Kategoriarkiv: Emma skriver

Civilisationen i Plymouth

Vi landade i Plymouth, som är en gammal hamn- och militärstad, på tisdagen. Ankrade utanför hamnen en natt och la till i marinan på onsdagen. Mycket av staden blev bombat men de gamla kvarteren som finns kvar är riktigt mysiga. Den del av staden hamnen låg i och den stadsdel en del av krogarna finns i hade fortfarande ett gammalt stuk över sig. Efter ett antal dagar och nätter ombord var det nästan exotiskt att se folk som, som alltid, rörde sig på gatorna. Vårt primära mål med besöket i Plymouth var att fixa ett antal saker med båten inför överfarten över Biscaya (och hemmafest). Uppgifterna var noggrant listade i punktform med tillhörande ruta att kryssa när uppgiften var avklarad. Genuan behövde reparation i akterliket. Sjökojer behövde sys. Gasol inhandlas. Mängder med mat behövde bunkras. Prylar skulle köpas. Ventil behövde tätas. Relingslisten behövde tätas den med. Listan var lång.

20160714201318_IMG_1555

Samtidigt som vi låg i hamnen kom sommaren smygande ikapp oss. Måste säga att det känns trevligare att skrapa av gammalt tätningsmassa runt en ventil när solen värmer armarna än när vinden är riktigt riktigt kall. Vi lyckades få tag i en segelmakare som lovade att byta till nytt UV-skydd på genuan och laga sömmarna som gått upp och riskerade att seglet fladdrade sönder om vi hade fortsatt segla med det. Han sa att han skulle prioritera vårt segel och att ha förstod hur motigt det kunde vara att ligga fast i en hamn och vänta på att något skulle repareras. Väldigt snällt. Han sa på fredag, i övermorgon, eller senast måndag eller tisdag nästa vecka är det klart. Vi fick tillbaka seglet vid tretiden på fredagen.

En grej som har orsakat oss lite huvudbry är att gasol, som vi har till spisen har inte har någon internationell standard. I Sverige finns en standard, det är bara endast därden kallas för gasol. I Tyskland, Nederländerna och Frankrike finns en annan, dyrare standard i mindre tuber. Den kallas Campingaz. I Storbritannien finns en ny standard, Calorgas. Det innebär att varje gång gasen tar slut är det till att fundera ut var gas kan säljas, i vilket format den är förpackad och hur det hela ska lösas. Hittills har vi hållit oss med Campingazen (och en P6a de hade innan jag kom). Den här gången när gasen tog slut var det som alltid när man är som hungrigast när någon står och lagar mat. Vi googlande och var uppe hos hamnkontoret och det kändes lite mörkt när hamnvakten sa att hela sydvästra England hade haft problem med leveransen av Campingaz och de inte fått en ny leverans på två veckor. Den brittiska gasen var, enligt vad vi lyckades finna, bara standard i Storbritannien. Vi fick telefonnummer till olika ställen som eventuellt hade på lager, ringde men kom aldrig förbi telefonsvarana, lyckades aldrig komma fram.

Sofia och Emmie var och handlade mat. Så mycket mat! Båten ha aldrig varit så välfylld med mat som efter de kom hem med en stor stor vagn fylld med allt möjligt som kan klara sig länge. Hade jag suttit i kassan när de skulle betala hade jag nog blivit lite orolig om de bunkrade upp inför ett krig eller annan katastrof. Nu har vi så vi klarar oss ett tag.

20160713_163337

Vi hittade en helt enorm affär för begagnade böcker, som vi noggrant gick igenom och fick tag i några skatter var. Ett av målen för England var avklarade, att besöka ett riktigt antikvariat!

