Kategoriarkiv: Kaptenens logg

Bamahas, Sverige. Vad hände egentligen? Ett avslut.

Som Emmie skrev i det sista inlägget så lämnade hon och Sofia mig på Svaj utanför Nassau. Där skulle jag vara själv en vecka innan min polare John kom och skulle hjälpa mig med seglingen till Azorerna. Efter att bott så tight i en båt i nästan ett år kändes det väldigt tomt. Ja, jag är ju egentligen van att klara mig själv och jag vet att man inte känner sig ensam när man gör saker. Båten skulle bli i toppskick innan den stora överfarten hem. Jag var inte intresserad av att ha en blöt och kall läckande båt på nordatlanten.

Så jag fixade med båten, varvat med lite sociala internetsessioner, planering, början på en bunkring av konserver(tjejerna skötte bunkringen innan), försökte smita från avgiften till dinge-bryggan, taffliga sociala försök på baren fram till jag hittade mina jämlikar i mataffären. 3 personer i min ålder, en med dreads, och en med skägg, och en utan endera. De måste vara från en båt, och så var det. De jobbade på en charterskuta och jag blev inbjuden till kvällen, då min dingemotor saknade 4 av 6 impellerblad skulle de komma och hämta mig då de låg längre ner i kanalen. Kom de? Nej. Jag kände mig ensamast på jorden.

Olycka varar kort tid och snart var John ankommen. Ett kärt återseende och vi fick både träffa nya kanadensiska båtvänner där vi blev inbjudna på rom. Rom, is och de 100 kubanska cigarrerna som jag bytt till mig på Kuba. Så snart Johns borttappade packning kom rätt så for vi iväg mot Abaco, cirka 100 distans nord om Nassau.

Väl i Abaco sjön låg vi tryggt ankrade. Jag som har velat hittat conch att äta tog med mig John på ett vadaräventyr. Till en sorgsen min hittade jag ingen alls. John hittade 3, det blev en god currygryta.

21641314_1461698947257724_839272683_n

Vi fortsatte sakta men säkert upp i Abaco sjön utan sjökort. De som jag har visade inget djup innanför revet, men vattnet är så klart i Bahamas att det går navigera efter googlemaps och färgen på havet.

P_20170413_122905

Det var i Marsh Harbour som våran 3dje besättningsmedlem skulle dyka upp, Arvid. Arvid hittade jag på en gastsida på facebook, eller rättare sagt hittade han mig när jag hade skrivit där. Han flög direkt från USA och skulle segla med till Azorerna.

21641627_1461699567257662_1604014313_n

När de bra väderutsikterna kom så lättade vi ankar och puttrade ut ifrån Marsh Harbour på ön Abacco i Bahamas onsdagen den 19 maj och tog sikte mot Bermuda. För att hitta ut från revet och Abacco-havet hade jag kilat över till våra engelska vänner på Oystern “Blew Beyond” och fotograferade deras sjökort över det närmaste passet ut. John och Arvid trivdes när vi åkt igenom passet och möttes av två meters svall och åtta sekundmeters halvvind. Vi kastade i fiskelinan och det dröjde inte många timmar innan vi hade en fin Dorado på kroken. Fisken fileades och avnjöts rå som snacks och räckte sedan till middag, lunch och middag igen. Det var en fin dag med solsken. Det kändes som att den här överfarten skulle gå som smort. Eftersom vi redan innan avfärd hade gått igenom seglingen, säkerhet och rutiner och eftersom vi hann segla ett bra tag innan mörkret föll tog John och Arvid egna nattvakter redan från dag ett med glädje. De skötte sig galant och väckte mig ibland med frågor och när vi var på kollisionskurs med ett stort fartyg.

