Kategoriarkiv: Tankar

En seglats över Atlanten

Efter att bott, färdats och levt på båten i sex månader och fem dagar var det dags för att kasta loss på riktigt. Lekstugan var över, vi skulle korsa Atlanten. När den soliga eftermiddagen började lida mot kväll söndagen den 13:e november 2016 lade vinkades vi av våra båtgrannar och gav oss iväg med stora leendet och förväntansfullt pirr i magen.

31103704194_16a5935ef9_h

De sista dagarna innan vi lämnade Kanarieöarna spenderades på La Gomera. Jag som hade dragit på mig en rejäl förkylning försökte vila upp mig för att bli frisk så snart som möjligt medan de andra umgicks med svenskbåtarna Resolut och Ladybird som låg förtöjda på samma brygga. Vi jagade wifi runt centrum för att ladda upp telefonerna med poddar och radioprogram och prata med nära och kära för sista gången på en månad. När dagen med stort D kom gick vi till affären för att ladda upp med färsk frukt och njuta av en sista glass. Med hjälp av Dennis och Catarina på Resolut planerade vi att lägga rutten lite mer rakt västerut än vi från början hade tänkt för att undvika ett stiltjebälte som sträckte ut sig över de lite sydligare breddgraderna.

31943249115_e6076af29c_h

De första dagarna hade vi riktigt fina vindar och färdades i 6-7 knop och med den hastighet hade överfarten gått på 20 dagar. Med vindarna kom också stora svarta moln som avlöste varandra och bjöd på shower av åska, blixtar och hällande regn. Vid några tillfällen stängde vi av all el och drog ur alla säkringar, just in case. Badstegen som sitter i samma båge som akterstaget fälldes ner och fick inta rollen som åskledare. Åskan höll sig ändå på tillräckligt avstånd så det var lugnt. Innan vi åkte hade vi försökt koppla upp satellittelefonen som ett modem till datorn för att kunna ta hem väderfiler och tyckt att det verkade fungera. Men väl därute fungerade det inte alls. Så våran möjlighet att plocka hem väder fanns ej längre och det var inte många båtar eller fartyg som passerade och därmed hade vi ingen att fråga. Om vi hade vetat hur vädret sett ut efter en vecka till havs hade vi troligtvis kunnat följa vinden och hållit oss utanför det stiltjebältet vi istället hamnade i. I åtta dagar guppade vi omkring på öppet hav utan att komma någonstans egentligen. Eftersom vi inte har så mycket diesel gick vi bara med motorn i ett dygn ungefär. Efter en halv evighet med noll vind och cirka 20 avverkade distans om dagen träffade vi till slut den beryktade passadvinden som vi börjat tvivla på och hunnit klassificera som en myt. Efter 30 dagar angjorde vi Dominica, som välkomnade oss med fetaste regnbågen, och helt plötsligt kändes det inte alls som vi varit borta så länge från land.

31103542714_cb2981a051_h31570446450_a58e8f02a6_h

Att segla över Atlanten är något som fastnar i huvudet på folk av många olika anledningar. Det kan tyckas läskigt, fantastiskt, långtråkigt, äventyrligt, mardrömsliknande, a dream come true, oöverkomligt, lätt som en plätt, trygg och säkert eller fullkomligt livsfarligt. Det är inte konstigt att man som nybliven långfärdsseglare undrar över hur det egentligen kommer att vara. Hur kommer det att kännas därute? Hur rastlös kommer jag att bli egentligen? Vad kommer vi stöta på? Kommer jag att vara rädd? Hur ser vågorna ut? Vad ska vi göra med all tid?

En stilla natt. En fridfull natt. Stjärnorna trängs ovanför. Havet är i rörelse men utan vind blir de breda dyningarna blanka. Men det är mörk. Svart även som denna. Marelden visar ett spår efter rodret som dansar i på den släta ytan. Svängandes i en stilla vals. Marelden glittrar. Mitt ute på Atlanten finns en stilla stund. Den mest avlägsna av platser visar sin hemlighet. Förtrollar mig. Jag hänger över kanten och stirrar ut i det svarta. Jag är fast, återigen.

