilat över till våra engelska vänner på Oystern “Blew Beyond” och fotograferade deras sjökort över det närmaste passet ut. John och Arvid trivdes när vi åkt igenom passet och möttes av två meters svall och åtta sekundmeters halvvind. Vi kastade i fiskelinan och det dröjde inte många timmar innan vi hade en fin Dorado på kroken. Fisken fileades och avnjöts rå som snacks och räckte sedan till middag, lunch och middag igen. Det var en fin dag med solsken. Det kändes som att den här överfarten skulle gå som smort. Eftersom vi redan innan avfärd hade gått igenom seglingen, säkerhet och rutiner och eftersom vi hann segla ett bra tag innan mörkret föll tog John och Arvid egna nattvakter redan från dag ett med glädje. De skötte sig galant och väckte mig ibland med frågor och när vi var på kollisionskurs med ett stort fartyg.

21691133_1461700190590933_1642887305_n

Tre dygn senare hade vi fått stiltje och startat motorn. Vi stannade på spegelblank vatten och badade, det var fortfarande varmt i vattnet och det svalkade skönt när vinden visade sig i sin frånvaro. När vi hade kört för maskin i någon timme efter badpausen började den låta lite märkligt. Vi kikade snabbt vad det kunde va men motorn lät bättre efter att ha startats om, en halvtimme senare small det till och ett brutalt oväsen hördes från motorutrymmet. Vi stannade igen och såg till vår fasa att motorn låg på snedden. I Aela satt det en fyrcylindrig Yanmar som väger 250 kg. Inget man vill ha löst i motorutrymmet med andra ord. Som tur var så blev det stiltje. Yanmars motorkuddar har pinnbultar längst upp med muttrar som gör det möjligt att justera upp och ner. Alla motorfästen hade gått av precis under den undre justermutern. Det var inte många gängor kvar och pinnbultarna var svetsade så de gick inte att byta ut dem. Inte heller hade vi bult och mutter för att göra något nytt. Det vi kunde göra däremot var att lyfta upp motorn på stumparna som var kvar. Utan brickor och utan låsbrickor lyckas vi säkra motorn med ett till två gängvarv på muttrarna på tre av de fyra motorfästena. Det sista var för kort. Med motorn i en för låg och felaktig vinkel, utan låsningar på muttrarna som inte höll av sin fulla kraft var det inte ett alternativ att starta motorn, om inte för de sista meterna till kaj. Vi skulle helt enkelt få byta motorfästen på Bermuda. Som tur var kom vinden tillbaka samma natt och gav oss behaglig segling med fulla ställ.

21763775_1461700640590888_58682912_n

Det ska vara möjligt att hämta väderfiler från satellittelefonen vi hade ombord men vi fick aldrig någon riktig ordning på det. Istället skickade jag då vår position varje dag till två medhjälpare hemma, som svarade med 140 tecken (vilken var max att ta emot) om hur prognosen såg ut, ibland fick de skicka flera meddelande. Vädret och rapporten ändra sig nästan hela tiden, nya rapporter varje dag. 400 nm väst om Bermuda fick jag beskedet om 10 m/s syd-ostlig vind om 3 dygn. Dagen efter hade prognosen ökats till 15 m/s. Med 200 nm kvar kom sista beskedet om 17 m/s i samma riktning. Inför natten innan kulingen skulle komma förbereddes stormfock och revlinor träddes för tredje revet som vi hissade om vinden skulle komma under natten. Vilken den gjorde. Vi försökte kämpa emot vind och golfströmmen så mycket vi kunde men blev tvungna att falla av.  Ett dygn senare tog vi ner storseglet och fortsatte segla på slör med stormfock. Bermuda passerades nordväst på ett avstånd av 80 nm.

21769733_1461700823924203_504471977_n

Månen var obefintlig och det var kolsvart nästkommande natt. Himlen var täckt av moln och störtskur efter störtskur avlöste varandra. Containerfartyget MSC Kleven med en längd av 318 meter gled förbi en sjömil för om oss med full däcksbelysning och lyste upp hela himlen. Det var bland det mäktigaste jag sett. Fartyget gjorde över 20 knop och hade ändå en avdrift på över 40 grader såg jag på AIS:en. Det blåste alltså en hel del.

