Julfirande och finbesök på Martinique

Efter en riktigt blöt segling till Martinique droppade vi ankar utanför staden St Pierre. Där skulle klarera in och tvätta kläder. Jag tror vi aldrig har varit så salta som vi var när vi kom fram där och att tvätta sig med ett bad stod först på schemat. Det var även en sådan dag där vi skulle raka benen och så vidare, sånt som man gör på fördäck när man ligger för ankar och inte har tillgång till någon riktigt dusch. Det fanns en amerikansk segelbåt ganska nära men vi för att vara lite diskreta satt jag och Fia oss på andra sidan båten så att de inte skulle se oss. Vinden snurrade dock så lagom till att vår båt har vänt sig med långsidan där vi sitter mot grannbåten kliver de upp i sittbrunn. Vi kastar oss i vattnet och försöker simma bakom skrovet och smyger upp för badstegen för att inte visa oss. De stirrar ändå hela tiden mot Aela. De fortsätter och stirra intensivt på oss och båten ända tills vi kastat Dolly i sjön för att åka in till land. Då börjar de vinka dit oss istället. Oh shit, vad ska de nu säga.. Be oss att klä på oss?! Men nej, deras gummibåt var trasig så de hade inte varit i land på tre dagar. De undrade bara om vi kunde skjusta dem in till land. Det visade sig att paret inte var från America som deras båt var registrerad i utan från Turkiet. När alla var klara på land bjöd de in oss på en turisk drink och serverade till det massa goda tilltugg som ost, tonfisk, kex, fikabröd, oliver, skinka och salami. Vi glömde bort att vi skulle laga middag och baka bullar men hade det sjukt trevligt hos våra nya vänner! Heja spontankvällar!!

IMG_0159

Över jul skulle vi få sällskap av ett riktigt stort gäng! Våra familjer hade bokat ett hotell i Schoelcher utanför Fort de France och där skulle vi också ligga med båten. Vi var enda båten som låg ankrade där och i Schoelcher fanns inte så mycket utöver hotellet, en beachbar och shoppingcenter. Beachbaren hette Lily’s och var ett riktigt soft ställe, så det blev ett par kvällar där. Familjerna hann komma dagen innan Filip skulle åka hem. Sofias kompis Annelie som också skulle vara med under julveckan flyttade in hos i båten.

31858329902_2d5f43ad65_h
För att våra besökare skulle få känna på livet som vi lever tog vi med dem ut på hike i regnskogen. Vandringen gick på smala stigar med leriga klättringar, genom en gammal militärtunnel med fladdermöss och längs en iskall fors. Lianerna hängde från höga träd och krabbor klättrade längs bergsväggarna. Vår mål var ett vattenfall att bada i. Det var riktigt skönt att svalka av sig i det strömma vattnet efter det slitiga och snåriga skogsfärden.

31889832211_11af8fdb4e_h 31166179914_d791e93b1e_h 31889822141_d268e3b02a_h 32006664625_bf170a8677_h

Andra saker som är roligt att köra i Karibien är såklart att åka och titta på ett romdestilleri. Vi besökte ett gammalt destilleri som heter Clément, där vi fick se hur gamla fabriken sett ut och gå runt och titta på de fantastiska vyerna över sockerplantagen. Vi fick också provsmaka alla sorter vi ville och det var gott. Lata dagar på Martiniques stränder och chillhäng med bad från båten var härligt. Timoty fick även passa på att kitesurfa och jag fick testa på jag med.

