Kategoriarkiv: Platser

En seglats över Atlanten

Efter att bott, färdats och levt på båten i sex månader och fem dagar var det dags för att kasta loss på riktigt. Lekstugan var över, vi skulle korsa Atlanten. När den soliga eftermiddagen började lida mot kväll söndagen den 13:e november 2016 lade vinkades vi av våra båtgrannar och gav oss iväg med stora leendet och förväntansfullt pirr i magen.

31103704194_16a5935ef9_h

De sista dagarna innan vi lämnade Kanarieöarna spenderades på La Gomera. Jag som hade dragit på mig en rejäl förkylning försökte vila upp mig för att bli frisk så snart som möjligt medan de andra umgicks med svenskbåtarna Resolut och Ladybird som låg förtöjda på samma brygga. Vi jagade wifi runt centrum för att ladda upp telefonerna med poddar och radioprogram och prata med nära och kära för sista gången på en månad. När dagen med stort D kom gick vi till affären för att ladda upp med färsk frukt och njuta av en sista glass. Med hjälp av Dennis och Catarina på Resolut planerade vi att lägga rutten lite mer rakt västerut än vi från början hade tänkt för att undvika ett stiltjebälte som sträckte ut sig över de lite sydligare breddgraderna.

31943249115_e6076af29c_h

De första dagarna hade vi riktigt fina vindar och färdades i 6-7 knop och med den hastighet hade överfarten gått på 20 dagar. Med vindarna kom också stora svarta moln som avlöste varandra och bjöd på shower av åska, blixtar och hällande regn. Vid några tillfällen stängde vi av all el och drog ur alla säkringar, just in case. Badstegen som sitter i samma båge som akterstaget fälldes ner och fick inta rollen som åskledare. Åskan höll sig ändå på tillräckligt avstånd så det var lugnt. Innan vi åkte hade vi försökt koppla upp satellittelefonen som ett modem till datorn för att kunna ta hem väderfiler och tyckt att det verkade fungera. Men väl därute fungerade det inte alls. Så våran möjlighet att plocka hem väder fanns ej längre och det var inte många båtar eller fartyg som passerade och därmed hade vi ingen att fråga. Om vi hade vetat hur vädret sett ut efter en vecka till havs hade vi troligtvis kunnat följa vinden och hållit oss utanför det stiltjebältet vi istället hamnade i. I åtta dagar guppade vi omkring på öppet hav utan att komma någonstans egentligen. Eftersom vi inte har så mycket diesel gick vi bara med motorn i ett dygn ungefär. Efter en halv evighet med noll vind och cirka 20 avverkade distans om dagen träffade vi till slut den beryktade passadvinden som vi börjat tvivla på och hunnit klassificera som en myt. Efter 30 dagar angjorde vi Dominica, som välkomnade oss med fetaste regnbågen, och helt plötsligt kändes det inte alls som vi varit borta så länge från land.

31103542714_cb2981a051_h31570446450_a58e8f02a6_h

Att segla över Atlanten är något som fastnar i huvudet på folk av många olika anledningar. Det kan tyckas läskigt, fantastiskt, långtråkigt, äventyrligt, mardrömsliknande, a dream come true, oöverkomligt, lätt som en plätt, trygg och säkert eller fullkomligt livsfarligt. Det är inte konstigt att man som nybliven långfärdsseglare undrar över hur det egentligen kommer att vara. Hur kommer det att kännas därute? Hur rastlös kommer jag att bli egentligen? Vad kommer vi stöta på? Kommer jag att vara rädd? Hur ser vågorna ut? Vad ska vi göra med all tid?

En stilla natt. En fridfull natt. Stjärnorna trängs ovanför. Havet är i rörelse men utan vind blir de breda dyningarna blanka. Men det är mörk. Svart även som denna. Marelden visar ett spår efter rodret som dansar i på den släta ytan. Svängandes i en stilla vals. Marelden glittrar. Mitt ute på Atlanten finns en stilla stund. Den mest avlägsna av platser visar sin hemlighet. Förtrollar mig. Jag hänger över kanten och stirrar ut i det svarta. Jag är fast, återigen.

Jag tänkte att jag skulle förklara, men jag vet inte riktigt var jag ska börja. Vi prövar med ordet tid. Tidsperspektiv. Hur många gånger har man inte hört folk säga ”Vad fort tiden går!” när månader passerar och sommarn tar slut innan den knappt hunnit börja. Andra tillfällen känns 20 minuter stillastående i en bilkö på motorvägen som en hel livstid. Vad är då 30 dagar i en liten båt med fyra personer ombord ute på öppen hav? Natten blir till dag och dagen blir till natt i en evig cykel av makalösa soluppgångar och solnedgångar. Dagarna flöt ihop och det är svårt att urskilja vad som skedde på vilken dag. När vi satt fast i stiltjen gick tiden väldigt långsamt och det kändes som att vi aldrig skulle komma fram. Livet på land fejdade sakta bort och det var livet på båten som var allt. Såhär i efterhand kändes det som att tiden gick ganska fort ändå. Men visst är det många tankar som snurrar i huvudet, och det fanns mer plats för dem när man inte kunde gömma sig bakom datorn och teven eller vad man än nu brukar göra för att tränga undan tankarna när man har fast mark under fötterna. Det räckte ändå med att stirra ut över horisonten, på vågorna, molnen, solen, månen eller stjärnorna som alltid hade en historia att berätta. Alla problem man nu kan tänkas bekymra sig över eller fastna i löses upp och leendet sträcker sig mot öronen. Bedövade vackra är vår himmel och jord.