21691133_1461700190590933_1642887305_n

Tre dygn senare hade vi fått stiltje och startat motorn. Vi stannade på spegelblank vatten och badade, det var fortfarande varmt i vattnet och det svalkade skönt när vinden visade sig i sin frånvaro. När vi hade kört för maskin i någon timme efter badpausen började den låta lite märkligt. Vi kikade snabbt vad det kunde va men motorn lät bättre efter att ha startats om, en halvtimme senare small det till och ett brutalt oväsen hördes från motorutrymmet. Vi stannade igen och såg till vår fasa att motorn låg på snedden. I Aela satt det en fyrcylindrig Yanmar som väger 250 kg. Inget man vill ha löst i motorutrymmet med andra ord. Som tur var så blev det stiltje. Yanmars motorkuddar har pinnbultar längst upp med muttrar som gör det möjligt att justera upp och ner. Alla motorfästen hade gått av precis under den undre justermutern. Det var inte många gängor kvar och pinnbultarna var svetsade så de gick inte att byta ut dem. Inte heller hade vi bult och mutter för att göra något nytt. Det vi kunde göra däremot var att lyfta upp motorn på stumparna som var kvar. Utan brickor och utan låsbrickor lyckas vi säkra motorn med ett till två gängvarv på muttrarna på tre av de fyra motorfästena. Det sista var för kort. Med motorn i en för låg och felaktig vinkel, utan låsningar på muttrarna som inte höll av sin fulla kraft var det inte ett alternativ att starta motorn, om inte för de sista meterna till kaj. Vi skulle helt enkelt få byta motorfästen på Bermuda. Som tur var kom vinden tillbaka samma natt och gav oss behaglig segling med fulla ställ.

21763775_1461700640590888_58682912_n

Det ska vara möjligt att hämta väderfiler från satellittelefonen vi hade ombord men vi fick aldrig någon riktig ordning på det. Istället skickade jag då vår position varje dag till två medhjälpare hemma, som svarade med 140 tecken (vilken var max att ta emot) om hur prognosen såg ut, ibland fick de skicka flera meddelande. Vädret och rapporten ändra sig nästan hela tiden, nya rapporter varje dag. 400 nm väst om Bermuda fick jag beskedet om 10 m/s syd-ostlig vind om 3 dygn. Dagen efter hade prognosen ökats till 15 m/s. Med 200 nm kvar kom sista beskedet om 17 m/s i samma riktning. Inför natten innan kulingen skulle komma förbereddes stormfock och revlinor träddes för tredje revet som vi hissade om vinden skulle komma under natten. Vilken den gjorde. Vi försökte kämpa emot vind och golfströmmen så mycket vi kunde men blev tvungna att falla av.  Ett dygn senare tog vi ner storseglet och fortsatte segla på slör med stormfock. Bermuda passerades nordväst på ett avstånd av 80 nm.

21769733_1461700823924203_504471977_n

Månen var obefintlig och det var kolsvart nästkommande natt. Himlen var täckt av moln och störtskur efter störtskur avlöste varandra. Containerfartyget MSC Kleven med en längd av 318 meter gled förbi en sjömil för om oss med full däcksbelysning och lyste upp hela himlen. Det var bland det mäktigaste jag sett. Fartyget gjorde över 20 knop och hade ändå en avdrift på över 40 grader såg jag på AIS:en. Det blåste alltså en hel del.

21767725_1461700663924219_1856406131_n

På morgonen blåste det om möjligt ännu mer. Jag beslutade att vi skulle ta ner stormfocken, för det gick för fort. Sagt och gjort så gjorde vi fortfarande över 5 knop för bara riggen. Vi fick handstyra då vindrodret och autopiloten inte klarade av att styra utan seglena uppe. Vågorna började bli stora och vi satt i sittbrunn och diskuterade. “5 meter, nja.. 4.5 kanske”. “Den där då? 6 meter garanterat”. Vi höll båten rakt ner för vågen som bröt precis bakom sittbrunnen som blev fylld till bredden. Salongen klarade sig. Kraften av den brytande vågen i akterspegeln tillsammans med vågens höjd fick oss att surfa. Efteråt såg vi att maxfarten på plottern stod på 19,2 knop. Vi fortsatte och handstyra i några timmar utan att drabbas av några större bryt. Runt 15-tiden sprack himlen upp och vinden mojnade. Sjön blev snabbt lugn även om den var hög och vi kunde rulla ut delar av genuan tillsammans med andra revet på storen. Under resten av resan tog vi aldrig ur revlinorna för tredje revet så de enda storsegel-alternativen var andra och tredje revet, eller inget segel alls. Vi befann oss nu 300 nm om Bermuda med sydlig vind och nordgående strömmar. Vi beslutade oss för att fortsätta mot Azorerna istället för att kryssa tillbaka, vädret hade inte varit på vår sida under den här överfarten.

