Kategoriarkiv: Styrmans historier

Jamaica, Kuba och Bahamas

Hej! Det var länge sen nu. Antingen har ni glömt bort oss, eller så väntar ni med spänning på berättelsen om den mytomspunna kapsejsningen. Jag är ledsen att göra er besvikna, för i det här inlägget kommer jag ta vid där vi slutade historien förra gången. Vi har ju inte delat med oss om våra äventyr på Jamaica, Kuba och Bahamas!

Jamaica… Rastafaris hemland. Dit anlände vi en sen kväll i februari, men det var inte riktigt lika kallt som en sen kväll i februari hemma i Sverige. Lukten av land var återigen påtaglig efter 5 dygn till havs. Det luktade skog, rök och grönska. Vi hissade karantänflaggan och fick besök av läkare, tulltjänstemännen och en bunt papper att fylla i. I ett av papprena skulle vi skriva upp alla alkoholhaltiga drycker vi hade ombord. Oj. Det hade fallit sig som så att vi handlat mycket mer än vi druckit insåg vi när listan innehåll något i stil med 15 liter starksprit, 20 liter vin och x antal liter öl. Inte för att det medförde något problem, men ändå. Nog var det väl dags för fest snart?!

33498113711_30318dbfd9_z

 

Jag försöker minnas om vi gjorde något anmärkningsvärt på Jamaica, men det var rätt lungt. Någon av oss var lite sjuk. Här låg vi i marina och hade lyxen att duscha varje dag. Bredvid oss låg powercaten Doodlebug med ett riktigt trevligt par från USA som vi blev kompisar med. Vi hyrde bil för att hitta ett vattenfall, men där alla vattenfall låg enligt kartan var istället en vatten- eller nöjespark. Det var en ganska trevlig väg men inte jättespännande destinationer. Det mest spännande på denna tripp var dock att det var första gången vi hyrde bil i vänstertrafik och därför satt ratten också på fel sida. Förutom sidobackspegeln vi körde på på en parkerad bil gjorde Timoty ett jättebra jobb bakom ratten. Folk var i allmänhet ganska på och jag fann inte riktigt nog ro. Jamaica gjorde inte jätteintryck på mig, men däremot var nästa destination desto mer intressant!

33471124182_97fc6a05ec_h 33627614775_a7e73dc355_h 33586508266_67b5e8b4f7_h

Det finns ändå en liten anledning till att vara på sin vakt när man seglar in i Kuba. Här vill läkaren ha mutor, det finns hårda restriktioner vart man får segla och ankra och man vet inte riktigt vem man ska lita på. Utanför staden Santiago de Cuba fanns en marina där man kunde checka in, där fick vi ankra hos vänta på vidare instruktioner. Efter första dagens byråkrati fick vi lov att gå i land och betala massa pengar för turistvisum. Det finns så mycket märkligt och intressant med Kuba att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Wifi, som vi trots begränsade möjligheter ändå haft hyfsat tillgång till på övriga karibiska öar limiterades för oss något brutalt här. Allmänhetens kubaner fick inte själva tillgång till wifi förrän så sent som 2015. Åtkomsten till detta finns i diverse parker i storstäderna och man fick under begränsade öppettider köpa en skrapkod på ett papperskort för att logga in. Denna räcker 1 timme. Dessa såldes även på gatan övriga tider för dubbla priser av smarta kubaner som extraknäck. På dessa torg var alltså satt alla nergrävda i sina smartphones för att kolla facebook, videochatta och checka väder eller vad man nu vill.

33497662951_28a57b523b_h 33470409632_82ad2a177f_h

Kubaner som jobbar för staten tjänar 100 kr i månaden, och det räcker inte så långt i våra mått mätt. Men att åka buss kostar 6 öre, en pizzaslize 1 kr och 6 stycken glassar 7,50. Landet kryllar av gamla fina bilar och de flesta många använder dem till att köra taxi. Vi blev vänner med en kubansk familj som bjöd oss på middag. De får inte vistas i marinan eller besöka vår båt så lagade vi pizza åt dem i deras lilla hus.

32784652854_7d1dcca7d2_h

En dag när vi satt och nördade oss på wifi-torget kom en tjej fram till oss som vi sett i hamnen och frågade om vi inte skulle med och ta en bärs. Vi hade ganska lösa planer för dagen så vi hängde såklart på. Meri (från Slovenien) som var i vår ålder seglade med hennes kille Manu och kompis Christoph (både från Frankrike) i en 40-någonting fots segelbåt Paprika som de köpt på Martinique. En öl blev fem mojitos och när vi kom på att vi faktiskt åkte in till stan för att käka blev vi inbjudna till Paprika på käk, för Meri hade gjort storkok och de hade massa mat över. Förutom en jättegod långkoksgryta med ris hade de mängder med rom ombord. Det som börjat med en öl på stan blev sedan en hejdundrans fest som pågick från sju på kvällen till sju på morgon på segelbåten Paprika där vi bjöd in halva marinan. De som planerade att lämna morgonen efter blev ett dygn sena, men vad gör väl det? Som alltid sorgligt att säga hejdå till nyfunna vänner, men vi hoppas att få se dom i Nya Zeeland i höst!

32813767693_cf7ef826c7_h

Inte långt därefter, på färjan på vägen hem från en annan wifi-session i stan möter vi två till nya kompisar i vår ålder! Hannah och Marvin från Tyskland som seglade runt med Hannahs pappa i karibien några månader. Hanna hade med sin tvärflöjt och ett häfte med sånger och ackord, så jag tog med gitarren i land. Ensamma på en bar satt vi fem och skrålande och hade det extremt trevligt. När vi svängde förbi våra kubanska vänner på vägen hem vill de självklart höra någonting när gitarren var med, så jag och Fia körde vårt ess “Utan dina andetag” med Kent. Trots att de inte förstod ett ord grät de en skvätt. Hannah och Marvin följde med oss till ett gammalt fort som vi seglat förbi påväg in i bukten. Vi hade några riktigt härliga dagar tillsammans innan vi återigen var tvungen att vinka adjö.

33470207982_d3f6c93465_o 33243818990_52e54019b0_h 32784764934_29d7f1453a_h

Någonstans här fyllde Timoty 25, vilket var såklart skulle firas på bästa sätt! Vi bjöd in alla våra kompisar i hamnen på fest. Samtidigt hade våra kubanska vänner viskat till oss andra att vi skulle ta med Timoty och komma förbi hemma hos dom runt åttatiden, vilket vi inte fick berätta för honom. Vi var således lite dubbelbokade. Med tårta, rom och cigarrer, the Cuban way of course, började kalaset i marinan med ballonger och ståhej. Klockan rann iväg och vi fick lämna Timotys egna kalas när de andra firade vidare, för att besöka vår kubanska vänner. När vi kom fram hade de dukat upp en kalasmiddag med långkokt get med en massa tillbehör och mitt på bordet stod en mastodont rosa kubansk tårta. Det bjöds på rom och en vi hade en riktig trevlig kväll.