21767725_1461700663924219_1856406131_n

På morgonen blåste det om möjligt ännu mer. Jag beslutade att vi skulle ta ner stormfocken, för det gick för fort. Sagt och gjort så gjorde vi fortfarande över 5 knop för bara riggen. Vi fick handstyra då vindrodret och autopiloten inte klarade av att styra utan seglena uppe. Vågorna började bli stora och vi satt i sittbrunn och diskuterade. “5 meter, nja.. 4.5 kanske”. “Den där då? 6 meter garanterat”. Vi höll båten rakt ner för vågen som bröt precis bakom sittbrunnen som blev fylld till bredden. Salongen klarade sig. Kraften av den brytande vågen i akterspegeln tillsammans med vågens höjd fick oss att surfa. Efteråt såg vi att maxfarten på plottern stod på 19,2 knop. Vi fortsatte och handstyra i några timmar utan att drabbas av några större bryt. Runt 15-tiden sprack himlen upp och vinden mojnade. Sjön blev snabbt lugn även om den var hög och vi kunde rulla ut delar av genuan tillsammans med andra revet på storen. Under resten av resan tog vi aldrig ur revlinorna för tredje revet så de enda storsegel-alternativen var andra och tredje revet, eller inget segel alls. Vi befann oss nu 300 nm om Bermuda med sydlig vind och nordgående strömmar. Vi beslutade oss för att fortsätta mot Azorerna istället för att kryssa tillbaka, vädret hade inte varit på vår sida under den här överfarten.

21706424_1461701147257504_2121439366_o

Kommande vecka fick vi varierande vindar och kulingvarningar så vi seglade sicksack medan kulingprognoserna försvann lika fort som de kom under de kommande dagarna. Vi lyckades även få stopp i toan för första gången på 11 månader, och det var också första gången båten hade en helt manlig besättning. Det hade blivit för kyligt för hinkduschar på däck, därför hade våtservetterna hade tagits fram. Trots att ingen ombord hade slängt våtservetter i toaletten så var det just sådana som satte stopp i utloppet av den rostfria septiktanken. Toan hade blivit överfull då svartvattnet runnit tillbaka. Efter att ha gjort en misslyckad rensning som resulterade ett bajsfyllt skåp med efterföljande sanering och desinfektion så fick vi vara nöjda. Ungefär ett dygn senare tanken var full igen. Med min utläggning om hur idiotiskt det var att stoppa våtservetter i toan efter första stoppet antar jag att våtservett nummer 2 spolades ner med den första. Den här gången visste jag dock hur det skulle tas och det behövdes ingen desinfektion i större skala den här gången. Men stolt är jag över att fixa dessa två skitproblem efter att seglat i 2-3 meters vågor bakifrån utan en enda kväljning. Det var vidrigt och jag kan åter förespråka den manuella vakuumtoaletten, krånglar aldrig såvida man inte spolar ner annat än fekalier och toapapper…

21849224_1461701677257451_1495500748_n

Drygt två veckor in fick vi beskedet om ett djupt lågtryck som befann sig nordväst om Azorerna. Samtidigt drog det in arktiska vindar med kyla och klart väder. Vi hade fortfarande vinden på slör, nu från nordväst och Azorerna låg på en ost-nordostlig kurs. Det skulle komma kulingvindar längs vår kurs från norr. Jag skrev till min vädergubbe hemmavid att vi skulle försöka ta så mycket höjd som möjligt för att inte hamna alldeles för långt söderut när väl vindarna kommer. Han tyckte att vi hålla oss syd om väst om vi inte vill ha vindar på över 20 m/s. Vi höll med och bestämde oss för att segla så bekvämt och säkert som möjligt. I det här fallet var det slör mot sydost. Efterföljande dagar seglade vi med tredje revet och genua. Vi testade stormfocken men hastigheten och styrförmågan minskade markant, till det negativa, så vi fortsatte i två dygn, Till dagen då det gick åt pipsvängen.