21706424_1461701147257504_2121439366_o

Kommande vecka fick vi varierande vindar och kulingvarningar så vi seglade sicksack medan kulingprognoserna försvann lika fort som de kom under de kommande dagarna. Vi lyckades även få stopp i toan för första gången på 11 månader, och det var också första gången båten hade en helt manlig besättning. Det hade blivit för kyligt för hinkduschar på däck, därför hade våtservetterna hade tagits fram. Trots att ingen ombord hade slängt våtservetter i toaletten så var det just sådana som satte stopp i utloppet av den rostfria septiktanken. Toan hade blivit överfull då svartvattnet runnit tillbaka. Efter att ha gjort en misslyckad rensning som resulterade ett bajsfyllt skåp med efterföljande sanering och desinfektion så fick vi vara nöjda. Ungefär ett dygn senare tanken var full igen. Med min utläggning om hur idiotiskt det var att stoppa våtservetter i toan efter första stoppet antar jag att våtservett nummer 2 spolades ner med den första. Den här gången visste jag dock hur det skulle tas och det behövdes ingen desinfektion i större skala den här gången. Men stolt är jag över att fixa dessa två skitproblem efter att seglat i 2-3 meters vågor bakifrån utan en enda kväljning. Det var vidrigt och jag kan åter förespråka den manuella vakuumtoaletten, krånglar aldrig såvida man inte spolar ner annat än fekalier och toapapper…

21849224_1461701677257451_1495500748_n

Drygt två veckor in fick vi beskedet om ett djupt lågtryck som befann sig nordväst om Azorerna. Samtidigt drog det in arktiska vindar med kyla och klart väder. Vi hade fortfarande vinden på slör, nu från nordväst och Azorerna låg på en ost-nordostlig kurs. Det skulle komma kulingvindar längs vår kurs från norr. Jag skrev till min vädergubbe hemmavid att vi skulle försöka ta så mycket höjd som möjligt för att inte hamna alldeles för långt söderut när väl vindarna kommer. Han tyckte att vi hålla oss syd om väst om vi inte vill ha vindar på över 20 m/s. Vi höll med och bestämde oss för att segla så bekvämt och säkert som möjligt. I det här fallet var det slör mot sydost. Efterföljande dagar seglade vi med tredje revet och genua. Vi testade stormfocken men hastigheten och styrförmågan minskade markant, till det negativa, så vi fortsatte i två dygn, Till dagen då det gick åt pipsvängen.

21769642_1461702480590704_1662395401_n

Med vind från nordnordväst och vågor från norr med lite korssjö så seglade vi på sydostlig kurs med bottenrevat storsegel och revad genua. Vågorna var höga, runt 5 meter, men det viktiga var att de inte bröt. Jag spenderade timmar med att studera vågorna och inte en enda gång hade en våg slagit över. Runt 16:30 så bestämde jag för att ta ner storseglet och segla med enbart försegel för att minska risken för en okontrollerad gipp eftersom vi ville falla av ännu mera. Efter ändringen av segelsättning justerade vi kursen till sydsydost för att följa vågorna bättre. Vår destination, Azorerna, låg på en ost-nordostlig kurs. Klockan 17:00 var det dags för vaktbyte, John kom upp i sittbrunnen för att avlösa mig.

 

En halvtimme senare satt jag på knä i min koj på styrbordssidan och tittade ut genom sittbrunnsluckan när jag såg en vägg av vatten. John som satt i sittbrunnen hann inte reagera sedan han sett vågen tills vågen tryckte oss framåt och slog runt oss åt sidan åt styrbord, båten vändes nästan 180 grader upp och ner. (Efteråt såg vi på gps:ens maxfart att vi surfat i 26.4 knop.) Jag trycktes in mot väggen och kände hur saker kom flygandes. John hamnade i vattnet men satt som tur vad fast i sin säkerhetslina och kom därför upp av sig själv lika fort som han föll i. Arvid som också befann sig nere i salongen, i babordskojen, slog i huvudet i taket när han föll handlöst och fick ett jack i ögonbrynet utav grabbräcket som plötsligt var på helt fel sida av båten, men annars så klarade vi oss lindrigt undan. Under durken förvarade vi vinflaskor som med hjälp av gravitationen flög ur sitt utrymme och slogs sönder. Även de stuvutrymmen under salongskojerna och navigationsbordet tömdes på sitt innehåll. Det var mat, glas, vin och saker överallt. Som tur vad så satt motorn kvar på sin plats trots att den bara satt med några få gängvarv. Rädslan att en gjutjärnsklump på 250 kilo skulle fara runt i båten och riva med sig både självlänsar och propelleraxel var stor.