IMG_20170325_130537_263

33470872512_2a725f58b4_h

När vi hade legat på Kuba ett tag hade vi upptäckt att det var två saker som fläckade ner båten. Dels var det gula fläckar i plasten däck som var svåra att tvätta bort. Vi fick reda på att det berodde på cementfabriken som låg alldeles utanför byn i viken. Det gav öven de närboende en retsam hosta. När vinden vände och kom från andra hållet, seglade aska ner över däck. Inte överdrivet mycket, men ändå märkbart. Det, fick vi reda på, kom från ett krematorium. Hmm.. Kändes lite underlig. Tills slut vare i vilket fall som helst dags från att lämna Kuba. Vår plan var att segla upp till Miami där jag och Fia skulle vinka av Timoty och fortsätta landvägen. Men ni vet, det går inte alltid som man tänkt sig. Samma dag som vi skulle åka kom på att vi borde kolla upp det där med visum till USA en gång till. Vi hade ansök om ESTA så som man gör när man flyger dit, men efter vår dubbelcheckning insåg vi att det fungerar ju inte alls när man kommer i egen båt. Så.. Det som krävdes var ett B-visa som stämplades i passet. Det kunde man endast få på en ambassad INNAN man entrar amerikansk vatten, alltså inget vi kunde ansöka om på plats. Det finns en ambassad i Havanna på Kuba, 10 timmars tågresa bort. Bara det att väntiden för visumansökan var 90 dagar. Det hade vi inte riktigt tid med. Näst närmaste ambassad fanns i Nassau, Bahamas. Den hade dock 100% nedslag. Det mest rimliga, enkla och ekonomiska alternativet för oss blev därför att segla till Bahamas, betala 3000 spänn i turistvisum och sen fick jag och Fia flyga därifrån till Miami istället. Timoty får besöka USA någon annan gång.

33470803842_e6011a6026_h

Vi segla ut från viken och vidare längst Kubas kust med sikte mot Bahamas. Officererna hade lämnat ett papper till oss med regler angående en plats vi skulle passera på vägen. Vi skulle segla förbi det ökända fängelset Guantanamo Bay. Restriktionerna var hårda. Håll ett avstånd på minst 6 nautiska mil utanför bukten. Annars kommer amerikanerna och tar oss. Så vi följde kust, men en stor fin cirkelbåge bort från land när vi närmade oss. Ovädret syntes i fjärran medan vi passerade i höjd med Guantanamo. Ute hos oss var himlen klar. Vi kunde inte höra åskan med vi såg ut blixtarna sköts som spjut från skyn, rakt ner över Guantanamo Bay. Lite nästan lite för stagat för att vara sant, men tro mig. Det ilande även genom kroppen.

kuba

Blåsväder nådde även oss när vi angjort Inagua Island, Bahamas. Det var liten, liten rektangulär pool till hamn när man fick ligga längst väggar som var högre än oss när vi stod på däck. Lite kluriga att ta sig upp och ner. Vågorna dundrade rakt in poolen och det tjöt i linorna som skavdes mot både däck och betongkaj och sten. Det ryckte och slet och vi kände oss inte ett dugg trygga. När kustbevakningen kom ner för att se så deras båt låg kvar hjälpte de oss att kasta loss, för det var omöljigt att ligga kvar där. Vi ankrade mot hamnkaptens vilja mitt i den lilla poolen, och OBOY vad lungt att skönt det blev när Aela fick flyta med i vågorna och vindens riktigt, istället för att kämpa emot naturens krafter. Annars kan de sluka en hel.

Bahamas var annars lungt och skönt, gohäng med locals och fantastiskt vatten. Vi stannade på några små öar innan vi siktade mot huvudstaden Nassau. För att ta oss dit seglade vi över Great Bahama Bank, vilken var en upplevelse i sig. Strålande sol, turkost vatten över sandbotten som lång mer än 3-10 meter under kölen. Dessutom, utan land i sikte. Det var en fröjd. Kändes som att vi segla i en stor pool.

33470856772_52d9418ffb_h

Väl i Nassau hade vi business att göra. Som till exempel handla resväskor och packa. Inte det lättaste av uppgifter. Vilse i ghettot träffade vi två sköna lokalbor som gav oss skjuts till en affär och sedan tog oss med ut på en kväll på stan. Vi fick äta deras nationalrätt conch (den där snäckan man kan höra vågor i), dricka någon skum inhemsk drink, strosa runt på marknad och spela biljard i gettot. Riktigt sköna grabbar!

33627363305_c8d68521e8_h

IMG_20170328_130144_261

Med över 7000 nautiska mil i bagaget och minst lika många minnen rikare var det dags för mig och Sofia att mönstra av S/Y Aela och säga hejdå till vår ädle kapten.  Efter 11 månader till sjöss kändes det minst sagt vemodigt att kliva i land. Det här resan har varit obeskrivlig och jag vet inte hur jag ska sammanfatta det. Jag har lärt mig så mycket på så många olika plan och det är något som kommer ligga mig varmt om hjärtat under resten av mitt liv. Men som tur är, slutade inte äventyret där. För att nämna någonting denna resa har lärt mig är det är ingenting är omöjligt. Det enda som står mellan dig och dina drömmar är du, och vi är alla kapabla till så mycket mer än vad vi själva förstår. Tack för att ni har följt oss och stöttat oss, det har varit ett sant nöje att dela med sig av våra historier.

PS: Missa inte fortsättningen, när Timoty berättar om vad som hände efter Bahamas. Ska inte dröja 6 månader, vi lovar! DS.

ABC-öarna – Förstärkning, liftning och ändrade planer

Efter en vecka på land på Grenada Marin så var botten ommålad, rodret lagat och den en meter långa att-göra-listan avklarad. Tur var väl det, för vi hade ingen tid att spilla. Vi skulle nämligen plocka upp en ny besättningsmedlem på Bonaire. Den beräknade segeltiden mellan Grenada och Bonaire var fyra dygn, så vi skulle komma fram samma dag Nathalie Berg flög in. Men vi hade en så himla fantastiskt segling så det tog oss bara tre dagar. På Bonaire råder ankringsförbud, överallt på hela ön. Detta med anledning att skydda havsbotten och djuren som lever i det. Vi la oss vid en boj och gick på upptäcktsfärd.

