Kategoriarkiv: Segling

Bamahas, Sverige. Vad hände egentligen? Ett avslut.

Som Emmie skrev i det sista inlägget så lämnade hon och Sofia mig på Svaj utanför Nassau. Där skulle jag vara själv en vecka innan min polare John kom och skulle hjälpa mig med seglingen till Azorerna. Efter att bott så tight i en båt i nästan ett år kändes det väldigt tomt. Ja, jag är ju egentligen van att klara mig själv och jag vet att man inte känner sig ensam när man gör saker. Båten skulle bli i toppskick innan den stora överfarten hem. Jag var inte intresserad av att ha en blöt och kall läckande båt på nordatlanten.

Så jag fixade med båten, varvat med lite sociala internetsessioner, planering, början på en bunkring av konserver(tjejerna skötte bunkringen innan), försökte smita från avgiften till dinge-bryggan, taffliga sociala försök på baren fram till jag hittade mina jämlikar i mataffären. 3 personer i min ålder, en med dreads, och en med skägg, och en utan endera. De måste vara från en båt, och så var det. De jobbade på en charterskuta och jag blev inbjuden till kvällen, då min dingemotor saknade 4 av 6 impellerblad skulle de komma och hämta mig då de låg längre ner i kanalen. Kom de? Nej. Jag kände mig ensamast på jorden.

Olycka varar kort tid och snart var John ankommen. Ett kärt återseende och vi fick både träffa nya kanadensiska båtvänner där vi blev inbjudna på rom. Rom, is och de 100 kubanska cigarrerna som jag bytt till mig på Kuba. Så snart Johns borttappade packning kom rätt så for vi iväg mot Abaco, cirka 100 distans nord om Nassau.

Väl i Abaco sjön låg vi tryggt ankrade. Jag som har velat hittat conch att äta tog med mig John på ett vadaräventyr. Till en sorgsen min hittade jag ingen alls. John hittade 3, det blev en god currygryta.

21641314_1461698947257724_839272683_n

Vi fortsatte sakta men säkert upp i Abaco sjön utan sjökort. De som jag har visade inget djup innanför revet, men vattnet är så klart i Bahamas att det går navigera efter googlemaps och färgen på havet.

P_20170413_122905

Det var i Marsh Harbour som våran 3dje besättningsmedlem skulle dyka upp, Arvid. Arvid hittade jag på en gastsida på facebook, eller rättare sagt hittade han mig när jag hade skrivit där. Han flög direkt från USA och skulle segla med till Azorerna.

21641627_1461699567257662_1604014313_n

När de bra väderutsikterna kom så lättade vi ankar och puttrade ut ifrån Marsh Harbour på ön Abacco i Bahamas onsdagen den 19 maj och tog sikte mot Bermuda. För att hitta ut från revet och Abacco-havet hade jag kilat över till våra engelska vänner på Oystern “Blew Beyond” och fotograferade deras sjökort över det närmaste passet ut. John och Arvid trivdes när vi åkt igenom passet och möttes av två meters svall och åtta sekundmeters halvvind. Vi kastade i fiskelinan och det dröjde inte många timmar innan vi hade en fin Dorado på kroken. Fisken fileades och avnjöts rå som snacks och räckte sedan till middag, lunch och middag igen. Det var en fin dag med solsken. Det kändes som att den här överfarten skulle gå som smort. Eftersom vi redan innan avfärd hade gått igenom seglingen, säkerhet och rutiner och eftersom vi hann segla ett bra tag innan mörkret föll tog John och Arvid egna nattvakter redan från dag ett med glädje. De skötte sig galant och väckte mig ibland med frågor och när vi var på kollisionskurs med ett stort fartyg.

21691133_1461700190590933_1642887305_n

Tre dygn senare hade vi fått stiltje och startat motorn. Vi stannade på spegelblank vatten och badade, det var fortfarande varmt i vattnet och det svalkade skönt när vinden visade sig i sin frånvaro. När vi hade kört för maskin i någon timme efter badpausen började den låta lite märkligt. Vi kikade snabbt vad det kunde va men motorn lät bättre efter att ha startats om, en halvtimme senare small det till och ett brutalt oväsen hördes från motorutrymmet. Vi stannade igen och såg till vår fasa att motorn låg på snedden. I Aela satt det en fyrcylindrig Yanmar som väger 250 kg. Inget man vill ha löst i motorutrymmet med andra ord. Som tur var så blev det stiltje. Yanmars motorkuddar har pinnbultar längst upp med muttrar som gör det möjligt att justera upp och ner. Alla motorfästen hade gått av precis under den undre justermutern. Det var inte många gängor kvar och pinnbultarna var svetsade så de gick inte att byta ut dem. Inte heller hade vi bult och mutter för att göra något nytt. Det vi kunde göra däremot var att lyfta upp motorn på stumparna som var kvar. Utan brickor och utan låsbrickor lyckas vi säkra motorn med ett till två gängvarv på muttrarna på tre av de fyra motorfästena. Det sista var för kort. Med motorn i en för låg och felaktig vinkel, utan låsningar på muttrarna som inte höll av sin fulla kraft var det inte ett alternativ att starta motorn, om inte för de sista meterna till kaj. Vi skulle helt enkelt få byta motorfästen på Bermuda. Som tur var kom vinden tillbaka samma natt och gav oss behaglig segling med fulla ställ.

21763775_1461700640590888_58682912_n

Det ska vara möjligt att hämta väderfiler från satellittelefonen vi hade ombord men vi fick aldrig någon riktig ordning på det. Istället skickade jag då vår position varje dag till två medhjälpare hemma, som svarade med 140 tecken (vilken var max att ta emot) om hur prognosen såg ut, ibland fick de skicka flera meddelande. Vädret och rapporten ändra sig nästan hela tiden, nya rapporter varje dag. 400 nm väst om Bermuda fick jag beskedet om 10 m/s syd-ostlig vind om 3 dygn. Dagen efter hade prognosen ökats till 15 m/s. Med 200 nm kvar kom sista beskedet om 17 m/s i samma riktning. Inför natten innan kulingen skulle komma förbereddes stormfock och revlinor träddes för tredje revet som vi hissade om vinden skulle komma under natten. Vilken den gjorde. Vi försökte kämpa emot vind och golfströmmen så mycket vi kunde men blev tvungna att falla av.  Ett dygn senare tog vi ner storseglet och fortsatte segla på slör med stormfock. Bermuda passerades nordväst på ett avstånd av 80 nm.

21769733_1461700823924203_504471977_n

Månen var obefintlig och det var kolsvart nästkommande natt. Himlen var täckt av moln och störtskur efter störtskur avlöste varandra. Containerfartyget MSC Kleven med en längd av 318 meter gled förbi en sjömil för om oss med full däcksbelysning och lyste upp hela himlen. Det var bland det mäktigaste jag sett. Fartyget gjorde över 20 knop och hade ändå en avdrift på över 40 grader såg jag på AIS:en. Det blåste alltså en hel del.

21767725_1461700663924219_1856406131_n

På morgonen blåste det om möjligt ännu mer. Jag beslutade att vi skulle ta ner stormfocken, för det gick för fort. Sagt och gjort så gjorde vi fortfarande över 5 knop för bara riggen. Vi fick handstyra då vindrodret och autopiloten inte klarade av att styra utan seglena uppe. Vågorna började bli stora och vi satt i sittbrunn och diskuterade. “5 meter, nja.. 4.5 kanske”. “Den där då? 6 meter garanterat”. Vi höll båten rakt ner för vågen som bröt precis bakom sittbrunnen som blev fylld till bredden. Salongen klarade sig. Kraften av den brytande vågen i akterspegeln tillsammans med vågens höjd fick oss att surfa. Efteråt såg vi att maxfarten på plottern stod på 19,2 knop. Vi fortsatte och handstyra i några timmar utan att drabbas av några större bryt. Runt 15-tiden sprack himlen upp och vinden mojnade. Sjön blev snabbt lugn även om den var hög och vi kunde rulla ut delar av genuan tillsammans med andra revet på storen. Under resten av resan tog vi aldrig ur revlinorna för tredje revet så de enda storsegel-alternativen var andra och tredje revet, eller inget segel alls. Vi befann oss nu 300 nm om Bermuda med sydlig vind och nordgående strömmar. Vi beslutade oss för att fortsätta mot Azorerna istället för att kryssa tillbaka, vädret hade inte varit på vår sida under den här överfarten.