 

John som nu var blöt ropade uppe i från sittbrunnen: “Jag behöver hjälp här uppe, vindrodret har gått sönder”. Arvid och jag tog på oss våra flytvästar bland allt bråte som flöt runt i knädjup vatten nere i salongen. Båten hade tagit in uppskattningsvis drygt 500 liter vatten under kapsejsningen. Jag gick upp till John i sittbrunnen för att utvärdera situationen och upptäckte att det hade gått väldigt vilt till under de få sekunderna av kaos. “Men John, titta på masten!”. Masten hade knäckts och hängde på sidan. Bakre och främre targabåge var böjda av vattentrycket och solpanelen som suttit där ovanpå var spårlöst försvunnen. Vindroder hade gått sönder, lika så sprayhooden och en del andra grejer. Kättingen var uppkastad ur sin box och inget låg riktigt där det skulle. Att så mycket kan gå åt helvete på så få sekunder är svårt att förstå.

IMG_0091IMG_0089

Jag klippte ner maststagen för att undvika att masten skulle slå i ett hål i skrovet och lät den hänga i förstaget för att agera som drivankare. Samtidigt så fick de andra två ta tag i vårt vattenproblem.  Eftersom att båten var full med vatten behövde den tömmas och då gick länspumpshandtaget sönder. Troligtvis på grund av lite för frenetiskt pumpande. Våra hinkar försvann när båten kantrade så vi fick ösa ut vattnet med våran största kastrull. Insidan av båten var det som sagt ett inferno. Utöver allt glassplitter och livsmedel hade vår ”vattentåliga” satellittelefon hamnat i vattnet nere i båten och gick inte att starta igen. Mycket av vår elektronik slogs ut och våra kommunikations-antenner for överbord vid nedslaget. Vi hade ungefär 800 nautiska mil till den närmaste ön på Azorerna och med vetskapen om den kommande veckans väder och vågor tog jag beslutet att skicka en nödsignal med vår EPIRB för att garantera säkerheten för min besättning.

IMG_0085

I en annan del av världen, tryggt hemma i Sverige befann sig min far. När man registrerar en epirb anger man kontaktuppgifter till anhöriga, där hade jag skrivit min pappa som första kontakt iland. Han fick ett samtal strax efter 23 på natten svensk tid där det ringde från ett utländskt nummer. Han fick veta att vi hade sänt ett nödmeddelande från en position mitt ute på atlanten, och att de inte visste vad som hade hänt men hade ett spaningsplan på vår position om 5 timmar. Han och resterande familjemedlemmar sov inte vidare gott den natten.

 

Efter att säkrat båten så gott som det gick så klev vi ner i salongen och stängde sittbrunnsluckan för att undvika att de översköljande vågorna skulle fylla båten med vatten.

Var tionde minut så stack vi ut huvudet för att kolla runt horisonten efter lanternor och försökte lysa upp båten med pannlampor som vi fäste runt om på däck då vi enbart haft lanternor i masten eftersom båten är under 20 meter. Vi passade på att packa varsin ryggsäck med det enda vi kunde ta med oss från Aela. Passen hade jag i fickan redan innan masten klipptes. Det gäller att packa smart, hamnar man i vattnet vill man inte ha varken för mycket flytkraft eller för mycket vikt på ryggen. Var man var ansvarig för sin egen packning, vilken resulterade i att vi prioriterade lite olika saker. I min väska låg loggbok, Epirb, Ipad i vattentätt fodral,ett par solglasögon och plånbok. Det var allt.