32844790912_17b3af409e_h

När vi satt och tog en öl i eftermiddagssolen dök vår barndomsvän Nathalie upp framför oss. Ett mycket kärt återseende! Tillsammans bestämde vi oss för att hyra cyklar och cykla till en nationalpark där det finns vilda flamingos. Det var en sjukt svettig cykeltur på torra vägar. I en nedförsbacke så gick armen till växlarna av (den är gjord av stål) på min cykel och fastnade i bakhjulet. Som tur är ramlade jag inte och överlevde därför, men med en kaputt cykel kommer man inte långt. Nathalie och Sofia fortsatte färden mot nationalparken medan jag och Timoty liftade tillbaka till cykeluthyrningen med två amerikaner i en pickup. Där fick jag en ny cykel, men vi orkade inte cykla tillbaka hela vägen. Vi valde att besöka salthögarna och stränderna söderut. När vi möttes upp senare fick vi höra besvikelsen att de var snustorrt i hela nationalparken och att flamingosarna var så långt bort att de endast såg ut som rosa prickar. Vi tröstade oss med att det ska finnas en flamingobeach på Aruba så vi skulle få se vår beskärda del av flamingos.

32958336966_a0cbfc648f_h
Efter några dagar på Bonaire seglade vi vidare mot Curacao. Vi ankrade upp i en stor vik som kallas för Spanish Water. För att kunna klarera in och besöka immigrationskontoret behövde vi ta bussen in till staden och världsarvet Willemstad. I Willemstad finns massa gamla vackra byggnader i klara starka färger. Det här med att klarera in, hur det går till, skiljer sig från land till land. Här skulle vi först besöka tullen, som var en stor byggnad mitt i den vackra staden. Med oss hade vi såklart lite snacks i form av en påse Bilar vi fått under en snabbesök av Janerik och Anna Carli på Grenada. När vi sitter där och smaskar kommer en trevlig tullman in som skulle hjälpa oss. Nathalie som vill vara artig sträcker ut påsen och frågar: ”Do you want some cars?”. Tullmannen: ”Huh..?” Nathalie rättar sig: ”Öhm, candy! Swedish candy!”. Han får smaka på bilarna med är lite skeptiskt. Till slut sa han att dom var goda men han såg inte helt övertygad ut.

32618024460_536d56071d_h
Vi fick höra att det även fanns Flamingos på den här ön, inte långt i från där vi hade ankrat i Spanish Water. Efter en svettig promenad i den torra ödesmarken kunde vi se en stor sjö. Längst bort i hörnet av den enorma sjön kunde vi se ett par rosa prickar. Jaha, närmare än såhär kommer vi inte idag heller. Men på Aruba minsann, där ska det finnas flamingos! I början av den här turen hade vi gått förbi en stig som såg ut att leda ner till havet. De flesta stränder vi dittills hade stött på var privata och ägdes av hotellen. Därför kostade det pengar att gå in till dem. Att betala på att ligga på en strand är emot våra principer, och vi tänkte inte ge vika för det den här gången heller. Så vi bestämde oss för att se om vi inte kunde hitta en strand längst den där stigen. Och mycket riktigt. Det var inte en finkornig vit strand som vi hoppats på utan var av gammal korall, alltså grov som sten. Men fördelen med det är ju att man inte blir så förbaskat sandig. Vi lade ut våra handdukar och tog en tugga av pannkakorna vi hade med oss i matsäcken. Inte långt efter att vi hade lagt oss tillrätta skriker Nathalie till. En ödla hade tagit en genväg över hennes fot. Tätt följt rycker ännu en ödla tag i en av mina dreads och slickar på min telefon. Det krälar i buskarna och vi inser nu varför vi är dom enda personerna på denna mysiga korallstrand. Ödlorna var inte direkt blyga. Envisa som vi är och vana vid att hålla vakt, turas vi om att hålla ett öga på dessa närgångna varelser så att de inte skulle komma för nära.

IMG-20170202-WA0000

Ett par dagar senare var det dags att segla vidare till Aruba. Vi ville anlända i dagsljus så vi planerade en nattsegling dit. Med Curacao bakom färdades vi fram i en väldig fart. Som vanligt går planerna i stöpet och vi närmande oss Aruba mitt i mörka natten. Musiken från festerna på land dånade och ljusen lyste starkt i fjärran. Men ute hos oss var det kolsvart och vattnet under kölen brusade. Sofia hade vakten och satt och nynnade för sig själv. Plötsligt hörde hon någon som lät som en stor våg bakom sig. Hon vände sig om och i den svarta natten såg hon ett stort vitt skum som yrade. Hon hinner inte fråga sig själv vad det kom i från innan hon får en stark strålkastare rakt i ögonen. Vi var för övrigt väldigt nära Venezuelas kust nu och i Venezuela kan det finnas pirater. Men personerna bakom strålkastarna uppger sig att vara kustbevakningen. Sofia ropar efter kapten Timoty, som masar sig upp och tar tag i VHF-radion. ”Vad ska jag anropa?” Sofia svarar: ”Nejnej, inte radion! Dom är här ute!” Jag och Nathalie som också har vaknat av uppståndelsen drar på oss varsin t-shirt och klättrar upp i sittbrunn med de andra. Kustbevakningen bordar oss i farten där vi seglar fram i 7 knop och vill titta på våra pass. Vi tjejer sneglar på den unga, mycket stiliga, kustbevakaren som har väckt oss mitt i natten. Efter lite formaliteter och småprat hoppar de två männen rakt ut i vad som tyckes vara en svart avgrund och försvinner lika snabbt som de dykt upp i sitt öppna fartyg utan lanternor. När jag går på min vakt någon timme senare är vi framme. Men klockan är 05:00 och det är fortfarande kolsvart. Efter att ha anropat hamnkontrollanten får vi besked att vi inte får komma in förrän om en timme. Efter den timmen får vi inte komma in förrän två ytterligare timmar. Jag kör runt båten i cirklar utanför hamnen i tre timmar som aldrig har känts så långa. Någonsin. Till slut går solen upp och vi går klarera in på vår tredje och sista av de nederländska antillerna – Aruba.

 

32874271261_d0b24c1501_h
På Aruba kastade vi ankar utanför stranden Surfside Beach som ligger så pass nära flygplatsen att vi praktiskt taget kunde vinka till passagerarna i planen sekunderna innan de landar. Stranden sträcker sig lång och har nästan inga besöker alls, trots att den ligger i kanten av huvudstaden Oranjestad. Låga träd med breda gröna kronor finns längs hela stranden som agerar naturliga parasoll. I hörnet av stranden finns två restauranger, varav den ena med massa solstolar i sanden och en stor terrass. De har happy hour varje dag mellan 16-18 med mycket goda drinkar. På söndagen när vi anlände var det Superbowl och eftersom att Sofia är fem tjugosjättedelar amerikan var vi självklart tvungna att kolla på det. Vi åkte till turistmeckat Palm Beach för att leta redan på en restaurang som visade matchen. De officiella Superbowl-värdarna hade inte jättebildskärmar som vi hade hoppats på, men vi njöt av hamburgare och bärs medan Sofia förklarade reglerna för oss trögskallar. Efter middagen bytte vi till en bar som låg vid stranden, gömd bakom alla megastora hotell. Moomba Bar hade en superstor storbildsskärm och var smockat med folk. Vi anlände lagom till att se det spännande slutet när rätt lag vände ett underläge och vann. Stämningen var på topp! Efter röj till stängningsdags på både denna bar och nästa fick vi skjuts tillbaka till båten. Timoty hade åkt hem tidigare och därför tagit dingen till den ankrade båten. Sofia ställde därför upp att simma till båten för att sedan ro tillbaka med Dolly och hämta oss. Vilken hjälte!32844804762_4c2a665eb3_h
Ett annat mission vi hade var att yoga på Yogagirls studio Island Yoga. Vi hittade ett gratispass som de skulle filma för Oneoeight. Det lilla problemet var att det låg typ en mil från vart vi hade båten. Jag och Nathalie gjorde det till en heldag. Först promenerade vi 7 km till Eagle Beach, som ska vara den finaste stranden. Det blåste som fan så när vi låg där blev vi ganska sandiga. Sedan blev det bråttom när vi skulle gå 5km till yogastudion. Det var fruktansvärt varmt och svettigt när vi fick småspringa för att hinna dit. Men det var väl värt. Gästläraren Dianne Bondy var väldigt duktigt och inspirerande och vi hade jättekul! Sedan tog vi vänligt men bestämt bussen tillbaka.