31795987212_bc1ef780fb_h (1)  31134342113_623cbb5042_h

Båten är konstant i rörelse och vaggar sig fram, sida till sida, även de dagar som det inte blåser på. Atlanten består av alldeles för mycket vatten för att de stora dyningarna ska hinna lägga sig på några dagar. Vi delade upp dygnet på dag 8-20 och natt 20-08. Det är alltid någon som har vakt då vi seglar dygnet runt, som är ansvarig för att hålla utkik, se till att vi håller rätt kurs och att segelsättningen fungerar. Alla andra hjälper självklart till när det behövs. På dagen har vi tre vaktpass á 4 timmar, och den fjärde personen har kökstjänst. På natten kör vi fyra stycken 3-timmarspass. När kocken har diskat efter middagen kliver han eller hon på första nattpasset mellan 20-23 sen rullar schemat vidare. Solen gick ner runt 19 och upp igen vid 6-7. Vi sysselsatte oss med att läsa böcker, spela spel, se på film, sjunga (läs skrika), dansa, ha musikquiz, tipspromenad runt däck, baka, titta på valar och delfiner, filosofera, stirra på stjärnorna, glo på horisonten och lyssna på musik, poddar och P3-dokumentärer. Nästan varje dag bjöds det på hembakat tre-fika. Kladdkaka, pepparkaksdeg och till och med saftsoppa med kokostoppar var några delikatesser vi fick smaka på. Vi byggde ett stativ till actionkameran av en båtshake så vi kunde filma valen under vattnet. Varje morgon öppnade vi varsin chokladkalender och varje kväll kollade vi på julkalendern. Eftersom vi inte kunde streama årets körde vi 20-årsjubileum på Myseriet från Greveholm från 1996. En fantastiskt bra julkalender!

31827015421_84f90d0cab_h

31827020111_d7745ae60b_h

När vi hade kommit halvvägs hade vi halvvägsfest. Vi kylde ölen i det 25-gradiga vattnet, bakade en tårta och hade valbesök hela dagen. På överfarten fångade bara två fiskar som vi käkade upp. Inte på grund av att det var svårt att få napp utan för att vi tyckte att det kändes så hemskt att ta död på dem. I flera dagar hade vi sällskap av en eller två valar som simmade runt omkring båten. Vi såg några supercoola fiskar som inte hade någon stjärtfena, bara en ryggfena som den viftade med i sidled för att komma framåt.

31134333243_296f1118c5_h 31134288843_5d07583483_h

31134375153_7bfcd9c6e4_h

Visst var det lite läskigt i början när åskovädret gled närmare och närmare eller en oväntad squal överrumplade oss med en plötsligt ökad vindstyrka och tvär vändning av vindriktningen. Samtidigt känner man sig otroligt trygg. Vi lever i vår lilla värld, vår lilla båt och hon är stabil och pålitlig. Vissa saker rår man inte över och visst är man helt utelämnad för naturens krafter. Men det är det som är det vackra. Nu har vi haft tur och inte haft så fasligt dåligt väder men för varje tuff prövning finns också ett fint ögonblick. När regnet öste ner som en bred högtryckstvätt från ovan pressades de spetsiga småvågorna ner ovanpå dyningarna som blev nästan släta, fast som håriga av vattendropparna. Det regnet var riktigt häftigt. Ett av mina bästa minnen var en morgon när Filip hade vakt och han ropar ”VAAAL!”. Klockan är strax innan 07 och solen har precis gått upp. Atlanten ligger som en spegel och de rosa molnen speglar sig i havet. En val glider dyker upp ett tiotal meter från båten för att sedan som i slow motion glida under båten, rakt under oss i sittbrunn, och komma upp på andra sidan och blåsa ut luft ur sitt hål på ryggen. Solen som lyft sig över horisonten lyser starkt gult.

/Långseglar’n Emmie 

Jag kan vara Lasse

Nu har det gått sådär lång tid igen sen sist, men hej kul att ni fortfarande är intresserade. Dagarna bara springer iväg här på Kanarieöarna och vi ligger nu och guppar i en ankarvik utanför Los Christianos på Teneriffa. Vi ska bege oss till vår sista Kanarieö efter lunchen för att förbereda det allra sista inför överfarten. Vi har cirkus sju saker kvar att fixa, den viktigaste av dem är att tvätta då både jag och Emmie fick inhandla nya underkläder för att slippa vända ut-och-in på dem.

_S7A0531

Så för att backa bandet så lämnade vi Las palmas med sådär ingen vind i sikte och åkte söder ut mot Pasito Blanco där vi tillbringade en vecka medans Björn och Lotta kom på besök. Vi passade på att fixa lite på vår väldigt långa lista, gick på öken tur och hamnade på den välkända nudiststranden i Playa de Ingles, åt gott med våra gäster. Vi försökte snorkla på vår strand i hamnen då vi hade googlat och det sa att det var bra snorkling där, men det var så grumligt att vi inte såg ett skit. Jag hälsade på Madde, Collin och Björn som också var här på semester och hade en fantastiskt härlig dag! En dag bestämde vi oss även att slå klackarna i taket och testa Playa de Ingles nattliv, det gick ju bra vi dansade halva natten lång. Så efter en ganska slapp, varmt och rolig vecka med fint besök så vaknar jag upp med hög feber och extremt tjock hals. Vi som bestämt att vi ska nattsegla till Teneriffa. Björn kommer ner på ett sista avsked och vi övertalar han att segla med oss en bit. Jag som går på alla piller jag kunde hitta kan ändå inte röra mig ur min koj som är lika blöt som om jag hade kissat på mig i den. Så Emmie och Timoty tar natten själva och vi får mestadels gå för motor även denna natt då vinden snurrar, kan inte bestämma om den ska blåsa 0 m/s eller 10 m/s och ingenting är konstant.

_S7A0458

Vi kommer fram till Santa Cruz på natten och kan efter det. Emmie och Timoty fixar saker de följande dagarna medens jag fokuserar all min energi på att bli frisk, genom att se på film och sova. De skäller på mig då jag försöker laga mat och diska men vad ska man göra. Efter tre dagar ser jag ljuset i tunneln och sen är jag frisk. Emmie och Timoty hade sprungit in i två Australiensare i hamnen som skulle segla till Karibien men som låg i en hamn längre norr ut. De hade sett oss på Tinder och visste därför vilka vi var. Så en kväll när jag och Emmie sitter på den obligatoriska innan sängen Wifi:en så ser jag en av dem på Tinder, matchar och så visar det sig att de ska åka dagen efter. Synd säger vi, vi som tänkte bjuda över er på en öl, och vips så var det bestämt, att klockan var typ midnatt och vi var i pyjamas spelar väl ingen roll de kom över och vi hade en jävligt trevlig kväll. Vi hoppas på att se dem på Atlanten även om chansen är extremt liten för det.