Jag tänkte att jag skulle förklara, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vi prövar med ordet tid. Tidsperspektiv. Hur många gånger har man inte hört folk säga ”Vad fort tiden går!” när månader passerar och sommarn tar slut innan den knappt hunnit börja. Andra tillfällen känns 20 minuter stillastående i en bilkö på motorvägen som en hel livstid. Vad är då 30 dagar i en liten båt med fyra personer ombord ute på öppen hav? Natten blir till dag och dagen blir till natt i en evig cykel av makalösa soluppgångar och solnedgångar. Dagarna flöt ihop och det är svårt att urskilja vad som skedde på vilken dag. När vi satt fast i stiltjen gick tiden väldigt långsamt och det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Livet på land fejdade sakta bort och det var livet på båten som var allt. Såhär i efterhand kändes det som att tiden gick ganska fort ändå. Men visst är det många tankar som snurrar i huvudet, och det fanns mer plats för dem när man inte kunde gömma sig bakom datorn och teven eller vad man än nu brukar göra för att tränga undan tankarna när man har fast mark under fötterna. Det räckte ändå med att stirra ut över horisonten, på vågorna, molnen, solen, månen eller stjärnorna som alltid hade en historia att berätta. Alla problem man nu kan tänkas bekymra sig över eller fastna i löses upp och leendet sträcker sig mot öronen. Bedövade vackra är vår himmel och jord.

31795987212_bc1ef780fb_h (1)  31134342113_623cbb5042_h

Båten är konstant i rörelse och vaggar sig fram, sida till sida, även de dagar som det inte blåser på. Atlanten består av alldeles för mycket vatten för att de stora dyningarna ska hinna lägga sig på några dagar. Vi delade upp dygnet på dag 8-20 och natt 20-08. Det är alltid någon som har vakt då vi seglar dygnet runt, som är ansvarig för att hålla utkik, se till att vi håller rätt kurs och att segelsättningen fungerar. Alla andra hjälper självklart till när det behövs. På dagen har vi tre vaktpass á 4 timmar, och den fjärde personen har kökstjänst. På natten kör vi fyra stycken 3-timmarspass. När kocken har diskat efter middagen kliver han eller hon på första nattpasset mellan 20-23 sen rullar schemat vidare. Solen gick ner runt 19 och upp igen vid 6-7. Vi sysselsatte oss med att läsa böcker, spela spel, se på film, sjunga (läs skrika), dansa, ha musikquiz, tipspromenad runt däck, baka, titta på valar och delfiner, filosofera, stirra på stjärnorna, glo på horisonten och lyssna på musik, poddar och P3-dokumentärer. Nästan varje dag bjöds det på hembakat tre-fika. Kladdkaka, pepparkaksdeg och till och med saftsoppa med kokostoppar var några delikatesser vi fick smaka på. Vi byggde ett stativ till actionkameran av en båtshake så vi kunde filma valen under vattnet. Varje morgon öppnade vi varsin chokladkalender och varje kväll kollade vi på julkalendern. Eftersom vi inte kunde streama årets körde vi 20-årsjubileum på Myseriet från Greveholm från 1996. En fantastiskt bra julkalender!

31827015421_84f90d0cab_h

31827020111_d7745ae60b_h

När vi hade kommit halvvägs hade vi halvvägsfest. Vi kylde ölen i det 25-gradiga vattnet, bakade en tårta och hade valbesök hela dagen. På överfarten fångade bara två fiskar som vi käkade upp. Inte på grund av att det var svårt att få napp utan för att vi tyckte att det kändes så hemskt att ta död på dem. I flera dagar hade vi sällskap av en eller två valar som simmade runt omkring båten. Vi såg några supercoola fiskar som inte hade någon stjärtfena, bara en ryggfena som den viftade med i sidled för att komma framåt.

31134333243_296f1118c5_h 31134288843_5d07583483_h

31134375153_7bfcd9c6e4_h

Visst var det lite läskigt i början när åskovädret gled närmare och närmare eller en oväntad squal överrumplade oss med en plötsligt ökad vindstyrka och tvär vändning av vindriktningen. Samtidigt känner man sig otroligt trygg. Vi lever i vår lilla värld, vår lilla båt och hon är stabil och pålitlig. Vissa saker rår man inte över och visst är man helt utelämnad för naturens krafter. Men det är det som är det vackra. Nu har vi haft tur och inte haft så fasligt dåligt väder men för varje tuff prövning finns också ett fint ögonblick. När regnet öste ner som en bred högtryckstvätt från ovan pressades de spetsiga småvågorna ner ovanpå dyningarna som blev nästan släta, fast som håriga av vattendropparna. Det regnet var riktigt häftigt. Ett av mina bästa minnen var en morgon när Filip hade vakt och han ropar ”VAAAL!”. Klockan är strax innan 07 och solen har precis gått upp. Atlanten ligger som en spegel och de rosa molnen speglar sig i havet. En val glider dyker upp ett tiotal meter från båten för att sedan som i slow motion glida under båten, rakt under oss i sittbrunn, och komma upp på andra sidan och blåsa ut luft ur sitt hål på ryggen. Solen som lyft sig över horisonten lyser starkt gult.

/Långseglar’n Emmie 

Hur luktar vi egentligen?