DianneBondyClass-6

Enligt planen skulle vi härefter segla vidare mot Colombia och Panama. En ny besättningsmedlem skulle komma fredagen den 10/2, på lördag skulle vi lätta ankar och lämna Nathalie kvar på Aruba några dagar. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Bara ett par dagar innan vi lämnade var det dags att förnya vår försäkringen för Stilla havet och resten av historien vet ni ju redan. Just där och då visste vi inte riktigt hur vi skulle göra, utan det enda vi visste var att vi kanske skulle bli kvar på Aruba på obestämd tid. Vi dränkte våra sorger på happy hour. Eftersom Nathalie skulle vara kvar till onsdagen veckan därpå checkade hon in i sin lägenhet som som tur var låg ganska nära båten. Trots förvarningen så flög vår nya crew in från Surinam. Han heter Ernesto och är en kille som vi träffade på Teneriffa som seglade med det seglande lastfartygen Avontuur över Atlanten. I och med att vi inte lämnade på lördag hade vi en massa tid att döda. Till exempel kunde vi träffa våran gamle kompis Emil som hade ett kort stopp på Aruba. Vi festade natten lång innan vi liftade hem igen.

32874261881_dd62a054dc_h

På måndagen den 13 februari var det dags att fira min 27:e födelsedag. Efter lite obligatorisk sol och bad på båten och drinkar på strandbaren hade mina älskade vänner fixat en supermysig grillning på stranden. Dagen efter, alla hjärtans dag, hade jag, Fia och Nathalie en riktigt tjejdag+kväll med strandhäng på Palm beach, lunch på Moomba, finmiddag på en strandrestaurang, bion Fifty shades darker och sleepover i Nathalies lägenhet. Timoty och Ernesto hade också en dejt, de åkte till staden Santa Cruz och besteg Arubas näst högsta berg. 168 meter. Med trappsteg. På onsdagen var det dags för Nathalie att tacka för sig och flyga hem igen. Sorgligt, men vi hade iallafall fått några extra dagar än vad som var planerat från början. Tack Nathalie <3 Det var alldeles alldeles underbart att ha dig hos oss. Tyvärr fick vi dock aldrig se några flamingos.. De enda flamingorna på Aruba tillhör ett hotell som ligger på en ön. De släpper ut flamingorna till turisterna någon timme om dagen. Det kostade 90 dollar att åka dit och vi har hört rykten om att de har klippt vingarna för att de inte ska fly. Så nej tack, inga flamingos för oss!

IMG-20170214-WA0000

Någonstans här bestämde vi oss för att segla hemåt igen. Men innan vi seglade mot Jamaica skulle vi hinna med lite annat. Vi ville ha en till riktigt festkväll. Eftersom vi trivdes så bra på Moomba tänkte vi ta oss dit. Men det var ju lite långt. Taxi kostar pengar. Buss kostar också pengar. Varför inte prova att lifta? Efter ett tag stannade en bil. JIPPI! Palm Beach ska vi till, säger vi. Chaffören undrar om vi inte skulle till The Carnival Preparty istället. För att inte gå miste om spännande äventyr har vi en regel för oss att vi aldrig får tacka nej, så vi gick med på det. Vi kom till ett inhägnat område med en stor scen, öltält och bajamajor. Humöret var på topp och vi dansade loss. Där mötte vi två andra jordenrunt-seglare, James och Tom (sailingblueeyes.com). Det här med karneval är någonting som är lite svårt att greppa. Varje kväll spelar de samma musik om och igen. Folk kan också boka sina platser och sitter där längst gatan med partytält, brassestolar och stora kylboxar fylla med dryck. Det är en folkfest. En kväll skulle vi titta på The light parade. Paraden går längst en stor huvudgata och på båda sidor är det staket mot trottoarerna, där alla åskådare hänger. Det var fullt med folk. Innan paraden hade startat var det okej att gå längs själva gatan, så där var utöver alla som tagit sin plats vid sidan, en massa människor i rörelse. Vi gick där för att hitta en plats bortom de förbokade tälten och vi ville också köpa oss en varsin öl. Efter en bra stunds promenerande fick vi syn på en vit lastbil en bit framför oss. ”Vad gör dom för något i lastbilen?” Frågade vi varandra. ”Det ser ut som att de säljer ölflak rakt ur lastbilen, det är ju sjukt nice haha”. Det kändes ändå lite ballt, bara på Aruba tänkte vi. Fast vänta nu, det går väldigt fort. De langar ut ölflak efter ölflak som på löpande band. Jag ser ingen som handskas med pengar. Det var som fan. DE SKYFFLAR UT GRATIS ÖL! Det kändes som vi hamnat i himlen när en lastbil, vars lastutrymme var en gigantisk kyl proppad med ölflak, delade ut allmosor till gemene man. De kastade till och med flaken. En stund senare satt vi i gräset med en platta Amstel Bright. Mmm vad gott med kall öl. Sånt här händer bara på Aruba..

