Kategoriarkiv: Båten

Bamahas, Sverige. Vad hände egentligen? Ett avslut.

Som Emmie skrev i det sista inlägget så lämnade hon och Sofia mig på Svaj utanför Nassau. Där skulle jag vara själv en vecka innan min polare John kom och skulle hjälpa mig med seglingen till Azorerna. Efter att bott så tight i en båt i nästan ett år kändes det väldigt tomt. Ja, jag är ju egentligen van att klara mig själv och jag vet att man inte känner sig ensam när man gör saker. Båten skulle bli i toppskick innan den stora överfarten hem. Jag var inte intresserad av att ha en blöt och kall läckande båt på nordatlanten.

Så jag fixade med båten, varvat med lite sociala internetsessioner, planering, början på en bunkring av konserver(tjejerna skötte bunkringen innan), försökte smita från avgiften till dinge-bryggan, taffliga sociala försök på baren fram till jag hittade mina jämlikar i mataffären. 3 personer i min ålder, en med dreads, och en med skägg, och en utan endera. De måste vara från en båt, och så var det. De jobbade på en charterskuta och jag blev inbjuden till kvällen, då min dingemotor saknade 4 av 6 impellerblad skulle de komma och hämta mig då de låg längre ner i kanalen. Kom de? Nej. Jag kände mig ensamast på jorden.

Olycka varar kort tid och snart var John ankommen. Ett kärt återseende och vi fick både träffa nya kanadensiska båtvänner där vi blev inbjudna på rom. Rom, is och de 100 kubanska cigarrerna som jag bytt till mig på Kuba. Så snart Johns borttappade packning kom rätt så for vi iväg mot Abaco, cirka 100 distans nord om Nassau.

Väl i Abaco sjön låg vi tryggt ankrade. Jag som har velat hittat conch att äta tog med mig John på ett vadaräventyr. Till en sorgsen min hittade jag ingen alls. John hittade 3, det blev en god currygryta.

21641314_1461698947257724_839272683_n

Vi fortsatte sakta men säkert upp i Abaco sjön utan sjökort. De som jag har visade inget djup innanför revet, men vattnet är så klart i Bahamas att det går navigera efter googlemaps och färgen på havet.

P_20170413_122905

Det var i Marsh Harbour som våran 3dje besättningsmedlem skulle dyka upp, Arvid. Arvid hittade jag på en gastsida på facebook, eller rättare sagt hittade han mig när jag hade skrivit där. Han flög direkt från USA och skulle segla med till Azorerna.

21641627_1461699567257662_1604014313_n

När de bra väderutsikterna kom så lättade vi ankar och puttrade ut ifrån Marsh Harbour på ön Abacco i Bahamas onsdagen den 19 maj och tog sikte mot Bermuda. För att hitta ut från revet och Abacco-havet hade jag kilat över till våra engelska vänner på Oystern “Blew Beyond” och fotograferade deras sjökort över det närmaste passet ut. John och Arvid trivdes när vi åkt igenom passet och möttes av två meters svall och åtta sekundmeters halvvind. Vi kastade i fiskelinan och det dröjde inte många timmar innan vi hade en fin Dorado på kroken. Fisken fileades och avnjöts rå som snacks och räckte sedan till middag, lunch och middag igen. Det var en fin dag med solsken. Det kändes som att den här överfarten skulle gå som smort. Eftersom vi redan innan avfärd hade gått igenom seglingen, säkerhet och rutiner och eftersom vi hann segla ett bra tag innan mörkret föll tog John och Arvid egna nattvakter redan från dag ett med glädje. De skötte sig galant och väckte mig ibland med frågor och när vi var på kollisionskurs med ett stort fartyg.

21691133_1461700190590933_1642887305_n

Tre dygn senare hade vi fått stiltje och startat motorn. Vi stannade på spegelblank vatten och badade, det var fortfarande varmt i vattnet och det svalkade skönt när vinden visade sig i sin frånvaro. När vi hade kört för maskin i någon timme efter badpausen började den låta lite märkligt. Vi kikade snabbt vad det kunde va men motorn lät bättre efter att ha startats om, en halvtimme senare small det till och ett brutalt oväsen hördes från motorutrymmet. Vi stannade igen och såg till vår fasa att motorn låg på snedden. I Aela satt det en fyrcylindrig Yanmar som väger 250 kg. Inget man vill ha löst i motorutrymmet med andra ord. Som tur var så blev det stiltje. Yanmars motorkuddar har pinnbultar längst upp med muttrar som gör det möjligt att justera upp och ner. Alla motorfästen hade gått av precis under den undre justermutern. Det var inte många gängor kvar och pinnbultarna var svetsade så de gick inte att byta ut dem. Inte heller hade vi bult och mutter för att göra något nytt. Det vi kunde göra däremot var att lyfta upp motorn på stumparna som var kvar. Utan brickor och utan låsbrickor lyckas vi säkra motorn med ett till två gängvarv på muttrarna på tre av de fyra motorfästena. Det sista var för kort. Med motorn i en för låg och felaktig vinkel, utan låsningar på muttrarna som inte höll av sin fulla kraft var det inte ett alternativ att starta motorn, om inte för de sista meterna till kaj. Vi skulle helt enkelt få byta motorfästen på Bermuda. Som tur var kom vinden tillbaka samma natt och gav oss behaglig segling med fulla ställ.

21763775_1461700640590888_58682912_n

Det ska vara möjligt att hämta väderfiler från satellittelefonen vi hade ombord men vi fick aldrig någon riktig ordning på det. Istället skickade jag då vår position varje dag till två medhjälpare hemma, som svarade med 140 tecken (vilken var max att ta emot) om hur prognosen såg ut, ibland fick de skicka flera meddelande. Vädret och rapporten ändra sig nästan hela tiden, nya rapporter varje dag. 400 nm väst om Bermuda fick jag beskedet om 10 m/s syd-ostlig vind om 3 dygn. Dagen efter hade prognosen ökats till 15 m/s. Med 200 nm kvar kom sista beskedet om 17 m/s i samma riktning. Inför natten innan kulingen skulle komma förbereddes stormfock och revlinor träddes för tredje revet som vi hissade om vinden skulle komma under natten. Vilken den gjorde. Vi försökte kämpa emot vind och golfströmmen så mycket vi kunde men blev tvungna att falla av.  Ett dygn senare tog vi ner storseglet och fortsatte segla på slör med stormfock. Bermuda passerades nordväst på ett avstånd av 80 nm.