 

Runt kl. 03:00 hörde jag ett svagt ljud från en av våra handhållna VHF:er och några minuter senare syntes både ett flygplan och ett fartyg på avstånd. Jag försökte kontakta dem med min handhållna VHF men signalen var för svag för dem att höra. Jag tände ett handbloss som planet fick syn på och då styrde de emot vår position. När planet kom nära fick vi VHF-kontakt. Efter vi pratat skickade flygplanet vår position till tankfartyget Alpine Melina. När fartyget närmade sig tände vi fler handbloss för att de skulle kunna se oss. Inom 1 sjömil fick jag kontakt med fartyget och planet behövde inte förmedla kontakten längre i mellan oss. Vid det här laget hade jag bytt kläder tre gånger sedan kapsejsningen för att hålla mig torr. Den mest kritiska situationen kvarstod dock ännu, vi skulle ta oss i säkerhet upp på detta 183 meter långa tankfartyg i fem meters vågor. Natten var becksvart och i sammanhanget var vi ganska små. Fartyget försökte närma sig oss. Ett sådant stort fartyg rör sig ganska stabilt så länge det gör en stadig fart, men i låga hastigheter ger det vika för havets krafter. De gjorde flera försök innan de kom tillräckligt nära. Här var jag mest rädd på hela kvällen. När Alpine Melina skulle gå nära oss kändes det som vi hamnade under deras svarta för, inte nog med att ha ett hävande fartyg över sig så var jag livrädd att våran hängande  mast skulle fastna i deras bulb när den gick upp och ner i vågorna likt ett sjöodjur. Jag sa till både John och Arvid att knäppa loss säkerhetslinorna om det skulle gå åt helvete. Till slut lyckades fartyget komma upp nära oss på vår lovartsida. Med Aela slåendes mot deras skrov så lyckades besättningen kasta ner tjocka linor för att säkra vår båt så att vi kunde nå deras lotsstege. Linorna slets gång på gång av medan vi hissades upp och ner av vågorna längs deras fribord. John fick tag i stegen först på min order. Ännu några linor senare fick Arvid tag på stegen. Sist så lyckades jag få tag på stegen för klättringen till säkerhet och fick sedan se när Aela drev iväg ensam i mörkret.

21767859_1461705187257100_478671925_n

Väl uppe på det 183 meter långa oljetankern Alpine Melina togs vi hand om på bästa sätt, ett skolexempel på hur man ska hantera nödställda. De frågade oss om skador och om vi var kalla. Vi fick genast komma in till värmen och få en kopp kaffe. Jag som inte dricker kaffe fick självklart te. Vi fick ta av oss våra blöta kläder och låna torra arbetsoveraller. Epirben tog vi med oss och gav till dem för deaktivering. Efter en stund med kaffet fick vi gå upp på bryggan för att prata med US Coast Guard via deras satellittelefon. De gjorde en snabb intervju med oss om händelsen och vi tackade för hjälpen. Vi fick även låna telefonen för att ringa till våra anhöriga som haft en orolig natt.

 

Ombord på det Hong-Kong registrerade fartyget jobbade 22 indier. Fartyget är godkänt för 25 man, därför fanns två hytter lediga. Efter vi fick frukost så installerade de mig i lots-hytten uppe på officerardäck, John och Arvid fick dela på en dubbelhytt nere bland besättningen.

Eftersom vi bara hade de kläderna vi hade på oss så fick vi som sagt låna overaller. Vissa i besättningen skänkte även några klädesplagg. Själv så fick jag ett par sandaler av Mr. Chief Cook vilket var betydligt härligare att glida runt i än ett par stövlar. Kortbyxor fick jag av tredje styrman.

DSC_7054

Vi kom snabbt in i rutinerna ombord. Eftersom vi klassades som nödställda tills vi är iland får vi inte sättas i arbete eller liknande. Våra dagar bestod av att gå upp vid 8 och äta frukost, kl.12 var det lunch och efter 18 så serverades middag, allt i kryddstark indisk anda. I mellan måltiderna hängde vi mest i “rökrummet” där de hade en stor TV där vi såg på väldigt mycket film. Jag tillbringade även mycket tid uppe på bryggan där jag fick lära mig mer om hur allting fungerar på ett så stort skepp. Tredje styrman tog sig även tid några kvällar då han lärde mig grunderna i astronavigation. Det var aldrig några problem om vi ville låna en telefon eller ibland gå ut på internet på deras nyinstallerade V-sat system.