IMG-20170209-WA0018

För att utforska ön lite tog vi en dag buss till Nationalparken. Vanligtvis åker man bil runt i parken men vi ville såklart vandra istället. Tjejen i biljettluckan höjde på ögonbrynen när vi frågade efter stigar istället för bilvägar och påpekade att det är låååång att gå. ”We love to walk!” svarar vi och avfyrar våra colgate-leenden. Det skulle bara vara 8 km genom parken, sedan 7 ytterligare kilometer till den sydliga staden St Nicholas som var nästa stopp på dagens äventyr. Efter att ha gått i en timme var vi inte lika glada. Aruba är torrare än snus och stigen gick längs en uttorkad bäck. Det var kaktusar överallt och på flera ställen längs stigen låg skelett från gamla getter. Om inte dom överlevt, hur ska vi? Det var fullt av olika flugor och bin och rätt som det var skrek Fia till. Hon hade blivit biten. När hennes arm höll på att domna bort av smärtan ökade vi takten. Inte långt efter hade vi alla utom Timoty två bett var och vägrade stå stilla en sekund. Mitt linne blev fullt av kaktustaggar som sedan fastnade i min rygg. Timoty fick plocka ut de stickande stickorna. Efter en halv evighet anlände vi till en strand. Det var fantastiskt. Det gick inte att bada på grund av undervattensströmmar, men vi kunde i alla fall svalka av oss i vattenbrynet. Vi vandrade genom nationalparken till ett par grottor. De var riktigt stora och häftiga, med målningar av indianer från över 1000 år tillbaka. När vi hade traskat ut ur nationalpark tänkte vi försökte lifta till St Nicholas. Benen var trötta och solen stekte. Vi försökte med några bilar, tills en tvärnitade och stack ut huvudet genom rutan. ”Oh it’s you my friend!”. Ernesto sprang fram till bilen och vi som inte kände igen de två killarna i framsätet på den lilla bilen stirrade frågande på varandra. Det visade sig att Ernesto hade träffat dessa killar på Carneval Preparty och bjudit dem på öl. Här har vi ett bra exempel på karma. Vi trängde ihop oss i den lilla bilen och körde mot staden. Anledningen varför vi ville åka just St Nicholas var för att vi hade hört talas om en bar, Charlies bar. Förr åkte alltid sjömän dit och lämnade efter sig något på Charlie’s. När vi klev in genom dörren förstod vi. Stället var knökat med prylar, gamla käppar, kikare, flaggor och till och med gamla skridskor (vad skridskor nu än gör på gamla skepp). Vi njöt av den lokala ölen och söp in stämningen. Vi hade glömt att ta med vår gamla Windpowered-flagga som vi tänkt lämna kvar, så istället skar Timoty av en dread och hängde upp på en lykta. Även en dollar-sedel med våra namn pryder i en gigantisk krona av dollarsedlar.

32999966505_6a22bc57cd_h 32184544773_b557ee1c6c_h 32874244321_289b808295_h 32874197311_7cff7c7d22_h

Vi vinkade av Ernesto som flög vidare mot Panama. Även fast du inte fick segla dit hade vi väldigt kul på Aruba, tack för att du kom! Innan vi lämnade ön bestämde sig jag och Fia för att ta en sista utekväll på vårt favorithak Moomba. Efter att det hade visat sig gå så himla bra att lifta på Aruba så tänkte vi göra just det. En bil stannade med ett gift par, några år äldre än oss. Mannen kunde engelska med inte frun, men det var hennes idé att stanna. Eftersom vår spanska är näst intill obefintlig blev konversationen något trevande till en början. De ville gärna skjutsa oss till Moomba men först undrade de om vi inte ville göra ett stopp på ett ställe med spansk musik först. Då vi aldrig får tacka nej blev det ett ja tack gärna. Det var ett väldigt litet ställe som bestod av en bar, ett dansgolv och tre air conditons, som gjorde det väldigt kallt där inne i kontrast till den varma arubiska natten utanför. Dansgolvet var fullt av pardansare som dansar en mer avancerad version av salsa som jag inte minns namnet på. De var väldigt duktiga och vi beundrade rytmen i deras kroppar. Innan vi visste ordet satt vi i bilen igen som stannade till vid ytterligare en spansk klubb, något större och stimmigare denna gång. Nu försökte de lära oss att dansa, men det blev mer skratt än dans. Varken jag och Sofia innehar något form av rytm och mjukhet i ådrorna och kände oss stelare än robotar. Till slut anlände vi till Moomba och tyvärr tappade vi bort våra nya vänner vimlet. Den fantastiska kvällen avslutades med en efterfest i en 60-fots Oyster, och låt mig säga: Att vara spontan, släppa på sina planer, lifta med främlingar och inte säga nej till det okända, visar sig ofta vara det roligaste alternativen.

Efter två händelserika veckor på Aruba seglade vi norrut mot Jamaica. Det var inte planen från början, men att få besöka Jamaica och Cuba kändes inte fy skam det heller. På återseende!

/Emmie

Julfirande och finbesök på Martinique

Efter en riktigt blöt segling till Martinique droppade vi ankar utanför staden St Pierre. Där skulle klarera in och tvätta kläder. Jag tror vi aldrig har varit så salta som vi var när vi kom fram där och att tvätta sig med ett bad stod först på schemat. Det var även en sådan dag där vi skulle raka benen och så vidare, sånt som man gör på fördäck när man ligger för ankar och inte har tillgång till någon riktigt dusch. Det fanns en amerikansk segelbåt ganska nära men vi för att vara lite diskreta satt jag och Fia oss på andra sidan båten så att de inte skulle se oss. Vinden snurrade dock så lagom till att vår båt har vänt sig med långsidan där vi sitter mot grannbåten kliver de upp i sittbrunn. Vi kastar oss i vattnet och försöker simma bakom skrovet och smyger upp för badstegen för att inte visa oss. De stirrar ändå hela tiden mot Aela. De fortsätter och stirra intensivt på oss och båten ända tills vi kastat Dolly i sjön för att åka in till land. Då börjar de vinka dit oss istället. Oh shit, vad ska de nu säga.. Be oss att klä på oss?! Men nej, deras gummibåt var trasig så de hade inte varit i land på tre dagar. De undrade bara om vi kunde skjusta dem in till land. Det visade sig att paret inte var från America som deras båt var registrerad i utan från Turkiet. När alla var klara på land bjöd de in oss på en turisk drink och serverade till det massa goda tilltugg som ost, tonfisk, kex, fikabröd, oliver, skinka och salami. Vi glömde bort att vi skulle laga middag och baka bullar men hade det sjukt trevligt hos våra nya vänner! Heja spontankvällar!!

IMG_0159

Över jul skulle vi få sällskap av ett riktigt stort gäng! Våra familjer hade bokat ett hotell i Schoelcher utanför Fort de France och där skulle vi också ligga med båten. Vi var enda båten som låg ankrade där och i Schoelcher fanns inte så mycket utöver hotellet, en beachbar och shoppingcenter. Beachbaren hette Lily’s och var ett riktigt soft ställe, så det blev ett par kvällar där. Familjerna hann komma dagen innan Filip skulle åka hem. Sofias kompis Annelie som också skulle vara med under julveckan flyttade in hos i båten.

31858329902_2d5f43ad65_h
För att våra besökare skulle få känna på livet som vi lever tog vi med dem ut på hike i regnskogen. Vandringen gick på smala stigar med leriga klättringar, genom en gammal militärtunnel med fladdermöss och längs en iskall fors. Lianerna hängde från höga träd och krabbor klättrade längs bergsväggarna. Vår mål var ett vattenfall att bada i. Det var riktigt skönt att svalka av sig i det strömma vattnet efter det slitiga och snåriga skogsfärden.