21706424_1461701147257504_2121439366_o

Kommande vecka fick vi varierande vindar och kulingvarningar så vi seglade sicksack medan kulingprognoserna försvann lika fort som de kom under de kommande dagarna. Vi lyckades även få stopp i toan för första gången på 11 månader, och det var också första gången båten hade en helt manlig besättning. Det hade blivit för kyligt för hinkduschar på däck, därför hade våtservetterna hade tagits fram. Trots att ingen ombord hade slängt våtservetter i toaletten så var det just sådana som satte stopp i utloppet av den rostfria septiktanken. Toan hade blivit överfull då svartvattnet runnit tillbaka. Efter att ha gjort en misslyckad rensning som resulterade ett bajsfyllt skåp med efterföljande sanering och desinfektion så fick vi vara nöjda. Ungefär ett dygn senare tanken var full igen. Med min utläggning om hur idiotiskt det var att stoppa våtservetter i toan efter första stoppet antar jag att våtservett nummer 2 spolades ner med den första. Den här gången visste jag dock hur det skulle tas och det behövdes ingen desinfektion i större skala den här gången. Men stolt är jag över att fixa dessa två skitproblem efter att seglat i 2-3 meters vågor bakifrån utan en enda kväljning. Det var vidrigt och jag kan åter förespråka den manuella vakuumtoaletten, krånglar aldrig såvida man inte spolar ner annat än fekalier och toapapper…

21849224_1461701677257451_1495500748_n

Drygt två veckor in fick vi beskedet om ett djupt lågtryck som befann sig nordväst om Azorerna. Samtidigt drog det in arktiska vindar med kyla och klart väder. Vi hade fortfarande vinden på slör, nu från nordväst och Azorerna låg på en ost-nordostlig kurs. Det skulle komma kulingvindar längs vår kurs från norr. Jag skrev till min vädergubbe hemmavid att vi skulle försöka ta så mycket höjd som möjligt för att inte hamna alldeles för långt söderut när väl vindarna kommer. Han tyckte att vi hålla oss syd om väst om vi inte vill ha vindar på över 20 m/s. Vi höll med och bestämde oss för att segla så bekvämt och säkert som möjligt. I det här fallet var det slör mot sydost. Efterföljande dagar seglade vi med tredje revet och genua. Vi testade stormfocken men hastigheten och styrförmågan minskade markant, till det negativa, så vi fortsatte i två dygn, Till dagen då det gick åt pipsvängen.

21769642_1461702480590704_1662395401_n

Med vind från nordnordväst och vågor från norr med lite korssjö så seglade vi på sydostlig kurs med bottenrevat storsegel och revad genua. Vågorna var höga, runt 5 meter, men det viktiga var att de inte bröt. Jag spenderade timmar med att studera vågorna och inte en enda gång hade en våg slagit över. Runt 16:30 så bestämde jag för att ta ner storseglet och segla med enbart försegel för att minska risken för en okontrollerad gipp eftersom vi ville falla av ännu mera. Efter ändringen av segelsättning justerade vi kursen till sydsydost för att följa vågorna bättre. Vår destination, Azorerna, låg på en ost-nordostlig kurs. Klockan 17:00 var det dags för vaktbyte, John kom upp i sittbrunnen för att avlösa mig.

 

En halvtimme senare satt jag på knä i min koj på styrbordssidan och tittade ut genom sittbrunnsluckan när jag såg en vägg av vatten. John som satt i sittbrunnen hann inte reagera sedan han sett vågen tills vågen tryckte oss framåt och slog runt oss åt sidan åt styrbord, båten vändes nästan 180 grader upp och ner. (Efteråt såg vi på gps:ens maxfart att vi surfat i 26.4 knop.) Jag trycktes in mot väggen och kände hur saker kom flygandes. John hamnade i vattnet men satt som tur vad fast i sin säkerhetslina och kom därför upp av sig själv lika fort som han föll i. Arvid som också befann sig nere i salongen, i babordskojen, slog i huvudet i taket när han föll handlöst och fick ett jack i ögonbrynet utav grabbräcket som plötsligt var på helt fel sida av båten, men annars så klarade vi oss lindrigt undan. Under durken förvarade vi vinflaskor som med hjälp av gravitationen flög ur sitt utrymme och slogs sönder. Även de stuvutrymmen under salongskojerna och navigationsbordet tömdes på sitt innehåll. Det var mat, glas, vin och saker överallt. Som tur vad så satt motorn kvar på sin plats trots att den bara satt med några få gängvarv. Rädslan att en gjutjärnsklump på 250 kilo skulle fara runt i båten och riva med sig både självlänsar och propelleraxel var stor.

 

John som nu var blöt ropade uppe i från sittbrunnen: “Jag behöver hjälp här uppe, vindrodret har gått sönder”. Arvid och jag tog på oss våra flytvästar bland allt bråte som flöt runt i knädjup vatten nere i salongen. Båten hade tagit in uppskattningsvis drygt 500 liter vatten under kapsejsningen. Jag gick upp till John i sittbrunnen för att utvärdera situationen och upptäckte att det hade gått väldigt vilt till under de få sekunderna av kaos. “Men John, titta på masten!”. Masten hade knäckts och hängde på sidan. Bakre och främre targabåge var böjda av vattentrycket och solpanelen som suttit där ovanpå var spårlöst försvunnen. Vindroder hade gått sönder, lika så sprayhooden och en del andra grejer. Kättingen var uppkastad ur sin box och inget låg riktigt där det skulle. Att så mycket kan gå åt helvete på så få sekunder är svårt att förstå.

IMG_0091IMG_0089

Jag klippte ner maststagen för att undvika att masten skulle slå i ett hål i skrovet och lät den hänga i förstaget för att agera som drivankare. Samtidigt så fick de andra två ta tag i vårt vattenproblem.  Eftersom att båten var full med vatten behövde den tömmas och då gick länspumpshandtaget sönder. Troligtvis på grund av lite för frenetiskt pumpande. Våra hinkar försvann när båten kantrade så vi fick ösa ut vattnet med våran största kastrull. Insidan av båten var det som sagt ett inferno. Utöver allt glassplitter och livsmedel hade vår ”vattentåliga” satellittelefon hamnat i vattnet nere i båten och gick inte att starta igen. Mycket av vår elektronik slogs ut och våra kommunikations-antenner for överbord vid nedslaget. Vi hade ungefär 800 nautiska mil till den närmaste ön på Azorerna och med vetskapen om den kommande veckans väder och vågor tog jag beslutet att skicka en nödsignal med vår EPIRB för att garantera säkerheten för min besättning.

IMG_0085

I en annan del av världen, tryggt hemma i Sverige befann sig min far. När man registrerar en epirb anger man kontaktuppgifter till anhöriga, där hade jag skrivit min pappa som första kontakt iland. Han fick ett samtal strax efter 23 på natten svensk tid där det ringde från ett utländskt nummer. Han fick veta att vi hade sänt ett nödmeddelande från en position mitt ute på atlanten, och att de inte visste vad som hade hänt men hade ett spaningsplan på vår position om 5 timmar. Han och resterande familjemedlemmar sov inte vidare gott den natten.

 

Efter att säkrat båten så gott som det gick så klev vi ner i salongen och stängde sittbrunnsluckan för att undvika att de översköljande vågorna skulle fylla båten med vatten.

Var tionde minut så stack vi ut huvudet för att kolla runt horisonten efter lanternor och försökte lysa upp båten med pannlampor som vi fäste runt om på däck då vi enbart haft lanternor i masten eftersom båten är under 20 meter. Vi passade på att packa varsin ryggsäck med det enda vi kunde ta med oss från Aela. Passen hade jag i fickan redan innan masten klipptes. Det gäller att packa smart, hamnar man i vattnet vill man inte ha varken för mycket flytkraft eller för mycket vikt på ryggen. Var man var ansvarig för sin egen packning, vilken resulterade i att vi prioriterade lite olika saker. I min väska låg loggbok, Epirb, Ipad i vattentätt fodral,ett par solglasögon och plånbok. Det var allt.

 

Runt kl. 03:00 hörde jag ett svagt ljud från en av våra handhållna VHF:er och några minuter senare syntes både ett flygplan och ett fartyg på avstånd. Jag försökte kontakta dem med min handhållna VHF men signalen var för svag för dem att höra. Jag tände ett handbloss som planet fick syn på och då styrde de emot vår position. När planet kom nära fick vi VHF-kontakt. Efter vi pratat skickade flygplanet vår position till tankfartyget Alpine Melina. När fartyget närmade sig tände vi fler handbloss för att de skulle kunna se oss. Inom 1 sjömil fick jag kontakt med fartyget och planet behövde inte förmedla kontakten längre i mellan oss. Vid det här laget hade jag bytt kläder tre gånger sedan kapsejsningen för att hålla mig torr. Den mest kritiska situationen kvarstod dock ännu, vi skulle ta oss i säkerhet upp på detta 183 meter långa tankfartyg i fem meters vågor. Natten var becksvart och i sammanhanget var vi ganska små. Fartyget försökte närma sig oss. Ett sådant stort fartyg rör sig ganska stabilt så länge det gör en stadig fart, men i låga hastigheter ger det vika för havets krafter. De gjorde flera försök innan de kom tillräckligt nära. Här var jag mest rädd på hela kvällen. När Alpine Melina skulle gå nära oss kändes det som vi hamnade under deras svarta för, inte nog med att ha ett hävande fartyg över sig så var jag livrädd att våran hängande  mast skulle fastna i deras bulb när den gick upp och ner i vågorna likt ett sjöodjur. Jag sa till både John och Arvid att knäppa loss säkerhetslinorna om det skulle gå åt helvete. Till slut lyckades fartyget komma upp nära oss på vår lovartsida. Med Aela slåendes mot deras skrov så lyckades besättningen kasta ner tjocka linor för att säkra vår båt så att vi kunde nå deras lotsstege. Linorna slets gång på gång av medan vi hissades upp och ner av vågorna längs deras fribord. John fick tag i stegen först på min order. Ännu några linor senare fick Arvid tag på stegen. Sist så lyckades jag få tag på stegen för klättringen till säkerhet och fick sedan se när Aela drev iväg ensam i mörkret.