21769733_1461700823924203_504471977_n

Månen var obefintlig och det var kolsvart nästkommande natt. Himlen var täckt av moln och störtskur efter störtskur avlöste varandra. Containerfartyget MSC Kleven med en längd av 318 meter gled förbi en sjömil för om oss med full däcksbelysning och lyste upp hela himlen. Det var bland det mäktigaste jag sett. Fartyget gjorde över 20 knop och hade ändå en avdrift på över 40 grader såg jag på AIS:en. Det blåste alltså en hel del.

21767725_1461700663924219_1856406131_n

På morgonen blåste det om möjligt ännu mer. Jag beslutade att vi skulle ta ner stormfocken, för det gick för fort. Sagt och gjort så gjorde vi fortfarande över 5 knop för bara riggen. Vi fick handstyra då vindrodret och autopiloten inte klarade av att styra utan seglena uppe. Vågorna började bli stora och vi satt i sittbrunn och diskuterade. “5 meter, nja.. 4.5 kanske”. “Den där då? 6 meter garanterat”. Vi höll båten rakt ner för vågen som bröt precis bakom sittbrunnen som blev fylld till bredden. Salongen klarade sig. Kraften av den brytande vågen i akterspegeln tillsammans med vågens höjd fick oss att surfa. Efteråt såg vi att maxfarten på plottern stod på 19,2 knop. Vi fortsatte och handstyra i några timmar utan att drabbas av några större bryt. Runt 15-tiden sprack himlen upp och vinden mojnade. Sjön blev snabbt lugn även om den var hög och vi kunde rulla ut delar av genuan tillsammans med andra revet på storen. Under resten av resan tog vi aldrig ur revlinorna för tredje revet så de enda storsegel-alternativen var andra och tredje revet, eller inget segel alls. Vi befann oss nu 300 nm om Bermuda med sydlig vind och nordgående strömmar. Vi beslutade oss för att fortsätta mot Azorerna istället för att kryssa tillbaka, vädret hade inte varit på vår sida under den här överfarten.

21706424_1461701147257504_2121439366_o

Kommande vecka fick vi varierande vindar och kulingvarningar så vi seglade sicksack medan kulingprognoserna försvann lika fort som de kom under de kommande dagarna. Vi lyckades även få stopp i toan för första gången på 11 månader, och det var också första gången båten hade en helt manlig besättning. Det hade blivit för kyligt för hinkduschar på däck, därför hade våtservetterna hade tagits fram. Trots att ingen ombord hade slängt våtservetter i toaletten så var det just sådana som satte stopp i utloppet av den rostfria septiktanken. Toan hade blivit överfull då svartvattnet runnit tillbaka. Efter att ha gjort en misslyckad rensning som resulterade ett bajsfyllt skåp med efterföljande sanering och desinfektion så fick vi vara nöjda. Ungefär ett dygn senare tanken var full igen. Med min utläggning om hur idiotiskt det var att stoppa våtservetter i toan efter första stoppet antar jag att våtservett nummer 2 spolades ner med den första. Den här gången visste jag dock hur det skulle tas och det behövdes ingen desinfektion i större skala den här gången. Men stolt är jag över att fixa dessa två skitproblem efter att seglat i 2-3 meters vågor bakifrån utan en enda kväljning. Det var vidrigt och jag kan åter förespråka den manuella vakuumtoaletten, krånglar aldrig såvida man inte spolar ner annat än fekalier och toapapper…

21849224_1461701677257451_1495500748_n

Drygt två veckor in fick vi beskedet om ett djupt lågtryck som befann sig nordväst om Azorerna. Samtidigt drog det in arktiska vindar med kyla och klart väder. Vi hade fortfarande vinden på slör, nu från nordväst och Azorerna låg på en ost-nordostlig kurs. Det skulle komma kulingvindar längs vår kurs från norr. Jag skrev till min vädergubbe hemmavid att vi skulle försöka ta så mycket höjd som möjligt för att inte hamna alldeles för långt söderut när väl vindarna kommer. Han tyckte att vi hålla oss syd om väst om vi inte vill ha vindar på över 20 m/s. Vi höll med och bestämde oss för att segla så bekvämt och säkert som möjligt. I det här fallet var det slör mot sydost. Efterföljande dagar seglade vi med tredje revet och genua. Vi testade stormfocken men hastigheten och styrförmågan minskade markant, till det negativa, så vi fortsatte i två dygn, Till dagen då det gick åt pipsvängen.

21769642_1461702480590704_1662395401_n

Med vind från nordnordväst och vågor från norr med lite korssjö så seglade vi på sydostlig kurs med bottenrevat storsegel och revad genua. Vågorna var höga, runt 5 meter, men det viktiga var att de inte bröt. Jag spenderade timmar med att studera vågorna och inte en enda gång hade en våg slagit över. Runt 16:30 så bestämde jag för att ta ner storseglet och segla med enbart försegel för att minska risken för en okontrollerad gipp eftersom vi ville falla av ännu mera. Efter ändringen av segelsättning justerade vi kursen till sydsydost för att följa vågorna bättre. Vår destination, Azorerna, låg på en ost-nordostlig kurs. Klockan 17:00 var det dags för vaktbyte, John kom upp i sittbrunnen för att avlösa mig.

 

En halvtimme senare satt jag på knä i min koj på styrbordssidan och tittade ut genom sittbrunnsluckan när jag såg en vägg av vatten. John som satt i sittbrunnen hann inte reagera sedan han sett vågen tills vågen tryckte oss framåt och slog runt oss åt sidan åt styrbord, båten vändes nästan 180 grader upp och ner. (Efteråt såg vi på gps:ens maxfart att vi surfat i 26.4 knop.) Jag trycktes in mot väggen och kände hur saker kom flygandes. John hamnade i vattnet men satt som tur vad fast i sin säkerhetslina och kom därför upp av sig själv lika fort som han föll i. Arvid som också befann sig nere i salongen, i babordskojen, slog i huvudet i taket när han föll handlöst och fick ett jack i ögonbrynet utav grabbräcket som plötsligt var på helt fel sida av båten, men annars så klarade vi oss lindrigt undan. Under durken förvarade vi vinflaskor som med hjälp av gravitationen flög ur sitt utrymme och slogs sönder. Även de stuvutrymmen under salongskojerna och navigationsbordet tömdes på sitt innehåll. Det var mat, glas, vin och saker överallt. Som tur vad så satt motorn kvar på sin plats trots att den bara satt med några få gängvarv. Rädslan att en gjutjärnsklump på 250 kilo skulle fara runt i båten och riva med sig både självlänsar och propelleraxel var stor.