31889832211_11af8fdb4e_h 31166179914_d791e93b1e_h 31889822141_d268e3b02a_h 32006664625_bf170a8677_h

Andra saker som är roligt att köra i Karibien är såklart att åka och titta på ett romdestilleri. Vi besökte ett gammalt destilleri som heter Clément, där vi fick se hur gamla fabriken sett ut och gå runt och titta på de fantastiska vyerna över sockerplantagen. Vi fick också provsmaka alla sorter vi ville och det var gott. Lata dagar på Martiniques stränder och chillhäng med bad från båten var härligt. Timoty fick även passa på att kitesurfa och jag fick testa på jag med.

31166225594_370a0ff8b9_h 31632443360_5921290b01_h (1) 31197061973_7da5f87d93_h 31858400162_2af0dddbbf_o

31889671361_0d7a1579aa_h 31632368810_294cef8be9_h

Fastän vi är lång i från Svedala så skulle vi fira en riktigt jul. Dagen började med att Sofia, Annelie och jag hämtade upp Sandra på hotellet. Hon fick knappt borsta tänderna för Sofias överraskningsjulklapp till sin syster hade en tid att passa. Det vi skulle göra var att dyka. Den karibiska klockan går märkbart i långsammare takt än den svenska, för när vi ställde in oss på dykcentret kl. 0900 dröjde det ytterligare två timmar innan vi fick kliva i vattnet. Men det var ett riktigt härligt dyk och en fantastisk start på dagen. Julklapparna trängdes under en minigran och till jullunch hade vi valt ut det allra godaste vi hittade på mataffären – en massa sorters ost, kex, frukt och tilltugg som vi dukade upp på hotellet. Vi fick besök av en skäggig tomte med luva och klappsäck och streamade Kalles Jul. Tusen tack för sällskapet, julklapparna och all god mat! Så kul att ha er alla här!

31632366910_985f59946e_h 32006700335_84ec180b9e_o 31858379942_22fc9d9810_h 31858372822_d0749a789a_h

Mamma och Erik seglade med oss till St Anne, där vi träffade segelbåten Bengt igen. Vi hann få en kväll tillsammans med ost och vin innan det var dags åka vidare igen. Återigen, tusen tack för en fantastisk härlig vecka!!

/Emmie

Welcome to the jungle

Det var ett litet antiklimax när vi närmade oss Dominica. När vi trodde att vi var tillräckligt nära för att kunna skymta den gröna höga ön i horisonten såg vi den inte alls. Tänk om Dominica har sjunkit? Tänk om det inte finns något där.. Men det vara bara molnigt. Vi kunde ana formen av ön i svaga nyansskiftningar i molnen till slut men det var inte alls lika dramatiskt som en hägring som plötsligt uppenbara sig framför oss. Jag ska däremot inte sticka under stolen med att det var helt underbart att se de tropiska bergen när vi närmade oss. Speciellt när en fantastisk regnbåge trädde fram som en stor målgångsbanderoll och doften av regnskog togs emot av våra sinnen när vi rundat upp sydspetsen.

31570446450_a58e8f02a6_h

Solen gick ner över det karibiska havet och mörkret föll innan vi hann komma fram till vårt mål, staden Roseau. Väl framme möttes vi av en kille i en liten snabb båt utan lanternor som berättade att vi inte fick ankra utan var tvunga att ligga på boj för 30 ECD (Estern Caribbean dollars, motsvarar cirka 100 spänn) per natt. Nu blir vi lurade tänkte vi, men skitsamma vi är framme! Vi knäckte champagnen för att fira att vi har kommit till fucking karibien och gick och la oss tidigt för att nästa dag gå i land. Snubben kallade sig för Mr Bean och jobbade för en annan kille, Sea Cat och det visade sig senare att de var riktigt bra att ha och göra med!

31795961582_510c167e3c_h (1)

Något exalterade körde vi in med dingen till bryggan nedanför Sea Cats hus och trodde det skulle gunga under benen när vi klev upp på fast mark. Det gjorde det inte. Jag småsnubblade några gånger på vägen in mot stan, men om det beror på ovana eller på hålen i asfalten låter vi vara osagt. För första gången var det dags för oss att klarera in. I Europa är det bara att komma och gå mellan länder hur man vill, men här måste vi besöka både Customs och Immigration när vi kommer till landet och när vi åker igen. Nu råkade vi göra det i fel ordning men det verkade gå bra ändå. Efter formaliteterna firade vi med lokal öl, karibisk lunch, rum punch och en stunds wifi:ande. Jag som hade glömt telefonen i båten ägnade mig mer åt det förstnämda då de andra satt okontaktbara, fängslade av internets värld. Vem kan klandra dem, efter en månads isolation. Båten skulle städas och vi firade en tredje gång vår överfart, med middag på en mysig restaurang. Tack Kjell-Åke!

31196751003_feb184047f_h  31632237750_0c7d07b77e_h

 

31165372624_31d6656830_h

På Dominica finns det en kokande sjö och varma källor uppe i regnskogen i bergen. Att besöka dessa var ett måste och något vi hade sett fram emot väldigt mycket. För att komma till The Boiling lake och tillbaka skulle bli en tuff vandring på 6 timmar. Mr Bean hjälpte oss att fixa en taxi och en tidigt morgon kom han förbi båten och gav oss skjuts till land. Han frågade oss om vi hade med matsäck, badkläder, handduk, vattenflaskor och kamera. Yes, yes, yes, yes, yes kunde vi stoltsera med i kör. Taxin färdade oss till stället där vandringen skulle börja. Affären som säljer biljetter var stängd men det skulle gå bra att köpa dem efteråt. Galet taggade med hikingskorna väl knutna drog vi iväg längs stigen som ledde e oss rakt in i djungeln.

31888899071_eaf05fe4ad_h

31857389642_7bd89963fe_h

31631591740_534b10a62a_h

Det rekommenderas att ha med sin en guide på denna tur, men lika trotsiga som vanligt valde vi att gå själva. Vi hade åtminstone tagit massa skärmdumpar på en beskrivning hur vi skulle gå och det fanns säkert en stig hela vägen. Första stoppet var forsen The breakfast River. Där kunde vi fylla på våra vattenflaskor med kallt, friskt och fantastiskt gott vatten. Det hade tagit oss en timme att komma dit så självklart stannade vi på en fikapaus. Precis när vi slagit oss ner bekvämt på en sten och börjat tugga på baguetterna öppnade sig himlen. Det var inget vanligt regn, det var helt klart ett tvättäkta regnskogsregn. Att säga att det öste ner är att underdriva. Ryggsäckarna kastades under en sten som skydd och själva, ja, det var bara att sitta kvar och njuta av avsvalkningen. Att vi hade tagit av oss skorna och kastat dem över forsen för att de inte skulle bli blöta tappade sin funktion.