_S7A0536

Sen bestämde sig i sista sekund Timoty för att åka hem i några dagar, bokade flyg och flög hem dagen efter, och i samma veva så bestämde sig Rasmus, Emmies kollega för att boka en biljett och komma hit. Så vi hade lite besättningsbyte. Jag och Emmie var ensamma i en dag och bestämde oss för att vara riktigt tjejiga, vi åkte till shopping centrumet och shoppade, fikade och gjorde saker tjejer gör innan vi skulle hämta upp Rasmus på färjan. Dagen efter så storhandlade vi, det blev tre överfulla kundvagnar och nästan 500 Euro, men nu har vi nog mat så att vi klarar oss. Vi blev dock lite besvikna på att konservutbudet var dåligt och även så bön utbudet så vi får hoppas att vi har så vi klarar oss ändå.

_S7A0562

Sen så träffade vi en till båt Avontuur, ett seglande lastfartyg med många härliga snubbar på. Vi hängde med dem varje dag och vi vet fortfarande inte om de kom över för att de gillade oss så mycket eller för att låna vårt kort till duscharna. Vi festade med dem, hade de över på middag och spelade spel, många trevliga kvällar i sittbrunn och ute på barer. Det var lördag när vi bestämde oss för att att middag med Avontuur, vi vaknade av att hemkörnings snubbarna från mataffären knackade på skrovet och vi fick lasta in all mat i sittbrunn, men eftersom vi hade kommit hem klockan 6 dagen innan så var vi trötta och lite bakfulla så vi gick och la oss igen efter frukost. Vi påbörjade att ta bort etiketter och lägga allt i plastpåsar när vi ser stora svarta moln över bergen, helvete det kommer att börja regna! Vi får panik stuva undan allt, det vill säga slänga in allt i förpiken och ingenting i sin ordning så är det kaos och hela gången är full med kartonger. Det börjar spöregna och vi får vila lite innan de kommer över med middagen. Vi lagar en vegetarisk burrito och har det väldigt trevligt, vi måste sitta nere i salongen då det regnar lite ibland men vi kunde äta 7 stycken bekvämt här nere trotts att det var kaos överallt. Sen hade vi lite som ett öppet hus, det kom människor och hälsa på hela tiden och som mest var vi nog 12 stycken här nere. Sen var det dags att bege sig ut på stan igen och inte komma i säng förens vid 6.

_S7A0581

På Söndagen så kom Filip på kvällen, vår besättning som ska åka över Atlanten med oss. Lite förvirrade med tiden så missar vi att möta han på busshållplatsen, får lite panik och halvspringer och möter han, hur fan kunde vi vara så dumma? Ännu en sen kväll, då ögonen inte slöts förens klockan 4. Men upp och hoppa det var dags att hyra bil på Måndagen, vi hyrde en fin polo. Efter lite krångel eftersom jag råkat boka den på fel dag, det är inte lätt att boka bilar klockan 2 på natten. Men vi körde upp på Teide, Spaniens högsta berg och sen runt hela ön. Teneriffa är fantastiskt vackert och det var en bra dag, vi käkade på en lokal restaurang i en liten by och åt de godaste mackorna som hette Arepas. Eftersom både vi och Avontuur skulle lämna dagen efter så gick vi och letade efter dem men först hade de flyttat båten till andra sidan hamnen så efter att vi gått sådär 2 km och hoppat över 3 staket så kom vi fram till båten och så visade det sig att de var ute på stan. Vi gav upp och gick hem igen och jag och Emmie hoppade över ett extra staket så vi fick sju staket, låssades att det var gärdsgårdar och midsommar, tyvärr så saknade vi blommorna. Och efter bara en liten stund så började besättningen komma förbi oss och vi fick en sista kväll i sittbrunn. Förhoppningsvis så träffar vi dem igen i Martinique.

_S7A0571

Dagen efter så skulle vi segla till södra delen av Teneriffa men nu var det Emmies tur att vakna upp och vara sjuk. Så vi bestämde oss för att ligga kvar, då annars skulle jag vara den enda som kunde segla Aela och det är ju inte att föredra. Timoty kom tillbaka på kvällen och igår fick vi segla. Det var ganska hård vind och vi surfade i 14.2 knop på endast revad genua. De här två eller tre veckorna hur länge det nu blir har varit väldigt roliga, vi har träffat mycket nytt folk och Santa Cruz hamnen är nog en av våra favoriter hittills, många långseglare som ska över, de flesta i en ganska ung ålder. Inte för att vi inte gillar de äldre, vi älskar dom men det är kul med variation. Sen på Halloween så kom det några barn och gjorde Trick och Treat på båten och det var en kul upplevelse även om vi hade svårt att hitta något treat på båten.

_S7A0614 _S7A0594

Måste också berätta att på överfarten till La Gomera från Teneriffa var vi jävligt nära att köra på en VAL! Stor som ett hus! Jag och Filip sitter på däck och snackar om livet, helt plötsligt ställer sig Filip upp och skriker VAL! Jag slår på däck och ropar upp Emmie och Tompan. Sen så kommer han upp igen sådär 3 meter framför båten. En 10-15 meter lång varelse, jag skriker till Timoty att slå av gasen för vi kommer att kollidera med honom! Det var sjukt coolt men lite skrämmande också!

 

Vi hörs igen på andra sidan! / Soffipropp

Snabbvisit på Fuerte Ventura och underbemannade i Las Palmas

Jag sitter och skriver med lite vemod i hjärtat. Nej, det är inget allvarligt som har hänt egentligen. Vi har ju i och med våran nya livstil tagit ett litet steg från ett liv som präglats av materiella ting. Men.. jag kommer sörja dig, kära dator. Vilket ord som helst nu kan vara det sista jag skriver med dig. Egentligen övergav du mig för längesedan. Eller jag vet, det var mitt fel. Jag hade inte skyddad dig tillräckligt. Båten fick ta rejäla smällar i den hårda sjön på väg mot Helgoland och vattnet forsade in. Där låg du och blev mörbultat och blöt. I flera månader har du fått vila och jag har lånat Fias dator. Tills en dag när jag lyckades återuppliva dig. Med hjärt-och lugnräddningen och operationer har jag lyckats hålla dig vid liv några veckor till, men oxidationen har spridit sig till ställen som jag inte kommer åt.