 

John som nu var blöt ropade uppe i från sittbrunnen: “Jag behöver hjälp här uppe, vindrodret har gått sönder”. Arvid och jag tog på oss våra flytvästar bland allt bråte som flöt runt i knädjup vatten nere i salongen. Båten hade tagit in uppskattningsvis drygt 500 liter vatten under kapsejsningen. Jag gick upp till John i sittbrunnen för att utvärdera situationen och upptäckte att det hade gått väldigt vilt till under de få sekunderna av kaos. “Men John, titta på masten!”. Masten hade knäckts och hängde på sidan. Bakre och främre targabåge var böjda av vattentrycket och solpanelen som suttit där ovanpå var spårlöst försvunnen. Vindroder hade gått sönder, lika så sprayhooden och en del andra grejer. Kättingen var uppkastad ur sin box och inget låg riktigt där det skulle. Att så mycket kan gå åt helvete på så få sekunder är svårt att förstå.

IMG_0091IMG_0089

Jag klippte ner maststagen för att undvika att masten skulle slå i ett hål i skrovet och lät den hänga i förstaget för att agera som drivankare. Samtidigt så fick de andra två ta tag i vårt vattenproblem.  Eftersom att båten var full med vatten behövde den tömmas och då gick länspumpshandtaget sönder. Troligtvis på grund av lite för frenetiskt pumpande. Våra hinkar försvann när båten kantrade så vi fick ösa ut vattnet med våran största kastrull. Insidan av båten var det som sagt ett inferno. Utöver allt glassplitter och livsmedel hade vår ”vattentåliga” satellittelefon hamnat i vattnet nere i båten och gick inte att starta igen. Mycket av vår elektronik slogs ut och våra kommunikations-antenner for överbord vid nedslaget. Vi hade ungefär 800 nautiska mil till den närmaste ön på Azorerna och med vetskapen om den kommande veckans väder och vågor tog jag beslutet att skicka en nödsignal med vår EPIRB för att garantera säkerheten för min besättning.

IMG_0085

I en annan del av världen, tryggt hemma i Sverige befann sig min far. När man registrerar en epirb anger man kontaktuppgifter till anhöriga, där hade jag skrivit min pappa som första kontakt iland. Han fick ett samtal strax efter 23 på natten svensk tid där det ringde från ett utländskt nummer. Han fick veta att vi hade sänt ett nödmeddelande från en position mitt ute på atlanten, och att de inte visste vad som hade hänt men hade ett spaningsplan på vår position om 5 timmar. Han och resterande familjemedlemmar sov inte vidare gott den natten.

 

Efter att säkrat båten så gott som det gick så klev vi ner i salongen och stängde sittbrunnsluckan för att undvika att de översköljande vågorna skulle fylla båten med vatten.

Var tionde minut så stack vi ut huvudet för att kolla runt horisonten efter lanternor och försökte lysa upp båten med pannlampor som vi fäste runt om på däck då vi enbart haft lanternor i masten eftersom båten är under 20 meter. Vi passade på att packa varsin ryggsäck med det enda vi kunde ta med oss från Aela. Passen hade jag i fickan redan innan masten klipptes. Det gäller att packa smart, hamnar man i vattnet vill man inte ha varken för mycket flytkraft eller för mycket vikt på ryggen. Var man var ansvarig för sin egen packning, vilken resulterade i att vi prioriterade lite olika saker. I min väska låg loggbok, Epirb, Ipad i vattentätt fodral,ett par solglasögon och plånbok. Det var allt.

 

Runt kl. 03:00 hörde jag ett svagt ljud från en av våra handhållna VHF:er och några minuter senare syntes både ett flygplan och ett fartyg på avstånd. Jag försökte kontakta dem med min handhållna VHF men signalen var för svag för dem att höra. Jag tände ett handbloss som planet fick syn på och då styrde de emot vår position. När planet kom nära fick vi VHF-kontakt. Efter vi pratat skickade flygplanet vår position till tankfartyget Alpine Melina. När fartyget närmade sig tände vi fler handbloss för att de skulle kunna se oss. Inom 1 sjömil fick jag kontakt med fartyget och planet behövde inte förmedla kontakten längre i mellan oss. Vid det här laget hade jag bytt kläder tre gånger sedan kapsejsningen för att hålla mig torr. Den mest kritiska situationen kvarstod dock ännu, vi skulle ta oss i säkerhet upp på detta 183 meter långa tankfartyg i fem meters vågor. Natten var becksvart och i sammanhanget var vi ganska små. Fartyget försökte närma sig oss. Ett sådant stort fartyg rör sig ganska stabilt så länge det gör en stadig fart, men i låga hastigheter ger det vika för havets krafter. De gjorde flera försök innan de kom tillräckligt nära. Här var jag mest rädd på hela kvällen. När Alpine Melina skulle gå nära oss kändes det som vi hamnade under deras svarta för, inte nog med att ha ett hävande fartyg över sig så var jag livrädd att våran hängande  mast skulle fastna i deras bulb när den gick upp och ner i vågorna likt ett sjöodjur. Jag sa till både John och Arvid att knäppa loss säkerhetslinorna om det skulle gå åt helvete. Till slut lyckades fartyget komma upp nära oss på vår lovartsida. Med Aela slåendes mot deras skrov så lyckades besättningen kasta ner tjocka linor för att säkra vår båt så att vi kunde nå deras lotsstege. Linorna slets gång på gång av medan vi hissades upp och ner av vågorna längs deras fribord. John fick tag i stegen först på min order. Ännu några linor senare fick Arvid tag på stegen. Sist så lyckades jag få tag på stegen för klättringen till säkerhet och fick sedan se när Aela drev iväg ensam i mörkret.

21767859_1461705187257100_478671925_n

Väl uppe på det 183 meter långa oljetankern Alpine Melina togs vi hand om på bästa sätt, ett skolexempel på hur man ska hantera nödställda. De frågade oss om skador och om vi var kalla. Vi fick genast komma in till värmen och få en kopp kaffe. Jag som inte dricker kaffe fick självklart te. Vi fick ta av oss våra blöta kläder och låna torra arbetsoveraller. Epirben tog vi med oss och gav till dem för deaktivering. Efter en stund med kaffet fick vi gå upp på bryggan för att prata med US Coast Guard via deras satellittelefon. De gjorde en snabb intervju med oss om händelsen och vi tackade för hjälpen. Vi fick även låna telefonen för att ringa till våra anhöriga som haft en orolig natt.

 

Ombord på det Hong-Kong registrerade fartyget jobbade 22 indier. Fartyget är godkänt för 25 man, därför fanns två hytter lediga. Efter vi fick frukost så installerade de mig i lots-hytten uppe på officerardäck, John och Arvid fick dela på en dubbelhytt nere bland besättningen.