Nu har vi kommit en bit på vägen, vi har garanterat stålande sol och 7 m/s. Ni behöver inte oroa er för oss vi har det jätte bra.

Det här med hygienen får vi många frågor på. Hur gör ni egentligen när ni tvättar er och så vidare. Det beror mycket på vart vi är, är vi i hamn, ankarvik eller till sjöss?

 

Toaletten

Som många vet har vi två toaletter ombord, en vanlig toalett nere i båten och en på relingen. Den vi använder oftast är den nere i båten. När vi ligger i hamn brukar vi använda hamntoaletten då vår toalettank är väldigt liten och blir full på bara ett fåtal toalett besök. Den på relingen används flitigast i ankarvikar, men även till havs om det blåser åt rätt håll. Man vill ju inte direkt att det ska blåsa in i båten. Att använda toaletten i båten till sjöss när det gungar mycket kan vara lite knivigt ibland då man måste hålla i sig och se till att kisset inte skvalpar upp i rumpan igen.

1s7a9467_29497385862_o

Rutiner i Hamn

När vi är i hamn är det som att bo på vilken camping som helst. Vi borstar tänderna, tvättar ansiktet och sånt på båten. Sen har de duschar och toaletter som man kan använda. I norra Europa kostade ofta duscharna pengar och då så var vi lite mer snåla på att duscha, men sen vi lämnade Tyskland har det alltid vart gratis duschar. Det har även hänt att vi har duschat på bryggan i vattnet till båtarna när duscharna har vart stängda eller kostat pengar, eller helt enkelt vart för långt att gå och det vart väldigt varmt.

1s7a7248_26896178544_o

Rutiner vid ankring

När vi ankrar så går vi på toaletten på båten, vi brukar stänga tanken på dagtid om det är en strand eller liknande i närheten men sen öppna den på natten då vi fyller den så fort. När vi ankrar så tvättar vi oss i havet. Det funkar bra, man blir ren, lite saltig men man kan alltid skölja av sig med sötvatten efteråt om man tycker att det blir jobbigt. Om vi har mycket färskvatten det vill säga. Annars så vänjer man sig vid saltet ganska snabbt. Om man ligger vid en strand kan man även använda strand duscharna som brukar finnas. Vi har även en campingdusch som man kan fylla hänga upp i solen och duscha på däck.

_s7a9624_29497404182_o

Till sjöss

Hittills har vi inte vart ute så länge så att det har blivit kris för att duscha. Men vardagsrutinerna är ju alltid samma, tvätta ansiktet, borsta tänderna. Och vi har våtservetter som man kan torka sig med, en raggardusch variant så att säga. Men sen så kan man fiska upp vatten med hink och hälla över sig, fylla regnvatten när det regnar, och använda campingduschen. Eller helt enkelt hoppa i och tvätta sig om det inte blåser och går sjö.

 

Att tvätta

Tvätta gör vi i tvättomater, vilket finns nästan överallt. Vi brukar tvätta när vi märker att tros och kalsong utbudet börjar bli snålt. Ibland kan vi också tvätta lite förhand om det krisar. Men oftast är detta ett heldags projekt som utförs med jämna mellanrum. Sen så hänger vi tvätten över hela båten och hoppas på att det inte börjar regna.

img_8865_28763328452_o

 

God Första Advent på er! / De som badar på 5km djup!

Tankar inför Biscayabukten

Att komma fram till The Isles of Scilly kändes stort. Det känns som att det var igår jag satt hemma vid köksbordet och läste NWT:s resesidor om okända resmål. Ett subtropiskt paradis med turkosblått vatten, kritvita stränder och avslappnad atmosfär, en ögrupp utanför Englands sydvästra hörn. Där och då skrevs Scillyöarna in som ett obligatoriskt stopp i vår rutt  och även som utgångspunkt för vår första riktiga överfart – den ökända Biscayabukten.

Ni kommer att få höra mer om Scillyöarna i ett inlägg längre fram, för nu ska vi istället dela med oss om våra tankar, från oss alla fyra, kring Biscaya.

20160718125639_IMG_1625

Biscayabukten är ett omtalat ställe att passera för seglare. Dels kanske för att det är den första seglatsen som överskrider flera dygn för många på väg söderut men främst kanske för hur naturen har skapat den. Havet kan visa sig otroligt förrädiskt när djupskillnaderna går från 150 meters djup till 3000 meters djup likt ett enormt underhavsstup innan bukten öppnar och fläker ut sig framför världens näst största hav. Ni kan tänka er då att när hela Atlantens vattenmassa byggs upp och sätts i rörelse, drämmer rakt ni den branta bergsväggen på stupet och ja, det blir en jävla smäll och energin och vattenmassorna måste ta vägen någonstans, och där finns passande nog en liten balja till bukt där vågarna som orsakats av den ljudlösa undervattenssmällen kan skvimpa omkring i och göra livet jävligt för stackars sjöfarare som försöker njuta av semestern.