31968642676_0e41ea0090_h 31968650986_5218cb2b9d_h

Stigen slingrade sig upp och ner och ner och upp längs de skogbeklädda bergen, färgen grön har fått en helt ny innebörd. Det var en kamp mellan att försöka njuta av utsikten och se efter var man satt fötterna för att inte snubbla ner för de branta stupen längs åsen. De branta backarna kändes tidigt i benen som inte var vana att röra på sig efter 30 dagar till havs. När vi nått det högsta berget kunde vi se ångan från den kokande sjön långt borta i bland i dalen. Vyerna var som tagna ur Jurassic Park, skulle inte själva vandringen ta kol på oss skulle dinosaurierna garanterat göra det. Det var en lång väg ner och på vägen skulle vi passera The Valley of Desolation. I denna dal av förtvivlan kunde ingen växa och bergen var röda. Det var en lång klättring ner till dalen och vi var blöta och leriga. En minst sagt märklig syn av små forsar som kokade. På olika ställen skiftade forsarna i vitt, blått, mintgrönt eller grått. Att vatten som rinner på marken kan koka känns minst sagt orimligt så vi var väldigt fascinerande att skåda det med egna ögon.

31857381302_c04b89ab85_h

32005991255_bdf5f5f79b_h (1)

31631705610_780d5e3f08_h

31857372292_28aa3466a5_h

31196216523_fb684e17f4_h

Vidare längs vandringen gick vi längs en större fors där vattenfallen avlöste varandra. Under flera av vattenfallen bildades de varma källorna som vi planerade att hoppa i på vägen tillbaka. Alldeles för uppslukade av scenerna tappade vi här någonstans bort stigen. Vi förstod dock inte riktigt att vi varit vilse förrän vi hitta stigen igen, lite lerigare och lite blötare. När vi vandrat i ungefär fyra timmar var vi framme vid en klippavsats. Nedanför oss låg en sjö. En mörk, förädisk blågrå sjö. Vi hade nått The boiling lake. I mitten av den 65 diameter stora sjön stormkokade det. Det var både läskigt och facinerade. Om här inte fanns dinosaurier, var detta utan tvekan iallafall hem åt skräckodjuret Katla från Bröderna Lejonhjärta. Luften var full av svavel som hade missfärgat våra silversmycken. Efter den fjärde fikapausen vände vi på klacken för att påbörja den långa färden tillbaka. Först återvände vi den källan vi hittat tidigare för ett dop i det 42-gradiga vattnet. Det var som att vi hamnat mitt i världens lyxigaste spa. Det var skönt för de trötta musklerna att få mjukas upp och under vattenfallet kunde man få ryggmassage.

 

31631571550_2237e49f4e_h  31165390384_3bf25f7401_h

32005980855_d880613c14_h

På vägen tillbaka mötte vi ett gäng med ungdomar som hade mintgrön lera kletat i hela ansiktena. Leran kände vi igen från The valley of Desolation och strax därefter kom deras guide med nästa klunga. Guiden sa: ”The goverment is looking for you, you can’t be here.” Framför oss såg vi de handskrivna skyltar vi sett där alla sorters straff, tex. inte slänga skräp i naturen, var lika med 5000 ECD i böter eller en månad i fängelse. Men han följde med frågan ”Do you know who I am?” och vi visste att mannen med dreads och det lermålade ansiktet var självaste Mr Sea Cat. Parken var avstängd för dagen men som tur var visste han att vi skulle dit och hade berättat att vi var med honom. Det var alltså nemas problemas, vi kunde pusta ut och slapp tänka mer på hur Dominicas fängelse skulle se ut. När vi till slut hade klättrat upp för det högsta berget igen skakade benen som spegetti men var tunga som bly. En desperat näve med chips intogs och det var verkligen frågan om vi skulle överleva denna helveteshike. Rötter var bra handtag för att ta sig upp och ner och vi slet. När vi passerat The breakfast river visste vi att det inte var alltför långt kvar men det kändes som en evighet. Regnet började hälla igen och till slut, till slut nådde vi vårt mål. Filip langade oss kalla öl och det var den mest välförtjänta ölen jag någonsin druckit. Det kändes verkligen så. Medans vi väntade på taxin hem badade vi i en grotta med ett vattenfall.

31631568250_c2e92fbc79_h

Efter fem underbara dagar på Dominica hissade vi stormfocken och kastade oss ut i starka vindar med sikte på Martinique. De stora vågorna som dundrade in från Atlanten duschade oss ordentligt och vi hann inte ens snudd på torka innan nästa våg slog oss i sidan. Det var en rolig seglats, vi njöt av livet på andra sidan och vår tid i Västindien har precis börjat.

/Emmie the explorer

En seglats över Atlanten

Efter att bott, färdats och levt på båten i sex månader och fem dagar var det dags för att kasta loss på riktigt. Lekstugan var över, vi skulle korsa Atlanten. När den soliga eftermiddagen började lida mot kväll söndagen den 13:e november 2016 lade vinkades vi av våra båtgrannar och gav oss iväg med stora leendet och förväntansfullt pirr i magen.

31103704194_16a5935ef9_h

De sista dagarna innan vi lämnade Kanarieöarna spenderades på La Gomera. Jag som hade dragit på mig en rejäl förkylning försökte vila upp mig för att bli frisk så snart som möjligt medan de andra umgicks med svenskbåtarna Resolut och Ladybird som låg förtöjda på samma brygga. Vi jagade wifi runt centrum för att ladda upp telefonerna med poddar och radioprogram och prata med nära och kära för sista gången på en månad. När dagen med stort D kom gick vi till affären för att ladda upp med färsk frukt och njuta av en sista glass. Med hjälp av Dennis och Catarina på Resolut planerade vi att lägga rutten lite mer rakt västerut än vi från början hade tänkt för att undvika ett stiltjebälte som sträckte ut sig över de lite sydligare breddgraderna.

31943249115_e6076af29c_h

De första dagarna hade vi riktigt fina vindar och färdades i 6-7 knop och med den hastighet hade överfarten gått på 20 dagar. Med vindarna kom också stora svarta moln som avlöste varandra och bjöd på shower av åska, blixtar och hällande regn. Vid några tillfällen stängde vi av all el och drog ur alla säkringar, just in case. Badstegen som sitter i samma båge som akterstaget fälldes ner och fick inta rollen som åskledare. Åskan höll sig ändå på tillräckligt avstånd så det var lugnt. Innan vi åkte hade vi försökt koppla upp satellittelefonen som ett modem till datorn för att kunna ta hem väderfiler och tyckt att det verkade fungera. Men väl därute fungerade det inte alls. Så våran möjlighet att plocka hem väder fanns ej längre och det var inte många båtar eller fartyg som passerade och därmed hade vi ingen att fråga. Om vi hade vetat hur vädret sett ut efter en vecka till havs hade vi troligtvis kunnat följa vinden och hållit oss utanför det stiltjebältet vi istället hamnade i. I åtta dagar guppade vi omkring på öppet hav utan att komma någonstans egentligen. Eftersom vi inte har så mycket diesel gick vi bara med motorn i ett dygn ungefär. Efter en halv evighet med noll vind och cirka 20 avverkade distans om dagen träffade vi till slut den beryktade passadvinden som vi börjat tvivla på och hunnit klassificera som en myt. Efter 30 dagar angjorde vi Dominica, som välkomnade oss med fetaste regnbågen, och helt plötsligt kändes det inte alls som vi varit borta så länge från land.