Eftersom vi bara hade de kläderna vi hade på oss så fick vi som sagt låna overaller. Vissa i besättningen skänkte även några klädesplagg. Själv så fick jag ett par sandaler av Mr. Chief Cook vilket var betydligt härligare att glida runt i än ett par stövlar. Kortbyxor fick jag av tredje styrman.

DSC_7054

Vi kom snabbt in i rutinerna ombord. Eftersom vi klassades som nödställda tills vi är iland får vi inte sättas i arbete eller liknande. Våra dagar bestod av att gå upp vid 8 och äta frukost, kl.12 var det lunch och efter 18 så serverades middag, allt i kryddstark indisk anda. I mellan måltiderna hängde vi mest i “rökrummet” där de hade en stor TV där vi såg på väldigt mycket film. Jag tillbringade även mycket tid uppe på bryggan där jag fick lära mig mer om hur allting fungerar på ett så stort skepp. Tredje styrman tog sig även tid några kvällar då han lärde mig grunderna i astronavigation. Det var aldrig några problem om vi ville låna en telefon eller ibland gå ut på internet på deras nyinstallerade V-sat system.

21849291_1461703673923918_2070418899_n

Efter tio ganska monotona dygn hade vi åkt tillbaka förbi Bahamas och längre västerut än jag någonsin varit då vi ankom till Tuxpan i Mexico. Där blev vi också väl mottagna, myndighetspersoner var närvarande och de hade ordnat med en engelsktalande tolk. Efter formaliteter såsom att ta ett kort med hamnkapten ansågs vi inte vara nödställda längre och blev fria att röra oss i landet.

21698043_1461705717257047_1201998508_n

 

Så vad hände med båten?

Hon sjönk troligtvis ganska fort efter att vi lämnat henne med öppna luckor. Vårt försäkringsbolag Alandia stog för en totalförlust utan tjafs(Det var väl båten marknadsvärde vi inte var helt överens om i början bara). Min reseförsäkring från topsail täckte förlust av personliga grejer upp till 30k kr. Vilket i alla fall är en liten tröst.

Vad har hänt med dig?

Jag är jäkligt glad och tacksam att jag lever då det kunde gått hur som helst. Jag har flyttat ihop med Emma som seglade ihop med oss igenom Europa. Jag har flyttat ner till Halland, klippt mig och skaffat mig ett heltids jobb igen. Sparandes till nästa båt. Om det blir ett äventyr igen vet man inte. Men jag kommer inte bli landkrabba för evigt i alla fall.

Har ni några frågor så får ni hojta till så ska jag svara så gott jag kan.

Det var antagligen allt från Windpowered bloggen. Den kommer nog ligga online ett bra tag till för er att läsa.

Jag vill tacka ALLA som har stöttat oss och ALLA som har läst. Det har varit ett nöje att få dela med sig av våran resa. Utan alla er hade det här inte varit möjligt. Tack igen, Tack. Ta hand om er. Möjligheterna finns därute, gör vad ni vill, när ni vill och hur ni vill.

Hur luktar vi egentligen?

Nu har vi kommit en bit på vägen, vi har garanterat stålande sol och 7 m/s. Ni behöver inte oroa er för oss vi har det jätte bra.

Det här med hygienen får vi många frågor på. Hur gör ni egentligen när ni tvättar er och så vidare. Det beror mycket på vart vi är, är vi i hamn, ankarvik eller till sjöss?

 

Toaletten

Som många vet har vi två toaletter ombord, en vanlig toalett nere i båten och en på relingen. Den vi använder oftast är den nere i båten. När vi ligger i hamn brukar vi använda hamntoaletten då vår toalettank är väldigt liten och blir full på bara ett fåtal toalett besök. Den på relingen används flitigast i ankarvikar, men även till havs om det blåser åt rätt håll. Man vill ju inte direkt att det ska blåsa in i båten. Att använda toaletten i båten till sjöss när det gungar mycket kan vara lite knivigt ibland då man måste hålla i sig och se till att kisset inte skvalpar upp i rumpan igen.

1s7a9467_29497385862_o

Rutiner i Hamn

När vi är i hamn är det som att bo på vilken camping som helst. Vi borstar tänderna, tvättar ansiktet och sånt på båten. Sen har de duschar och toaletter som man kan använda. I norra Europa kostade ofta duscharna pengar och då så var vi lite mer snåla på att duscha, men sen vi lämnade Tyskland har det alltid vart gratis duschar. Det har även hänt att vi har duschat på bryggan i vattnet till båtarna när duscharna har vart stängda eller kostat pengar, eller helt enkelt vart för långt att gå och det vart väldigt varmt.

1s7a7248_26896178544_o

Rutiner vid ankring

När vi ankrar så går vi på toaletten på båten, vi brukar stänga tanken på dagtid om det är en strand eller liknande i närheten men sen öppna den på natten då vi fyller den så fort. När vi ankrar så tvättar vi oss i havet. Det funkar bra, man blir ren, lite saltig men man kan alltid skölja av sig med sötvatten efteråt om man tycker att det blir jobbigt. Om vi har mycket färskvatten det vill säga. Annars så vänjer man sig vid saltet ganska snabbt. Om man ligger vid en strand kan man även använda strand duscharna som brukar finnas. Vi har även en campingdusch som man kan fylla hänga upp i solen och duscha på däck.

_s7a9624_29497404182_o

Till sjöss

Hittills har vi inte vart ute så länge så att det har blivit kris för att duscha. Men vardagsrutinerna är ju alltid samma, tvätta ansiktet, borsta tänderna. Och vi har våtservetter som man kan torka sig med, en raggardusch variant så att säga. Men sen så kan man fiska upp vatten med hink och hälla över sig, fylla regnvatten när det regnar, och använda campingduschen. Eller helt enkelt hoppa i och tvätta sig om det inte blåser och går sjö.

 

Att tvätta

Tvätta gör vi i tvättomater, vilket finns nästan överallt. Vi brukar tvätta när vi märker att tros och kalsong utbudet börjar bli snålt. Ibland kan vi också tvätta lite förhand om det krisar. Men oftast är detta ett heldags projekt som utförs med jämna mellanrum. Sen så hänger vi tvätten över hela båten och hoppas på att det inte börjar regna.

img_8865_28763328452_o

 

God Första Advent på er! / De som badar på 5km djup!

Från Madeira till Lanzarote

Här sitter jag, ensam i Aela på Marina Lanzarote med en kopp ört-te. Vi dricker inte te så ofta längre för att det är så varmt, men nu blev jag plötsigt lite sugen. Sofia är på löprunda och Timoty jagar wifi någonstans.