21767859_1461705187257100_478671925_n

Väl uppe på det 183 meter långa oljetankern Alpine Melina togs vi hand om på bästa sätt, ett skolexempel på hur man ska hantera nödställda. De frågade oss om skador och om vi var kalla. Vi fick genast komma in till värmen och få en kopp kaffe. Jag som inte dricker kaffe fick självklart te. Vi fick ta av oss våra blöta kläder och låna torra arbetsoveraller. Epirben tog vi med oss och gav till dem för deaktivering. Efter en stund med kaffet fick vi gå upp på bryggan för att prata med US Coast Guard via deras satellittelefon. De gjorde en snabb intervju med oss om händelsen och vi tackade för hjälpen. Vi fick även låna telefonen för att ringa till våra anhöriga som haft en orolig natt.

 

Ombord på det Hong-Kong registrerade fartyget jobbade 22 indier. Fartyget är godkänt för 25 man, därför fanns två hytter lediga. Efter vi fick frukost så installerade de mig i lots-hytten uppe på officerardäck, John och Arvid fick dela på en dubbelhytt nere bland besättningen.

Eftersom vi bara hade de kläderna vi hade på oss så fick vi som sagt låna overaller. Vissa i besättningen skänkte även några klädesplagg. Själv så fick jag ett par sandaler av Mr. Chief Cook vilket var betydligt härligare att glida runt i än ett par stövlar. Kortbyxor fick jag av tredje styrman.

DSC_7054

Vi kom snabbt in i rutinerna ombord. Eftersom vi klassades som nödställda tills vi är iland får vi inte sättas i arbete eller liknande. Våra dagar bestod av att gå upp vid 8 och äta frukost, kl.12 var det lunch och efter 18 så serverades middag, allt i kryddstark indisk anda. I mellan måltiderna hängde vi mest i “rökrummet” där de hade en stor TV där vi såg på väldigt mycket film. Jag tillbringade även mycket tid uppe på bryggan där jag fick lära mig mer om hur allting fungerar på ett så stort skepp. Tredje styrman tog sig även tid några kvällar då han lärde mig grunderna i astronavigation. Det var aldrig några problem om vi ville låna en telefon eller ibland gå ut på internet på deras nyinstallerade V-sat system.

21849291_1461703673923918_2070418899_n

Efter tio ganska monotona dygn hade vi åkt tillbaka förbi Bahamas och längre västerut än jag någonsin varit då vi ankom till Tuxpan i Mexico. Där blev vi också väl mottagna, myndighetspersoner var närvarande och de hade ordnat med en engelsktalande tolk. Efter formaliteter såsom att ta ett kort med hamnkapten ansågs vi inte vara nödställda längre och blev fria att röra oss i landet.

21698043_1461705717257047_1201998508_n

 

Så vad hände med båten?

Hon sjönk troligtvis ganska fort efter att vi lämnat henne med öppna luckor. Vårt försäkringsbolag Alandia stog för en totalförlust utan tjafs(Det var väl båten marknadsvärde vi inte var helt överens om i början bara). Min reseförsäkring från topsail täckte förlust av personliga grejer upp till 30k kr. Vilket i alla fall är en liten tröst.

Vad har hänt med dig?

Jag är jäkligt glad och tacksam att jag lever då det kunde gått hur som helst. Jag har flyttat ihop med Emma som seglade ihop med oss igenom Europa. Jag har flyttat ner till Halland, klippt mig och skaffat mig ett heltids jobb igen. Sparandes till nästa båt. Om det blir ett äventyr igen vet man inte. Men jag kommer inte bli landkrabba för evigt i alla fall.

Har ni några frågor så får ni hojta till så ska jag svara så gott jag kan.

Det var antagligen allt från Windpowered bloggen. Den kommer nog ligga online ett bra tag till för er att läsa.

Jag vill tacka ALLA som har stöttat oss och ALLA som har läst. Det har varit ett nöje att få dela med sig av våran resa. Utan alla er hade det här inte varit möjligt. Tack igen, Tack. Ta hand om er. Möjligheterna finns därute, gör vad ni vill, när ni vill och hur ni vill.

Jamaica, Kuba och Bahamas

Hej! Det var länge sen nu. Antingen har ni glömt bort oss, eller så väntar ni med spänning på berättelsen om den mytomspunna kapsejsningen. Jag är ledsen att göra er besvikna, för i det här inlägget kommer jag ta vid där vi slutade historien förra gången. Vi har ju inte delat med oss om våra äventyr på Jamaica, Kuba och Bahamas!

Jamaica… Rastafaris hemland. Dit anlände vi en sen kväll i februari, men det var inte riktigt lika kallt som en sen kväll i februari hemma i Sverige. Lukten av land var återigen påtaglig efter 5 dygn till havs. Det luktade skog, rök och grönska. Vi hissade karantänflaggan och fick besök av läkare, tulltjänstemännen och en bunt papper att fylla i. I ett av papprena skulle vi skriva upp alla alkoholhaltiga drycker vi hade ombord. Oj. Det hade fallit sig som så att vi handlat mycket mer än vi druckit insåg vi när listan innehåll något i stil med 15 liter starksprit, 20 liter vin och x antal liter öl. Inte för att det medförde något problem, men ändå. Nog var det väl dags för fest snart?!

33498113711_30318dbfd9_z

 

Jag försöker minnas om vi gjorde något anmärkningsvärt på Jamaica, men det var rätt lungt. Någon av oss var lite sjuk. Här låg vi i marina och hade lyxen att duscha varje dag. Bredvid oss låg powercaten Doodlebug med ett riktigt trevligt par från USA som vi blev kompisar med. Vi hyrde bil för att hitta ett vattenfall, men där alla vattenfall låg enligt kartan var istället en vatten- eller nöjespark. Det var en ganska trevlig väg men inte jättespännande destinationer. Det mest spännande på denna tripp var dock att det var första gången vi hyrde bil i vänstertrafik och därför satt ratten också på fel sida. Förutom sidobackspegeln vi körde på på en parkerad bil gjorde Timoty ett jättebra jobb bakom ratten. Folk var i allmänhet ganska på och jag fann inte riktigt nog ro. Jamaica gjorde inte jätteintryck på mig, men däremot var nästa destination desto mer intressant!

33471124182_97fc6a05ec_h 33627614775_a7e73dc355_h 33586508266_67b5e8b4f7_h

Det finns ändå en liten anledning till att vara på sin vakt när man seglar in i Kuba. Här vill läkaren ha mutor, det finns hårda restriktioner vart man får segla och ankra och man vet inte riktigt vem man ska lita på. Utanför staden Santiago de Cuba fanns en marina där man kunde checka in, där fick vi ankra hos vänta på vidare instruktioner. Efter första dagens byråkrati fick vi lov att gå i land och betala massa pengar för turistvisum. Det finns så mycket märkligt och intressant med Kuba att jag inte riktigt vet vart jag ska börja. Wifi, som vi trots begränsade möjligheter ändå haft hyfsat tillgång till på övriga karibiska öar limiterades för oss något brutalt här. Allmänhetens kubaner fick inte själva tillgång till wifi förrän så sent som 2015. Åtkomsten till detta finns i diverse parker i storstäderna och man fick under begränsade öppettider köpa en skrapkod på ett papperskort för att logga in. Denna räcker 1 timme. Dessa såldes även på gatan övriga tider för dubbla priser av smarta kubaner som extraknäck. På dessa torg var alltså satt alla nergrävda i sina smartphones för att kolla facebook, videochatta och checka väder eller vad man nu vill.

33497662951_28a57b523b_h 33470409632_82ad2a177f_h

Kubaner som jobbar för staten tjänar 100 kr i månaden, och det räcker inte så långt i våra mått mätt. Men att åka buss kostar 6 öre, en pizzaslize 1 kr och 6 stycken glassar 7,50. Landet kryllar av gamla fina bilar och de flesta många använder dem till att köra taxi. Vi blev vänner med en kubansk familj som bjöd oss på middag. De får inte vistas i marinan eller besöka vår båt så lagade vi pizza åt dem i deras lilla hus.

32784652854_7d1dcca7d2_h

En dag när vi satt och nördade oss på wifi-torget kom en tjej fram till oss som vi sett i hamnen och frågade om vi inte skulle med och ta en bärs. Vi hade ganska lösa planer för dagen så vi hängde såklart på. Meri (från Slovenien) som var i vår ålder seglade med hennes kille Manu och kompis Christoph (både från Frankrike) i en 40-någonting fots segelbåt Paprika som de köpt på Martinique. En öl blev fem mojitos och när vi kom på att vi faktiskt åkte in till stan för att käka blev vi inbjudna till Paprika på käk, för Meri hade gjort storkok och de hade massa mat över. Förutom en jättegod långkoksgryta med ris hade de mängder med rom ombord. Det som börjat med en öl på stan blev sedan en hejdundrans fest som pågick från sju på kvällen till sju på morgon på segelbåten Paprika där vi bjöd in halva marinan. De som planerade att lämna morgonen efter blev ett dygn sena, men vad gör väl det? Som alltid sorgligt att säga hejdå till nyfunna vänner, men vi hoppas att få se dom i Nya Zeeland i höst!