Vi besökte båttillbehörsaffärer, som i England är ganska välsorterade. Vi hittade en lagom kaotisk affär som antagligen hade precis allt, nytt och gammalt blandat. Och vi hittade en mycket mer strukturerad, opersonlig affär som också hade en del. Vi hittade ett litet ställe som tillverkade olika kapell, väskor, sprayhoodar och liknande. Det låg undangömt och hade bara en liten liten skyllt. Upp för en trappa. In genom en dörr. Hade det inte stått en skyllt längre in i lokalen som hälsade besökare in genom nästa dörr hade vi kanske in gått in alls. Väl genom nästa dörr möttes vi av ett stort bord och mängder av tygrullar. En kvinna kom och mötte oss. Vi hann knappt säga hej innan en väldigt glas hund också ville hälsa. Jag, som inte alltid gillar främmande hundar, försökte, småskraj, backa ut ur butiken. Det gick sådär. Det kom ut ytterligare en kvinna och hämtade hunden. Vi försökte förklara att vi ville ha ett kraftigt, billigt, tyg att sy en sjökoj med. Efter ett tag gick vi därifrån med ett kraftigt, mörkblått, canvastyg till ett rimligt pris.

Vi lyckades byta vår tomma Campingazflaska till en med gas i på ett ställe oh köpa utterliggare en på ett annat ställe. Med tanke på att vi är lite osäkra exakt hur länge vi behöver vänta ut ett väderfönster på Scillyöarna och hur lång tid det tar över Biscaya så har vi nu två stycken flaskor med gas. En räcker vanligtvis ca två veckor för oss. Men alla var överens om att det inte kändes jätte bra i magkänslan med risken att vara kall och blöt om vi skulle få dåligt väder mot slutet av överfarten och dessutom inte få någon ordentligt lagad mat. Vi slog även på stort och köpte en 12V vattenkokare som kokar vatten på 20 minuter samt en tryckkokare för att spara på gas eftersom gas kan bli ett återkommande problem ombord.

När vi stod i affären och skulle köpa tryckkokaren tänkte vi det är lika bra att köpa en ordentlig och stor en, så man kan laga redigt med mat. Det var en lite annorlunda affär, vi kom in i en tom lokal och tänkte att här har de inget att sälja. Senare fick vi förklarat för oss att man tittar på datorn eller i katalogen och beställer, alla produkter finns i lager bakom och man sätter sig ner och väntar några minuter, sen får man ett stort brunt paket. Även vi fick en stor brun låda och vi tittade inte i den förrän vi kom tillbaka ombord. Kastrullen var ENORM! Nästa dag gick Emmie och Timoty tillbaka och bytte till en lite mer modest storlek.

DSC_0129

Veckan som vi ankrade längs Englands södra kust, som är helt otroligt vacker, gav mycket tid åt att slappa, läsa, tänka. På något vis kändes det som tiden ändrade sin gång. Långsammare, bytte skepnad. Tio tusen tankar fick fotfäste, en del fick svar, andra gror vidare. Rytmen ändrades. När man seglar, långsamt, förhoppningsvis med strömmen några timmar om dagen för att senare lägga sig för ankar och bara vissa dagar komma iland blir båten det enda viktiga. Den än, tillsammans med vädret och kustlinjens utformning, ens enda värld. Det blir litet och tryggt. Samtidigt väldigt mycket tid att göra inget ting på. Tid för olika funderingar att bubbla upp till ytan. På ett sätt var det väldigt skönt att komma till en hamn och en stad igen, för att, så som är så vanligt för oss ibland lite för stressade och rädda människor, gömma tankarna bakom grejer som måste göras och människor som man träffas och pratar med. Någon gång skulle jag vilja korsa ett hav bara för att få uppleva det där på riktigt, inte kunna fly från tankarna och sanningen som vi alla bär inom oss men som ibland är så svår att våga lyssna på.

Efter den här veckan av lugn, rytm, fridfullhet blev besöket till ett shoppingcenter en otroligt påfrestande, kallsvettig, ångestladdad upplevelse. Det var för mycket intryck på samma gång! Nu är jag kanske till att börja med inte den tjejen i värden som tycker om shopping allra mest, och det var inte mer kaotiskt där än det brukar vara på liknande ställen. Men det var mycket tuffare än jag på något vis hade kunnat föreställa mig! Kanske behövde jag bara lite tid att vänja mig tillbaka.