Utanför Madeira finns en naturreservat bestående av ett par öar – Desertas Islands. Innan vi lämnade underbara Madeira sökte vi det tillstånd som krävs för att få ankra där. När vi anlände till Desertas Grande undrade vi först om vi kommit rätt. Det var bara en hög brant klippvägg, skiktad i olika nyanser av rött, orange och brunt. Närmare syntes att det fanns en liten landyta vid klippfoten, inte mer än 200 meter lång. Där låg ett litet hus, där öns ”Nature wardens” som sköter om ön och de forskare/biologer som för närvarande studerar djurlivet bor. Runt den lilla landplätten fanns en stig med informationsskyltar där vi kunde lära oss mer om öns sällsynta djurliv och natur.

30242812005_df7ccdbd20_h 30242812085_a742c826d3_h 29612126434_dc3904a193_h

Två saker fasinerade oss extra mycket med den här ön. Det första var den sällsynta sälen – Lobos Marinos på portugisiska, Monkseal på engelska. Finns 30-40 stycken på Desertas och några hundra i medelhavet. Det skulle vara ovanligt att se dessa varelser i ankarviken så vi hade inte några förväntningar på det. Men rätt som det var dök det upp en! Det var det sötaste vattendjuret jag sett. Den var stor, kanske 2 meter lång, med ett ansikte som en liten hund med långa ögonfransar och morrhår. Den gned sig mot båten och tittade oss i ögonen. Wow sa jag och Sofia, lyckliga som små barn på julafton.

_S7A0417 _S7A0419

Timoty missade just den här sälen (men fick se dem på längre avstånd) då han var upptagen med nästa facinerade grej. Han var på roddtur med Dolly Parton och kom tillbaka helt lyrisk. ”Hörrni!! Jag har hittat en grotta, vi måste åka dit!!”. Sagt och gjort. Det var som en lång gång med låg tak. Vi försäkrade oss om att tidvattnet var på väg ner så att vi inte skulle fastna där inne, men utrustade oss med kniv ifall vi skulle klämmas fast. Då hade vi kunnat skära hål i gummibåten och simmat ut. När vi kom fram till grottmynningen var den inte tillräckligt bred för att ro igenom. Som tur var låg berget så nära våra huvuden att vi kunde sträcka upp armarna och dra oss in. Vatten var kristallklart. Längre in lyste turkosblått vatten som skvallrade om att det fanns en öppning på andra sidan. Vågorna som dundrade in där framme skapade ett eko som lät som ett lejonvrål. På helspänn drog vi oss fram med våra händer längs taket, längre in i det mystiska spännande. Efter 20-30 meter öppnade grottan upp sig som en kupol. Ett hål i några meter upp längs ena väggen släppte in solen som en stor strålkastare. Det här kan vi kalla definitionen av en perfekt grotta. Vi var så överrumplade av denna hemliga, magiska plats som naturen skapat alldeles själv. Perfektion. Ett liten gång, för låg för att ta sig igenom ledde ut åt andra hållet. Vi vände åter samma väg som vi kom med tre stora leenden på läpparna. Wow.

IMG_2226 IMG_2232 IMG_2224

Det var lugna och sköna dagar med mycket bad på Desertas. Efter tjat om kanelbullar i två månader slog vi äntligen slag i saken och bakade sextiofem kanel- och vaniljbullar. Det tog ungefär en hel dag. Det var svettigt, barbröstat och det luktade sjukligt gott i hela ankarviken vill jag lova. Att ha färska, hembakade bullar på överseglingen till Kanarieöarna var guld värt.

IMG_2271

Ju längre vi kommer desto mer justerar vi vårt förhållande till tid och distanser. Drygt två dygn från Madeira till Kanarieöarna var väl ingen sträcka. Ibland skrattar vi åt oss själva när vi tänker på hur långt det kändes att segla från Hammarö till Djurö i Vänern. En sträcka på ca 30 sjömil som vi upplevde som en halv evighet. Att segla i flera dygn är en speciell känsla. Härligt, avslappnande. Trots att månen bara är halv lyser den upp en bred silverfärgad gata på den ojämna vattenytan. I horisonten I motsatt riktning skymtar lanternorna från ett lastfartyg. Vi är omringade av 3000 meters djup så långt ögat kan nå. Havet är högljutt och vinden stark. Bakgrundsbelysta moln döljer fläckvis den annars så klara stjärnhimlen. Som ett transparent skynke, nerstänkt med färg. Plötsligt välts färgburken ut över skynket och mörkret tar över. Ljusbringaren kämpar för att tränga sig igenom den tjocka massan, men lyckas inte riktigt. Fartyget passerar på behörigt avstånd i den mörka natten.

Enligt våra beräknar skulle vi nå Lanzarote på lördag förmiddag, med fina vindar gav oss en jävla fart så vi var framme fredag kväll. Våran pilotbok är från 2011 och likaså våra sjökort. Vi siktade mot Arrecife och där skulle en ny hamn enligt boken påbörjas lagom till boken trycktes. Det betydde att det fanns en ny hamn här, Marina Lanzarote, som inte fanns med i vår navigationsbok eller på våra sjökort. Det fanns också en rekommendation att inte gå in i den gamla hamnen under natten, därav planerade vi att anlända i dagsljus. Men, som sagt att det svårt att kontrollera vinden så där kom vi fram, precis när mörkret hade lagt sig. Det såg dock upplyst ut så vi tänkte att vi nog skulle klara detta, utan radar dessutom. Vi rundade upp en stor och välbelyskaj och siktade mellan gröna och röda sken. Seglena togs ned och Timoty styrde manuellt, middagen var precis klar. Rätt som det var dyker det upp en betongkaj ett tiotal meter framför oss, obelyst och inte mer en 1,5 meter över vattenytan. En snabb babordskir och vi undkom en total katastrof. Tur att vi inte hunnit kopplat autopilioten och slappnat av. Den låga, hemliga kajen var en förlängning till den gamla höga upplysta kajen. Den nya, ej upplysta kajen, fanns inte med i våra sjökort. Och inte heller gick den att se i mörkret. Efter en nästan-krock slog vi på radarn och tog oss in mellan prickarna utan problem, men med fullt fokus.

