32184541393_fb3c2498bc_h

ABC-öarna – Förstärkning, liftning och ändrade planer

Efter en vecka på land på Grenada Marin så var botten ommålad, rodret lagat och den en meter långa att-göra-listan avklarad. Tur var väl det, för vi hade ingen tid att spilla. Vi skulle nämligen plocka upp en ny besättningsmedlem på Bonaire. Den beräknade segeltiden mellan Grenada och Bonaire var fyra dygn, så vi skulle komma fram samma dag Nathalie Berg flög in. Men vi hade en så himla fantastiskt segling så det tog oss bara tre dagar. På Bonaire råder ankringsförbud, överallt på hela ön. Detta med anledning att skydda havsbotten och djuren som lever i det. Vi la oss vid en boj och gick på upptäcktsfärd.

32844790912_17b3af409e_h

När vi satt och tog en öl i eftermiddagssolen dök vår barndomsvän Nathalie upp framför oss. Ett mycket kärt återseende! Tillsammans bestämde vi oss för att hyra cyklar och cykla till en nationalpark där det finns vilda flamingos. Det var en sjukt svettig cykeltur på torra vägar. I en nedförsbacke så gick armen till växlarna av (den är gjord av stål) på min cykel och fastnade i bakhjulet. Som tur är ramlade jag inte och överlevde därför, men med en kaputt cykel kommer man inte långt. Nathalie och Sofia fortsatte färden mot nationalparken medan jag och Timoty liftade tillbaka till cykeluthyrningen med två amerikaner i en pickup. Där fick jag en ny cykel, men vi orkade inte cykla tillbaka hela vägen. Vi valde att besöka salthögarna och stränderna söderut. När vi möttes upp senare fick vi höra besvikelsen att de var snustorrt i hela nationalparken och att flamingosarna var så långt bort att de endast såg ut som rosa prickar. Vi tröstade oss med att det ska finnas en flamingobeach på Aruba så vi skulle få se vår beskärda del av flamingos.

32958336966_a0cbfc648f_h
Efter några dagar på Bonaire seglade vi vidare mot Curacao. Vi ankrade upp i en stor vik som kallas för Spanish Water. För att kunna klarera in och besöka immigrationskontoret behövde vi ta bussen in till staden och världsarvet Willemstad. I Willemstad finns massa gamla vackra byggnader i klara starka färger. Det här med att klarera in, hur det går till, skiljer sig från land till land. Här skulle vi först besöka tullen, som var en stor byggnad mitt i den vackra staden. Med oss hade vi såklart lite snacks i form av en påse Bilar vi fått under en snabbesök av Janerik och Anna Carli på Grenada. När vi sitter där och smaskar kommer en trevlig tullman in som skulle hjälpa oss. Nathalie som vill vara artig sträcker ut påsen och frågar: ”Do you want some cars?”. Tullmannen: ”Huh..?” Nathalie rättar sig: ”Öhm, candy! Swedish candy!”. Han får smaka på bilarna med är lite skeptiskt. Till slut sa han att dom var goda men han såg inte helt övertygad ut.

32618024460_536d56071d_h
Vi fick höra att det även fanns Flamingos på den här ön, inte långt i från där vi hade ankrat i Spanish Water. Efter en svettig promenad i den torra ödesmarken kunde vi se en stor sjö. Längst bort i hörnet av den enorma sjön kunde vi se ett par rosa prickar. Jaha, närmare än såhär kommer vi inte idag heller. Men på Aruba minsann, där ska det finnas flamingos! I början av den här turen hade vi gått förbi en stig som såg ut att leda ner till havet. De flesta stränder vi dittills hade stött på var privata och ägdes av hotellen. Därför kostade det pengar att gå in till dem. Att betala på att ligga på en strand är emot våra principer, och vi tänkte inte ge vika för det den här gången heller. Så vi bestämde oss för att se om vi inte kunde hitta en strand längst den där stigen. Och mycket riktigt. Det var inte en finkornig vit strand som vi hoppats på utan var av gammal korall, alltså grov som sten. Men fördelen med det är ju att man inte blir så förbaskat sandig. Vi lade ut våra handdukar och tog en tugga av pannkakorna vi hade med oss i matsäcken. Inte långt efter att vi hade lagt oss tillrätta skriker Nathalie till. En ödla hade tagit en genväg över hennes fot. Tätt följt rycker ännu en ödla tag i en av mina dreads och slickar på min telefon. Det krälar i buskarna och vi inser nu varför vi är dom enda personerna på denna mysiga korallstrand. Ödlorna var inte direkt blyga. Envisa som vi är och vana vid att hålla vakt, turas vi om att hålla ett öga på dessa närgångna varelser så att de inte skulle komma för nära.