Eftersom vi nu befann oss i en stad, med människor som eventuellt kunde bli ny bekantskaper lyckades Emmie fixa en hemmafest hos fyra engelska killar och två gulliga hundar. Efter att ha pysslat om Aela, handlat och stuvat precis hela dagen duschade vi, drog på oss finaste kläderna, la på lite smink. (Verkligen inte varje dag ombord en båt där duscharna utan några större problem kan skilja en vecka emellan). Vi begav oss, kom dit, lite sent. Det dröjde inte länge innan vi delade historier och jag måste säga att allt var riktigt riktigt lyckat! Trevliga människor som tar dagen som den kommer och gärna träffar nytt folk. Vi kände oss välkomna och jag är ganska säker på att de uppskattade vårt sällskap. Emmies metod att bjuda in sig själv (och resten av besättningen) och föreslå festkväll gick hem väl den här gången också. När ölen nästan var slut tog vi oss in mot den delen av stan där studenterna festade. Nu hade visserligen studenterna lämnat universitetet för sommaren, men det var ett trevligt ställe ändå. Nattklubben hette Cuba, men spelade helt vanlig klubbmusik. Dansgolvet var inte jättefantastiskt men det var trevligt häng vid sidan av.

Morgonen efter mådde vi som vi förtjänade. Vi samlade ihop oss och det sista inhandlats, bla toapapper, en lite mindre tryckkokare. Vatten fylldes på och gummibåten, Dolly Parton, surrades på fördäck. Vi kunde ge oss av. Sofia lyckades på något halvt magiskt sätt få två fryspizzor av en båtgranne, men lyckades senare också sätta eld på ena pizzan. Det blev en bränd, halvfärdig pizza till lunch och en god, ordentligt gräddad pizza medan vi gick it ur hamninloppet och lämnande Plymouth bakom oss. Plymouth ligger riktigt skyddad i en stor naturlig hamn och är kantad av marinor och engelska flottan har idag någon typ av verksamhet där.
Med pizzan i magen var tanken att vi skulle ta oss i ett svep mot Iles of Scilly. När kvällen trängde sig på var alla så trötta att vi bestämde oss för att kasta ankar. Ytterligare en fin vik längs Englands södra kust! Vaknade upp till en fantastiskt fin sommarmorgon och det blev till och med ett morgondopp. Vattnet var kallt men solen värmde. Vi kastade loss och gick strax över två timmar för att senare vänta in tidvattnet och som av en slump hittade vi en riktigt mysig sandstrand. Vi rodde iland och njöt av strand och sol så som de flesta njuter av solen när den har varit sällsynt.

Nu är vi på väg mot Scillyöarna, som ska vara ytterligare en bit av England som lovar vackra omgivningar. Med vad vi sett hittills tror jag inte vi kommer bli besvikna!

Hörs snart!

/Emma

Nederländerna till Frankrike via Belgien

Jenneke, som Emmie berättade om sist, hon som mötte upp oss i den Haags marina och berättade om sig själv och sitt liv och hur hon spenderat ett antal somrar på Möruddens camping. Hon tipsade om Mesdag Panorama Museum, dit vi gick. Det var ett riktigt fräckt ställe! En hel stad, detaljrikt målad i panorama. Bilden utspelade sig någon gång under slutet av 1800-talet och vi fullständigt slukades upp av livet på duken 15 meter bort.

IMG_1003

Efter vi lämnat den Haag gick vi förbi Rotterdam, Världens största hamn (Källa: Faktafia). Jag var förvånad över hur smidigt det gick att passera. Lite trafik och lugn sjö. Ovetandes valde vi en bra dag att passera Rotterdam, det kan nog vara bra mycket mer trafik andra dagar.

_S7A7501

Vi la oss på en boj utanför Stellendam. Här tog Sofia, Emmie och jag resans första näckdopp. Sötvatten, tvål, schampo. Fräsch som aldrig förr. Morgonen efter var solig och vacker. Sjön ligger blank. Andra sidan av sjön ser ut att sväva över vattnet. Kaffesuget tar vid första gången sen jag kom till Aela. När det är dags för frukost upptäcker vi att gasspisen inte fungerar. Inget kaffe, inget te och tryckregulatorn har pajat. Dagens projekt blir att fundera ut ett ställe som kan sälja en ny. Sofia och Emmie sätts i land och hittar precis den regulatorn som behövs, plus glass och bitterballen. Bitterballen är en holländsk friterad boll med gegga inuti, helt okej.

