Kategoriarkiv: Under ytan

Pressmeddelande: Vi seglar hemåt igen

Vi har seglat från Hammarö till Aruba. Vi har varit på resande fot i nio månader. Egentligen skulle vi ha seglat vidare mot Panama, men nu vänder vi tillbaka till Sverige.

Varför avbryter man en dröm om att segla jorden runt?  Man blir osams? Båten går i sönder? Man inser att man inte alls gillar att segla över stora hav? Det brukar väl vara huvudsakerna. Vi är sams, båten är hel och vi har inget emot att segla över stora hav.

Men ibland är man ändå inte nöjd. Jag har den senaste månaden funderat och tänkt på att sälja båten i Nya Zeeland. För söderhavet var mitt egentliga mål. Dit jag visste att jag skulle ha pengar även om Emmie och Sofia skulle hoppat av redan dag 1. Varför jag inte vill fortsätta efter det, är för att jag tycker inte det ger mig något. Javisst, det är underbart att vara ute och segla utan att behöva bry sig mer än om sig själv och att båten är hel. Pengar har vi tillräckligt av om något skulle gå i sönder. Miljöerna är fina och vattnet är varmt. Men i ärlighetens namn så drar jag mig lite undan. Jag trånar lite efter att kunna välja när man kan vara ensam. När man kan vakna upp utan att gå förbi sovande personer. Eller höra personer prata när man går och lägger sig. Jag hade inte en tanke på att segla hem båten. Jag skulle som sagt till NZ. Sedan kom beskedet att våran försäkring skulle sluta gälla, segla oförsäkrat vill jag inte. Aela är allt jag äger och har. Jag vill inte riskera att stå där utblottad om det skulle hända något. Försäkring går att få. Det är långt ifrån omöjligt. Alla bolag utom svenska kräver dock en helbesiktning av båten. Här på Aruba ska det finnas en snubbe som besiktar, om man väl får tag på honom. Annars finns det nästa i Panama. Det är inte krångligt alls, inte jämförelse med allt jobb jag har gjort på den här båten. Men motivationen dog, och tanken ifall vi inte skulle få tag på en försäkring väckte min tanke att segla hem båten. Vilket jag fann många fördelar med. Att ha en fullkittad båt liggandes på bryggan som jag vet kan ta mig vart som helst. Jag har planer, både en och flera vad jag ska göra. Det bästa är att jag kan göra vad som helst. Frihet äger.

Just nu befinner vi oss på Aruba och kommer segla mot Jamaica om några dagar. Efter det rör vi oss mot Cuba och Florida. I Florida kommer Emmie och Sofia fortsätta landvägen med nya planer i sikte medan jag seglar hem båten till Sverige via Bermuda, Azorerna och Skottland. Så om någon är intresserad att segla över Atlanten från Florida i april/maj hör av er! Jag letar efter 2-3 personer.

/Timoty

PS. Vår resa är inte över än, inte heller vårt bloggande! So stay tuned.

Hur luktar vi egentligen?

Nu har vi kommit en bit på vägen, vi har garanterat stålande sol och 7 m/s. Ni behöver inte oroa er för oss vi har det jätte bra.

Det här med hygienen får vi många frågor på. Hur gör ni egentligen när ni tvättar er och så vidare. Det beror mycket på vart vi är, är vi i hamn, ankarvik eller till sjöss?

 

Toaletten

Som många vet har vi två toaletter ombord, en vanlig toalett nere i båten och en på relingen. Den vi använder oftast är den nere i båten. När vi ligger i hamn brukar vi använda hamntoaletten då vår toalettank är väldigt liten och blir full på bara ett fåtal toalett besök. Den på relingen används flitigast i ankarvikar, men även till havs om det blåser åt rätt håll. Man vill ju inte direkt att det ska blåsa in i båten. Att använda toaletten i båten till sjöss när det gungar mycket kan vara lite knivigt ibland då man måste hålla i sig och se till att kisset inte skvalpar upp i rumpan igen.

1s7a9467_29497385862_o

Rutiner i Hamn

När vi är i hamn är det som att bo på vilken camping som helst. Vi borstar tänderna, tvättar ansiktet och sånt på båten. Sen har de duschar och toaletter som man kan använda. I norra Europa kostade ofta duscharna pengar och då så var vi lite mer snåla på att duscha, men sen vi lämnade Tyskland har det alltid vart gratis duschar. Det har även hänt att vi har duschat på bryggan i vattnet till båtarna när duscharna har vart stängda eller kostat pengar, eller helt enkelt vart för långt att gå och det vart väldigt varmt.

