“Old soldiers never die, they just fade away.”

Upp i natten, jag måste diska, jag måste verkligen diska! Är jag vaken? Vad är klockan? Vart är vi? är vi framme? Det har i alla fall slutat gunga och motorn är av, vi borde vara framme. Vår första natt var slut, det gick bra, mörkret är ganska vackert ändå med alla lanternor. Vi är i Le Havre, Timoty hade som vanligt hört att det fanns en as stor båt butik i staden som vi skulle kunna köpa allt vi behöver till att täta båten så att jag inte behöver förvara mina kläder i påsar när det ska gå sjö. Vi hittar denna fantastiska butik bara 3 minuters gångavstånd från hamnen, men allt vi hittar i denna ganska lilla butik var en förbannat söt hund. Emmie blev kär och Timpan blev besviken.. igen. Jag och Emmie går iväg och handlar, som vanligt lite för mycket för att ha en bekväm gång tur hem. Vi diskuterar om vi ska lägga om rutten, planen var ju att gå till Cherbourg, för att därifrån ta brussen till Omaha beach. Men vi har insett att vindarna vill inte ta oss till Cherbourg om vi inte vill kryssa i sådär 50 timmar, så vi lägger om planen, vi har en jävligt bra ide. Vi byter ut båten en dag och vi hyr oss en bil.

IMG_1280

Några minuter försenade som alltid skuttar vi iväg mot biluthyrningen. Vi får hyra oss en as cool svart Audi A1, automat. Emmie fick bli chauffören då hon var över 26 och står som kortinnehavare på vårt kort, jag sitter i framsätet som första kartläsare, dj, och spanare. Lite för taggade så rullar vi lugnt och säkert ut på den franska motorvägen. Mot Omaha beach! Vädret pendlar mellan solsken och regn, mellan varmt och kallt. Vi svänger av motorvägen och efter en liten stund så möttes vi av en lång sandstrand, om man inte visste bättre så skulle detta kunna vara ett strandparadis med paraplydrinkar, turkosblått vatten och kritvit sand. Men att för ungefär 72 år sedan så utspelade sig ett väldigt blodigt krig på just de här stränderna är svårt att förstå. När man kollar på sjökortet över engelska kanalen så inser man att det har nog vart många svåra slag på sjön här, då det ligger extremt många vrak på botten.

_S7A8006

_S7A8010

Vi promenerade hela stranden, gick upp på toppen hittade en gammal bunker, läste på alla skyltar vi kunde och tog in all information vi hittade. Omaha beach är ju en av stränderna där amerikanerna slogs och man kunde verkligen se skillnaden på Omaha beach och Juno beach som vi senare besökte där Kanadensarna landsteg. På den Amerikanska stranden var det mycket stolthet, kolla vad vi är bra, vi räddade er från allt, vi är bäst. På den Kanadensiska var de mer blygsamma, det var detta som hände, vi vill tacka de män som fick offra sina liv.

IMG_1257 _S7A8019

Det bästa vi gjorde på vår tripp tillbaka i historien var dock att besöka en amerikansk kyrkogård och ett memorial museum. Det var sjukt mycket information att man blev lite snurrig, vart man än vände sig så dök det upp ett nytt ansikte som hade mist livet i någon strid, någons syster som satt och pratade om sin fina bror på film eller någons barn som mist sin pappa i striderna vid operation Overlord. Sen gick vi ut bland alla gravar, det låg 10 625 amerikaner begravda där, de flesta stupade runt D-Day, 6 juni 1944. Det var sorgligt, det var fint, så mycket historia. Alla borde åka hit någon gång.

_S7A8056

Vi bestämde oss för att ta småvägar längst de små kuststäderna tillbaka till Le Havre. Frankrike är faktiskt otroligt vackert, med höga gröna kullar, långa sandstränder, gamla hus och kyrkor, och för att inte glömma det turkosa havet som kontrast till de gröna kullarna. Väl hemma igen, trötta efter en heldag med massvis med intryck och information kommer jag och Emmie på att vi lämnar ju Frankrike imorgon för England, vi måste ju ta farväl av detta land på rätt sätt. Så vi  som inte duschat på sådär 4 dagar, skiter i allt, kletar på lite mascara, dricker en burn och tar på oss fin skorna (converse) och går till en av de två barerna som finns i denna lilla håla. Ett mycket speciellt ställe där alla från 16-66 hänger, tanter dansar vilt, gubbar hänger i hörnet, det är packat både på den mysiga ute terrassen och inne i baren. Ett fantastiskt avslut på ännu ett fantastiskt land, men vid två är det dags att gå hem och sova några timmar innan det är dags för frukost och kasta loss mot England och första gången vi kommer att segla över 24 timmar i sträck.