DSC_0555

Efter två nätter vid bojen går vi vidare mot Zeebrügge, för att därifrån kunna ta bussen in till Brügge. Brügge var ett givet stopp och en riktigt riktigt fin stad. På busshållplatsen mötte vi en vänlig och pratglad gammal tant. Hon berättade så gott hon kunde hur vi skulle få billigaste bussbiljetten och var vi skulle gå av för att se det mesta möjliga av Brügge. Vi hade väntat oss vackra hus och en pittoresk liten stad, det såg vi också. Det vi kanske inte riktigt väntat oss var en stor fotbollsfest. Just denna dag spelade Belgien mot Irland i EM. Vi gick undercover och tog på oss belgiska hattar. Vi lyxade bort oss både med pizza och Belgisk öl innan vi tog bussen tillbaka mot hamnen på kvällen.

IMG_8536

Vi sov ytterligare en natt i Zeebrügge och begav oss därefter mot Oostende. Vi kom i hamn tidigt och hade en riktigt fin dag där vi utforskade stranden, mataffären och några av oss tränade. Det var en solig semesterort med badstrand och turister. Nästa dag var regnig. Vi tog på oss alla våra kläder och gick och handlande. Timpan gjorde sina godaste köttfärsbiffar någonsin till middag och mot kvällen bjöds det på drömtårta i sittbrunnen när regnet hade dragit förbi.

DSC_0560

Vi lämnande Oostende på morgonen. Kryssade oss fram mot Dunkerque. Under gång, på väg mot Frankrike fick jag mitt livs första alldeles tokegna dread. Nytt land, nya möjligheter och ny gästflagga. När den belgiska flaggan halades och den franska hissades började det dra i ena fiskespöet. Napp! Det visade sig senare vara en havsabborre. Det var min matdag vilket gjorde att det föll på min lott att rensa fisken och tillaga den. Aldrig tidigare har jag rensat en så stor fisk och det var intressant att hitta två krabbor i magen på den. Firren rensades under gång, fileades på bryggan och smörstektes till middag tillsammans med potatis och vitlökssmör.

_S7A7717

Eftersom vi nu anlänt till Frankrike var det dags att ta seden dit man kommer och vandra mot en fransk mataffär för att köpa ost, baguette och rödvin. Det var en helt fantastiskt stor, välsorterad och inte farligt dyr mataffär. Vi strosade runt. Hyllmetrar med grönsaker, potatis. Många gånger längre hyllmetrar med ost. Franska viner, nybakat bröd. Vi plockade korgen full och bar tillbaka till båten.

_S7A7711

Det tog ett tag med fisken och eftersom det var väldigt mycket fisk på fisken blev vi proppmätta. Kanske inte Sofia som inte tycker fisk är hennes favoritmat, hon höll sig till potatis och vitlökssmör (och fem tuggor fisk). Vi skulle upp tidigt nästa morgon och när väl den mest akuta mättnaden gått över och gjort plats för franska delikatesser så var klockan läggdags och baguetterna fick vänta till en annan dag.

20160629_053808

4 timmar och 40 minuter tills klockan ringer. Solnedgång. Vi kryper till kojs. Klockan 03:00 ringde det. Mitt i natten. Mörkt ute. Fyra väldigt sömniga sitter runt bordet och försöker finna kraften att inte stänga ögonen, att inte ta en tupplur i några timmar och vänta ut en mer human frukosttid. Ute på bryggan ser man hur det lyser i ventilerna på några andra båtar. Anledningen till att kasta loss vid klockan halv fem på morgonen var för att få tidvattenströmmen till vår fördel. Strömmen blev som mest ungefär fyra knop utanför Calais. Fyra andra båtar lämnar hamnen ungefär samtidigt som oss vilket på något vis får det att kännas dels som vi tänkt rätt angående strömmen och att vi inte är fullständigt tappade som helt frivilligt går upp mitt i natten.