31166225594_370a0ff8b9_h 31632443360_5921290b01_h (1) 31197061973_7da5f87d93_h 31858400162_2af0dddbbf_o

31889671361_0d7a1579aa_h 31632368810_294cef8be9_h

Fastän vi är lång i från Svedala så skulle vi fira en riktigt jul. Dagen började med att Sofia, Annelie och jag hämtade upp Sandra på hotellet. Hon fick knappt borsta tänderna för Sofias överraskningsjulklapp till sin syster hade en tid att passa. Det vi skulle göra var att dyka. Den karibiska klockan går märkbart i långsammare takt än den svenska, för när vi ställde in oss på dykcentret kl. 0900 dröjde det ytterligare två timmar innan vi fick kliva i vattnet. Men det var ett riktigt härligt dyk och en fantastisk start på dagen. Julklapparna trängdes under en minigran och till jullunch hade vi valt ut det allra godaste vi hittade på mataffären – en massa sorters ost, kex, frukt och tilltugg som vi dukade upp på hotellet. Vi fick besök av en skäggig tomte med luva och klappsäck och streamade Kalles Jul. Tusen tack för sällskapet, julklapparna och all god mat! Så kul att ha er alla här!

31632366910_985f59946e_h 32006700335_84ec180b9e_o 31858379942_22fc9d9810_h 31858372822_d0749a789a_h

Mamma och Erik seglade med oss till St Anne, där vi träffade segelbåten Bengt igen. Vi hann få en kväll tillsammans med ost och vin innan det var dags åka vidare igen. Återigen, tusen tack för en fantastisk härlig vecka!!

/Emmie

Welcome to the jungle

Det var ett litet antiklimax när vi närmade oss Dominica. När vi trodde att vi var tillräckligt nära för att kunna skymta den gröna höga ön i horisonten såg vi den inte alls. Tänk om Dominica har sjunkit? Tänk om det inte finns något där.. Men det vara bara molnigt. Vi kunde ana formen av ön i svaga nyansskiftningar i molnen till slut men det var inte alls lika dramatiskt som en hägring som plötsligt uppenbara sig framför oss. Jag ska däremot inte sticka under stolen med att det var helt underbart att se de tropiska bergen när vi närmade oss. Speciellt när en fantastisk regnbåge trädde fram som en stor målgångsbanderoll och doften av regnskog togs emot av våra sinnen när vi rundat upp sydspetsen.

31570446450_a58e8f02a6_h

Solen gick ner över det karibiska havet och mörkret föll innan vi hann komma fram till vårt mål, staden Roseau. Väl framme möttes vi av en kille i en liten snabb båt utan lanternor som berättade att vi inte fick ankra utan var tvunga att ligga på boj för 30 ECD (Estern Caribbean dollars, motsvarar cirka 100 spänn) per natt. Nu blir vi lurade tänkte vi, men skitsamma vi är framme! Vi knäckte champagnen för att fira att vi har kommit till fucking karibien och gick och la oss tidigt för att nästa dag gå i land. Snubben kallade sig för Mr Bean och jobbade för en annan kille, Sea Cat och det visade sig senare att de var riktigt bra att ha och göra med!

31795961582_510c167e3c_h (1)

Något exalterade körde vi in med dingen till bryggan nedanför Sea Cats hus och trodde det skulle gunga under benen när vi klev upp på fast mark. Det gjorde det inte. Jag småsnubblade några gånger på vägen in mot stan, men om det beror på ovana eller på hålen i asfalten låter vi vara osagt. För första gången var det dags för oss att klarera in. I Europa är det bara att komma och gå mellan länder hur man vill, men här måste vi besöka både Customs och Immigration när vi kommer till landet och när vi åker igen. Nu råkade vi göra det i fel ordning men det verkade gå bra ändå. Efter formaliteterna firade vi med lokal öl, karibisk lunch, rum punch och en stunds wifi:ande. Jag som hade glömt telefonen i båten ägnade mig mer åt det förstnämda då de andra satt okontaktbara, fängslade av internets värld. Vem kan klandra dem, efter en månads isolation. Båten skulle städas och vi firade en tredje gång vår överfart, med middag på en mysig restaurang. Tack Kjell-Åke!