IMG-20170202-WA0000

Ett par dagar senare var det dags att segla vidare till Aruba. Vi ville anlända i dagsljus så vi planerade en nattsegling dit. Med Curacao bakom färdades vi fram i en väldig fart. Som vanligt går planerna i stöpet och vi närmande oss Aruba mitt i mörka natten. Musiken från festerna på land dånade och ljusen lyste starkt i fjärran. Men ute hos oss var det kolsvart och vattnet under kölen brusade. Sofia hade vakten och satt och nynnade för sig själv. Plötsligt hörde hon någon som lät som en stor våg bakom sig. Hon vände sig om och i den svarta natten såg hon ett stort vitt skum som yrade. Hon hinner inte fråga sig själv vad det kom i från innan hon får en stark strålkastare rakt i ögonen. Vi var för övrigt väldigt nära Venezuelas kust nu och i Venezuela kan det finnas pirater. Men personerna bakom strålkastarna uppger sig att vara kustbevakningen. Sofia ropar efter kapten Timoty, som masar sig upp och tar tag i VHF-radion. ”Vad ska jag anropa?” Sofia svarar: ”Nejnej, inte radion! Dom är här ute!” Jag och Nathalie som också har vaknat av uppståndelsen drar på oss varsin t-shirt och klättrar upp i sittbrunn med de andra. Kustbevakningen bordar oss i farten där vi seglar fram i 7 knop och vill titta på våra pass. Vi tjejer sneglar på den unga, mycket stiliga, kustbevakaren som har väckt oss mitt i natten. Efter lite formaliteter och småprat hoppar de två männen rakt ut i vad som tyckes vara en svart avgrund och försvinner lika snabbt som de dykt upp i sitt öppna fartyg utan lanternor. När jag går på min vakt någon timme senare är vi framme. Men klockan är 05:00 och det är fortfarande kolsvart. Efter att ha anropat hamnkontrollanten får vi besked att vi inte får komma in förrän om en timme. Efter den timmen får vi inte komma in förrän två ytterligare timmar. Jag kör runt båten i cirklar utanför hamnen i tre timmar som aldrig har känts så långa. Någonsin. Till slut går solen upp och vi går klarera in på vår tredje och sista av de nederländska antillerna – Aruba.

 