IMG_2304

Jag och Sofia hade planerat att ta dykcert på resan, åtminstonde innan vi lämnade Karibien. Eftersom vi hade lite tid att döda på Lanzarote och att det var det billigaste dykcentret vi hittade, bestämde vi oss för att det var dags. Vi åkte till doktorn och fick intyg, började intensivt plugga teorin online och försökte mentalt förbereda oss för att dyka i dagarna tre. Första dagen gick vi upp klockan 6, tog bussen, kom dit en timme för tidigt, somnade på en parkbänk, vaknade och insåg att vi var på fel ställe och kom därför lite för sent istället. Shit happens. Vi möttas av två supertrevliga dykinstruktören som skulle göra oss till dykproffs. Första dykdagen var intensiv men lärorikt. De tog oss direkt till havet, så vi slapp börja i en pool. Med bara oss två newbies och två instruktörer hade vi typ en var. Och tur var väl det. Det är inte så lätt som det ser ut att dyka. Innan vi fattat grejen med hur vi skulle göra oss ”tyngdlösa” skönk vi antingen som stenar eller flöt upp som korkar. När vi befann oss nere längst botten kunde jag rätt som det var flyta iväg och upp helt okontrollerat och Fia likaså fast åt andra hållet. Då fick instruktörerna jaga rätt på oss, ta tag i foten och dra ner oss på rätt köl igen. Det var som att ta hand om två ungar som kutar åt olika håll på Ikea. Andra grupper som dök på samma ställe kunde vara flera stycken elever per instruktör. Jag förstår fortfarande inte hur de kan klara av det. Övningen ger dock färdighet. När vi fått in snitsen kunde vi njuta av den magiska känslan att vara tyngdlös, styra sin flytkraft med andningen och uppleva undervattenslivet på 18 meters djup. En helt ny värld har öppnat sig för oss och våra vyer har vidgats med en ny dimension. Som nybakade undervattensambassadörer är vi riktigt taggade att få dyka i de exotiska vatten som vi har framför oss.

Processed with Snapseed.

IMG_9546

Vår underbara dykinstruktör Virginia fyllde år och bjöd med oss alla tre på födelsedagsfest. Klockan 10:00 en lördag samlades cirka 40 mer eller mindre karnevalklädda personer för att åka buss till norra Lanzarote, ta färjan över till ön Graciosas och därifrån åka iväg på en katamaran. En typsikt sån där turistbåt som stör skiten ur långfärdseglare i en annars fridfull ankarvik. Nu var vi alltså på andra sidan. Timoty skämdes lite men vi hade riktigt kul med bad, fri bar, tapas och sköna människor.

Processed with Snapseed.

IMG_9583

Med tanke på att Atlanten-överfarten börjar närma sig är det viktigt att båten fixas upp till topskick. En låååång lista på saker att göra hade skrivits och det var dags att sluta skjuta upp dem och börja jobba. Ett solskydd byggdes av en rullgardin från Ikea och en upphittad planka, ankarkättningen märktes ut, linor rengjordes, båten spolades av, vindrodret smörjdes och riggen inspekterades. När jag var uppe i masttoppen och letade efter skavanker gjorde jag en fasansfull upptäckt. Bågen som genua-och spinnarfallet var fasta i hade gått av och det går inte att byta den underifrån, upphissad i maststolen. Med andra ord skulle vi behöva ta ner masten för att kunna montera en ny. Och skulle inte en ny också gå sönder till slut under den hårda belastningen? En gemensam uppgiven suck gav sig i uttryck innan Timoty kom på en annan lösning. Vi fick en resvervdel levererad, kunde montera den utan att behöva ta ner hela skiten och hoppas att vi nu kan segla vidare utan problem.

IMG_2345 IMG_2342 IMG_2336 IMG_2315

Våra vänner på Ultimo som vi inte sett sedan Cascais kom in i marinan och vi bjöd dem på middag á la Aela. Det vill säga kylskåpsfri mat. Och er som undrar vad man nu kan hitta på utan kyl kan jag tala om att vi serverade hembakade tortillabröd med hummus och tomatsalsa till förätt, friterad potatis, sesampanerade kikärtsbiffar och ugnsrostad butternut-pumpa till huvudrätt samt kanelbullekladdbaka till efterrätt. Eftersom det var kanelbullens dag fuskade vi lite och köpte rikigt smör och riktigt grädde till efterrätten, men annars så var det alltså helt kylskåpsfritt. Med lite fantasi kommer man långt. Och det bästa av allt – våra gäster tog med iskall öl. Tusen tack för en riktigt trevlig kväll!

Fler vänner anlände till marinan och vi hann skvallra lite med segelbåtarna Bengt och Yasmine innan det var dags att bege oss vidare. Efter två veckor i samma marina är det skönt att röra på påkarna. Mot Fuerte Ventura!

/Emmie

”A bad driver needs strong girls”

Att ge sig av eller inte, det är frågan.. Efter vi lämnat av Rasmus hade vi inte längre någon tid att passa förrän Kanarieöarna i oktober. Till dess då? Ska vi åka vidare längst Portugals kust? Ska vi åka till Algarve-kusten? Gibraltar? Eller direkt till Madeira? Vad känner dagsformen? Vi bestämde oss efter lite googling att åka till Sines, 50 distans bort. Sedan ångrade oss. Cascais verkar trevligt och vi kan passa på att komma ikapp med livet och umgås lite med våra vänner som är här. I Cascais hade vi till och med wifi i förpiken i ankarviken! Ny plan: Stanna några extra dagar i Cascais för att sedan åka direkt till Madeira.

_S7A9317

Timoty hade svängt förbi våra kompisar på S/Y Ultimo och upptäckt att Conny hade skadat och gipsat en hand. Av den anledningen bakade vi en Krya på dig-kaka som vi tänkte överraska med. Vi som låg för ankar tog Dolly Parton in till marinan där de låg. När de inte var hemma gömde vi kakan och gick till Jumbo och handlade lite mat, öl och plastlådor. Som tur är hade de inte hittat den gömda kakan, så det förblev en överraskning. De hade även en överraskning till oss – en pilotbok om Atlanten-öarna från båtvännerna på S/Y Yasmine. Tusen tack (vi har läst den flitigt redan)!

20160831_155328

När en galet trevlig eftermiddag började lida mot kväll tilltog vinden. Inne i marinan blåste byarna upp till 34 knop (17 m/s) och vi hade en färd tillbaka till båten i lilla lilla Dolly att tänka på. Som alltid, alltid tänkte vi: Hur farligt kan det vara? Carina och Conny skickade med oss en VHF för säkerhet skull. Men innan vi ens hade kommit ut utanför hamnens vågbrytare sköljde vågorna över oss och vi var genomblöta. Vi stannade till precis innanför hamninloppet vid tankstationen. Uppe på kajen kunde vi se viken där Aela och ett gäng andra båtar låg och guppade. Det blåste inne från land så vågorna hann inte bygga upp jättemycket, med gick vita gäss och det tryckte på rätt ordentligt. Okej, vi behöver en plan of attack. Lägesrapport: Rak motvind och motsjö. Flytvästarna är kvar på Aela. Vi har mycket last. Vi är tre personer. Dolly går tungt och lågt. Åtgärd: En person kör gummibåten och de andra bär med packning till stranden som ligger närmare Aela och i lä.