31196751003_feb184047f_h  31632237750_0c7d07b77e_h

 

31165372624_31d6656830_h

På Dominica finns det en kokande sjö och varma källor uppe i regnskogen i bergen. Att besöka dessa var ett måste och något vi hade sett fram emot väldigt mycket. För att komma till The Boiling lake och tillbaka skulle bli en tuff vandring på 6 timmar. Mr Bean hjälpte oss att fixa en taxi och en tidigt morgon kom han förbi båten och gav oss skjuts till land. Han frågade oss om vi hade med matsäck, badkläder, handduk, vattenflaskor och kamera. Yes, yes, yes, yes, yes kunde vi stoltsera med i kör. Taxin färdade oss till stället där vandringen skulle börja. Affären som säljer biljetter var stängd men det skulle gå bra att köpa dem efteråt. Galet taggade med hikingskorna väl knutna drog vi iväg längs stigen som ledde e oss rakt in i djungeln.

31888899071_eaf05fe4ad_h

31857389642_7bd89963fe_h

31631591740_534b10a62a_h

Det rekommenderas att ha med sin en guide på denna tur, men lika trotsiga som vanligt valde vi att gå själva. Vi hade åtminstone tagit massa skärmdumpar på en beskrivning hur vi skulle gå och det fanns säkert en stig hela vägen. Första stoppet var forsen The breakfast River. Där kunde vi fylla på våra vattenflaskor med kallt, friskt och fantastiskt gott vatten. Det hade tagit oss en timme att komma dit så självklart stannade vi på en fikapaus. Precis när vi slagit oss ner bekvämt på en sten och börjat tugga på baguetterna öppnade sig himlen. Det var inget vanligt regn, det var helt klart ett tvättäkta regnskogsregn. Att säga att det öste ner är att underdriva. Ryggsäckarna kastades under en sten som skydd och själva, ja, det var bara att sitta kvar och njuta av avsvalkningen. Att vi hade tagit av oss skorna och kastat dem över forsen för att de inte skulle bli blöta tappade sin funktion.

31968642676_0e41ea0090_h 31968650986_5218cb2b9d_h

Stigen slingrade sig upp och ner och ner och upp längs de skogbeklädda bergen, färgen grön har fått en helt ny innebörd. Det var en kamp mellan att försöka njuta av utsikten och se efter var man satt fötterna för att inte snubbla ner för de branta stupen längs åsen. De branta backarna kändes tidigt i benen som inte var vana att röra på sig efter 30 dagar till havs. När vi nått det högsta berget kunde vi se ångan från den kokande sjön långt borta i bland i dalen. Vyerna var som tagna ur Jurassic Park, skulle inte själva vandringen ta kol på oss skulle dinosaurierna garanterat göra det. Det var en lång väg ner och på vägen skulle vi passera The Valley of Desolation. I denna dal av förtvivlan kunde ingen växa och bergen var röda. Det var en lång klättring ner till dalen och vi var blöta och leriga. En minst sagt märklig syn av små forsar som kokade. På olika ställen skiftade forsarna i vitt, blått, mintgrönt eller grått. Att vatten som rinner på marken kan koka känns minst sagt orimligt så vi var väldigt fascinerande att skåda det med egna ögon.

31857381302_c04b89ab85_h

32005991255_bdf5f5f79b_h (1)

31631705610_780d5e3f08_h

31857372292_28aa3466a5_h

31196216523_fb684e17f4_h

Vidare längs vandringen gick vi längs en större fors där vattenfallen avlöste varandra. Under flera av vattenfallen bildades de varma källorna som vi planerade att hoppa i på vägen tillbaka. Alldeles för uppslukade av scenerna tappade vi här någonstans bort stigen. Vi förstod dock inte riktigt att vi varit vilse förrän vi hitta stigen igen, lite lerigare och lite blötare. När vi vandrat i ungefär fyra timmar var vi framme vid en klippavsats. Nedanför oss låg en sjö. En mörk, förädisk blågrå sjö. Vi hade nått The boiling lake. I mitten av den 65 diameter stora sjön stormkokade det. Det var både läskigt och facinerade. Om här inte fanns dinosaurier, var detta utan tvekan iallafall hem åt skräckodjuret Katla från Bröderna Lejonhjärta. Luften var full av svavel som hade missfärgat våra silversmycken. Efter den fjärde fikapausen vände vi på klacken för att påbörja den långa färden tillbaka. Först återvände vi den källan vi hittat tidigare för ett dop i det 42-gradiga vattnet. Det var som att vi hamnat mitt i världens lyxigaste spa. Det var skönt för de trötta musklerna att få mjukas upp och under vattenfallet kunde man få ryggmassage.