21769642_1461702480590704_1662395401_n

Med vind från nordnordväst och vågor från norr med lite korssjö så seglade vi på sydostlig kurs med bottenrevat storsegel och revad genua. Vågorna var höga, runt 5 meter, men det viktiga var att de inte bröt. Jag spenderade timmar med att studera vågorna och inte en enda gång hade en våg slagit över. Runt 16:30 så bestämde jag för att ta ner storseglet och segla med enbart försegel för att minska risken för en okontrollerad gipp eftersom vi ville falla av ännu mera. Efter ändringen av segelsättning justerade vi kursen till sydsydost för att följa vågorna bättre. Vår destination, Azorerna, låg på en ost-nordostlig kurs. Klockan 17:00 var det dags för vaktbyte, John kom upp i sittbrunnen för att avlösa mig.

 

En halvtimme senare satt jag på knä i min koj på styrbordssidan och tittade ut genom sittbrunnsluckan när jag såg en vägg av vatten. John som satt i sittbrunnen hann inte reagera sedan han sett vågen tills vågen tryckte oss framåt och slog runt oss åt sidan åt styrbord, båten vändes nästan 180 grader upp och ner. (Efteråt såg vi på gps:ens maxfart att vi surfat i 26.4 knop.) Jag trycktes in mot väggen och kände hur saker kom flygandes. John hamnade i vattnet men satt som tur vad fast i sin säkerhetslina och kom därför upp av sig själv lika fort som han föll i. Arvid som också befann sig nere i salongen, i babordskojen, slog i huvudet i taket när han föll handlöst och fick ett jack i ögonbrynet utav grabbräcket som plötsligt var på helt fel sida av båten, men annars så klarade vi oss lindrigt undan. Under durken förvarade vi vinflaskor som med hjälp av gravitationen flög ur sitt utrymme och slogs sönder. Även de stuvutrymmen under salongskojerna och navigationsbordet tömdes på sitt innehåll. Det var mat, glas, vin och saker överallt. Som tur vad så satt motorn kvar på sin plats trots att den bara satt med några få gängvarv. Rädslan att en gjutjärnsklump på 250 kilo skulle fara runt i båten och riva med sig både självlänsar och propelleraxel var stor.

 

John som nu var blöt ropade uppe i från sittbrunnen: “Jag behöver hjälp här uppe, vindrodret har gått sönder”. Arvid och jag tog på oss våra flytvästar bland allt bråte som flöt runt i knädjup vatten nere i salongen. Båten hade tagit in uppskattningsvis drygt 500 liter vatten under kapsejsningen. Jag gick upp till John i sittbrunnen för att utvärdera situationen och upptäckte att det hade gått väldigt vilt till under de få sekunderna av kaos. “Men John, titta på masten!”. Masten hade knäckts och hängde på sidan. Bakre och främre targabåge var böjda av vattentrycket och solpanelen som suttit där ovanpå var spårlöst försvunnen. Vindroder hade gått sönder, lika så sprayhooden och en del andra grejer. Kättingen var uppkastad ur sin box och inget låg riktigt där det skulle. Att så mycket kan gå åt helvete på så få sekunder är svårt att förstå.

IMG_0091IMG_0089

Jag klippte ner maststagen för att undvika att masten skulle slå i ett hål i skrovet och lät den hänga i förstaget för att agera som drivankare. Samtidigt så fick de andra två ta tag i vårt vattenproblem.  Eftersom att båten var full med vatten behövde den tömmas och då gick länspumpshandtaget sönder. Troligtvis på grund av lite för frenetiskt pumpande. Våra hinkar försvann när båten kantrade så vi fick ösa ut vattnet med våran största kastrull. Insidan av båten var det som sagt ett inferno. Utöver allt glassplitter och livsmedel hade vår ”vattentåliga” satellittelefon hamnat i vattnet nere i båten och gick inte att starta igen. Mycket av vår elektronik slogs ut och våra kommunikations-antenner for överbord vid nedslaget. Vi hade ungefär 800 nautiska mil till den närmaste ön på Azorerna och med vetskapen om den kommande veckans väder och vågor tog jag beslutet att skicka en nödsignal med vår EPIRB för att garantera säkerheten för min besättning.