Screen Shot 2016-07-21 at 9.06.16 PM
Vi är nu vid den röda pilen. A Coruna ligger högst upp i Spanien och Biscayabukten är inbuktningen mellan Frankrike och Spanien. En lång resa som kommer ta oss cirka en vecka.

Därav anledningen att vi, så som många, väljer att ta ut svängen lite extra och noga studera väderleksrapporterna innan vi kastar oss ut i det ökända okända. Men hur känns det att stå såhär längst ut på 5:ans trampolin för första gången när man är lite (läs väldigt) höjdrädd? Förbannat bra känns det. Lite läskigt men väldigt spännande. Vi har tagit oss ända hit och jag är sjukt glad. Jag väntar mig en fantastiskt föreställningen a la Natures best of – fler delfiner, kanske vi får se en val, fiskarna nappar på kroken, stjärnhimlen, soluppgångar, solnedgångar, hav och himmel. Att inte gå i land på 5 dagar har vi gjort förut, men då kunde vi ändå se land. 5 dagar av en 360 graders horisont ska bli den första riktiga prövningen för oss. Det finns ingen skyddad vik att gömma sig i. Det här kommer bli en utmaning som vi kan stolt skriva upp på vår mentala meritlista. För att kasta sig ut för en trampolin är egentligen bara läskigt första gången man står där på kanten. När man väl lämnat avsatsen är det bara att njuta av färden, adrenalinet och känslan av odödlighet. För att är en jävligt go känsla och vi är redo för den.

/Emmie

 

Jag är nöjd. Förbannat nöjd över att ha kastat loss, och nu stå vid den första milstolpen. Den första lite större överseglingen på över tusen meters djup. Jag är lycklig.

/Timoty

 

Vad ska man säga om Biscaya, alla varnar om stora vågor. Och vi vet ju vad som händer med mig när det kommer stora vågor. Jag hänger mig ut över mantågen och matar fiskarna. Förhoppningsvis så kommer detta att inte bli så långvarigt, för då efter några dagar så kommer man bli helt slut. Det är nu jag för första gången kommer få chansen och se om de talar sanning, de som säger att sjösjukan går över efter några dagar. Jag hoppas innerligt att de talar sanning. Förutom det så hoppas jag på att se någon fin val kanske, och lite fler delfiner och andra roliga fiskar som finns. Jag undrar också hur vattnet ser ut när det är 3km till botten, är det blått, eller grönt. En sak är i alla fall säker på natten, då är det svart. Jag ser fram emot Biscaya trotts sjösjukan, jag hoppas på att vågorna ska hålla sig till lagom, jag är ju svensk trotts allt, jag gillar lagom. Just nu har jag lite feber så känner mig inte så inspirerad till att skriva egentligen, ber om ursäkt för ganska tråkig läsning. Mot bättre tider och horisonten allesammans!

/Sofia

 

Att korsa Biscaya är något jag tänkt och funderat på länge, någon gång när jag var 11-12 år började jag inse att det inte skulle bli ett omöjligt äventyr. Jag har fantiserat om det. Lyssnat på historier, med varierande sanningsgrad. Hört det ena, hört det andra och försökt föreställt mig hur det faktiskt skulle vara att uppleva det i verkligheten. Jag har fantiserat kring om väderfönstret i så fall håller i sig. Blir det ett helvete med oförutsedda väderförändringar när man närmar sig Spanien eller lyckas man se tillräckligt långt in i framtiden?

Jag trodde det skulle ta längre tid innan jag fick en chans att göra det här. För några månader sedan viste jag inte ens att de här människorna fanns, idag känns det som jag känt dem hur länge som helst. Vad jag vet är att jag är väldigt nöjd att göra det med just de här tre och just den här båten. Det blir aldrig säkrare än människorna ombord och här förs en ständig dialog kring säkerhet, konflikter och små saker som helt enkelt bara ska flyta på. Vi tittar och kommer fortsätta titta på väderprognoser. Jag litar på alla tres omdömen, och jag vet att vi kommer klara det även om det blir kämpigt mot slutet.

Jag är förväntansfull, men inte nervös. Jag undrar vem som kommer börja gråta av lycka först, lycka över att det faktiskt sker. Det finns en risk att det är jag. (Förutom Timoty som började gråta redan i Plymouth)

/Emma

 

Vi vill också nämna att i och med att vi kommer befinna oss så pass långt i från land så kommer vi inte synas på kartan under ”Följ oss”. Så oroa er inte! Det kommer ta ungefär en vecka innan vi når Spaniens kust.