32813767693_cf7ef826c7_h

Inte långt därefter, på färjan på vägen hem från en annan wifi-session i stan möter vi två till nya kompisar i vår ålder! Hannah och Marvin från Tyskland som seglade runt med Hannahs pappa i karibien några månader. Hanna hade med sin tvärflöjt och ett häfte med sånger och ackord, så jag tog med gitarren i land. Ensamma på en bar satt vi fem och skrålande och hade det extremt trevligt. När vi svängde förbi våra kubanska vänner på vägen hem vill de självklart höra någonting när gitarren var med, så jag och Fia körde vårt ess “Utan dina andetag” med Kent. Trots att de inte förstod ett ord grät de en skvätt. Hannah och Marvin följde med oss till ett gammalt fort som vi seglat förbi påväg in i bukten. Vi hade några riktigt härliga dagar tillsammans innan vi återigen var tvungen att vinka adjö.

33470207982_d3f6c93465_o 33243818990_52e54019b0_h 32784764934_29d7f1453a_h

Någonstans här fyllde Timoty 25, vilket var såklart skulle firas på bästa sätt! Vi bjöd in alla våra kompisar i hamnen på fest. Samtidigt hade våra kubanska vänner viskat till oss andra att vi skulle ta med Timoty och komma förbi hemma hos dom runt åttatiden, vilket vi inte fick berätta för honom. Vi var således lite dubbelbokade. Med tårta, rom och cigarrer, the Cuban way of course, började kalaset i marinan med ballonger och ståhej. Klockan rann iväg och vi fick lämna Timotys egna kalas när de andra firade vidare, för att besöka vår kubanska vänner. När vi kom fram hade de dukat upp en kalasmiddag med långkokt get med en massa tillbehör och mitt på bordet stod en mastodont rosa kubansk tårta. Det bjöds på rom och en vi hade en riktig trevlig kväll.

IMG_20170325_130537_263

33470872512_2a725f58b4_h

När vi hade legat på Kuba ett tag hade vi upptäckt att det var två saker som fläckade ner båten. Dels var det gula fläckar i plasten däck som var svåra att tvätta bort. Vi fick reda på att det berodde på cementfabriken som låg alldeles utanför byn i viken. Det gav öven de närboende en retsam hosta. När vinden vände och kom från andra hållet, seglade aska ner över däck. Inte överdrivet mycket, men ändå märkbart. Det, fick vi reda på, kom från ett krematorium. Hmm.. Kändes lite underlig. Tills slut vare i vilket fall som helst dags från att lämna Kuba. Vår plan var att segla upp till Miami där jag och Fia skulle vinka av Timoty och fortsätta landvägen. Men ni vet, det går inte alltid som man tänkt sig. Samma dag som vi skulle åka kom på att vi borde kolla upp det där med visum till USA en gång till. Vi hade ansök om ESTA så som man gör när man flyger dit, men efter vår dubbelcheckning insåg vi att det fungerar ju inte alls när man kommer i egen båt. Så.. Det som krävdes var ett B-visa som stämplades i passet. Det kunde man endast få på en ambassad INNAN man entrar amerikansk vatten, alltså inget vi kunde ansöka om på plats. Det finns en ambassad i Havanna på Kuba, 10 timmars tågresa bort. Bara det att väntiden för visumansökan var 90 dagar. Det hade vi inte riktigt tid med. Näst närmaste ambassad fanns i Nassau, Bahamas. Den hade dock 100% nedslag. Det mest rimliga, enkla och ekonomiska alternativet för oss blev därför att segla till Bahamas, betala 3000 spänn i turistvisum och sen fick jag och Fia flyga därifrån till Miami istället. Timoty får besöka USA någon annan gång.

33470803842_e6011a6026_h

Vi segla ut från viken och vidare längst Kubas kust med sikte mot Bahamas. Officererna hade lämnat ett papper till oss med regler angående en plats vi skulle passera på vägen. Vi skulle segla förbi det ökända fängelset Guantanamo Bay. Restriktionerna var hårda. Håll ett avstånd på minst 6 nautiska mil utanför bukten. Annars kommer amerikanerna och tar oss. Så vi följde kust, men en stor fin cirkelbåge bort från land när vi närmade oss. Ovädret syntes i fjärran medan vi passerade i höjd med Guantanamo. Ute hos oss var himlen klar. Vi kunde inte höra åskan med vi såg ut blixtarna sköts som spjut från skyn, rakt ner över Guantanamo Bay. Lite nästan lite för stagat för att vara sant, men tro mig. Det ilande även genom kroppen.

kuba

Blåsväder nådde även oss när vi angjort Inagua Island, Bahamas. Det var liten, liten rektangulär pool till hamn när man fick ligga längst väggar som var högre än oss när vi stod på däck. Lite kluriga att ta sig upp och ner. Vågorna dundrade rakt in poolen och det tjöt i linorna som skavdes mot både däck och betongkaj och sten. Det ryckte och slet och vi kände oss inte ett dugg trygga. När kustbevakningen kom ner för att se så deras båt låg kvar hjälpte de oss att kasta loss, för det var omöljigt att ligga kvar där. Vi ankrade mot hamnkaptens vilja mitt i den lilla poolen, och OBOY vad lungt att skönt det blev när Aela fick flyta med i vågorna och vindens riktigt, istället för att kämpa emot naturens krafter. Annars kan de sluka en hel.

Bahamas var annars lungt och skönt, gohäng med locals och fantastiskt vatten. Vi stannade på några små öar innan vi siktade mot huvudstaden Nassau. För att ta oss dit seglade vi över Great Bahama Bank, vilken var en upplevelse i sig. Strålande sol, turkost vatten över sandbotten som lång mer än 3-10 meter under kölen. Dessutom, utan land i sikte. Det var en fröjd. Kändes som att vi segla i en stor pool.

33470856772_52d9418ffb_h

Väl i Nassau hade vi business att göra. Som till exempel handla resväskor och packa. Inte det lättaste av uppgifter. Vilse i ghettot träffade vi två sköna lokalbor som gav oss skjuts till en affär och sedan tog oss med ut på en kväll på stan. Vi fick äta deras nationalrätt conch (den där snäckan man kan höra vågor i), dricka någon skum inhemsk drink, strosa runt på marknad och spela biljard i gettot. Riktigt sköna grabbar!

33627363305_c8d68521e8_h

IMG_20170328_130144_261

Med över 7000 nautiska mil i bagaget och minst lika många minnen rikare var det dags för mig och Sofia att mönstra av S/Y Aela och säga hejdå till vår ädle kapten.  Efter 11 månader till sjöss kändes det minst sagt vemodigt att kliva i land. Det här resan har varit obeskrivlig och jag vet inte hur jag ska sammanfatta det. Jag har lärt mig så mycket på så många olika plan och det är något som kommer ligga mig varmt om hjärtat under resten av mitt liv. Men som tur är, slutade inte äventyret där. För att nämna någonting denna resa har lärt mig är det är ingenting är omöjligt. Det enda som står mellan dig och dina drömmar är du, och vi är alla kapabla till så mycket mer än vad vi själva förstår. Tack för att ni har följt oss och stöttat oss, det har varit ett sant nöje att dela med sig av våra historier.

PS: Missa inte fortsättningen, när Timoty berättar om vad som hände efter Bahamas. Ska inte dröja 6 månader, vi lovar! DS.

ABC-öarna – Förstärkning, liftning och ändrade planer

Efter en vecka på land på Grenada Marin så var botten ommålad, rodret lagat och den en meter långa att-göra-listan avklarad. Tur var väl det, för vi hade ingen tid att spilla. Vi skulle nämligen plocka upp en ny besättningsmedlem på Bonaire. Den beräknade segeltiden mellan Grenada och Bonaire var fyra dygn, så vi skulle komma fram samma dag Nathalie Berg flög in. Men vi hade en så himla fantastiskt segling så det tog oss bara tre dagar. På Bonaire råder ankringsförbud, överallt på hela ön. Detta med anledning att skydda havsbotten och djuren som lever i det. Vi la oss vid en boj och gick på upptäcktsfärd.

32844790912_17b3af409e_h

När vi satt och tog en öl i eftermiddagssolen dök vår barndomsvän Nathalie upp framför oss. Ett mycket kärt återseende! Tillsammans bestämde vi oss för att hyra cyklar och cykla till en nationalpark där det finns vilda flamingos. Det var en sjukt svettig cykeltur på torra vägar. I en nedförsbacke så gick armen till växlarna av (den är gjord av stål) på min cykel och fastnade i bakhjulet. Som tur är ramlade jag inte och överlevde därför, men med en kaputt cykel kommer man inte långt. Nathalie och Sofia fortsatte färden mot nationalparken medan jag och Timoty liftade tillbaka till cykeluthyrningen med två amerikaner i en pickup. Där fick jag en ny cykel, men vi orkade inte cykla tillbaka hela vägen. Vi valde att besöka salthögarna och stränderna söderut. När vi möttes upp senare fick vi höra besvikelsen att de var snustorrt i hela nationalparken och att flamingosarna var så långt bort att de endast såg ut som rosa prickar. Vi tröstade oss med att det ska finnas en flamingobeach på Aruba så vi skulle få se vår beskärda del av flamingos.