20161014193355_img_2365.jpg

Oj förlåt, känslorna och tankarna sprang iväg. Åter till livet på svaj! När vi lämnade Lanzarote kastade vi ankar utanför staden Corralejo, på Fuerte Venturas norra kust. Vattnet var klart och temperaturen riktigt skön. Med snorkelutrustning låg vi i vattnet större delen av dagarna. Inte för att det var mycket att se under ytan, men det var kul att testa våra nya grejer. Timoty ska bli fridykare men sina meterlånga simfötter, så vi tränande på det. En kväll skulle jag och Fia in till byn och dricka öl. Från båten kunde vi se takterassen på Banana bar och vi rodde in med Dolly Parton. Snacka om entré! Det var ett riktigt soft ställe med skön publik. Det är mycket surfare som hänger här omkring, det blåser bra och det är säsong året runt.

IMG_9614

Timotys kompisar Simon och Beatrice som var på semester på Fuerte Ventura kom och hälsade på oss. De hade med sig fetaste godispåsen, sjukt gott med svensk lösgodis! Vi hängde på båten, badade, käkade lunch och hade väldans trevligt. Tusen tack för en superhärligt dag hörrni! När det var dags för oss att åka vidare mot Gran Canaria och Las Palmas vinkade de av oss på kajen. Kan tillägga att Timoty inte egentligen har besökt Fuerte Ventura. Han landsteg nämligen aldrig ön, utan spenderade all tid vi var där (hela två dygn) på båten. Så om någon frågar, kan ni avslöja att Timoty faktiskt aldrig har varit på Fuerte Ventura. Eller förresten! Han stötte iallafall i botten. Det kanske räknas? Första gången han drog på sig de där simfötterna, dök han ner och tog sats. Extremt taggad simmade han mot botten i full galosch. Han sträckte ut amarna framför huvudet, så exalterad för att lyckas stöta i botten att han slog i botten med händerna i sån väldig fart att han stukade lillfingret. Det blev blått och svullet och i flera dagar fick vi höra kaptenen gnälla över sitt arma finger.

_S7A0450

IMG_2353

Från Corralejo till Las Palmas fick en riktigt fin nattsegling. Vi började vid 15-tiden och kom fram prick klockan 09:00 morgon efter. Det gick undan med en snitthastighet på nästan 6 knop. Trafiken var lugn, förutom någon märkligt vi seglade förbi i natten. När jag klev på min vakt kl. 00.00 pekade Fia på någon som såg ut som en julgran där borta i horisonten. Massa lampor som lyste, men den var fortfarande lång borta. Vi siktade rakt nästan rakt på den med det var en och halv timme kvar tills vi skulle nå den så det var gott om tid. Med vindrodret påkopplade vajar man lite fram och tillbaka över kurslinjen. Enligt den lagda kursen skulle vi passera den om styrbord. Problem var att vinden inte tillät oss att gå mer babord. Vinden snurrade lite även den med för att jävlas. Det ledde till att om vilken håll jag än korrigerade kursen siktade vi rakt emot det där åbjäket. Visst, hade kunnat gå en jäkla omväg på fel sida om den men det var inte så lockande. Det slutade med att vi passerade den med 1,5 distans (cirka 2,8 km) till godo men det såg ut som ett smärre tivoli. Det var säkerligen en oljeplattform eller något. Det hände en annan spännade grej på min vakt efter det. Spännande är förresten en underdrift. JAG FICK SE DELFINER I MARLED! Ett av mina största förhoppningar på resan. Det var fantastiskt. Tänk er en kolsvart natt. Himlen är svart, havet är svart. Det glittrar till längs båten av marelden som störs av skrovet. Du kan se vågskummet lite här och var lysa upp av självlysande plankton. Rätt som det var lyser ett spjut upp sig under vattenytan. Som ett stjärnfall i havet. Ett plask bryter det monotona havsbruset. Ett till lysande klot sveper förbi. Och ett till. Man skulle kunna tro att de delfinerna hade pimpat sig med LED-belysning och att de fotograferades med lång slutartid. Jag stirrar ner i vattnet och ler, nästan skrattar och gråter, för mig själv. Äntligen. De många delfinerna gav mig en ordentlig show som varade säkert 15 minuter. Hallelujah, nu kan jag dö lycklig.

Lagom till frukost väcker Timoty mig när vi glider in i ankarviken i Las Palmas. På sidorna syns två stenpirar som skyddar varsin marina, en containerhamn bakom farleden och en massa höghus med en sandstrand framför. Vi kastar vårt ankarna innanför alla svajande båtar, närmast stranden. Här får vi ligga för ankar med tillgång till duschar och toaletter för 13 spänn natten. Rimligt ändå, men wifi är det snålt med.

20161013175551_IMG_2359

Sofia skulle flyga hem härifrån för en snabbt läkarbesök, så jag och Timoty har nu fått klara oss själva. I en hel vecka! Man kan ju undra hur det har gått egentligen… Det har faktiskt gått bra! Vi har umgåtts lite med Fredrik som hälsade på hans och systerns segelbåt Aase. En svart Colin Archer som de köpte på Skoghall för drygt två år sedan och seglade hit förra säsongen. Vi har också kollat på en hel säsong av serien Black Sails, sett fyra filmer, sprungit, druckit öl, tvättat kölsvinet, tagit av mögliga etiketter av ölflaskorna, diskat konserver, tätat pensionärsbågen, tankat bensin, pysslat armband och fått skjuts av en ryss i optimistjolle. En ganska händelserik vecka.