 

31631571550_2237e49f4e_h  31165390384_3bf25f7401_h

32005980855_d880613c14_h

På vägen tillbaka mötte vi ett gäng med ungdomar som hade mintgrön lera kletat i hela ansiktena. Leran kände vi igen från The valley of Desolation och strax därefter kom deras guide med nästa klunga. Guiden sa: ”The goverment is looking for you, you can’t be here.” Framför oss såg vi de handskrivna skyltar vi sett där alla sorters straff, tex. inte slänga skräp i naturen, var lika med 5000 ECD i böter eller en månad i fängelse. Men han följde med frågan ”Do you know who I am?” och vi visste att mannen med dreads och det lermålade ansiktet var självaste Mr Sea Cat. Parken var avstängd för dagen men som tur var visste han att vi skulle dit och hade berättat att vi var med honom. Det var alltså nemas problemas, vi kunde pusta ut och slapp tänka mer på hur Dominicas fängelse skulle se ut. När vi till slut hade klättrat upp för det högsta berget igen skakade benen som spegetti men var tunga som bly. En desperat näve med chips intogs och det var verkligen frågan om vi skulle överleva denna helveteshike. Rötter var bra handtag för att ta sig upp och ner och vi slet. När vi passerat The breakfast river visste vi att det inte var alltför långt kvar men det kändes som en evighet. Regnet började hälla igen och till slut, till slut nådde vi vårt mål. Filip langade oss kalla öl och det var den mest välförtjänta ölen jag någonsin druckit. Det kändes verkligen så. Medans vi väntade på taxin hem badade vi i en grotta med ett vattenfall.

31631568250_c2e92fbc79_h

Efter fem underbara dagar på Dominica hissade vi stormfocken och kastade oss ut i starka vindar med sikte på Martinique. De stora vågorna som dundrade in från Atlanten duschade oss ordentligt och vi hann inte ens snudd på torka innan nästa våg slog oss i sidan. Det var en rolig seglats, vi njöt av livet på andra sidan och vår tid i Västindien har precis börjat.

/Emmie the explorer

En seglats över Atlanten

Efter att bott, färdats och levt på båten i sex månader och fem dagar var det dags för att kasta loss på riktigt. Lekstugan var över, vi skulle korsa Atlanten. När den soliga eftermiddagen började lida mot kväll söndagen den 13:e november 2016 lade vinkades vi av våra båtgrannar och gav oss iväg med stora leendet och förväntansfullt pirr i magen.

31103704194_16a5935ef9_h

De sista dagarna innan vi lämnade Kanarieöarna spenderades på La Gomera. Jag som hade dragit på mig en rejäl förkylning försökte vila upp mig för att bli frisk så snart som möjligt medan de andra umgicks med svenskbåtarna Resolut och Ladybird som låg förtöjda på samma brygga. Vi jagade wifi runt centrum för att ladda upp telefonerna med poddar och radioprogram och prata med nära och kära för sista gången på en månad. När dagen med stort D kom gick vi till affären för att ladda upp med färsk frukt och njuta av en sista glass. Med hjälp av Dennis och Catarina på Resolut planerade vi att lägga rutten lite mer rakt västerut än vi från början hade tänkt för att undvika ett stiltjebälte som sträckte ut sig över de lite sydligare breddgraderna.