32958336966_a0cbfc648f_h
Efter några dagar på Bonaire seglade vi vidare mot Curacao. Vi ankrade upp i en stor vik som kallas för Spanish Water. För att kunna klarera in och besöka immigrationskontoret behövde vi ta bussen in till staden och världsarvet Willemstad. I Willemstad finns massa gamla vackra byggnader i klara starka färger. Det här med att klarera in, hur det går till, skiljer sig från land till land. Här skulle vi först besöka tullen, som var en stor byggnad mitt i den vackra staden. Med oss hade vi såklart lite snacks i form av en påse Bilar vi fått under en snabbesök av Janerik och Anna Carli på Grenada. När vi sitter där och smaskar kommer en trevlig tullman in som skulle hjälpa oss. Nathalie som vill vara artig sträcker ut påsen och frågar: ”Do you want some cars?”. Tullmannen: ”Huh..?” Nathalie rättar sig: ”Öhm, candy! Swedish candy!”. Han får smaka på bilarna med är lite skeptiskt. Till slut sa han att dom var goda men han såg inte helt övertygad ut.

32618024460_536d56071d_h
Vi fick höra att det även fanns Flamingos på den här ön, inte långt i från där vi hade ankrat i Spanish Water. Efter en svettig promenad i den torra ödesmarken kunde vi se en stor sjö. Längst bort i hörnet av den enorma sjön kunde vi se ett par rosa prickar. Jaha, närmare än såhär kommer vi inte idag heller. Men på Aruba minsann, där ska det finnas flamingos! I början av den här turen hade vi gått förbi en stig som såg ut att leda ner till havet. De flesta stränder vi dittills hade stött på var privata och ägdes av hotellen. Därför kostade det pengar att gå in till dem. Att betala på att ligga på en strand är emot våra principer, och vi tänkte inte ge vika för det den här gången heller. Så vi bestämde oss för att se om vi inte kunde hitta en strand längst den där stigen. Och mycket riktigt. Det var inte en finkornig vit strand som vi hoppats på utan var av gammal korall, alltså grov som sten. Men fördelen med det är ju att man inte blir så förbaskat sandig. Vi lade ut våra handdukar och tog en tugga av pannkakorna vi hade med oss i matsäcken. Inte långt efter att vi hade lagt oss tillrätta skriker Nathalie till. En ödla hade tagit en genväg över hennes fot. Tätt följt rycker ännu en ödla tag i en av mina dreads och slickar på min telefon. Det krälar i buskarna och vi inser nu varför vi är dom enda personerna på denna mysiga korallstrand. Ödlorna var inte direkt blyga. Envisa som vi är och vana vid att hålla vakt, turas vi om att hålla ett öga på dessa närgångna varelser så att de inte skulle komma för nära.

IMG-20170202-WA0000

Ett par dagar senare var det dags att segla vidare till Aruba. Vi ville anlända i dagsljus så vi planerade en nattsegling dit. Med Curacao bakom färdades vi fram i en väldig fart. Som vanligt går planerna i stöpet och vi närmande oss Aruba mitt i mörka natten. Musiken från festerna på land dånade och ljusen lyste starkt i fjärran. Men ute hos oss var det kolsvart och vattnet under kölen brusade. Sofia hade vakten och satt och nynnade för sig själv. Plötsligt hörde hon någon som lät som en stor våg bakom sig. Hon vände sig om och i den svarta natten såg hon ett stort vitt skum som yrade. Hon hinner inte fråga sig själv vad det kom i från innan hon får en stark strålkastare rakt i ögonen. Vi var för övrigt väldigt nära Venezuelas kust nu och i Venezuela kan det finnas pirater. Men personerna bakom strålkastarna uppger sig att vara kustbevakningen. Sofia ropar efter kapten Timoty, som masar sig upp och tar tag i VHF-radion. ”Vad ska jag anropa?” Sofia svarar: ”Nejnej, inte radion! Dom är här ute!” Jag och Nathalie som också har vaknat av uppståndelsen drar på oss varsin t-shirt och klättrar upp i sittbrunn med de andra. Kustbevakningen bordar oss i farten där vi seglar fram i 7 knop och vill titta på våra pass. Vi tjejer sneglar på den unga, mycket stiliga, kustbevakaren som har väckt oss mitt i natten. Efter lite formaliteter och småprat hoppar de två männen rakt ut i vad som tyckes vara en svart avgrund och försvinner lika snabbt som de dykt upp i sitt öppna fartyg utan lanternor. När jag går på min vakt någon timme senare är vi framme. Men klockan är 05:00 och det är fortfarande kolsvart. Efter att ha anropat hamnkontrollanten får vi besked att vi inte får komma in förrän om en timme. Efter den timmen får vi inte komma in förrän två ytterligare timmar. Jag kör runt båten i cirklar utanför hamnen i tre timmar som aldrig har känts så långa. Någonsin. Till slut går solen upp och vi går klarera in på vår tredje och sista av de nederländska antillerna – Aruba.

 

32874271261_d0b24c1501_h
På Aruba kastade vi ankar utanför stranden Surfside Beach som ligger så pass nära flygplatsen att vi praktiskt taget kunde vinka till passagerarna i planen sekunderna innan de landar. Stranden sträcker sig lång och har nästan inga besöker alls, trots att den ligger i kanten av huvudstaden Oranjestad. Låga träd med breda gröna kronor finns längs hela stranden som agerar naturliga parasoll. I hörnet av stranden finns två restauranger, varav den ena med massa solstolar i sanden och en stor terrass. De har happy hour varje dag mellan 16-18 med mycket goda drinkar. På söndagen när vi anlände var det Superbowl och eftersom att Sofia är fem tjugosjättedelar amerikan var vi självklart tvungna att kolla på det. Vi åkte till turistmeckat Palm Beach för att leta redan på en restaurang som visade matchen. De officiella Superbowl-värdarna hade inte jättebildskärmar som vi hade hoppats på, men vi njöt av hamburgare och bärs medan Sofia förklarade reglerna för oss trögskallar. Efter middagen bytte vi till en bar som låg vid stranden, gömd bakom alla megastora hotell. Moomba Bar hade en superstor storbildsskärm och var smockat med folk. Vi anlände lagom till att se det spännande slutet när rätt lag vände ett underläge och vann. Stämningen var på topp! Efter röj till stängningsdags på både denna bar och nästa fick vi skjuts tillbaka till båten. Timoty hade åkt hem tidigare och därför tagit dingen till den ankrade båten. Sofia ställde därför upp att simma till båten för att sedan ro tillbaka med Dolly och hämta oss. Vilken hjälte!32844804762_4c2a665eb3_h
Ett annat mission vi hade var att yoga på Yogagirls studio Island Yoga. Vi hittade ett gratispass som de skulle filma för Oneoeight. Det lilla problemet var att det låg typ en mil från vart vi hade båten. Jag och Nathalie gjorde det till en heldag. Först promenerade vi 7 km till Eagle Beach, som ska vara den finaste stranden. Det blåste som fan så när vi låg där blev vi ganska sandiga. Sedan blev det bråttom när vi skulle gå 5km till yogastudion. Det var fruktansvärt varmt och svettigt när vi fick småspringa för att hinna dit. Men det var väl värt. Gästläraren Dianne Bondy var väldigt duktigt och inspirerande och vi hade jättekul! Sedan tog vi vänligt men bestämt bussen tillbaka.

DianneBondyClass-6

Enligt planen skulle vi härefter segla vidare mot Colombia och Panama. En ny besättningsmedlem skulle komma fredagen den 10/2, på lördag skulle vi lätta ankar och lämna Nathalie kvar på Aruba några dagar. Men det blir inte alltid som man tänkt sig. Bara ett par dagar innan vi lämnade var det dags att förnya vår försäkringen för Stilla havet och resten av historien vet ni ju redan. Just där och då visste vi inte riktigt hur vi skulle göra, utan det enda vi visste var att vi kanske skulle bli kvar på Aruba på obestämd tid. Vi dränkte våra sorger på happy hour. Eftersom Nathalie skulle vara kvar till onsdagen veckan därpå checkade hon in i sin lägenhet som som tur var låg ganska nära båten. Trots förvarningen så flög vår nya crew in från Surinam. Han heter Ernesto och är en kille som vi träffade på Teneriffa som seglade med det seglande lastfartygen Avontuur över Atlanten. I och med att vi inte lämnade på lördag hade vi en massa tid att döda. Till exempel kunde vi träffa våran gamle kompis Emil som hade ett kort stopp på Aruba. Vi festade natten lång innan vi liftade hem igen.