21849291_1461703673923918_2070418899_n

Efter tio ganska monotona dygn hade vi åkt tillbaka förbi Bahamas och längre västerut än jag någonsin varit då vi ankom till Tuxpan i Mexico. Där blev vi också väl mottagna, myndighetspersoner var närvarande och de hade ordnat med en engelsktalande tolk. Efter formaliteter såsom att ta ett kort med hamnkapten ansågs vi inte vara nödställda längre och blev fria att röra oss i landet.

21698043_1461705717257047_1201998508_n

 

Så vad hände med båten?

Hon sjönk troligtvis ganska fort efter att vi lämnat henne med öppna luckor. Vårt försäkringsbolag Alandia stog för en totalförlust utan tjafs(Det var väl båten marknadsvärde vi inte var helt överens om i början bara). Min reseförsäkring från topsail täckte förlust av personliga grejer upp till 30k kr. Vilket i alla fall är en liten tröst.

Vad har hänt med dig?

Jag är jäkligt glad och tacksam att jag lever då det kunde gått hur som helst. Jag har flyttat ihop med Emma som seglade ihop med oss igenom Europa. Jag har flyttat ner till Halland, klippt mig och skaffat mig ett heltids jobb igen. Sparandes till nästa båt. Om det blir ett äventyr igen vet man inte. Men jag kommer inte bli landkrabba för evigt i alla fall.

Har ni några frågor så får ni hojta till så ska jag svara så gott jag kan.

Det var antagligen allt från Windpowered bloggen. Den kommer nog ligga online ett bra tag till för er att läsa.

Jag vill tacka ALLA som har stöttat oss och ALLA som har läst. Det har varit ett nöje att få dela med sig av våran resa. Utan alla er hade det här inte varit möjligt. Tack igen, Tack. Ta hand om er. Möjligheterna finns därute, gör vad ni vill, när ni vill och hur ni vill.

Pressmeddelande: Vi seglar hemåt igen

Vi har seglat från Hammarö till Aruba. Vi har varit på resande fot i nio månader. Egentligen skulle vi ha seglat vidare mot Panama, men nu vänder vi tillbaka till Sverige.

Varför avbryter man en dröm om att segla jorden runt?  Man blir osams? Båten går i sönder? Man inser att man inte alls gillar att segla över stora hav? Det brukar väl vara huvudsakerna. Vi är sams, båten är hel och vi har inget emot att segla över stora hav.

Men ibland är man ändå inte nöjd. Jag har den senaste månaden funderat och tänkt på att sälja båten i Nya Zeeland. För söderhavet var mitt egentliga mål. Dit jag visste att jag skulle ha pengar även om Emmie och Sofia skulle hoppat av redan dag 1. Varför jag inte vill fortsätta efter det, är för att jag tycker inte det ger mig något. Javisst, det är underbart att vara ute och segla utan att behöva bry sig mer än om sig själv och att båten är hel. Pengar har vi tillräckligt av om något skulle gå i sönder. Miljöerna är fina och vattnet är varmt. Men i ärlighetens namn så drar jag mig lite undan. Jag trånar lite efter att kunna välja när man kan vara ensam. När man kan vakna upp utan att gå förbi sovande personer. Eller höra personer prata när man går och lägger sig. Jag hade inte en tanke på att segla hem båten. Jag skulle som sagt till NZ. Sedan kom beskedet att våran försäkring skulle sluta gälla, segla oförsäkrat vill jag inte. Aela är allt jag äger och har. Jag vill inte riskera att stå där utblottad om det skulle hända något. Försäkring går att få. Det är långt ifrån omöjligt. Alla bolag utom svenska kräver dock en helbesiktning av båten. Här på Aruba ska det finnas en snubbe som besiktar, om man väl får tag på honom. Annars finns det nästa i Panama. Det är inte krångligt alls, inte jämförelse med allt jobb jag har gjort på den här båten. Men motivationen dog, och tanken ifall vi inte skulle få tag på en försäkring väckte min tanke att segla hem båten. Vilket jag fann många fördelar med. Att ha en fullkittad båt liggandes på bryggan som jag vet kan ta mig vart som helst. Jag har planer, både en och flera vad jag ska göra. Det bästa är att jag kan göra vad som helst. Frihet äger.

Just nu befinner vi oss på Aruba och kommer segla mot Jamaica om några dagar. Efter det rör vi oss mot Cuba och Florida. I Florida kommer Emmie och Sofia fortsätta landvägen med nya planer i sikte medan jag seglar hem båten till Sverige via Bermuda, Azorerna och Skottland. Så om någon är intresserad att segla över Atlanten från Florida i april/maj hör av er! Jag letar efter 2-3 personer.