IMG_0085

I en annan del av världen, tryggt hemma i Sverige befann sig min far. När man registrerar en epirb anger man kontaktuppgifter till anhöriga, där hade jag skrivit min pappa som första kontakt iland. Han fick ett samtal strax efter 23 på natten svensk tid där det ringde från ett utländskt nummer. Han fick veta att vi hade sänt ett nödmeddelande från en position mitt ute på atlanten, och att de inte visste vad som hade hänt men hade ett spaningsplan på vår position om 5 timmar. Han och resterande familjemedlemmar sov inte vidare gott den natten.

 

Efter att säkrat båten så gott som det gick så klev vi ner i salongen och stängde sittbrunnsluckan för att undvika att de översköljande vågorna skulle fylla båten med vatten.

Var tionde minut så stack vi ut huvudet för att kolla runt horisonten efter lanternor och försökte lysa upp båten med pannlampor som vi fäste runt om på däck då vi enbart haft lanternor i masten eftersom båten är under 20 meter. Vi passade på att packa varsin ryggsäck med det enda vi kunde ta med oss från Aela. Passen hade jag i fickan redan innan masten klipptes. Det gäller att packa smart, hamnar man i vattnet vill man inte ha varken för mycket flytkraft eller för mycket vikt på ryggen. Var man var ansvarig för sin egen packning, vilken resulterade i att vi prioriterade lite olika saker. I min väska låg loggbok, Epirb, Ipad i vattentätt fodral,ett par solglasögon och plånbok. Det var allt.

 

Runt kl. 03:00 hörde jag ett svagt ljud från en av våra handhållna VHF:er och några minuter senare syntes både ett flygplan och ett fartyg på avstånd. Jag försökte kontakta dem med min handhållna VHF men signalen var för svag för dem att höra. Jag tände ett handbloss som planet fick syn på och då styrde de emot vår position. När planet kom nära fick vi VHF-kontakt. Efter vi pratat skickade flygplanet vår position till tankfartyget Alpine Melina. När fartyget närmade sig tände vi fler handbloss för att de skulle kunna se oss. Inom 1 sjömil fick jag kontakt med fartyget och planet behövde inte förmedla kontakten längre i mellan oss. Vid det här laget hade jag bytt kläder tre gånger sedan kapsejsningen för att hålla mig torr. Den mest kritiska situationen kvarstod dock ännu, vi skulle ta oss i säkerhet upp på detta 183 meter långa tankfartyg i fem meters vågor. Natten var becksvart och i sammanhanget var vi ganska små. Fartyget försökte närma sig oss. Ett sådant stort fartyg rör sig ganska stabilt så länge det gör en stadig fart, men i låga hastigheter ger det vika för havets krafter. De gjorde flera försök innan de kom tillräckligt nära. Här var jag mest rädd på hela kvällen. När Alpine Melina skulle gå nära oss kändes det som vi hamnade under deras svarta för, inte nog med att ha ett hävande fartyg över sig så var jag livrädd att våran hängande  mast skulle fastna i deras bulb när den gick upp och ner i vågorna likt ett sjöodjur. Jag sa till både John och Arvid att knäppa loss säkerhetslinorna om det skulle gå åt helvete. Till slut lyckades fartyget komma upp nära oss på vår lovartsida. Med Aela slåendes mot deras skrov så lyckades besättningen kasta ner tjocka linor för att säkra vår båt så att vi kunde nå deras lotsstege. Linorna slets gång på gång av medan vi hissades upp och ner av vågorna längs deras fribord. John fick tag i stegen först på min order. Ännu några linor senare fick Arvid tag på stegen. Sist så lyckades jag få tag på stegen för klättringen till säkerhet och fick sedan se när Aela drev iväg ensam i mörkret.

21767859_1461705187257100_478671925_n

Väl uppe på det 183 meter långa oljetankern Alpine Melina togs vi hand om på bästa sätt, ett skolexempel på hur man ska hantera nödställda. De frågade oss om skador och om vi var kalla. Vi fick genast komma in till värmen och få en kopp kaffe. Jag som inte dricker kaffe fick självklart te. Vi fick ta av oss våra blöta kläder och låna torra arbetsoveraller. Epirben tog vi med oss och gav till dem för deaktivering. Efter en stund med kaffet fick vi gå upp på bryggan för att prata med US Coast Guard via deras satellittelefon. De gjorde en snabb intervju med oss om händelsen och vi tackade för hjälpen. Vi fick även låna telefonen för att ringa till våra anhöriga som haft en orolig natt.