32874261881_dd62a054dc_h

På måndagen den 13 februari var det dags att fira min 27:e födelsedag. Efter lite obligatorisk sol och bad på båten och drinkar på strandbaren hade mina älskade vänner fixat en supermysig grillning på stranden. Dagen efter, alla hjärtans dag, hade jag, Fia och Nathalie en riktigt tjejdag+kväll med strandhäng på Palm beach, lunch på Moomba, finmiddag på en strandrestaurang, bion Fifty shades darker och sleepover i Nathalies lägenhet. Timoty och Ernesto hade också en dejt, de åkte till staden Santa Cruz och besteg Arubas näst högsta berg. 168 meter. Med trappsteg. På onsdagen var det dags för Nathalie att tacka för sig och flyga hem igen. Sorgligt, men vi hade iallafall fått några extra dagar än vad som var planerat från början. Tack Nathalie <3 Det var alldeles alldeles underbart att ha dig hos oss. Tyvärr fick vi dock aldrig se några flamingos.. De enda flamingorna på Aruba tillhör ett hotell som ligger på en ön. De släpper ut flamingorna till turisterna någon timme om dagen. Det kostade 90 dollar att åka dit och vi har hört rykten om att de har klippt vingarna för att de inte ska fly. Så nej tack, inga flamingos för oss!

IMG-20170214-WA0000

Någonstans här bestämde vi oss för att segla hemåt igen. Men innan vi seglade mot Jamaica skulle vi hinna med lite annat. Vi ville ha en till riktigt festkväll. Eftersom vi trivdes så bra på Moomba tänkte vi ta oss dit. Men det var ju lite långt. Taxi kostar pengar. Buss kostar också pengar. Varför inte prova att lifta? Efter ett tag stannade en bil. JIPPI! Palm Beach ska vi till, säger vi. Chaffören undrar om vi inte skulle till The Carnival Preparty istället. För att inte gå miste om spännande äventyr har vi en regel för oss att vi aldrig får tacka nej, så vi gick med på det. Vi kom till ett inhägnat område med en stor scen, öltält och bajamajor. Humöret var på topp och vi dansade loss. Där mötte vi två andra jordenrunt-seglare, James och Tom (sailingblueeyes.com). Det här med karneval är någonting som är lite svårt att greppa. Varje kväll spelar de samma musik om och igen. Folk kan också boka sina platser och sitter där längst gatan med partytält, brassestolar och stora kylboxar fylla med dryck. Det är en folkfest. En kväll skulle vi titta på The light parade. Paraden går längst en stor huvudgata och på båda sidor är det staket mot trottoarerna, där alla åskådare hänger. Det var fullt med folk. Innan paraden hade startat var det okej att gå längs själva gatan, så där var utöver alla som tagit sin plats vid sidan, en massa människor i rörelse. Vi gick där för att hitta en plats bortom de förbokade tälten och vi ville också köpa oss en varsin öl. Efter en bra stunds promenerande fick vi syn på en vit lastbil en bit framför oss. ”Vad gör dom för något i lastbilen?” Frågade vi varandra. ”Det ser ut som att de säljer ölflak rakt ur lastbilen, det är ju sjukt nice haha”. Det kändes ändå lite ballt, bara på Aruba tänkte vi. Fast vänta nu, det går väldigt fort. De langar ut ölflak efter ölflak som på löpande band. Jag ser ingen som handskas med pengar. Det var som fan. DE SKYFFLAR UT GRATIS ÖL! Det kändes som vi hamnat i himlen när en lastbil, vars lastutrymme var en gigantisk kyl proppad med ölflak, delade ut allmosor till gemene man. De kastade till och med flaken. En stund senare satt vi i gräset med en platta Amstel Bright. Mmm vad gott med kall öl. Sånt här händer bara på Aruba..

IMG-20170209-WA0018

För att utforska ön lite tog vi en dag buss till Nationalparken. Vanligtvis åker man bil runt i parken men vi ville såklart vandra istället. Tjejen i biljettluckan höjde på ögonbrynen när vi frågade efter stigar istället för bilvägar och påpekade att det är låååång att gå. ”We love to walk!” svarar vi och avfyrar våra colgate-leenden. Det skulle bara vara 8 km genom parken, sedan 7 ytterligare kilometer till den sydliga staden St Nicholas som var nästa stopp på dagens äventyr. Efter att ha gått i en timme var vi inte lika glada. Aruba är torrare än snus och stigen gick längs en uttorkad bäck. Det var kaktusar överallt och på flera ställen längs stigen låg skelett från gamla getter. Om inte dom överlevt, hur ska vi? Det var fullt av olika flugor och bin och rätt som det var skrek Fia till. Hon hade blivit biten. När hennes arm höll på att domna bort av smärtan ökade vi takten. Inte långt efter hade vi alla utom Timoty två bett var och vägrade stå stilla en sekund. Mitt linne blev fullt av kaktustaggar som sedan fastnade i min rygg. Timoty fick plocka ut de stickande stickorna. Efter en halv evighet anlände vi till en strand. Det var fantastiskt. Det gick inte att bada på grund av undervattensströmmar, men vi kunde i alla fall svalka av oss i vattenbrynet. Vi vandrade genom nationalparken till ett par grottor. De var riktigt stora och häftiga, med målningar av indianer från över 1000 år tillbaka. När vi hade traskat ut ur nationalpark tänkte vi försökte lifta till St Nicholas. Benen var trötta och solen stekte. Vi försökte med några bilar, tills en tvärnitade och stack ut huvudet genom rutan. ”Oh it’s you my friend!”. Ernesto sprang fram till bilen och vi som inte kände igen de två killarna i framsätet på den lilla bilen stirrade frågande på varandra. Det visade sig att Ernesto hade träffat dessa killar på Carneval Preparty och bjudit dem på öl. Här har vi ett bra exempel på karma. Vi trängde ihop oss i den lilla bilen och körde mot staden. Anledningen varför vi ville åka just St Nicholas var för att vi hade hört talas om en bar, Charlies bar. Förr åkte alltid sjömän dit och lämnade efter sig något på Charlie’s. När vi klev in genom dörren förstod vi. Stället var knökat med prylar, gamla käppar, kikare, flaggor och till och med gamla skridskor (vad skridskor nu än gör på gamla skepp). Vi njöt av den lokala ölen och söp in stämningen. Vi hade glömt att ta med vår gamla Windpowered-flagga som vi tänkt lämna kvar, så istället skar Timoty av en dread och hängde upp på en lykta. Även en dollar-sedel med våra namn pryder i en gigantisk krona av dollarsedlar.

32999966505_6a22bc57cd_h 32184544773_b557ee1c6c_h 32874244321_289b808295_h 32874197311_7cff7c7d22_h

Vi vinkade av Ernesto som flög vidare mot Panama. Även fast du inte fick segla dit hade vi väldigt kul på Aruba, tack för att du kom! Innan vi lämnade ön bestämde sig jag och Fia för att ta en sista utekväll på vårt favorithak Moomba. Efter att det hade visat sig gå så himla bra att lifta på Aruba så tänkte vi göra just det. En bil stannade med ett gift par, några år äldre än oss. Mannen kunde engelska med inte frun, men det var hennes idé att stanna. Eftersom vår spanska är näst intill obefintlig blev konversationen något trevande till en början. De ville gärna skjutsa oss till Moomba men först undrade de om vi inte ville göra ett stopp på ett ställe med spansk musik först. Då vi aldrig får tacka nej blev det ett ja tack gärna. Det var ett väldigt litet ställe som bestod av en bar, ett dansgolv och tre air conditons, som gjorde det väldigt kallt där inne i kontrast till den varma arubiska natten utanför. Dansgolvet var fullt av pardansare som dansar en mer avancerad version av salsa som jag inte minns namnet på. De var väldigt duktiga och vi beundrade rytmen i deras kroppar. Innan vi visste ordet satt vi i bilen igen som stannade till vid ytterligare en spansk klubb, något större och stimmigare denna gång. Nu försökte de lära oss att dansa, men det blev mer skratt än dans. Varken jag och Sofia innehar något form av rytm och mjukhet i ådrorna och kände oss stelare än robotar. Till slut anlände vi till Moomba och tyvärr tappade vi bort våra nya vänner vimlet. Den fantastiska kvällen avslutades med en efterfest i en 60-fots Oyster, och låt mig säga: Att vara spontan, släppa på sina planer, lifta med främlingar och inte säga nej till det okända, visar sig ofta vara det roligaste alternativen.

Efter två händelserika veckor på Aruba seglade vi norrut mot Jamaica. Det var inte planen från början, men att få besöka Jamaica och Cuba kändes inte fy skam det heller. På återseende!

/Emmie

Nytt år, paradisstränder och sköldpaddor!