32874271261_d0b24c1501_h
På Aruba kastade vi ankar utanför stranden Surfside Beach som ligger så pass nära flygplatsen att vi praktiskt taget kunde vinka till passagerarna i planen sekunderna innan de landar. Stranden sträcker sig lång och har nästan inga besöker alls, trots att den ligger i kanten av huvudstaden Oranjestad. Låga träd med breda gröna kronor finns längs hela stranden som agerar naturliga parasoll. I hörnet av stranden finns två restauranger, varav den ena med massa solstolar i sanden och en stor terrass. De har happy hour varje dag mellan 16-18 med mycket goda drinkar. På söndagen när vi anlände var det Superbowl och eftersom att Sofia är fem tjugosjättedelar amerikan var vi självklart tvungna att kolla på det. Vi åkte till turistmeckat Palm Beach för att leta redan på en restaurang som visade matchen. De officiella Superbowl-värdarna hade inte jättebildskärmar som vi hade hoppats på, men vi njöt av hamburgare och bärs medan Sofia förklarade reglerna för oss trögskallar. Efter middagen bytte vi till en bar som låg vid stranden, gömd bakom alla megastora hotell. Moomba Bar hade en superstor storbildsskärm och var smockat med folk. Vi anlände lagom till att se det spännande slutet när rätt lag vände ett underläge och vann. Stämningen var på topp! Efter röj till stängningsdags på både denna bar och nästa fick vi skjuts tillbaka till båten. Timoty hade åkt hem tidigare och därför tagit dingen till den ankrade båten. Sofia ställde därför upp att simma till båten för att sedan ro tillbaka med Dolly och hämta oss. Vilken hjälte!32844804762_4c2a665eb3_h
Ett annat mission vi hade var att yoga på Yogagirls studio Island Yoga. Vi hittade ett gratispass som de skulle filma för Oneoeight. Det lilla problemet var att det låg typ en mil från vart vi hade båten. Jag och Nathalie gjorde det till en heldag. Först promenerade vi 7 km till Eagle Beach, som ska vara den finaste stranden. Det blåste som fan så när vi låg där blev vi ganska sandiga. Sedan blev det bråttom när vi skulle gå 5km till yogastudion. Det var fruktansvärt varmt och svettigt när vi fick småspringa för att hinna dit. Men det var väl värt. Gästläraren Dianne Bondy var väldigt duktigt och inspirerande och vi hade jättekul! Sedan tog vi vänligt men bestämt bussen tillbaka.

DianneBondyClass-6

Enligt planen skulle vi härefter segla vidare mot Colombia och Panama. En ny besättningsmedlem skulle komma fredagen den 10/2, på lördag skulle vi lätta ankar och lämna Nathalie kvar på Aruba några dagar. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Bara ett par dagar innan vi lämnade var det dags att förnya vår försäkringen för Stilla havet och resten av historien vet ni ju redan. Just där och då visste vi inte riktigt hur vi skulle göra, utan det enda vi visste var att vi kanske skulle bli kvar på Aruba på obestämd tid. Vi dränkte våra sorger på happy hour. Eftersom Nathalie skulle vara kvar till onsdagen veckan därpå checkade hon in i sin lägenhet som som tur var låg ganska nära båten. Trots förvarningen så flög vår nya crew in från Surinam. Han heter Ernesto och är en kille som vi träffade på Teneriffa som seglade med det seglande lastfartygen Avontuur över Atlanten. I och med att vi inte lämnade på lördag hade vi en massa tid att döda. Till exempel kunde vi träffa våran gamle kompis Emil som hade ett kort stopp på Aruba. Vi festade natten lång innan vi liftade hem igen.

32874261881_dd62a054dc_h

På måndagen den 13 februari var det dags att fira min 27:e födelsedag. Efter lite obligatorisk sol och bad på båten och drinkar på strandbaren hade mina älskade vänner fixat en supermysig grillning på stranden. Dagen efter, alla hjärtans dag, hade jag, Fia och Nathalie en riktigt tjejdag+kväll med strandhäng på Palm beach, lunch på Moomba, finmiddag på en strandrestaurang, bion Fifty shades darker och sleepover i Nathalies lägenhet. Timoty och Ernesto hade också en dejt, de åkte till staden Santa Cruz och besteg Arubas näst högsta berg. 168 meter. Med trappsteg. På onsdagen var det dags för Nathalie att tacka för sig och flyga hem igen. Sorgligt, men vi hade iallafall fått några extra dagar än vad som var planerat från början. Tack Nathalie <3 Det var alldeles alldeles underbart att ha dig hos oss. Tyvärr fick vi dock aldrig se några flamingos.. De enda flamingorna på Aruba tillhör ett hotell som ligger på en ön. De släpper ut flamingorna till turisterna någon timme om dagen. Det kostade 90 dollar att åka dit och vi har hört rykten om att de har klippt vingarna för att de inte ska fly. Så nej tack, inga flamingos för oss!