1s7a7248_26896178544_o

Rutiner vid ankring

När vi ankrar så går vi på toaletten på båten, vi brukar stänga tanken på dagtid om det är en strand eller liknande i närheten men sen öppna den på natten då vi fyller den så fort. När vi ankrar så tvättar vi oss i havet. Det funkar bra, man blir ren, lite saltig men man kan alltid skölja av sig med sötvatten efteråt om man tycker att det blir jobbigt. Om vi har mycket färskvatten det vill säga. Annars så vänjer man sig vid saltet ganska snabbt. Om man ligger vid en strand kan man även använda strand duscharna som brukar finnas. Vi har även en campingdusch som man kan fylla hänga upp i solen och duscha på däck.

_s7a9624_29497404182_o

Till sjöss

Hittills har vi inte vart ute så länge så att det har blivit kris för att duscha. Men vardagsrutinerna är ju alltid samma, tvätta ansiktet, borsta tänderna. Och vi har våtservetter som man kan torka sig med, en raggardusch variant så att säga. Men sen så kan man fiska upp vatten med hink och hälla över sig, fylla regnvatten när det regnar, och använda campingduschen. Eller helt enkelt hoppa i och tvätta sig om det inte blåser och går sjö.

 

Att tvätta

Tvätta gör vi i tvättomater, vilket finns nästan överallt. Vi brukar tvätta när vi märker att tros och kalsong utbudet börjar bli snålt. Ibland kan vi också tvätta lite förhand om det krisar. Men oftast är detta ett heldags projekt som utförs med jämna mellanrum. Sen så hänger vi tvätten över hela båten och hoppas på att det inte börjar regna.

img_8865_28763328452_o

 

God Första Advent på er! / De som badar på 5km djup!

Att segla med Aela en bit runt jorden – Hur det känns och hur det kan vara

Hej på er,

Jag som skriver heter Emma och jag mönstrade på i Sixhaven, Amsterdam. Vilket betyder att jag varit ombord i strax över en vecka. Men det känns så mycket längre, en månad minst. Jag tänkte skriva och berätta hur det är att mönstra ombord hos de tre tokarna som utgör Windpowered samt berätta lite om vem jag är och hur hamnade jag ombord på Aela.  

_S7A7560

Jag trillade på Timoty på nätet, han skulle segla jorden runt. Att hitta folk som både har ett brinnande segelintresse och är under typ 35 kan vara lite knivigt vilket medförde att jag efter ett tag mer eller mindre korsförhörde honom kring den där seglingen. Efter ett tags chattande hade han väckt min nyfikenhet och jag ville så gärna se båten, damen som skulle göra resan möjlig. Helt ärligt kändes det som han hade koll, visste i stort vad som komma skulle. Men vad vet jag? Jag har aldrig gjort något liknande. Jag har seglat en del, familjen har alltid haft en båt. Båtlivet är nog oundvikligt i mitt liv. För två år sedan köpte jag första båten. Hon visade mig så mycket mer än fyllda segel. Hon bjöd på en självkänsla och ett hem, en frihet i vetskapen att jag och Charlie (båten) var ett riktigt bra team. Jag hade kunnat fylla sida upp och sida ner av hur mycket jag växte med Charlie, ensam under segel, när jag insåg att det var där jag hörde hemma, med rorkulten i handen och havet runt omkring. Men det är inte det jag ska skriva om nu, tillbaka till Aela och hur jag hamnande här.

Första gången jag var ombord blev jag bjuden på frukt-te, ur ett vinglas i plast. Där satt jag och funderade på vinglasens otympliga tyngdpunkt. Fantiserade kring hur teet (och all annan dricka ombord) skulle spillas överallt bara på vägen över till Danmark. Men, tänkte jag, de säljer muggar i plast i Danmark med, så de skulle nog klara sig, lära sig efter hand. Timoty fortsatte berätta om resan, jag frågade på. Han var nog lite nervös. Glömde nästan bort sitt frukt-te i vinglaset. När vi pratat en stund undrade han om jag inte ville hänga med på en liten tur med Aela. Ja, tänkte jag, varför inte?