Efter att ha kastat loss från Saint Anne tidigt på morgonen så Ankrade vi upp i Rodneys Bay runt 10. Det var en snabb segling med snittfart på 6.92 knop, och en helvetes massa kackel på radion. Jag tror efter många meddelanden att det var en båt som antingen höll på att sjunka eller hade i alla fall stora problem. Vi kastar i Dolly Parton det första vi gör och hämtar vår tillfälliga besättning som väntar i marinan. Victoria och Liza står fint och vinkar på kajen och ser förvånansvärt pigga ut efter nästan 48 timmars resande. Saint Lucia är precis som Martinique och Dominica en väldigt grön ö. Rodneys bay bjuder på en lång sandstrand med turkost vatten så våra gäster var nöjda. Nästa dag var dagen innan nyår, vi tog på oss hiking skorna, packade väskorna fulla med vatten och matsäck och gjorde oss beredda på en riktig hike. Vi skulle ta bussen ner till regnskogen var planen men när vi går in på marinan och ska fråga vart den går ifrån säger hon “No, I can not recommend the bus” vi kollar på varandra och tänker nej nej, vi försöker förklara att det gör inget om den tar tid men efter många om och men så ger vi upp och tar en hike nära marinan in i en nationalpark där det var ett gammalt fort. Vi går längst stranden och intill ligger det stora resort hotell men det är ju den snabbaste och finaste vägen så vi skiter i att vi kanske går mitt där folk ligger och solar och badar. Tillslut så kommer vi till en liten bäck, fan hur ska vi nu komma över? Vi tänkte att vi får väl gå igenom hotellet då till andra sidan på vägen men icke. Det kommer en snubbe och skriker bakom oss och säger att vi ska följa efter honom. Han tar oss till en båt och skjutsar oss de 30 meterna till andra sidan bäcken, man får tacka man får tacka!

 

_S7A1622_S7A1605

Efter att ha ätit upp vår matsäck och badat så går vi in i nationalparken, kanske inte riktigt vad vi tänkt oss när vi tänkte hika, då det inte riktigt fanns någon skog men utsikten från toppen av berget var extremt vacker och det var varmt och vi är otränade så bara biten upp till toppen var ansträngande nog för oss så vi gick ner igen och simmade lite på en extremt fin liten strand, sen tog vi en kall cola och wifi paus. På kvällen var det den obligatoriska fredagsfesten, de stängde av en gata i ett område bredvid Rodneys Bay och hela gatan fylldes med små ölstånd, grillar och massvis med folk. Musik dånade ur högtalarna och vissa tyckte att de skulle ha fri tillgång till våra rumpor när vi dansade, tack men nej tack. Det var en kul folkfest men eftersom vi är gamla och det var nyår dagen efter så tackade vi förr oss runt midnatt. På nyårs dagen så skulle vi ha lite kontorstid och sedan gå och handla medens Victoria och Liza låg på stranden, tyvärr så bestämde vädergudarna för att det skulle spöregns nästan hela förmiddagen så de fick ligga under ett parasoll på stranden, för de är ju ändå på semester då ska man ligga på stranden. Vi hann inte iväg till den bra mataffären då allting alltid tar för lång tid för oss men tillslut fick vi tag på lite kött och bacon till vår fina nyårs middag. Efter middagen åkte vi över till en Dansk båt på en drink innan vi drog vidare ner till stranden med alla andra folk innan tolvslaget. Det var massvis med fyrverkerier och Emmie och Timoty tyckte att en av dem slog ner i Aela, rusar ut med Dolly för att kolla så att allting var okej, och det var det som tur var.

_S7A1612IMG_2876

Vi styrde skutan mot Union Island och Grenadinerna, vi tänkte ta med dessa landkrabbor på en lång och fin segling på 20 timmar. De skulle få uppleva natten med alla stjärnor och mareld. Det gick väl ganska bra, jag tror att båda två lyckades att somna på deras nattvakter men som tur var så var de ju mest där för sällskap till oss och inte så mycket som vakt. Vi kom fram till Union Island på morgonen och här var vattnet ännu finare än i St Lucia, det var turkost, ankar viken var full med båtar och man såg kite drakar. Vi kom iland åt lite glass tog en sundowner i form av en mojito, ja vi var ju på semester. Vi träffade ett par trevliga Norrmän och Danskar och bjöd över dem till Aela på kvällen, vi gjorde vårt bästa att förstå varandra denna skandinaviska afton. Dagen efter kom Timotys gamla kollega Gunnar och hand son Erik och vi åkte med dem ut till Happy Island för att dricka lite Rumpunch i solnedgången. Och till vår förvåning så är det ett helt svenskt gäng ute på Happy Island redan, och det är inte mindre än självaste Arga Snickaren med familj och deras trevliga värdar Olle och Lillan som bor på sin båt här nere. Så vi satt där och hade det trevligt. Jag kan även berätta att Happy Island är en ö som Jante har byggt av snäckskal, den började ta form 2002 och sedan dess har han byggt ut den mer och mer och nu så bor han där och har en bar. Så det finns några få sätt att komma dit, med jollen, simma eller kita. Det finns även en extremt duktig kitare här och gärna visar upp sig för gästerna på happy island och kan i rätt vind hoppa över hela ön! Han fyllde Dolly med sina tricks men det gjorde ingenting för det var väldigt underhållande. Efter Happy Island så åkte vi över till Gunnar och Erik för mer Rumpunch. När klockan slog 10 så trodde vi att den var minst 3 på natten och vi skulle ju upp och åka till Tobago Kays så vi tackade för oss och åkte de 10 meter till vår båt och la oss.

IMG_2976 _S7A1715 _S7A1814 _S7A1738

Tobago Kays är en national park som består av massor med små öar som har stora rev runt sig. Här kan du se botten på sådär 30 meters djup och det är hem till många sköldpaddor. Det är lite av man skulle kunna kalla paradiset, det är obebott och helt fantastiskt. Massor med segelbåtar och rolig snorkling. Vi fick sällskap av Gunnar och Erik och bjöd dem på middag på kvällen efter att vi snorklat med sköldpaddorna och en rocka. Vi tillbringade tre dagar här med att ligga på stranden och läsa, snorkla, gå på Timpans slack line och bara må gött. Sedan tog vi ett litet dags stopp på väg tillbaka till Union Island på Palm Island vilket är en Ö som någon köpt och byggt en resort på. Vill du bo på den så får du betala den lilla summan av sådär 43000 kr per person och vecka. Dyrt tyckte vi men stranden ska vara en av de finaste i Karibien och vi blev inte besvikna, det var varmt då vi låg i lä så vi tillbringade nästan en hel dag med att göra vatten konster innan vi åkte tillbaka till Union Island för middag och glass.

_S7A1849 _S7A1806 _S7A1899 IMG_2963

Sen var det dags för Victoria och Lisas sista dag med oss, vi åt avskeds middag på en resturang efter en dag med sol och bad på båten. Sen var det fullmåne partaj på kite baren så vi tog oss en liten för drink på en liten bar med liveband. Dom spelade på något som såg ut som en förstorad annans-konserv, en förstorad majs-konserv och den sista konserven var lite oklar. Det var väldigt skön karibisk reggae musik. Sen gick vi vidare till kite beachen för lite fler öl, dans och en väldigt misslyckad kite show då det inte kan ha blåst mer än 4 m/s. Det blev en kul sista kväll med tjejerna men tillslut stod vi inte ut med den stickande weed lukten längre och var tvungna att åka till båten och sova. Vi vinkade av vårt besök på morgonen och satte kurs mot Grenada, fast mot deras nordligaste Ö som jag fortfarande är lite osäker på vad den heter. Det var bara 10 distans så vi gick för motor då flaggorna inte ens fladdrade. Vi kom fram till Tyrell Bay och det rullade så mycket i ankar viken så vi checkade bara in i landet och sen åkte till den södra delen. Och om jag är lycklig för att vi gjorde det, jag tror vi hittade paradiset igen! Vattnet var så blått och klart, det var en obebodd ö som är till salu för 2,5 miljon dollar om någon är sugen! Det låg bara tre båtar där, en super yacht 51 meter, en ombyggd lastbåt på sådär 25 meter och lilla vi. Efter lunchen så kastar vi oss i dolly och ror in. Hittar en kokosnöt och väldigt fina stränder men tyvärr är det något som bits så vi klarar ungefär en timme innan vi ska ta skydd på Dolly igen. Men påväg ut i båten så vinkar det någon från den ombyggda båten till oss pekar på hans kalla öl och frågar om vi vill ha. Klart som fan vi vill ha en kall öl!

_S7A1652 _S7A1658 _S7A1681 _S7A1634På denna båten så har vi Ragga, en St Vincents musiker i sina bästa dagar, Joe en amerikanare och Pete som äger en av de största marinerna i Trinidad och Tobago. Det var Petes båt och den var hur fin som helst, de hade för fan ett kaklat badrum med riktig toalett.  Jag tror salongen var ungefär lika stor som min gamla lägenhet och de hade ett riktigt hus kök! Vi hade en trevlig kväll och efter några öl så bestämmer jag och Emmie oss för att hänga på Ragga in till staden för att se vad den har att erbjuda. Och vilken kväll det blev, vi träffade massvis med härligt folk, lyssnade på liveband åt god friterad kyckling innan vi flög hem över vågorna i deras jolle klockan 5 på morgonen och Ragga skriker, “Ni kan väg försöka se om ni ser något grund”. Dagen efter kommer Ragga över med en påse is till oss för att han vet att vi inte har någon kyl och Pete har sådär 40 påsar is på sin båt! Vi lämnar för ytterligare en vindstilla motorgång till Grenada Marine där vi ligger nu när jag skriver detta och ska ta upp båten imorgon för en veckas hårt jobb och Aela ska skina som ny innan vi åker ut i stilla havet.