 

Ombord på det Hong-Kong registrerade fartyget jobbade 22 indier. Fartyget är godkänt för 25 man, därför fanns två hytter lediga. Efter vi fick frukost så installerade de mig i lots-hytten uppe på officerardäck, John och Arvid fick dela på en dubbelhytt nere bland besättningen.

Eftersom vi bara hade de kläderna vi hade på oss så fick vi som sagt låna overaller. Vissa i besättningen skänkte även några klädesplagg. Själv så fick jag ett par sandaler av Mr. Chief Cook vilket var betydligt härligare att glida runt i än ett par stövlar. Kortbyxor fick jag av tredje styrman.

DSC_7054

Vi kom snabbt in i rutinerna ombord. Eftersom vi klassades som nödställda tills vi är iland får vi inte sättas i arbete eller liknande. Våra dagar bestod av att gå upp vid 8 och äta frukost, kl.12 var det lunch och efter 18 så serverades middag, allt i kryddstark indisk anda. I mellan måltiderna hängde vi mest i “rökrummet” där de hade en stor TV där vi såg på väldigt mycket film. Jag tillbringade även mycket tid uppe på bryggan där jag fick lära mig mer om hur allting fungerar på ett så stort skepp. Tredje styrman tog sig även tid några kvällar då han lärde mig grunderna i astronavigation. Det var aldrig några problem om vi ville låna en telefon eller ibland gå ut på internet på deras nyinstallerade V-sat system.

21849291_1461703673923918_2070418899_n

Efter tio ganska monotona dygn hade vi åkt tillbaka förbi Bahamas och längre västerut än jag någonsin varit då vi ankom till Tuxpan i Mexico. Där blev vi också väl mottagna, myndighetspersoner var närvarande och de hade ordnat med en engelsktalande tolk. Efter formaliteter såsom att ta ett kort med hamnkapten ansågs vi inte vara nödställda längre och blev fria att röra oss i landet.

21698043_1461705717257047_1201998508_n

 

Så vad hände med båten?

Hon sjönk troligtvis ganska fort efter att vi lämnat henne med öppna luckor. Vårt försäkringsbolag Alandia stog för en totalförlust utan tjafs(Det var väl båten marknadsvärde vi inte var helt överens om i början bara). Min reseförsäkring från topsail täckte förlust av personliga grejer upp till 30k kr. Vilket i alla fall är en liten tröst.

Vad har hänt med dig?

Jag är jäkligt glad och tacksam att jag lever då det kunde gått hur som helst. Jag har flyttat ihop med Emma som seglade ihop med oss igenom Europa. Jag har flyttat ner till Halland, klippt mig och skaffat mig ett heltids jobb igen. Sparandes till nästa båt. Om det blir ett äventyr igen vet man inte. Men jag kommer inte bli landkrabba för evigt i alla fall.

Har ni några frågor så får ni hojta till så ska jag svara så gott jag kan.

Det var antagligen allt från Windpowered bloggen. Den kommer nog ligga online ett bra tag till för er att läsa.

Jag vill tacka ALLA som har stöttat oss och ALLA som har läst. Det har varit ett nöje att få dela med sig av våran resa. Utan alla er hade det här inte varit möjligt. Tack igen, Tack. Ta hand om er. Möjligheterna finns därute, gör vad ni vill, när ni vill och hur ni vill.

5 reaktion på “Bamahas, Sverige. Vad hände egentligen? Ett avslut.”

  1. Oj vilket dramatiskt slut på er resa som ändå slutade lyckligtMycket spännande läsningLycka till m nästa seglats⛵️

  2. Skönt att det trots allt slutade väl. Det har varit spännande och intressant att följa ert äventyr.

  3. Jag är glad för er skull att allt gick bra till slut, det har varit intressant att följa er resaÖnskar er ett fortsatt bra liv

Kommentera