31943249115_e6076af29c_h

De första dagarna hade vi riktigt fina vindar och färdades i 6-7 knop och med den hastighet hade överfarten gått på 20 dagar. Med vindarna kom också stora svarta moln som avlöste varandra och bjöd på shower av åska, blixtar och hällande regn. Vid några tillfällen stängde vi av all el och drog ur alla säkringar, just in case. Badstegen som sitter i samma båge som akterstaget fälldes ner och fick inta rollen som åskledare. Åskan höll sig ändå på tillräckligt avstånd så det var lugnt. Innan vi åkte hade vi försökt koppla upp satellittelefonen som ett modem till datorn för att kunna ta hem väderfiler och tyckt att det verkade fungera. Men väl därute fungerade det inte alls. Så våran möjlighet att plocka hem väder fanns ej längre och det var inte många båtar eller fartyg som passerade och därmed hade vi ingen att fråga. Om vi hade vetat hur vädret sett ut efter en vecka till havs hade vi troligtvis kunnat följa vinden och hållit oss utanför det stiltjebältet vi istället hamnade i. I åtta dagar guppade vi omkring på öppet hav utan att komma någonstans egentligen. Eftersom vi inte har så mycket diesel gick vi bara med motorn i ett dygn ungefär. Efter en halv evighet med noll vind och cirka 20 avverkade distans om dagen träffade vi till slut den beryktade passadvinden som vi börjat tvivla på och hunnit klassificera som en myt. Efter 30 dagar angjorde vi Dominica, som välkomnade oss med fetaste regnbågen, och helt plötsligt kändes det inte alls som vi varit borta så länge från land.

31103542714_cb2981a051_h31570446450_a58e8f02a6_h

Att segla över Atlanten är något som fastnar i huvudet på folk av många olika anledningar. Det kan tyckas läskigt, fantastiskt, långtråkigt, äventyrligt, mardrömsliknande, a dream come true, oöverkomligt, lätt som en plätt, trygg och säkert eller fullkomligt livsfarligt. Det är inte konstigt att man som nybliven långfärdsseglare undrar över hur det egentligen kommer att vara. Hur kommer det att kännas därute? Hur rastlös kommer jag att bli egentligen? Vad kommer vi stöta på? Kommer jag att vara rädd? Hur ser vågorna ut? Vad ska vi göra med all tid?

En stilla natt. En fridfull natt. Stjärnorna trängs ovanför. Havet är i rörelse men utan vind blir de breda dyningarna blanka. Men det är mörk. Svart även som denna. Marelden visar ett spår efter rodret som dansar i på den släta ytan. Svängandes i en stilla vals. Marelden glittrar. Mitt ute på Atlanten finns en stilla stund. Den mest avlägsna av platser visar sin hemlighet. Förtrollar mig. Jag hänger över kanten och stirrar ut i det svarta. Jag är fast, återigen.

Jag tänkte att jag skulle förklara, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vi prövar med ordet tid. Tidsperspektiv. Hur många gånger har man inte hört folk säga ”Vad fort tiden går!” när månader passerar och sommarn tar slut innan den knappt hunnit börja. Andra tillfällen känns 20 minuter stillastående i en bilkö på motorvägen som en hel livstid. Vad är då 30 dagar i en liten båt med fyra personer ombord ute på öppen hav? Natten blir till dag och dagen blir till natt i en evig cykel av makalösa soluppgångar och solnedgångar. Dagarna flöt ihop och det är svårt att urskilja vad som skedde på vilken dag. När vi satt fast i stiltjen gick tiden väldigt långsamt och det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Livet på land fejdade sakta bort och det var livet på båten som var allt. Såhär i efterhand kändes det som att tiden gick ganska fort ändå. Men visst är det många tankar som snurrar i huvudet, och det fanns mer plats för dem när man inte kunde gömma sig bakom datorn och teven eller vad man än nu brukar göra för att tränga undan tankarna när man har fast mark under fötterna. Det räckte ändå med att stirra ut över horisonten, på vågorna, molnen, solen, månen eller stjärnorna som alltid hade en historia att berätta. Alla problem man nu kan tänkas bekymra sig över eller fastna i löses upp och leendet sträcker sig mot öronen. Bedövade vackra är vår himmel och jord.