Walk Good! / Sofia

En seglats över Atlanten

Efter att bott, färdats och levt på båten i sex månader och fem dagar var det dags för att kasta loss på riktigt. Lekstugan var över, vi skulle korsa Atlanten. När den soliga eftermiddagen började lida mot kväll söndagen den 13:e november 2016 lade vinkades vi av våra båtgrannar och gav oss iväg med stora leendet och förväntansfullt pirr i magen.

31103704194_16a5935ef9_h

De sista dagarna innan vi lämnade Kanarieöarna spenderades på La Gomera. Jag som hade dragit på mig en rejäl förkylning försökte vila upp mig för att bli frisk så snart som möjligt medan de andra umgicks med svenskbåtarna Resolut och Ladybird som låg förtöjda på samma brygga. Vi jagade wifi runt centrum för att ladda upp telefonerna med poddar och radioprogram och prata med nära och kära för sista gången på en månad. När dagen med stort D kom gick vi till affären för att ladda upp med färsk frukt och njuta av en sista glass. Med hjälp av Dennis och Catarina på Resolut planerade vi att lägga rutten lite mer rakt västerut än vi från början hade tänkt för att undvika ett stiltjebälte som sträckte ut sig över de lite sydligare breddgraderna.

31943249115_e6076af29c_h

De första dagarna hade vi riktigt fina vindar och färdades i 6-7 knop och med den hastighet hade överfarten gått på 20 dagar. Med vindarna kom också stora svarta moln som avlöste varandra och bjöd på shower av åska, blixtar och hällande regn. Vid några tillfällen stängde vi av all el och drog ur alla säkringar, just in case. Badstegen som sitter i samma båge som akterstaget fälldes ner och fick inta rollen som åskledare. Åskan höll sig ändå på tillräckligt avstånd så det var lugnt. Innan vi åkte hade vi försökt koppla upp satellittelefonen som ett modem till datorn för att kunna ta hem väderfiler och tyckt att det verkade fungera. Men väl därute fungerade det inte alls. Så våran möjlighet att plocka hem väder fanns ej längre och det var inte många båtar eller fartyg som passerade och därmed hade vi ingen att fråga. Om vi hade vetat hur vädret sett ut efter en vecka till havs hade vi troligtvis kunnat följa vinden och hållit oss utanför det stiltjebältet vi istället hamnade i. I åtta dagar guppade vi omkring på öppet hav utan att komma någonstans egentligen. Eftersom vi inte har så mycket diesel gick vi bara med motorn i ett dygn ungefär. Efter en halv evighet med noll vind och cirka 20 avverkade distans om dagen träffade vi till slut den beryktade passadvinden som vi börjat tvivla på och hunnit klassificera som en myt. Efter 30 dagar angjorde vi Dominica, som välkomnade oss med fetaste regnbågen, och helt plötsligt kändes det inte alls som vi varit borta så länge från land.

31103542714_cb2981a051_h31570446450_a58e8f02a6_h

Att segla över Atlanten är något som fastnar i huvudet på folk av många olika anledningar. Det kan tyckas läskigt, fantastiskt, långtråkigt, äventyrligt, mardrömsliknande, a dream come true, oöverkomligt, lätt som en plätt, trygg och säkert eller fullkomligt livsfarligt. Det är inte konstigt att man som nybliven långfärdsseglare undrar över hur det egentligen kommer att vara. Hur kommer det att kännas därute? Hur rastlös kommer jag att bli egentligen? Vad kommer vi stöta på? Kommer jag att vara rädd? Hur ser vågorna ut? Vad ska vi göra med all tid?

En stilla natt. En fridfull natt. Stjärnorna trängs ovanför. Havet är i rörelse men utan vind blir de breda dyningarna blanka. Men det är mörk. Svart även som denna. Marelden visar ett spår efter rodret som dansar i på den släta ytan. Svängandes i en stilla vals. Marelden glittrar. Mitt ute på Atlanten finns en stilla stund. Den mest avlägsna av platser visar sin hemlighet. Förtrollar mig. Jag hänger över kanten och stirrar ut i det svarta. Jag är fast, återigen.

Jag tänkte att jag skulle förklara, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vi prövar med ordet tid. Tidsperspektiv. Hur många gånger har man inte hört folk säga ”Vad fort tiden går!” när månader passerar och sommarn tar slut innan den knappt hunnit börja. Andra tillfällen känns 20 minuter stillastående i en bilkö på motorvägen som en hel livstid. Vad är då 30 dagar i en liten båt med fyra personer ombord ute på öppen hav? Natten blir till dag och dagen blir till natt i en evig cykel av makalösa soluppgångar och solnedgångar. Dagarna flöt ihop och det är svårt att urskilja vad som skedde på vilken dag. När vi satt fast i stiltjen gick tiden väldigt långsamt och det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Livet på land fejdade sakta bort och det var livet på båten som var allt. Såhär i efterhand kändes det som att tiden gick ganska fort ändå. Men visst är det många tankar som snurrar i huvudet, och det fanns mer plats för dem när man inte kunde gömma sig bakom datorn och teven eller vad man än nu brukar göra för att tränga undan tankarna när man har fast mark under fötterna. Det räckte ändå med att stirra ut över horisonten, på vågorna, molnen, solen, månen eller stjärnorna som alltid hade en historia att berätta. Alla problem man nu kan tänkas bekymra sig över eller fastna i löses upp och leendet sträcker sig mot öronen. Bedövade vackra är vår himmel och jord.

31795987212_bc1ef780fb_h (1)  31134342113_623cbb5042_h

Båten är konstant i rörelse och vaggar sig fram, sida till sida, även de dagar som det inte blåser på. Atlanten består av alldeles för mycket vatten för att de stora dyningarna ska hinna lägga sig på några dagar. Vi delade upp dygnet på dag 8-20 och natt 20-08. Det är alltid någon som har vakt då vi seglar dygnet runt, som är ansvarig för att hålla utkik, se till att vi håller rätt kurs och att segelsättningen fungerar. Alla andra hjälper självklart till när det behövs. På dagen har vi tre vaktpass á 4 timmar, och den fjärde personen har kökstjänst. På natten kör vi fyra stycken 3-timmarspass. När kocken har diskat efter middagen kliver han eller hon på första nattpasset mellan 20-23 sen rullar schemat vidare. Solen gick ner runt 19 och upp igen vid 6-7. Vi sysselsatte oss med att läsa böcker, spela spel, se på film, sjunga (läs skrika), dansa, ha musikquiz, tipspromenad runt däck, baka, titta på valar och delfiner, filosofera, stirra på stjärnorna, glo på horisonten och lyssna på musik, poddar och P3-dokumentärer. Nästan varje dag bjöds det på hembakat tre-fika. Kladdkaka, pepparkaksdeg och till och med saftsoppa med kokostoppar var några delikatesser vi fick smaka på. Vi byggde ett stativ till actionkameran av en båtshake så vi kunde filma valen under vattnet. Varje morgon öppnade vi varsin chokladkalender och varje kväll kollade vi på julkalendern. Eftersom vi inte kunde streama årets körde vi 20-årsjubileum på Myseriet från Greveholm från 1996. En fantastiskt bra julkalender!

31827015421_84f90d0cab_h

31827020111_d7745ae60b_h

När vi hade kommit halvvägs hade vi halvvägsfest. Vi kylde ölen i det 25-gradiga vattnet, bakade en tårta och hade valbesök hela dagen. På överfarten fångade bara två fiskar som vi käkade upp. Inte på grund av att det var svårt att få napp utan för att vi tyckte att det kändes så hemskt att ta död på dem. I flera dagar hade vi sällskap av en eller två valar som simmade runt omkring båten. Vi såg några supercoola fiskar som inte hade någon stjärtfena, bara en ryggfena som den viftade med i sidled för att komma framåt.

31134333243_296f1118c5_h 31134288843_5d07583483_h

31134375153_7bfcd9c6e4_h

Visst var det lite läskigt i början när åskovädret gled närmare och närmare eller en oväntad squal överrumplade oss med en plötsligt ökad vindstyrka och tvär vändning av vindriktningen. Samtidigt känner man sig otroligt trygg. Vi lever i vår lilla värld, vår lilla båt och hon är stabil och pålitlig. Vissa saker rår man inte över och visst är man helt utelämnad för naturens krafter. Men det är det som är det vackra. Nu har vi haft tur och inte haft så fasligt dåligt väder men för varje tuff prövning finns också ett fint ögonblick. När regnet öste ner som en bred högtryckstvätt från ovan pressades de spetsiga småvågorna ner ovanpå dyningarna som blev nästan släta, fast som håriga av vattendropparna. Det regnet var riktigt häftigt. Ett av mina bästa minnen var en morgon när Filip hade vakt och han ropar ”VAAAL!”. Klockan är strax innan 07 och solen har precis gått upp. Atlanten ligger som en spegel och de rosa molnen speglar sig i havet. En val glider dyker upp ett tiotal meter från båten för att sedan som i slow motion glida under båten, rakt under oss i sittbrunn, och komma upp på andra sidan och blåsa ut luft ur sitt hål på ryggen. Solen som lyft sig över horisonten lyser starkt gult.

/Långseglar’n Emmie