IMG_1204 IMG_1252

Sjösjukeplåstret sitter fint bakom höger öra, lite trött sedan dagen innan men det är fint. Med bra vind och inte allt för höga vågor sätter vi kurs mot England. Tidvattenströmmarna trycker oss åt sidan då de är starka så det ser ut som vi har gått på kryss men ändå alltid har haft samma kurs, det är sjukt hur starka strömmarna är. Mörkret kommer och vi börjar våra nattvakter, nu i början har vi nattvakter två och två eftersom det finns ganska mycket trafik och vi är inte riktigt så vana vid att läsa av lanternor och fyrar och sånt än. Jag sover fram till min vakt börjar klockan ett. Jag kommer upp i sittbrunn, det är kolsvart ute. Timoty skriker, kom häng dig över kanten, du kan se mareld! Jag hänger mig ner över kanten i aktern och mycket riktigt, när rodret styr oss så lyser vattnet upp som stjärnor. Jag som trodde mareld skulle dyka upp senare på året. Så med stjärnhimlen i havet så lägger jag mig på rygg och inser att det är alldeles stjärnklart även där uppe. Det är underbart att ligga och bara andas in världen. Jag och Emma försöker att styra undan alla stora fartyg som precis lämnat TSS:en några mil öster ut. Emma frågar om vi ändå inte borde falla av lite eftersom ett 300 meters fartyg ser ut att vara jävligt nära och att vi kanske kommer att krocka, men efter lite beräkningar så inser vi att det är 2km bort, jag tror vi klarar oss.

_S7A8100

Klockan 5 går jag ner och lägger mig igen, vaknar vid sju kokar gröt till de som är vakna och somnar om igen och vaknar inte förens vi har förtöjt i England. Nytt land, vi är i Portsmouth. Vi handlar mycket av det som står på vår lista i en stor affär i hamnen, sen går jag iväg till en mataffär för att jag behöver inspiration på mat till middagen. Tesco visar sig vara en sjukt stor och billig mataffär, typ som Walmart i USA. Jag går runt och drömmer mig bort säkert någon timme bland de stora långa hyllorna.

IMG_1393

Nästa morgon tar vi vägen på insidan Isles of Wight vilket visar sig vara ett bra beslut, för med vind på typ 1 m/s så gör vi ändå 6 knop med strömmen åt rätt håll. Vi hittar en väldigt fin ankarvik där vi ligger för natten, nästa natt ännu en fin ankarvik ungefär 6 timmar bort då det är 6 timmar medströms tidvatten så förflyttar vi oss bara 6 timmar åt gången. Denna ankarvik var det finaste stället vi har vart förtöjda på sedan vi lämnade. Det var som en perfekt cirkel med vita klippor med gröna buskar och grönt gräs. Vattnet var turkosgrönt och solen sken på oss när vi åt middag i sittbrunn.

_S7A8145

Natten efter det en väldigt skumpig ankarvik, vi trodde det skulle bli fint men jag blev sjösjuk när jag satt och diskade i aktern så vi fick åka ut redan 3 timmar innan vi hade planerat då alla började bli lite tokiga på att det gungade så mycket. Vi hittar en till fin ankar vik och dagen efter detta så hände det bästa på denna resan. Det kom sex stycken delfiner och simmade och lekte runt båten. De hoppade, dök under runt på andra sidan och tillbaka igen i ungefär 30 minuter. Jag som vart väldigt sjösjuk innan, tyckte helt plötsligt att livet var underbart och allt var värt det igen.

_S7A8165

Så idag när Timoty skjutsade in mig och Emmie med Jollen för vår upptäcktsfärd så var det första gången vi gick i land på 5 dagar. Och det bästa av allt, det har inte ens vart lite jobbigt att inte vara i land på så länge. Vi frågar efter vägen till staden och en gubbe säger att det är alldeles för långt för att gå, nejdå säger vi glatt, peka oss bara i rätt riktning så klarar vi allt. Och efter 4km backe upp och backe ner så kommer vi fram till något som liknar en 70 tals turiststad. Fantastisk gulligt och efter lite mat i magen och några timmars rundtur i staden så bär det av hemåt igen. Men vi vill ju inte ta samma väg tillbaka igen så vi tänker att vi tar vägen vid havet, för vem kan få nog av havet egentligen? Men, vad är nu detta, vägen tar slut och blir som en liten stig bland brännässlor och taggbuskar, äh vi vänder ju inte om så vi gör som i tigerjakten och går igenom den. Efter att ha gått i 30 minuter kommer vi fram till en återvändsgränd, vi hittar en ny väg och efter något som kändes som 2 timmar och ungefär 100 blödande rivsår på bena så kommer vi ut på en strand, men fel strand. Vi kallar på Dolly Parton (Vår Jolle) via VHF:en och Emma kommer som en riddare på en vit häst och räddar oss. Vi är säkra igen, vi klarade det. IMG_1504 IMG_1464 IMG_1440

 

Nu ska jag leva livet! / Bästa kartläsare Johansson.

2 reaktion på ““Old soldiers never die, they just fade away.””

  1. Underbart skrivet. Följer er hela tiden. Kul med livstecken från er. Läst att strömmarna kan vara så starka som 16 knop. Var ni i Normandie? Ruskig historia där. Kryssa vidare och simma lugnt. Hur det med en man och tre kvinnor? Får han någon syl i vädret.

Kommentera