DSC_0570

Ibland kan det vara svårt att komma upp på morgonen. Lämna den varma kojen och istället dra på sig ett underställ. Vill vila ögonen lite till. Det är inte helt ovanligt att den planerade tiden att kasta loss sträcks ut lite likt ett gummiband. Men den här morgonen var vi fem minuter tidiga. Då var vi bra stolta över oss själva ska ni veta!

Solen började gå upp när vi efter att ha tankat puttrade ut ur hamninloppet. Himlen färjades rosa och den nya dagen vaknade till liv.

Jag har första vakten och tar över efter vi tagit oss ut ur hamnen. Sitter i sittbrunnen med Timoty, ser hur solen sakta kryper upp. Ett ljust stort halvt klot som tar sin plats på den disiga obrutna horisonten. Följer farleden och funderar på om det går att hissa segel. Vill inte kryssa men efter ett tag ser vinden ut att kunna fungera. Bidevind. Med motor. Vill komma förbi Calais innan strömmen vänder. Fiskespöna åker fram igen. Men idag blir det inget napp. Två timmar in vaknar Emmie och börjar sin vakt. En stund senare när jag sover i förpiken kommer Emmie fram och undrar om jag inte vill se när vi passerar Calais. Ute i sittbrunnen står Emmie och Timoty och spelar ”Dover Calais” med Style på repeat.

Med vinden, strömmen och motorn gör vi närmare åtta knop och kommer fram till Boulonge sur Mer innan lunch. Eller innan frukostdags om det varit en slappdag i hamn.

Varma hälsningar från Emma

Att segla med Aela en bit runt jorden – Hur det känns och hur det kan vara

Hej på er,

Jag som skriver heter Emma och jag mönstrade på i Sixhaven, Amsterdam. Vilket betyder att jag varit ombord i strax över en vecka. Men det känns så mycket längre, en månad minst. Jag tänkte skriva och berätta hur det är att mönstra ombord hos de tre tokarna som utgör Windpowered samt berätta lite om vem jag är och hur hamnade jag ombord på Aela.  

_S7A7560

Jag trillade på Timoty på nätet, han skulle segla jorden runt. Att hitta folk som både har ett brinnande segelintresse och är under typ 35 kan vara lite knivigt vilket medförde att jag efter ett tag mer eller mindre korsförhörde honom kring den där seglingen. Efter ett tags chattande hade han väckt min nyfikenhet och jag ville så gärna se båten, damen som skulle göra resan möjlig. Helt ärligt kändes det som han hade koll, visste i stort vad som komma skulle. Men vad vet jag? Jag har aldrig gjort något liknande. Jag har seglat en del, familjen har alltid haft en båt. Båtlivet är nog oundvikligt i mitt liv. För två år sedan köpte jag första båten. Hon visade mig så mycket mer än fyllda segel. Hon bjöd på en självkänsla och ett hem, en frihet i vetskapen att jag och Charlie (båten) var ett riktigt bra team. Jag hade kunnat fylla sida upp och sida ner av hur mycket jag växte med Charlie, ensam under segel, när jag insåg att det var där jag hörde hemma, med rorkulten i handen och havet runt omkring. Men det är inte det jag ska skriva om nu, tillbaka till Aela och hur jag hamnande här.

Första gången jag var ombord blev jag bjuden på frukt-te, ur ett vinglas i plast. Där satt jag och funderade på vinglasens otympliga tyngdpunkt. Fantiserade kring hur teet (och all annan dricka ombord) skulle spillas överallt bara på vägen över till Danmark. Men, tänkte jag, de säljer muggar i plast i Danmark med, så de skulle nog klara sig, lära sig efter hand. Timoty fortsatte berätta om resan, jag frågade på. Han var nog lite nervös. Glömde nästan bort sitt frukt-te i vinglaset. När vi pratat en stund undrade han om jag inte ville hänga med på en liten tur med Aela. Ja, tänkte jag, varför inte?