31103542714_cb2981a051_h31570446450_a58e8f02a6_h

Att segla över Atlanten är något som fastnar i huvudet på folk av många olika anledningar. Det kan tyckas läskigt, fantastiskt, långtråkigt, äventyrligt, mardrömsliknande, a dream come true, oöverkomligt, lätt som en plätt, trygg och säkert eller fullkomligt livsfarligt. Det är inte konstigt att man som nybliven långfärdsseglare undrar över hur det egentligen kommer att vara. Hur kommer det att kännas därute? Hur rastlös kommer jag att bli egentligen? Vad kommer vi stöta på? Kommer jag att vara rädd? Hur ser vågorna ut? Vad ska vi göra med all tid?

En stilla natt. En fridfull natt. Stjärnorna trängs ovanför. Havet är i rörelse men utan vind blir de breda dyningarna blanka. Men det är mörk. Svart även som denna. Marelden visar ett spår efter rodret som dansar i på den släta ytan. Svängandes i en stilla vals. Marelden glittrar. Mitt ute på Atlanten finns en stilla stund. Den mest avlägsna av platser visar sin hemlighet. Förtrollar mig. Jag hänger över kanten och stirrar ut i det svarta. Jag är fast, återigen.

Jag tänkte att jag skulle förklara, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vi prövar med ordet tid. Tidsperspektiv. Hur många gånger har man inte hört folk säga ”Vad fort tiden går!” när månader passerar och sommarn tar slut innan den knappt hunnit börja. Andra tillfällen känns 20 minuter stillastående i en bilkö på motorvägen som en hel livstid. Vad är då 30 dagar i en liten båt med fyra personer ombord ute på öppen hav? Natten blir till dag och dagen blir till natt i en evig cykel av makalösa soluppgångar och solnedgångar. Dagarna flöt ihop och det är svårt att urskilja vad som skedde på vilken dag. När vi satt fast i stiltjen gick tiden väldigt långsamt och det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Livet på land fejdade sakta bort och det var livet på båten som var allt. Såhär i efterhand kändes det som att tiden gick ganska fort ändå. Men visst är det många tankar som snurrar i huvudet, och det fanns mer plats för dem när man inte kunde gömma sig bakom datorn och teven eller vad man än nu brukar göra för att tränga undan tankarna när man har fast mark under fötterna. Det räckte ändå med att stirra ut över horisonten, på vågorna, molnen, solen, månen eller stjärnorna som alltid hade en historia att berätta. Alla problem man nu kan tänkas bekymra sig över eller fastna i löses upp och leendet sträcker sig mot öronen. Bedövade vackra är vår himmel och jord.

31795987212_bc1ef780fb_h (1)  31134342113_623cbb5042_h

Båten är konstant i rörelse och vaggar sig fram, sida till sida, även de dagar som det inte blåser på. Atlanten består av alldeles för mycket vatten för att de stora dyningarna ska hinna lägga sig på några dagar. Vi delade upp dygnet på dag 8-20 och natt 20-08. Det är alltid någon som har vakt då vi seglar dygnet runt, som är ansvarig för att hålla utkik, se till att vi håller rätt kurs och att segelsättningen fungerar. Alla andra hjälper självklart till när det behövs. På dagen har vi tre vaktpass á 4 timmar, och den fjärde personen har kökstjänst. På natten kör vi fyra stycken 3-timmarspass. När kocken har diskat efter middagen kliver han eller hon på första nattpasset mellan 20-23 sen rullar schemat vidare. Solen gick ner runt 19 och upp igen vid 6-7. Vi sysselsatte oss med att läsa böcker, spela spel, se på film, sjunga (läs skrika), dansa, ha musikquiz, tipspromenad runt däck, baka, titta på valar och delfiner, filosofera, stirra på stjärnorna, glo på horisonten och lyssna på musik, poddar och P3-dokumentärer. Nästan varje dag bjöds det på hembakat tre-fika. Kladdkaka, pepparkaksdeg och till och med saftsoppa med kokostoppar var några delikatesser vi fick smaka på. Vi byggde ett stativ till actionkameran av en båtshake så vi kunde filma valen under vattnet. Varje morgon öppnade vi varsin chokladkalender och varje kväll kollade vi på julkalendern. Eftersom vi inte kunde streama årets körde vi 20-årsjubileum på Myseriet från Greveholm från 1996. En fantastiskt bra julkalender!

31827015421_84f90d0cab_h

31827020111_d7745ae60b_h

När vi hade kommit halvvägs hade vi halvvägsfest. Vi kylde ölen i det 25-gradiga vattnet, bakade en tårta och hade valbesök hela dagen. På överfarten fångade bara två fiskar som vi käkade upp. Inte på grund av att det var svårt att få napp utan för att vi tyckte att det kändes så hemskt att ta död på dem. I flera dagar hade vi sällskap av en eller två valar som simmade runt omkring båten. Vi såg några supercoola fiskar som inte hade någon stjärtfena, bara en ryggfena som den viftade med i sidled för att komma framåt.

31134333243_296f1118c5_h 31134288843_5d07583483_h

31134375153_7bfcd9c6e4_h

Visst var det lite läskigt i början när åskovädret gled närmare och närmare eller en oväntad squal överrumplade oss med en plötsligt ökad vindstyrka och tvär vändning av vindriktningen. Samtidigt känner man sig otroligt trygg. Vi lever i vår lilla värld, vår lilla båt och hon är stabil och pålitlig. Vissa saker rår man inte över och visst är man helt utelämnad för naturens krafter. Men det är det som är det vackra. Nu har vi haft tur och inte haft så fasligt dåligt väder men för varje tuff prövning finns också ett fint ögonblick. När regnet öste ner som en bred högtryckstvätt från ovan pressades de spetsiga småvågorna ner ovanpå dyningarna som blev nästan släta, fast som håriga av vattendropparna. Det regnet var riktigt häftigt. Ett av mina bästa minnen var en morgon när Filip hade vakt och han ropar ”VAAAL!”. Klockan är strax innan 07 och solen har precis gått upp. Atlanten ligger som en spegel och de rosa molnen speglar sig i havet. En val glider dyker upp ett tiotal meter från båten för att sedan som i slow motion glida under båten, rakt under oss i sittbrunn, och komma upp på andra sidan och blåsa ut luft ur sitt hål på ryggen. Solen som lyft sig över horisonten lyser starkt gult.

/Långseglar’n Emmie