/Timoty

PS. Vår resa är inte över än, inte heller vårt bloggande! So stay tuned.

Förberedelsepod och Första biten Mörudden – Läsö

Vi har gjort en podcast om Veckan innan överseglingen, ursäkte ljudet men vi var nonchalanta och trodde vi kunda spela in under motorgång, kom gärna med feedback!

Missa inte heller våra nya fotoalbum under kategorin bilder där vi kontinuerligt kommer att uppdatera.

Efter en hektisk vecka, en underbar helg med fest och avsked så fick vi äntligen lämna hemmahamnen med blandade känslor. Vänern som såg ut som en spegel väntade. Ingen stor utmaning direkt så efter att vi symboliskt hissat segel när vi lämnade hamnen så puttrade vi för motor cirka 30 distans till Lurö, där vi även invigde våran rostfria skitring. 5 av 5.

IMG_0024

Dagen efter gick jag upp medans Emmie och Sofia sov, körde ut ur ankarviken där vi låg vid sxk:s boj och kunde hissa segel. I en timme fick jag go segling och tanketid. Innan järngenuan fick jobba igen.

inlägg

Vi gled in i Vänersborg, fick ropa på Trollhättekanal vid precis varje bro med reaktions ungefär: ”Oj ska ni igenom?” ”Ja, ni slussade oss för 2 minuter sedan och vi har ingen annan stans att ta vägen”

Vid klockan 20 gled vi in i Lilla Edets gästhamn där vi bland annat satte upp radarreflektorn.

Klockan 8 stod vi redo för att slussa igen, och då släpper dem inte igenom fritidsbåtar innan 9, men 8:40 gick fint ändå… Men det spelade inte så stor roll då vi fastnade vid Marieholmsbron tillsammans med ett 88 meter långt fraktfartyg då de inte lyckades öppna bron.

26667813720_d67da3abc3_h

Vi la in på Lilla bommen strax efter klockan 18, sprang in till Nordstan och handlade lite akutsaker vi kommit på att vi missat för att sedan invänta lite goa göteborgare för lite öl fram till midnatt.

IMG_0076

Igår onsdag var det dags. Vi fick lämna Sverige för utomlands, Danmark närmare bestämt. En milstolpe i sammanhanget då vi aldrig seglat utanför Vänern tillsammans. Efter att kastat loss klockan 11 väntade 10 timmars segling i varierande vind med mestadels läns, spirade segel och även lite spinnaker. Vi passasde på att fiska undertiden och fick upp två näbbgäddor som sedan grillades i solnedgången.

IMG_0133

Nu ligger vi på Läsö och tar det lugnt en dag. Promenerar lite på stranden och känner att livet är gött. Imorgon går vi mot Anholt. Väl mött.

 

Vi har även aktiverat våran satellit-telefon om ni vill nå oss när vi är mitt ute i ingenstans, dock så har vi den väl inte aktiv hela tiden men ni kan dra iväg ett gratis sms från till 870776148470(at)message.inmarsat.com eller via http://connect.inmarsat.com/Services/Land/IsatPhone/SMS/sms.html där ni får knappa in telefonnumret.

Satellittelefonnummret är +870 776 148 470

/The international Sailor Timoty

Targabåge och solpaneler!

Hej! Det var ett tag sedan vi uppdataerade men har nu fått en väsentlig del för våran långsegling. Targabågen!

Det nystartade företaget AlltIRör i Karlstad med långseglaren Robert Jönsson och Ola Wallerius har byggt ihop en Targabåge åt oss.

De håller på med rostfritt till båtar som som grabbräcken, peken, dieseltankar et.c.

Jag hade en idé med 100mm enkelrör i huvudet, men det ratades snabbt men vi kompromissade med 60mm rör, vilket inte kunde slutat bättre. Bågen är tillräcklig hög för att ha full ståhöjd under, men fortfarande tillräckligt stabil för att minst lasta 200kg uppe på efter vetenskapliga tester(slit och släng). Så den kommer vara tillräcklig stabil för en jorden runt segling.