Det var ljust ute, sommaren på gång, men fortfarande riktigt kallt i vattnet. Vinden var kall. Vi gick ut ur hamnen. Riggen var ännu inte i ordning så motorn fick duga. Utanför hamnen finns en vik med en brygga, där vi la till. För att göra rättvisa måste jag tala om att viken låg helt i lä och utan sjö. Men, när han la till Aela vid bryggan hade han stenkoll. Jag var uppriktigt imponerad. Antingen hade han flax och höll världens pokeransikte eller, och mer troligt, visste han precis exakt var båten började och slutade och hur hon rörde sig genom vattnet. Som om de var en, Timoty och Aela.  Där och då, när jag lagt fast förtampen bestämde jag mig för att jag skulle med, mönstra på Aela någon stans under vägen.

Instagram

Så här, en bit in, kan jag konstatera att beslutet att segla med var helt rätt. På grund av lite optimistiskt planering från min sida blev det inte så mycket sömn natten innan jag kom till Amsterdam. Vet inte om jag hade sovit ifall jag haft en bättre planeringsförmåga heller. På natten låg jag i min säng och kände mig som ett barn natten till julafton, sprallig och förväntansfull. Jag skulle få ut och segla! Och inte nog med det, jag skulle få segla en helt ny kust, se delar av världen jag aldrig besökt innan. Jag skulle bo ombord på en, inte jätte stor, båt tillsammans med tre, i stort sett, okända människor. Jag skulle ut på ett äventyr som jag inte hade någon större kontroll över. Vädret, vinden och flera andra människors viljor skulle bestämma över min närmsta tid. Jag var taggad till tusen! Nyfiken på hur jag skulle hantera det, sugen på att inte kunna planera längre än några dagar fram. Kontrolllösheten. Samtidigt var jag nervös inför maktlösheten. Tänk om de inte gillade mig ombord till den milda grad att de helt sonika satte av mig vid närmsta hamn, om vi inte kom överens? Min backupplan, om det fundamentalt skulle skita sig var att ägna tiden åt att tågluffa genom Europa. På något vis behövde jag äventyr! Lite småtrött på skolan och med upptäckslusten glödande i bröstet bet jag ihop och skrev tentorna, satte mig på ett tåg till Göteborg, kramade om mammsen och pappsen, hämtade upp seglarstället och vandringsryggsäcken. Jag packade om allt medan min mor satt bredvid, klockan ungefär halv två på natten, och fascinerat konstaterande hon hur mycket som fick plats i den turkosa ryggsäcken.

När jag senare satt på flygplatsen i Köpenhamn och försökte döda tiden med att titta på andra människor som i sin tur försökte döda tiden genom att strosa runt, då började jag på allvar fundera på om jag hade en skruv lös. Resfebern tog överhanden. Varför ge sig iväg, utsätta mig för det främmande, gå in i det okända? Tänk om det skulle bli fruktansvärt? Eller ännu värre, tänk om det skulle bli fullständigt fantastiskt och underbart, så att jag när mitt äventyr var över skulle sitta och fundera på att mitt vanliga liv inte var bra nog? Alternativet att inte gå på planet och stanna på Kastrup resten av mitt liv flög genom mitt huvud, jag lekte med tanken, men det kändes lite drastiskt och inte så långsiktigt hållbart. Och garanterat skulle jag få ett dötrist liv. Jag gick ombord. Det fick flyga eller falla, känner man inget har man inget upplevt.

Screenshot_20160601-221122

När jag tagit mig till tågstationen i Amsterdam skulle jag hitta en färja över Ij. Det skulle vara nära. Allt som allt skulle det, enligt google maps, ta mig en kvart att komma fram till båten. Jag var trött. Trött. Tappade mitt tuggummipaket men lyckades balansera mig själv och väskorna för att böja mig ner och ta upp dem. Jag kom ut ur stationsbyggnaden och tittade mig omkring. Vart låg den där färjan? Helt plötsligt ropade någon på mig. Och där stod de, alla tre! Med ballonger, skyltar och välkomnande kramar. Jag var framme!