20161015195805_img_2373.jpg

Två av dessa händelser skulle jag vilja ge lite extra uppmärksamhet. En morgon när jag skulle ut och springa, klev jag upp i ottan och ut i sittbrunn i full löpmundering. Hello, hello följt av massa mummel, hör jag och ser en herre i optimistjolle med åror sitta och vinka. Han viftade på och sedan förstod jag att han ville ge mig skjuts till stranden. Jag berättade att jag skulle springa i en halvtimme och det var lika länge som han var iland så det passade perfekt. Jag hoppa i den lilla jollen och han började ro mot land. Det är inte långt till stranden, max 100 meter, men han hann berätta om vädret, vart i Ryssland han kom ifrån, vart han var påväg, en mordåtalad skeppare, undrade om vi verkligen fick plats med all mat om vi skulle vara fyra ombord över Atlanten, motvind i engelska kanalen, besök av franska kustbevakningen för att nämna några samtalsämnen. När han släppt av mig på Aela igen efter springturen återberättade jag för Timoty, och han undra hur sakta ryssen hade rott egentligen om hann han få ur sig allt det där. Ja, det gick lugn och behagligt iallafall.
Efter att ha spenderat hela veckan mer eller mindre själva på båten bestämde vi oss för att vi bannemig skulle se stan och träffa lite folk. Vi hällde i oss ett par öl i sittbrunn och tog dingen innan till marinan för att låsa fast den säkert. För att inte lämna något åt slumpen hade vi googlat fram vart man ska hänga i denna märkliga stad. Glada i hågen bar det iväg mot bargatan längs stranden på andra stan. Det var långt att gå och vi gick vilse. Inget wifi finns att hämta så vi kunde inte kolla kartan heller. Efter att ha konstaterat att stället som skulle vara THE place to be inte alls hade livemusik utomhus som vi hade läst och istället var i stuk med Soft bar på Skoghall började vi tappa hoppet. TIll slut hittade vi ett hipsterställe som ändå hade en del folk och en fullsatt unteserveringen. Vi köpte varsin öl och när det största bordet i mitten av uteserveringen blev ledigt slog vi oss ner. Nöjda med vår placering, för här kommer vi garanterat få sällskap. Ett skämt om att någon skulle komma och plocka alla stolarna och lämna oss ännu ensammare blev istället verklig. Där satt vi och sjöng för oss själva tills vi fick nog av misären och knatade hemåt istället. Vilken utkväll!

Vi kan nu konstatera att vi inte gillar Las Palmas särskilt mycket. Vi har längtat så mycket till Fia kom tillbaka så att vi kan åka vidare till nya destinationer med nya möjligeter. Med öppna armar och ett blodig jack i näsan (jag råkade springa in i en kakelvägg, det är farligt att långsegla) mötte vi henne på flygplatsen igår kväll och med sig hade hon kebabrullar från Ceylan. Vilken lycka! Vilken tjej! Nästa vecka får vi dessutom besök av ingen mindre än pappa Bear! Han har nog saknat sina skitungar.

Ta hand om er! /Emmie ”faceplantar’n” Nilsek

PS. Jag har efter att första stycke skrev lokaliserat det huvudsakliga felet i datorn och hoppas därför att lilla dattran kommer överleva ännu ett tag. Thank god, i love you!

Från Madeira till Lanzarote

Här sitter jag, ensam i Aela på Marina Lanzarote med en kopp ört-te. Vi dricker inte te så ofta längre för att det är så varmt, men nu blev jag plötsigt lite sugen. Sofia är på löprunda och Timoty jagar wifi någonstans.

Utanför Madeira finns en naturreservat bestående av ett par öar – Desertas Islands. Innan vi lämnade underbara Madeira sökte vi det tillstånd som krävs för att få ankra där. När vi anlände till Desertas Grande undrade vi först om vi kommit rätt. Det var bara en hög brant klippvägg, skiktad i olika nyanser av rött, orange och brunt. Närmare syntes att det fanns en liten landyta vid klippfoten, inte mer än 200 meter lång. Där låg ett litet hus, där öns ”Nature wardens” som sköter om ön och de forskare/biologer som för närvarande studerar djurlivet bor. Runt den lilla landplätten fanns en stig med informationsskyltar där vi kunde lära oss mer om öns sällsynta djurliv och natur.

30242812005_df7ccdbd20_h 30242812085_a742c826d3_h 29612126434_dc3904a193_h

Två saker fasinerade oss extra mycket med den här ön. Det första var den sällsynta sälen – Lobos Marinos på portugisiska, Monkseal på engelska. Finns 30-40 stycken på Desertas och några hundra i medelhavet. Det skulle vara ovanligt att se dessa varelser i ankarviken så vi hade inte några förväntningar på det. Men rätt som det var dök det upp en! Det var det sötaste vattendjuret jag sett. Den var stor, kanske 2 meter lång, med ett ansikte som en liten hund med långa ögonfransar och morrhår. Den gned sig mot båten och tittade oss i ögonen. Wow sa jag och Sofia, lyckliga som små barn på julafton.

_S7A0417 _S7A0419

Timoty missade just den här sälen (men fick se dem på längre avstånd) då han var upptagen med nästa facinerade grej. Han var på roddtur med Dolly Parton och kom tillbaka helt lyrisk. ”Hörrni!! Jag har hittat en grotta, vi måste åka dit!!”. Sagt och gjort. Det var som en lång gång med låg tak. Vi försäkrade oss om att tidvattnet var på väg ner så att vi inte skulle fastna där inne, men utrustade oss med kniv ifall vi skulle klämmas fast. Då hade vi kunnat skära hål i gummibåten och simmat ut. När vi kom fram till grottmynningen var den inte tillräckligt bred för att ro igenom. Som tur var låg berget så nära våra huvuden att vi kunde sträcka upp armarna och dra oss in. Vatten var kristallklart. Längre in lyste turkosblått vatten som skvallrade om att det fanns en öppning på andra sidan. Vågorna som dundrade in där framme skapade ett eko som lät som ett lejonvrål. På helspänn drog vi oss fram med våra händer längs taket, längre in i det mystiska spännande. Efter 20-30 meter öppnade grottan upp sig som en kupol. Ett hål i några meter upp längs ena väggen släppte in solen som en stor strålkastare. Det här kan vi kalla definitionen av en perfekt grotta. Vi var så överrumplade av denna hemliga, magiska plats som naturen skapat alldeles själv. Perfektion. Ett liten gång, för låg för att ta sig igenom ledde ut åt andra hållet. Vi vände åter samma väg som vi kom med tre stora leenden på läpparna. Wow.