IMG-20170214-WA0000

Någonstans här bestämde vi oss för att segla hemåt igen. Men innan vi seglade mot Jamaica skulle vi hinna med lite annat. Vi ville ha en till riktigt festkväll. Eftersom vi trivdes så bra på Moomba tänkte vi ta oss dit. Men det var ju lite långt. Taxi kostar pengar. Buss kostar också pengar. Varför inte prova att lifta? Efter ett tag stannade en bil. JIPPI! Palm Beach ska vi till, säger vi. Chaffören undrar om vi inte skulle till The Carnival Preparty istället. För att inte gå miste om spännande äventyr har vi en regel för oss att vi aldrig får tacka nej, så vi gick med på det. Vi kom till ett inhägnat område med en stor scen, öltält och bajamajor. Humöret var på topp och vi dansade loss. Där mötte vi två andra jordenrunt-seglare, James och Tom (sailingblueeyes.com). Det här med karneval är någonting som är lite svårt att greppa. Varje kväll spelar de samma musik om och igen. Folk kan också boka sina platser och sitter där längst gatan med partytält, brassestolar och stora kylboxar fylla med dryck. Det är en folkfest. En kväll skulle vi titta på The light parade. Paraden går längst en stor huvudgata och på båda sidor är det staket mot trottoarerna, där alla åskådare hänger. Det var fullt med folk. Innan paraden hade startat var det okej att gå längs själva gatan, så där var utöver alla som tagit sin plats vid sidan, en massa människor i rörelse. Vi gick där för att hitta en plats bortom de förbokade tälten och vi ville också köpa oss en varsin öl. Efter en bra stunds promenerande fick vi syn på en vit lastbil en bit framför oss. ”Vad gör dom för något i lastbilen?” Frågade vi varandra. ”Det ser ut som att de säljer ölflak rakt ur lastbilen, det är ju sjukt nice haha”. Det kändes ändå lite ballt, bara på Aruba tänkte vi. Fast vänta nu, det går väldigt fort. De langar ut ölflak efter ölflak som på löpande band. Jag ser ingen som handskas med pengar. Det var som fan. DE SKYFFLAR UT GRATIS ÖL! Det kändes som vi hamnat i himlen när en lastbil, vars lastutrymme var en gigantisk kyl proppad med ölflak, delade ut allmosor till gemene man. De kastade till och med flaken. En stund senare satt vi i gräset med en platta Amstel Bright. Mmm vad gott med kall öl. Sånt här händer bara på Aruba..

IMG-20170209-WA0018

För att utforska ön lite tog vi en dag buss till Nationalparken. Vanligtvis åker man bil runt i parken men vi ville såklart vandra istället. Tjejen i biljettluckan höjde på ögonbrynen när vi frågade efter stigar istället för bilvägar och påpekade att det är låååång att gå. ”We love to walk!” svarar vi och avfyrar våra colgate-leenden. Det skulle bara vara 8 km genom parken, sedan 7 ytterligare kilometer till den sydliga staden St Nicholas som var nästa stopp på dagens äventyr. Efter att ha gått i en timme var vi inte lika glada. Aruba är torrare än snus och stigen gick längs en uttorkad bäck. Det var kaktusar överallt och på flera ställen längs stigen låg skelett från gamla getter. Om inte dom överlevt, hur ska vi? Det var fullt av olika flugor och bin och rätt som det var skrek Fia till. Hon hade blivit biten. När hennes arm höll på att domna bort av smärtan ökade vi takten. Inte långt efter hade vi alla utom Timoty två bett var och vägrade stå stilla en sekund. Mitt linne blev fullt av kaktustaggar som sedan fastnade i min rygg. Timoty fick plocka ut de stickande stickorna. Efter en halv evighet anlände vi till en strand. Det var fantastiskt. Det gick inte att bada på grund av undervattensströmmar, men vi kunde i alla fall svalka av oss i vattenbrynet. Vi vandrade genom nationalparken till ett par grottor. De var riktigt stora och häftiga, med målningar av indianer från över 1000 år tillbaka. När vi hade traskat ut ur nationalpark tänkte vi försökte lifta till St Nicholas. Benen var trötta och solen stekte. Vi försökte med några bilar, tills en tvärnitade och stack ut huvudet genom rutan. ”Oh it’s you my friend!”. Ernesto sprang fram till bilen och vi som inte kände igen de två killarna i framsätet på den lilla bilen stirrade frågande på varandra. Det visade sig att Ernesto hade träffat dessa killar på Carneval Preparty och bjudit dem på öl. Här har vi ett bra exempel på karma. Vi trängde ihop oss i den lilla bilen och körde mot staden. Anledningen varför vi ville åka just St Nicholas var för att vi hade hört talas om en bar, Charlies bar. Förr åkte alltid sjömän dit och lämnade efter sig något på Charlie’s. När vi klev in genom dörren förstod vi. Stället var knökat med prylar, gamla käppar, kikare, flaggor och till och med gamla skridskor (vad skridskor nu än gör på gamla skepp). Vi njöt av den lokala ölen och söp in stämningen. Vi hade glömt att ta med vår gamla Windpowered-flagga som vi tänkt lämna kvar, så istället skar Timoty av en dread och hängde upp på en lykta. Även en dollar-sedel med våra namn pryder i en gigantisk krona av dollarsedlar.