Med extrautrustning så som fästen för solpaneler, säkerhetssele,Antennbåge, radar fäste, ordenliga handtag och kommande fiskehåller så tror jag inte att något fattas.

DSC_0077

Targabågen ditsatt, ej injusterad.

DSC_0078

Stag

DSC_0079

Fot med invändig m16 mutter. 120mm 5mm bricka på över och undersida.

Glava Energy Center, som är ett internationellt ledande testcenter för framtidens förnybara energilösningar har sponsrat oss med en 240watt solpanel.  Förhoppningsvis kommer den tillsammans med batteribanken täcka alla våra kommande energibehov.

DSC_0082

Marcus för scala.

DSC_0092

Solpanelen funkar även som sol/regntak.

/ Oe32 motsvarighet till en Plymouth superbird

Ny sponsor, ny navigationsdator, nya batterier. Ny SPÄNNANDE läsning m.fl.

Det börjar närma sig nu!

Arvika Montage AB har sponsrat oss med två nya AGM-batterier till våran nya förbrukningsbank, vilket vi är hjärtligt tacksamma för.

Våran batteribank består nu utav 3x70ah agm batterier i förbrukarkretsen, och ett 75ah marinbatteri för i motorkretsen. Vi funderar dock på att utöka med ett ytterligare batteri i förpiken för att slippa dra jättekablar till vårat ankarspel, om vi nu vill använda elfunktionen. Det tror jag kan vara trevligt när man behöver ankra om för femte gången.

DSC_0034

Allmän elinstallation är också uppfräschad med nya 16mm2 kablar till elskåpet för att slippa spänningsfall, förut var det nog 6mm.

Jordplinten bestod av ”sockerbitar”. Nu med ordentliga strömskenor och de flesta onödiga kablarna borta. Notera AIS enheten, båten finns numera på marinetraffic. Dock inte på heltid förens vi fått upp solpaneler.

DSC_0036

Den ”gamla elcentralen” är i såpass gott skick så den får vara kvar.

DSC_0037

Sådan här elkopplingar gör dock ont i mig. Så här såg matningen ut till hyffsat nya säkringspanelen.

DSC_0040

 

Navigationslösning

Vi har även löst situationen med de elektriska sjökorten. Vi har valt att köpa minidatorn Raspberry Pi 2 som vi kör ett linuxbaserat operativ system på. Datorn drar cirka 0.5-1 A.

Där har vi installerat open cpn, vilket flyter på helt OK med vektoriserade sjökort.

För att få in gps och ais positioner så var det bara att ansluta våran ais enhet som har usb anslutning. Så vi har torrnavigerat i hamnen än så länge. Men det känns som det ska funka fint!

Innan vi kostade på en skärm så fick vi bära ner den enda skärmen med hdmi vi hade ner till båten för funktionstest med inkopplad ais.

Instagram

 

Vi kände att 40″ dock var allt för strömkrävande och otympligt, så det landade på den minsta/billigaste skärmen vi kunde hitta. 22″ led, drar cirka 21w aktiv, men eftersom vi har naven på separat dator så går det ju att ställa den i standby när vi inte kikar på den! Så det känns fortfarande overkill, men numera lever vi efter filosofin ”Go big or Go home”.  +Att man ser den klart och tydligt från sittbrunnen också!

2015-05-28 17.31.59

Våran kompass har även fått nya svindyra packningar från england, dock så har jag hittat ytterligare läckage som ska svetsat/lödas i helgen.

DSC_0052

Mamma har även hängt upp de nya gardinerna hon har sytt. Obs, Ej de blommiga!!!

2015-05-23 17.53.09

 

På tal om nya saker så har vi även gjort nya packningar till vattentankarna, när vi var klara med det och städat hela båten fick vi äntligen testa de nya dynorna utan plasten. Vilken skillnad. Blev som en helt ny båt. Här bjuder vi på en halvtaskig mobilbild som inte alls gör dem rättvisa. Perfekt passform.

 

DSC_0056

 

Självklart så fixar och donar vi med saker hela tiden, även om undertecknad nu börjat arbeta heltid igen nu de sista två månaderna innan avfärd…

Vi får avsluta dagens inlägg med en cliffhanger från i fredag.

Jag var på besök i Glava, vad hämtade vi där?

DSC_0053

/ Kapten Solstråle