Timoty ringde Ultimo för att låna en flytväst. Medan han sprang iväg för att hämta den tankade Sofia och jag bensin till vindens ökande takt. Det började mörkna. När Timoty och Dolly kastade sig ut genom hamninloppet stod jag och Sofia på kajen och släppte honom inte med blicken förrän han nådde Aela. Vi det laget blåste det så mycket att vi i princip kunde luta oss mot vinden. Vi sprang till stranden medan Timoty förberedde flytvästar, bytte om till sjöställ och lastade upp 48 ölflaskor på skarndäck vars kartonger hade lösts upp av vattnet som Dolly hade tagit in. Väl på stranden såg vi en lampa röra sig mot oss och vi försökte vinka och lysa upp vart det var säkert att köra in på stranden. Dolly vändes upp och ner för att tömma ut allt vatten och vi tog oss tillbaka välbehållna, men blöta. Åter en läxa lärd.

_S7A9441

Strax utanför Cascais finns en stad som heter Sintra. Uppe på ett jättehögt berg där finns ett gammal borg, Castelo dos Mouros. Ännu högre upp ett gammalt palats, Pena. Där bodde portugisiska kungligheter förr i tiden. Det var deras sommarställe, om jag inte minns fel. Carina och Conny bjöd med oss på utflykt dit en solig dag. Det var en lång bilfärd upp på berget till Castelo dos Mouros och extremt fascinerande att tänka på vilket jäkla arbete som måste ha krävts för att bygga alltihop. Jag är ingen historieexpert så jag ska inte slänga med allt för mycket detaljer, men det var väldigt ballt. Utsikten var gudomlig.

IMG_1887_S7A9365_S7A9374

Palatset Pena var också något av de häftigaste historiska byggnader jag någonsin sett. Palatset låg ännu högre upp på samma berg. Palatsen var målat i starka färger, fylldes av torn, valv och figurer. Inne i palatset stod rummen orörda. När vi återvände ner för berget till Sintra, käkade vi lunch och drack som öl ur väldigt stora ölglas. Utmattade av intryck efter en fantastisk dag rullade vi hemåt och avnjöt en ankardram sittbrunn på Ultimo. Tusen tack Conny och Carina för att ni tog med oss på denna underbara utflykt! De skänkte oss även vattenpump som vi ska installera i sittbrunn på Aela samt en livboj som numera pryder vårt akterstag. Tack!

_S7A9387 IMG_1972_S7A9429IMG_1964

När vi var påväg tillbaka till Aela igen såg vi två bekanta ansikten som stod och vinka på bensinstationen. Nämen hejsan, ett tyskt par med en liten hund från katamaranen Kataluna, som vi träffade i Dieppe, Frankrike. De är på väg till Medelhavet, så vi önskade varandra lycka till. Jag och Sofia som hade planerat träning även denna dag, blev återigen besegrade av vinden och fick hoppa över denna dagen också.

När vi fann oss mitt på Biscaya upptäckte vi att en svets på en grej till vårt vindroder hade spruckit. Efter det drog vi tillfälligt om styranordningen lite så vi kunde använda vindrodret ändå, men det var inte optimalt. Eftersom vi inte har någon svets ombord, började vi leta efter en stålbåt. Men vi hittade svetsen i en Najad 390. Vi hade hört rykten om att bagaren och kocken på segelbåten Albatross hade en svets ombord. När de ankrade upp i Cascais svängde vi förbi och frågade snällt om hjälp. Och det fick vi! Tusen tack!

_S7A9447

Jag och Sofia fick äntligen träna, men eftersom vi låg efter med massa dagar blev det ett hårt pass. Vi gillar att träna på gräsmattor. Som inte alltid är lätta att hitta. Denna gång blev det utanför en kyrka. Halvvägs genom passet kom tre dussin portugiser ut ur kyrkan i sina finaste kläder. Det verkade ha varit ett dop. Undrar hur många bilder vi har foto-bombat.. Två svettiga blonda tjejer som studsar upp och ner på gräsmattan i bakgrunden.

När vi till slut lättade ankar från Cascais låg vattnet blank och kvällssolen värmde skönt. Klockan var runt 18 och vi längtade ut till havet igen. Något rimrostiga tror jag, för när vi skulle tanka kunde inte Timoty lägga till ordentligt (han är i vanliga fall helt flawless när det gäller att framföra Aela). Vi kom in rakt med fören mot bryggan, jag hoppade i land, men aktern då? Det slutade med att jag stod på bryggan och drog in aktern. Såklart har man alltid publik å sådana tillfällen. Tyskarna från katamaranen som råkade befinna sig på bryggan igen yttrade citatet: ”A bad driver needs strong girls.” Vi skrattade. Hur skulle kapten klara sig utan oss?

IMG_2009_S7A9479

Det var många svenska båtar som låg i Cascais. Precis när vi skulle åka kom det in ytterligare en, HavAnna. Vi växlade några ord och de varnade för vinden där ute. Det var inte första gången vi hade hört de, det blåste mycket och ofta runt hörnet utanför Cascais. Från ingen vind till massa vind väldigt snabbt. Förutom just när vi kom dit en tidigt morgon en vecka tidigare. Så vi la ingen större eftertanke på det. Men det tog inte längre än 5 minuter innan solen och lugnet hade ersätts av dimma och kuling. Vi som precis hade hissat segel. Finmiddagen med potatis i ugn som Sofia hade förberett fick vänta. Vi skrek ut ”Jag vill känna att jag lever” med våra ljuva stämmor när vi brottade ner storseglet igen i den piskade vinden och stänkande vågorna. Ingen kunde rubba vårt humör i vilket fall som helst. Mot Madeira!

/Emmie ”A strong girl” Nilsek

Vigo – Laddningsbekymmer, nakenhet och BMX

Den eviga förbannelsen att någon alltid ska vara trasigt eller fel på en båt håller i sig. En dag fick vi problem med laddningen. Den stora solcellen vi har på targabågen brukar ge oss nog med ström att köra all navigationsutrustning, watermakern, stereon och ladda våra elektroniska prylar utan problem när solen lyser. När vi upptäckte att den inte laddade som den skulle kopplade vi om så att vi kunde ladda från motor istället. Det fungerar inte heller. Hur kan vi ha fel på båda två samtidigt? Vi lämnade in generatorn till motor till en Yanmar reparatör och beställde en ny regulator till solcellen.