32999966505_6a22bc57cd_h 32184544773_b557ee1c6c_h 32874244321_289b808295_h 32874197311_7cff7c7d22_h

Vi vinkade av Ernesto som flög vidare mot Panama. Även fast du inte fick segla dit hade vi väldigt kul på Aruba, tack för att du kom! Innan vi lämnade ön bestämde sig jag och Fia för att ta en sista utekväll på vårt favorithak Moomba. Efter att det hade visat sig gå så himla bra att lifta på Aruba så tänkte vi göra just det. En bil stannade med ett gift par, några år äldre än oss. Mannen kunde engelska med inte frun, men det var hennes idé att stanna. Eftersom vår spanska är näst intill obefintlig blev konversationen något trevande till en början. De ville gärna skjutsa oss till Moomba men först undrade de om vi inte ville göra ett stopp på ett ställe med spansk musik först. Då vi aldrig får tacka nej blev det ett ja tack gärna. Det var ett väldigt litet ställe som bestod av en bar, ett dansgolv och tre air conditons, som gjorde det väldigt kallt där inne i kontrast till den varma arubiska natten utanför. Dansgolvet var fullt av pardansare som dansar en mer avancerad version av salsa som jag inte minns namnet på. De var väldigt duktiga och vi beundrade rytmen i deras kroppar. Innan vi visste ordet satt vi i bilen igen som stannade till vid ytterligare en spansk klubb, något större och stimmigare denna gång. Nu försökte de lära oss att dansa, men det blev mer skratt än dans. Varken jag och Sofia innehar något form av rytm och mjukhet i ådrorna och kände oss stelare än robotar. Till slut anlände vi till Moomba och tyvärr tappade vi bort våra nya vänner vimlet. Den fantastiska kvällen avslutades med en efterfest i en 60-fots Oyster, och låt mig säga: Att vara spontan, släppa på sina planer, lifta med främlingar och inte säga nej till det okända, visar sig ofta vara det roligaste alternativen.

Efter två händelserika veckor på Aruba seglade vi norrut mot Jamaica. Det var inte planen från början, men att få besöka Jamaica och Cuba kändes inte fy skam det heller. På återseende!

/Emmie

2 reaktion på “ABC-öarna – Förstärkning, liftning och ändrade planer”

  1. Hej Emmie, Timoty och Sofia! Hoppas att ni får en fin segling till Jamaica. Om ni är på Kuba i mitten av maj kanske vi ses. Vi är just nu på Puerto Rico och skall göra Dominikanska Republiken på vägen. Kramar från Mats och Marie på Isa

Kommentera