IMG_2226 IMG_2232 IMG_2224

Det var lugna och sköna dagar med mycket bad på Desertas. Efter tjat om kanelbullar i två månader slog vi äntligen slag i saken och bakade sextiofem kanel- och vaniljbullar. Det tog ungefär en hel dag. Det var svettigt, barbröstat och det luktade sjukligt gott i hela ankarviken vill jag lova. Att ha färska, hembakade bullar på överseglingen till Kanarieöarna var guld värt.

IMG_2271

Ju längre vi kommer desto mer justerar vi vårt förhållande till tid och distanser. Drygt två dygn från Madeira till Kanarieöarna var väl ingen sträcka. Ibland skrattar vi åt oss själva när vi tänker på hur långt det kändes att segla från Hammarö till Djurö i Vänern. En sträcka på ca 30 sjömil som vi upplevde som en halv evighet. Att segla i flera dygn är en speciell känsla. Härligt, avslappnande. Trots att månen bara är halv lyser den upp en bred silverfärgad gata på den ojämna vattenytan. I horisonten I motsatt riktning skymtar lanternorna från ett lastfartyg. Vi är omringade av 3000 meters djup så långt ögat kan nå. Havet är högljutt och vinden stark. Bakgrundsbelysta moln döljer fläckvis den annars så klara stjärnhimlen. Som ett transparent skynke, nerstänkt med färg. Plötsligt välts färgburken ut över skynket och mörkret tar över. Ljusbringaren kämpar för att tränga sig igenom den tjocka massan, men lyckas inte riktigt. Fartyget passerar på behörigt avstånd i den mörka natten.

Enligt våra beräknar skulle vi nå Lanzarote på lördag förmiddag, med fina vindar gav oss en jävla fart så vi var framme fredag kväll. Våran pilotbok är från 2011 och likaså våra sjökort. Vi siktade mot Arrecife och där skulle en ny hamn enligt boken påbörjas lagom till boken trycktes. Det betydde att det fanns en ny hamn här, Marina Lanzarote, som inte fanns med i vår navigationsbok eller på våra sjökort. Det fanns också en rekommendation att inte gå in i den gamla hamnen under natten, därav planerade vi att anlända i dagsljus. Men, som sagt att det svårt att kontrollera vinden så där kom vi fram, precis när mörkret hade lagt sig. Det såg dock upplyst ut så vi tänkte att vi nog skulle klara detta, utan radar dessutom. Vi rundade upp en stor och välbelyskaj och siktade mellan gröna och röda sken. Seglena togs ned och Timoty styrde manuellt, middagen var precis klar. Rätt som det var dyker det upp en betongkaj ett tiotal meter framför oss, obelyst och inte mer en 1,5 meter över vattenytan. En snabb babordskir och vi undkom en total katastrof. Tur att vi inte hunnit kopplat autopilioten och slappnat av. Den låga, hemliga kajen var en förlängning till den gamla höga upplysta kajen. Den nya, ej upplysta kajen, fanns inte med i våra sjökort. Och inte heller gick den att se i mörkret. Efter en nästan-krock slog vi på radarn och tog oss in mellan prickarna utan problem, men med fullt fokus.

IMG_2304

Jag och Sofia hade planerat att ta dykcert på resan, åtminstonde innan vi lämnade Karibien. Eftersom vi hade lite tid att döda på Lanzarote och att det var det billigaste dykcentret vi hittade, bestämde vi oss för att det var dags. Vi åkte till doktorn och fick intyg, började intensivt plugga teorin online och försökte mentalt förbereda oss för att dyka i dagarna tre. Första dagen gick vi upp klockan 6, tog bussen, kom dit en timme för tidigt, somnade på en parkbänk, vaknade och insåg att vi var på fel ställe och kom därför lite för sent istället. Shit happens. Vi möttas av två supertrevliga dykinstruktören som skulle göra oss till dykproffs. Första dykdagen var intensiv men lärorikt. De tog oss direkt till havet, så vi slapp börja i en pool. Med bara oss två newbies och två instruktörer hade vi typ en var. Och tur var väl det. Det är inte så lätt som det ser ut att dyka. Innan vi fattat grejen med hur vi skulle göra oss ”tyngdlösa” skönk vi antingen som stenar eller flöt upp som korkar. När vi befann oss nere längst botten kunde jag rätt som det var flyta iväg och upp helt okontrollerat och Fia likaså fast åt andra hållet. Då fick instruktörerna jaga rätt på oss, ta tag i foten och dra ner oss på rätt köl igen. Det var som att ta hand om två ungar som kutar åt olika håll på Ikea. Andra grupper som dök på samma ställe kunde vara flera stycken elever per instruktör. Jag förstår fortfarande inte hur de kan klara av det. Övningen ger dock färdighet. När vi fått in snitsen kunde vi njuta av den magiska känslan att vara tyngdlös, styra sin flytkraft med andningen och uppleva undervattenslivet på 18 meters djup. En helt ny värld har öppnat sig för oss och våra vyer har vidgats med en ny dimension. Som nybakade undervattensambassadörer är vi riktigt taggade att få dyka i de exotiska vatten som vi har framför oss.

Processed with Snapseed.

IMG_9546

Vår underbara dykinstruktör Virginia fyllde år och bjöd med oss alla tre på födelsedagsfest. Klockan 10:00 en lördag samlades cirka 40 mer eller mindre karnevalklädda personer för att åka buss till norra Lanzarote, ta färjan över till ön Graciosas och därifrån åka iväg på en katamaran. En typsikt sån där turistbåt som stör skiten ur långfärdseglare i en annars fridfull ankarvik. Nu var vi alltså på andra sidan. Timoty skämdes lite men vi hade riktigt kul med bad, fri bar, tapas och sköna människor.

Processed with Snapseed.