DSC_0523

Vi tog färjan över älven till hamnen. Jag blev välkomnad hem. Vi åt lunch i sittbrunnen. Det var sol, det var sommar, det var sittbrunn. Mentalt var jag var redan långt bort från den tentan jag suttit och svettats igenom ungefär ett dygn tidigare. Senare tog vi gummibåten på en tur genom Amsterdams kanaler som Emmie skrev om sist.

IMG_0891

Första gången jag träffade Emmie och Sofia var en måndag förmiddag. Jag skulle vara på universitetet vid 13 så det var gott om tid. Sitta ner, prata lite, presentera mig. Kolla om det tyckte jag verkade okej och kolla om jag tyckte de verkade okej. Okej nog för att bo nära nära inpå. Jag var lite nervös. Timoty tyckte vi skulle muta dem med kladdkaka, det var visst populärt. Vi ställde kakan i ugnen. Kom på att jag hade en flaska mousserande vin i min bag. Nu är det så att jag, med handen på hjärtat, inte alltid vandrar omkring med en virre i väskan. Helgen innan var det valborg och flaskan hade blivit över, jag hade hämtat upp min väska hos en kompis och senare åkt vidare med bussen mot Hammarö och hamnen. Flaskan åkte ner i Vänern för kylning. Kakan blev klar. Tjejerna dök upp. De blev nog lite förvånade över förmiddagsfikat. Det var omtyckt och allt tog slut. De kändes goa. Jag hade inget att vara nervös för. Fia var enkel att prata med och Emmie vänlig. De förklarade hur man med ett smeknamn som Sill lätt kunde misstolkas för den typen av sill som äts; löksill, senapssill, inlagd sill eller midsommarsill. Jag blev offer för deras egenhändigt hopknåpade personlighetstest. Jag visste att jag ville med ombord. När det var dags att gå till bussen sa jag ses i Amsterdam. De svarade inte nekande så någon del av mig antog att jag klarat personlighetstestet som bestod av frågor likt:

Colgate eller Stimorol
hipsters eller strig
mjukisbyxor eller leggings
land eller hav

Jag satt på bussen och kände att det här var en mycket bra förmiddag.

Hur är det då att leva med dem där tre? Det är mycket sällan tyst. Konflikter seglar snabbt upp till ytan och oftast beror det på att någon är trött eller hungrig. Det känns naturligt ombord och man får inte riktigt ha sina finnar i fred. Det skämtas om allt, hela tiden. Det ända det inte skämtas om är väder, vind, tidvatten och vaktbyten. Det är en ärlig liten båt. Jag tycker det är enkelt att vara mig själv här. Helt plötsligt kan alla bryta ut i sång, väldigt mycket sång ombord. Inte alltid vacker. Men härlig.

Ivan Överdrivan är lite av en hemlig besättningsmedlem som byter skepnad under dagen. Ivan är helt enkelt den som påstår att precis allt är det bästa i världen, den som påstår att Göta Kanal har 700 slussar, minst. Den som kryddar värst just för stunden är besutten av Ivan.

_S7A7504

Matdagar är jämt utdelade, laga mat och fika och diska all disk var fjärde dag. Lyxigt tycker jag. Tre dagar av serverad mat! Det finns heller ingen kyl ombord. Maten är lagom avancerad och den tenderar att alltid ta slut. Alltid någons mage den slinker ner i. Jag skulle också vilja tala om att de, innan de lämnade Värnen stuvade muggar ombord. Nu kan man välja om teet ska drickas i vinglas eller mugg. Under gång är tiden uppdelade i vakter. Ansvarig under sin egen vakt och behjälplig resten av tiden. Också väldig skillnad mot att segla själv. Inte helt ovanligt att i alla fall halva besättningen ligger sovandes i sittbrunnen under gång. Eller, om vågorna tillåter, med en bok eller anteckningsbok uppe på däck. Eller tittandes ut över havet. Mot horisonten där tankarna får flöda fritt utan hinder. Där omöjligheter inte finns.

Varma hälsningar från en Emma som är väldigt glad att vara just här just nu.

 

Lägesrapport

Att resan blev tvungen att skjutas fram förde med sig ett par konsekvenser. Jag kan ändå med handen på hjärtat säga att det känns helt okej, förutom just att det är tråkigt att få mattan undanryck under fötterna när man står i dörröppningen som vetter ut mot Narnina. Som alltid så har ting med en skugga även en ljusare sida, och vill minnas att Timoty beskrev en rad om fördelarna i ett tidigare inlägg och här får ni en liten rapport om läget. 