Det var ljust ute, sommaren på gång, men fortfarande riktigt kallt i vattnet. Vinden var kall. Vi gick ut ur hamnen. Riggen var ännu inte i ordning så motorn fick duga. Utanför hamnen finns en vik med en brygga, där vi la till. För att göra rättvisa måste jag tala om att viken låg helt i lä och utan sjö. Men, när han la till Aela vid bryggan hade han stenkoll. Jag var uppriktigt imponerad. Antingen hade han flax och höll världens pokeransikte eller, och mer troligt, visste han precis exakt var båten började och slutade och hur hon rörde sig genom vattnet. Som om de var en, Timoty och Aela.  Där och då, när jag lagt fast förtampen bestämde jag mig för att jag skulle med, mönstra på Aela någon stans under vägen.

Instagram

Så här, en bit in, kan jag konstatera att beslutet att segla med var helt rätt. På grund av lite optimistiskt planering från min sida blev det inte så mycket sömn natten innan jag kom till Amsterdam. Vet inte om jag hade sovit ifall jag haft en bättre planeringsförmåga heller. På natten låg jag i min säng och kände mig som ett barn natten till julafton, sprallig och förväntansfull. Jag skulle få ut och segla! Och inte nog med det, jag skulle få segla en helt ny kust, se delar av världen jag aldrig besökt innan. Jag skulle bo ombord på en, inte jätte stor, båt tillsammans med tre, i stort sett, okända människor. Jag skulle ut på ett äventyr som jag inte hade någon större kontroll över. Vädret, vinden och flera andra människors viljor skulle bestämma över min närmsta tid. Jag var taggad till tusen! Nyfiken på hur jag skulle hantera det, sugen på att inte kunna planera längre än några dagar fram. Kontrolllösheten. Samtidigt var jag nervös inför maktlösheten. Tänk om de inte gillade mig ombord till den milda grad att de helt sonika satte av mig vid närmsta hamn, om vi inte kom överens? Min backupplan, om det fundamentalt skulle skita sig var att ägna tiden åt att tågluffa genom Europa. På något vis behövde jag äventyr! Lite småtrött på skolan och med upptäckslusten glödande i bröstet bet jag ihop och skrev tentorna, satte mig på ett tåg till Göteborg, kramade om mammsen och pappsen, hämtade upp seglarstället och vandringsryggsäcken. Jag packade om allt medan min mor satt bredvid, klockan ungefär halv två på natten, och fascinerat konstaterande hon hur mycket som fick plats i den turkosa ryggsäcken.

När jag senare satt på flygplatsen i Köpenhamn och försökte döda tiden med att titta på andra människor som i sin tur försökte döda tiden genom att strosa runt, då började jag på allvar fundera på om jag hade en skruv lös. Resfebern tog överhanden. Varför ge sig iväg, utsätta mig för det främmande, gå in i det okända? Tänk om det skulle bli fruktansvärt? Eller ännu värre, tänk om det skulle bli fullständigt fantastiskt och underbart, så att jag när mitt äventyr var över skulle sitta och fundera på att mitt vanliga liv inte var bra nog? Alternativet att inte gå på planet och stanna på Kastrup resten av mitt liv flög genom mitt huvud, jag lekte med tanken, men det kändes lite drastiskt och inte så långsiktigt hållbart. Och garanterat skulle jag få ett dötrist liv. Jag gick ombord. Det fick flyga eller falla, känner man inget har man inget upplevt.

Screenshot_20160601-221122

När jag tagit mig till tågstationen i Amsterdam skulle jag hitta en färja över Ij. Det skulle vara nära. Allt som allt skulle det, enligt google maps, ta mig en kvart att komma fram till båten. Jag var trött. Trött. Tappade mitt tuggummipaket men lyckades balansera mig själv och väskorna för att böja mig ner och ta upp dem. Jag kom ut ur stationsbyggnaden och tittade mig omkring. Vart låg den där färjan? Helt plötsligt ropade någon på mig. Och där stod de, alla tre! Med ballonger, skyltar och välkomnande kramar. Jag var framme!