IMG_9583

Med tanke på att Atlanten-överfarten börjar närma sig är det viktigt att båten fixas upp till topskick. En låååång lista på saker att göra hade skrivits och det var dags att sluta skjuta upp dem och börja jobba. Ett solskydd byggdes av en rullgardin från Ikea och en upphittad planka, ankarkättningen märktes ut, linor rengjordes, båten spolades av, vindrodret smörjdes och riggen inspekterades. När jag var uppe i masttoppen och letade efter skavanker gjorde jag en fasansfull upptäckt. Bågen som genua-och spinnarfallet var fasta i hade gått av och det går inte att byta den underifrån, upphissad i maststolen. Med andra ord skulle vi behöva ta ner masten för att kunna montera en ny. Och skulle inte en ny också gå sönder till slut under den hårda belastningen? En gemensam uppgiven suck gav sig i uttryck innan Timoty kom på en annan lösning. Vi fick en resvervdel levererad, kunde montera den utan att behöva ta ner hela skiten och hoppas att vi nu kan segla vidare utan problem.

IMG_2345 IMG_2342 IMG_2336 IMG_2315

Våra vänner på Ultimo som vi inte sett sedan Cascais kom in i marinan och vi bjöd dem på middag á la Aela. Det vill säga kylskåpsfri mat. Och er som undrar vad man nu kan hitta på utan kyl kan jag tala om att vi serverade hembakade tortillabröd med hummus och tomatsalsa till förätt, friterad potatis, sesampanerade kikärtsbiffar och ugnsrostad butternut-pumpa till huvudrätt samt kanelbullekladdbaka till efterrätt. Eftersom det var kanelbullens dag fuskade vi lite och köpte rikigt smör och riktigt grädde till efterrätten, men annars så var det alltså helt kylskåpsfritt. Med lite fantasi kommer man långt. Och det bästa av allt – våra gäster tog med iskall öl. Tusen tack för en riktigt trevlig kväll!

Fler vänner anlände till marinan och vi hann skvallra lite med segelbåtarna Bengt och Yasmine innan det var dags att bege oss vidare. Efter två veckor i samma marina är det skönt att röra på påkarna. Mot Fuerte Ventura!

/Emmie

I Madeiras Djungel

Solen lyser, potatisen står i ugnen, soja bitarna står på svällning på spisen. Det kommer att bli en fin solnedgång ikväll, äntligen. Vi kastar loss från bensinkajen och beger oss mot Madeira, detta kommer att bli vår längsta segling hittills. Det kommer att bli en bra segling, solen lyser, det kommer vara stjärnklart, det är varmt. Sen kommer vi runt det där hörnet alla pratar om, ner med storseglet som vi precis hissat, reva genuan, på med radarn. Den där solnedgången är inte att prata om dimman är så tjock att vi kan bara se några meter framför båten. Maten på spisen kallnar, men vi får äta den ändå. Klockan 9 går jag på min vakt och de andra går och lägger sig. Vi kör tre timmars vakter nu när vi har en längre överfart. Klockan halv 12 kan jag inte hålla mig längre, sjösjukan tar över, jag kallar upp Emmie och hänger mig över relingen. Sen gungar jag i takt med vågorna nere i min koj med hinken nära till hands hela natten.

_S7A95391S7A9459

När min vakt börjar igen klockan 6 på morgonen har vinden mojnat. Solen går upp och sen spricker det upp till klarblå himmel. Hela överfarten hade vi blåhimmel, stjärnklara varma nätter men lite dåligt med vind i seglen. Vi såg två valar, delfiner och fick oss sådär 6 fiskar. 4 av dem kastade vi ner igen då de var försmå, en fisk åt vi upp och den 6 kom till mig på nattvakten första natten. Vi blev översköljda av en stor våg från sidan där jag satt, jag ser att det kom något med vågen och tar upp telefonen och lyser på däck. Mycket riktigt där ligger den en riktigt ful fisk som har flugit upp med vågen, som tur var så var den död så det var bara att kasta i den igen.

_S7A9515_S7A9483_S7A9564

Efter 113 timmar så ser vi land i horisonten, vi kommer fram till ankarviken på Porto Santo och som att vi inte har fått nog av vatten så är det vi är mest fascinerade av just vattnet. Det är så turkost, vi har kommit till turkostvatten land. Det första vi gör är att klä av oss och hoppa i, det är varmt 24 grader. Kapten tar fram cyklop och snorkel och kollar till kölen på båten. Vi tvättar oss och leker som en flock delfiner en lång tid innan vi sjösätter Dolly Parton för att bege oss in till staden.

 

_S7A9632 _S7A9624 _S7A9604

Vi bestämmer oss såklart för att gå upp på Porto Santos berg, vi packar ryggsäckarna fulla med matsäck, vatten och badkläder. Vi ska ut på äventyr, planen var att gå klockan tidigt på morgonen men klockan hann att slå 12 innan vi ens börjat vandra upp. Vad är det som tar sån tid egentligen? Vi vandrar uppåt, det är brant, varmt och det blir tyngre att andas. Väl nästan uppe på toppen så sätter vi oss och ser ut över ankarviken och Porto Santo, det är en riktigt fin ö. Vi spanar upp mot korset på toppen, det ser ut som att vägen dit är mer klättra än vandra så vi skiter i det. _S7A9743 _S7A9724Vi går ner igen, men inte samma väg som vi kom upp utan en annan väg. Den lösa lavastenen bara går sönder under fötterna på oss, vi ska klättra ner för en liten bit och allt man tar i bara faller sönder. Vi får glida på fötterna ner för stora sand backar och när vi väl har kommit fram till den sista så ropar en gubbe till oss att gå inte ner där utan gå upp och runt det är för farligt. Ha, det finns inte en chans i helvetet att vi kommer upp den vägen vi kom ner, vi har glidit på fötter, händer och rumpa för att komma hit det går inte att gå uppåt. Så vi skiter i gubbens råd och gör det vi gör bäst, vi glider några 50 meter till och sen är vi nere, lite blodiga, med lite skrapsår men med humöret på topp.

IMG_2027 _S7A9714

Vi stannade i Porto Santo i ungefär en vecka, dagarna gick åt att bada, handla lite, bara må gött. Själva staden var inte jätte mycket att hänga i granen, den gick man igenom på 20 minuter då hade man sett allt som gick att se. Kvällarna eller ska man säga nätterna gick åt att träna. Jag och Emmie höll på med en 30 dagars Challenge så varje kväll gick åt att göra burpees och annat kul. Vi bjöd också över Janne på Indigo och Elisabeth och Vim på Bengt en kväll för middag vilket var väldigt trevligt. Det är ganska många svenska båtar här på Madeira och vi hälsar naturligtvis på alla vi ser.