31795987212_bc1ef780fb_h (1)  31134342113_623cbb5042_h

Båten är konstant i rörelse och vaggar sig fram, sida till sida, även de dagar som det inte blåser på. Atlanten består av alldeles för mycket vatten för att de stora dyningarna ska hinna lägga sig på några dagar. Vi delade upp dygnet på dag 8-20 och natt 20-08. Det är alltid någon som har vakt då vi seglar dygnet runt, som är ansvarig för att hålla utkik, se till att vi håller rätt kurs och att segelsättningen fungerar. Alla andra hjälper självklart till när det behövs. På dagen har vi tre vaktpass á 4 timmar, och den fjärde personen har kökstjänst. På natten kör vi fyra stycken 3-timmarspass. När kocken har diskat efter middagen kliver han eller hon på första nattpasset mellan 20-23 sen rullar schemat vidare. Solen gick ner runt 19 och upp igen vid 6-7. Vi sysselsatte oss med att läsa böcker, spela spel, se på film, sjunga (läs skrika), dansa, ha musikquiz, tipspromenad runt däck, baka, titta på valar och delfiner, filosofera, stirra på stjärnorna, glo på horisonten och lyssna på musik, poddar och P3-dokumentärer. Nästan varje dag bjöds det på hembakat tre-fika. Kladdkaka, pepparkaksdeg och till och med saftsoppa med kokostoppar var några delikatesser vi fick smaka på. Vi byggde ett stativ till actionkameran av en båtshake så vi kunde filma valen under vattnet. Varje morgon öppnade vi varsin chokladkalender och varje kväll kollade vi på julkalendern. Eftersom vi inte kunde streama årets körde vi 20-årsjubileum på Myseriet från Greveholm från 1996. En fantastiskt bra julkalender!

31827015421_84f90d0cab_h

31827020111_d7745ae60b_h

När vi hade kommit halvvägs hade vi halvvägsfest. Vi kylde ölen i det 25-gradiga vattnet, bakade en tårta och hade valbesök hela dagen. På överfarten fångade bara två fiskar som vi käkade upp. Inte på grund av att det var svårt att få napp utan för att vi tyckte att det kändes så hemskt att ta död på dem. I flera dagar hade vi sällskap av en eller två valar som simmade runt omkring båten. Vi såg några supercoola fiskar som inte hade någon stjärtfena, bara en ryggfena som den viftade med i sidled för att komma framåt.

31134333243_296f1118c5_h 31134288843_5d07583483_h

31134375153_7bfcd9c6e4_h

Visst var det lite läskigt i början när åskovädret gled närmare och närmare eller en oväntad squal överrumplade oss med en plötsligt ökad vindstyrka och tvär vändning av vindriktningen. Samtidigt känner man sig otroligt trygg. Vi lever i vår lilla värld, vår lilla båt och hon är stabil och pålitlig. Vissa saker rår man inte över och visst är man helt utelämnad för naturens krafter. Men det är det som är det vackra. Nu har vi haft tur och inte haft så fasligt dåligt väder men för varje tuff prövning finns också ett fint ögonblick. När regnet öste ner som en bred högtryckstvätt från ovan pressades de spetsiga småvågorna ner ovanpå dyningarna som blev nästan släta, fast som håriga av vattendropparna. Det regnet var riktigt häftigt. Ett av mina bästa minnen var en morgon när Filip hade vakt och han ropar ”VAAAL!”. Klockan är strax innan 07 och solen har precis gått upp. Atlanten ligger som en spegel och de rosa molnen speglar sig i havet. En val glider dyker upp ett tiotal meter från båten för att sedan som i slow motion glida under båten, rakt under oss i sittbrunn, och komma upp på andra sidan och blåsa ut luft ur sitt hål på ryggen. Solen som lyft sig över horisonten lyser starkt gult.

/Långseglar’n Emmie 

S/Y Aela runt jorden