Tak över huvudet i blandad terräng 

Med uppsagda lägenheter behövdes åtgärd vidtas i frågan om boende och vi har alla tre på sätt och vis tagit stegen närmare vad som komma skall.

Kapten beslutade sig för att gå all in och bosatte sig i båten. Allt eftersom kylan krupit närmare har båten täckts, isolerats och värmts upp av både elelement och dieselvärme. Jag är där och hälsar på minst en gång i veckan och måste säga att det är supermysigt, varmt och skönt!

imageimageimage

Sofia har tagit sig till sommarstaden Grebbestad. När jag hälsar på drömmer vi bort mot havet och horisonten och super in havsluften och doften av salt och hummer.

Jag själv bor tillsammans med min kära mor i en stuga i skogen utanför stan med vänern utanför dörren. Avsaknaden av bekvämligheter som wifi, dusch och vattentoalett vägs upp av lugnet, naturen, utsikten och den triggande utmaningen att bo lite mer primitivt än vanligt.

Något skulle att seglas på havet

Jag försökte dämpa min segelabstinens genom att mönstra ostindiefararen Götheborg under två veckor när vi egentligen skulle ha dragit iväg. Etappen jag seglade gick från Varberg till Bremerhaven i Tyskland med 10 dagar till sjöss utan stopp. Det var förståeligt nog inte alls effektivt som motgift utan gav mig snarare ytterligare beroenden som tjärdoftande hamparep, riggklättering och 3-fika. Trots detta vill jag understryka att det var väl värt, att min höjdrädsla är botad och att jag hade en fantastisk resa med fantastiska människor i ett fantastiskt skepp. Ja, bland det bästa jag någonsin gjort hittills. Hoppas vi ses igen i framtiden!

image

 

Med ett välkalibrerat sikte mot målet

Extra tid ger extra möjligter till extra förberedelser. Egentligen kan man väl aldrig vara nog förberedd och skulle därmed aldrig heller bli redo för något man aldrig har gjort förut. För min egen del förbereder jag mig genom att plugga fartygsbefäl klass 8 och ligger i hårdträning – både av fysisk och mental karaktär.

Timoty ser dagligen över och fixar båten ännu mer och har tagit kanalintyg. Vi alla plöjer böcker om hårt väder, gruppdynamik ombord och vilka fiskar vi kan fånga på Atlanten. Förra veckan lades Timoty förresten under kniven för den efterlängtade operationen. Allt gick bra!! Så fort axeln har läkt ihop är det bara att träna upp den för att bli fit for fight innan vi far. Med det sagt satsar vi allt inför nya avresedatumet – söndagen den 8 maj 2016. Hoppas att eventuell is har släppt tills dess och att ni kommer och vinkar av oss!

image

På tal om ingenting sägs det förresten att tio kramar om dagen gör oss lyckligare. Det om något är bannemig värt att pröva! Glad jul och så vidare, ta hand om er och krama varandra! //Kram Emmie 

Så långt borta fast ändå så nära

Nej jag ska inte med på festen, jag ska hem och ha möte!

I lördags, klockan 21:30 samlas vi på Skype. Det var egentligen det första mötet där alla tre var närvarande i realtid. När vi alla tre befinner oss på så spridda platser med så spridda liv så var det den enda tid som passat oss på flera veckor. Ena stunden känns ett år så långt bort, andra stunden känns det som ett år är alldeles för kort för att hinna med all planering och alla förberedelser.

Det blir liksom ganska svårt att greppa vad vi egentligen ska göra. Ena sekunden är det bara en liten grej, som en semester. Fast när man tänker efter är det hela livet som vänds upp och ner. Fast på ett bra sätt. En helt ny livstil. Ett nytt liv.

När man fastnar i flyttlådor och förbannar sig över att bilen går sönder och känner för många smulor av hopplöshet i vardagen är det lätt att glömma bort vad vi har att se fram emot. Då får man försöka att stanna upp och tänka – du är snart där, fortsätt. Som H. Hellström skulle sagt. Sedan kan man titta på den här alldeles underbara kortfilmsdokumentären. Då känns allt plötslig mycket bättre igen.

Twenty Eight Feet: life on a little wooden boat from kevinAfraser on Vimeo.