_S7A9702

Sen en dag så hissade vi segel igen och satte kursen mot huvudön Madeira. En kort distans på 30 NM, men som ändå tog oss 8 timmar. Det var dyningar får alla håll och det blåste inte tillräckligt så vågorna slog vinden ur seglen. Vi gav upp och startade Hjalmar. När vi nästan är framme så ser jag något som ser ut som ett väldigt oroligt grund. Men det ska ju inte vara något grund där! Det ska vara sådär 100 meter djupt. Nej, det visade sig vara ca 40 delfiner som lekte eller jagade mat så det bara skvätte omkring dem. En var så tokig att han hoppade på stjärtfenan. Delfiner gör en alltid så glad, det måste utan tvekan vara jordens gladaste djur. Vi ankrade i en liten vik för natten och dagen efter begav vi oss in till hamn.

IMG_2071

Detta är en väldigt speciell hamn som vi ligger i nu. Quinta do Lorde heter den och ligger ungefär 30 km från Funchal. Det är en liten by som är uppbyggd efter hamnen. Allting är sådär 10-15 år gammalt och allting är en stor resort av något slag. Det finns inte direkt någon affär men de har sjukt bra wifi som räcker ända ner till båten så man kan streama från internet. LYX! Vi hyrde en liten liten bil billigt och åkte på äventyr med Bengt. Först ut, upp på toppen. 1818 meter över havet, vi åkte igenom de vackra nordliga delarna på Madeira där husen ligger i gröna vinodlingar i backarna.

_S7A0157 _S7A0170Landskapet på den nordliga sidan är bland det häftigaste jag sett, väl uppe på toppen såg vi dock ingenting. Här var den 10 grader och vi var mitt bland molnen så vi såg varken upp eller ner. Men det var en upplevelse. Vi åkte ner till någon liten by och åt lunch, Baco do Caco, ett inhemskt vitlöksbröd som är fantastiskt gott, någon form av potatisfyrkanter med skinka och kött. Sen vidare upp i bergen igen. På den södra sidan har det brunnit, så det luktar och allting är brunt och bränt. Väldigt   att se så de har verkligen odlat någonting på varenda millimeter på ön, så man förstår att det är ganska mycket slit och pengar som har gått upp i rök. Till sist åker vi till Porto Moniz där de har naturliga pooler i lava bergen. Där hoppade vi glatt i och simmade runt ett tag innan vi trötta som bara den begav oss till det sista stoppet, mataffären. Vi handlade massvis och på hemvägen hade vi kassar i knät i baksätet och det var knappt så att vi fick plats, men det gick!

IMG_2120_S7A0142_S7A0187

Nästa dag så tog vi bussen till Funchal, Timoty fick sig en ny telefon då hans gav upp när vi kom fram till Porto Santo. Vi strosade runt bland gatorna i Funchal hela dagen, åt lunch i parken och gick till Blandys. Blandy’s är ett ställe som producerar Madeira vin, vi tog oss en tur som var väldigt intressant och fick två provsmakningar. Vi köpte med oss en flaska som vi ställde i fin vin skåpet och sen fick vi gå snabbt till bussen, springa den sista biten faktiskt för att inte missa den, det var ju den sista för dagen.IMG_2146 _S7A0215 _S7A0197

Helt utmattade så tog vi oss sovmorgon dagen efter innan det var dags för nästa punkt på vårt fullspäckade schema. Festivalen av Our Lady Piety, en extremt oklar händelse som äger rum i grannbyn. Vi tar bussen dit, kommer såklart liiiite försent för att komma med den båten vi skulle med så vi hoppar på en annan. Det är massvis med fiskebåtar som är klädda med blommor, det är hur mycket folk som helst på de här båtarna och vi förstår ingenting. Vi åker ut med båten cirkulerar ett tag. Bredvid oss åker partybåten med DJ och folk som dansar med blomband runt halsen, fan vi är på fel båt! Sedan kommer båten med Lady Piety på den, alla andra båtar tar följe, den båten lägger till och bär den här damen upp till kyrkan. _S7A0296 _S7A0295Vi andra båtar cirkulerar, det bjuds på öl, dricka och mackor. Folk hoppar i och badar, vi cirkulerar nog i någon timme innan vi sedan åker tillbaka till hamnen där det ska festas. Vi äter lite mer och sätter oss på en bar och dricker en öl med båtarna Indigo, Angelina och Isa. Sedan tar vi oss ner och köper ett traditionellt grillspett, det är sådär 1,5 meter långt med 1 kg kött på som man grillar själv på stranden. En mycket trevlig upplevelse och köttet var fantastiskt gott måste jag säga. Efter att vi cirkulerat festival området några varv inser vi att det kommer nog inte att hända så mycket mer nu. Vi bestämmer oss för att eftersom klockan är bara barnet så ska vi gå hem. Det är ju inte så långt, och efter en timme i bergen så är vi hemma igen. Safe and sound.

_S7A0325 _S7A0317Igår var det dags för en riktig slappar dag! Jag såg en hel säsong av Rizzoli and Isles, vi gick upp till hotell poolerna och slappade lite. Låssades vara på charter semester, lekte som barn i poolen och njöt av solen. Efter två timmar tröttnade vi och gick ner igen. Eftersom vi fuskat lite med vår 30 dagars Challenge så bestämde vi oss att idag var dagen D. Igår var faktiskt dag 30, men jag var på dag 26. 4 dagar att ta igen, det klarar man väl? Men den hade bestämt sig för att köra 4 dagar ben, det ska tilläggas att vi har kört två olika Challenges så det var dubbelt upp. Idag har jag extremt grov träningsvärk, jag ser inte fram emot morgondagen.

_S7A0346Planen var att bege sig mot Lanzarote idag, men eftersom det blåser ingenting och vi antar att det är ganska grov sjö så åker vi istället ut och ankrar i några dagar i väntan på vind.

/ Turisten Soffipropp!