DSC_0523

Vi tog färjan över älven till hamnen. Jag blev välkomnad hem. Vi åt lunch i sittbrunnen. Det var sol, det var sommar, det var sittbrunn. Mentalt var jag var redan långt bort från den tentan jag suttit och svettats igenom ungefär ett dygn tidigare. Senare tog vi gummibåten på en tur genom Amsterdams kanaler som Emmie skrev om sist.

IMG_0891

Första gången jag träffade Emmie och Sofia var en måndag förmiddag. Jag skulle vara på universitetet vid 13 så det var gott om tid. Sitta ner, prata lite, presentera mig. Kolla om det tyckte jag verkade okej och kolla om jag tyckte de verkade okej. Okej nog för att bo nära nära inpå. Jag var lite nervös. Timoty tyckte vi skulle muta dem med kladdkaka, det var visst populärt. Vi ställde kakan i ugnen. Kom på att jag hade en flaska mousserande vin i min bag. Nu är det så att jag, med handen på hjärtat, inte alltid vandrar omkring med en virre i väskan. Helgen innan var det valborg och flaskan hade blivit över, jag hade hämtat upp min väska hos en kompis och senare åkt vidare med bussen mot Hammarö och hamnen. Flaskan åkte ner i Vänern för kylning. Kakan blev klar. Tjejerna dök upp. De blev nog lite förvånade över förmiddagsfikat. Det var omtyckt och allt tog slut. De kändes goa. Jag hade inget att vara nervös för. Fia var enkel att prata med och Emmie vänlig. De förklarade hur man med ett smeknamn som Sill lätt kunde misstolkas för den typen av sill som äts; löksill, senapssill, inlagd sill eller midsommarsill. Jag blev offer för deras egenhändigt hopknåpade personlighetstest. Jag visste att jag ville med ombord. När det var dags att gå till bussen sa jag ses i Amsterdam. De svarade inte nekande så någon del av mig antog att jag klarat personlighetstestet som bestod av frågor likt:

Colgate eller Stimorol
hipsters eller strig
mjukisbyxor eller leggings
land eller hav

Jag satt på bussen och kände att det här var en mycket bra förmiddag.

Hur är det då att leva med dem där tre? Det är mycket sällan tyst. Konflikter seglar snabbt upp till ytan och oftast beror det på att någon är trött eller hungrig. Det känns naturligt ombord och man får inte riktigt ha sina finnar i fred. Det skämtas om allt, hela tiden. Det ända det inte skämtas om är väder, vind, tidvatten och vaktbyten. Det är en ärlig liten båt. Jag tycker det är enkelt att vara mig själv här. Helt plötsligt kan alla bryta ut i sång, väldigt mycket sång ombord. Inte alltid vacker. Men härlig.

Ivan Överdrivan är lite av en hemlig besättningsmedlem som byter skepnad under dagen. Ivan är helt enkelt den som påstår att precis allt är det bästa i världen, den som påstår att Göta Kanal har 700 slussar, minst. Den som kryddar värst just för stunden är besutten av Ivan.

_S7A7504

Matdagar är jämt utdelade, laga mat och fika och diska all disk var fjärde dag. Lyxigt tycker jag. Tre dagar av serverad mat! Det finns heller ingen kyl ombord. Maten är lagom avancerad och den tenderar att alltid ta slut. Alltid någons mage den slinker ner i. Jag skulle också vilja tala om att de, innan de lämnade Värnen stuvade muggar ombord. Nu kan man välja om teet ska drickas i vinglas eller mugg. Under gång är tiden uppdelade i vakter. Ansvarig under sin egen vakt och behjälplig resten av tiden. Också väldig skillnad mot att segla själv. Inte helt ovanligt att i alla fall halva besättningen ligger sovandes i sittbrunnen under gång. Eller, om vågorna tillåter, med en bok eller anteckningsbok uppe på däck. Eller tittandes ut över havet. Mot horisonten där tankarna får flöda fritt utan hinder. Där omöjligheter inte finns.

Varma hälsningar från en Emma som är väldigt glad att vara just här just nu.