Hamnen låg mitt i stan och luften stod still mellan höghusen. I vanliga fall har man som gäst i marinan tillgång till ett badhus i hamnområdet med pooler och duschar. Tyvärr var det stängt under augusti månad. I det fräscha klubbhuset, som hade bar, lounge och toaletter kunde vi iallafall hänga med bra wifi. En dag hade vi 39 grader. Det är lätt att bli lite smått galen av värmen och det var långt att gå till duscharna som inte verkades städas alls. Men på bryggan finns det ju färskvatten! Problem var att det inte fanns någon slang. Det hindrade inte oss. I skymningen klev jag och Fia ut på bryggan endast iklädda trosor och duschade med hjälp av en petflaska som fylldes x antal gånger och hälldes över huvudet. Panikartat värmeslag och över 100 dagar tills havs har knuffat oss lite ifrån vad som anses vara ett kanske normal beteende, för det kändes som en helt naturlig handling en varm augustidag i en hamn mitt i centrala Vigo.

_S7A8943

Efter två dagar av galen stadshetta och utan strand var vi desperata att komma ut på vattnet och få svalka oss. Som vanligt gick vi mot strömmen. När det blåser som mest åker alla båtar in i hamn för att ligga skyddade, då åker vi ut och ankrar. Vi lämnade Nautico Deportivo Vigo och ankrade på andra sidan viken, utanför staden Moana. Som de naturmänniskor vi blivit slängde vi av oss kläderna och hoppade i. I vår lugna oas kunde vi bada, läsa böcker, träna på simhopp och ro i land för en springtur och strandyoga. Vinden svalkade skönt. Dock förde vinden med sig aska från en skogsbrand lite längre in i rian. Röken stack i näsan när man försökte sova om nätterna. Det var många skogsbränder runt om i Spanien och Portugal den veckan som färgade solen röd tidigt om kvällarna.

Vi klädde på oss och återvände till staden Vigo, utvilade och avsvalkade, med ett mål sikte. Under våra första dagar i Vigo hade det börjats bygga om ramper och barer för helgens Urban culture and action sports festival, O Marisquino. Som en slump hade vi råkat förtöja båten på precis rätt ställe! Hamnen låg mitt i smeten mellan BMX- och skatearenor, foodtrucks och öltält. Det var tävlingar i BMX, skateboard, motocross, breakdance och en helvetes massa folk.

20160813_175114IMG_9032

Solcellsregulatorn som vi beställt till marinan hade kommit och den monterades. Dock gav den fortfarande inte så pass mycket laddning som vi hade hoppats. Över solcellen på akterstaget satt en radarreflektor som skuggade några rutor, inte skulle väl det vara spöket? Solcellen var även väldigt smutsig. Den tvättades och radarreflektorn togs ner. Tydligen var det det som gjorde susen, så det var alltså inget annat fel än skugga och smuts. Nu har vi i alla fall en extra regulator som reserv. Emma skulle lämna oss efter helgen så vi käkade middag på en restaurang på en av de mysiga gatorna i den backiga staden. Med vår beslutsångest tog det bara 2 timmar att hitta en restaurang. Menyn stod bara spanska så vi visste inte riktigt vad vi skulle få, men det blev tapas och sangria som smakade fantastiskt gott.

IMG_9028

Stämningen var på topp och vi kikade på skate, breakdance och motocross. Det var inte bara att njuta av festligheterna, vi behövde även utföra våra vardagliga sysslor som till exempel handla och laga mat. De mindre mataffärerna som låg mitt i stan och nära till hamnen hade inte havregryn. Vi som äter en hel del havregrynsgröt till frukost kunde inte acceptera detta. Därför bestämde jag och Fia oss för att ta en låååång promenad till en av våra favoritmataffärer Carrefour. Det var en inte bara att promenera minsann. Det var en stort berg som skulle bestigas och svetten rann. Förutom havregryn och en massa annan mat fick vi med oss en volleyboll och ett par burkar Burn för att piggna till tills kvällens festligheter. När vi gick tillbaka kände jag plötsligt något skvätta på baksidan av mina ben. Jag stannade och Fia frågade vad jag höll på med. ”Någon kissar på mig!” svarar jag. Men det slutade när jag stannade. Jag tog ett steg till. Då kom en skvätt till. Faaaan! En burk Burn hade gått sönder i ryggsäcken. Ryggsäcken tömdes bokstavligt talat ur men innan vi kom hem var halva jag var dränkt i klibbig energidryck.

IMG_9033

På festivalen träffade jag och Sofia ett killgäng som är professionella BMX åkare. Vi gick på konserter, drack billig öl och duschade på hotell. Våra nya vänner insisterade nämligen på att vi skulle låna deras fräschare hotelldusch. Eftersom hamnens duschar var under all kritik så vi var inte blyga. För att kunna följa med dem till konsertområdet fick vi varsitt pro gästpass. Med gästpasset fick vi även access till att komma in innanför stängslen till BMX-arenan, så att vi kunde stå precis intill ramperna. Det var mäktigt. De flög, gjorde volter och massa coola trix. Sista natten var vi ute ända till frukostdags, då bjöd vi på amerikanska pannkakor i båten. Förutom bergsklättrare funderar vi nu på att bli BMX-proffs när vi blir stora. Det var en fantastiskt helg med nya vänner, många skratt och träningsvärk i rumpan efter stadens förbannade backar.

20160814_184342

Helt plötsligt var det dags för Emma som har seglat med oss i två månader att flyga hem till Sverige igen. Tusen tack Emma för den här tiden! Lite melankoliskt när vi blivit av med både Emma och våra nya vänner, återgick vi vardagsbestyr som tvättning av kläder och båt. När jag och Fia kom tillbaka från tvätterian (älskar förresten spanska tvätterior, alltid superfräsch och supersnabbt wifi) fick vi höra att Timoty hade slagit till en spansk kappseglare som inte kan köra båt. ”Okej att du är lite ledsen för att Emma har åkt, men du behöver väl inte slåss för det!?!?!”. Det var inte så farligt som det lätt, en demonstrativ ’örfil’ på en hand som höll på att bära av mot vindrodret när det fanns en jättefin stabil pushpit precis bredvid. Vet hut människa! Killarna som jobbade i hamnen såg alltihop och beklagade sig över kappseglarnas avsaknad av sjövett. Som tur var gick det bra och vindrodret är fortfarande intakt.

Det var lite vemodigt att lämna Vigo, Emma och helgens upplevelser. Men som Håkan Hellström säger: ”Fortsätt! För jag tror att när vi går genom livet, att allt det bästa inte hänt än.” Spanien var episkt, men nu drar vi till Portugal, nytt land med nya möjligheter!

Peace! /Emmie