Alla inlägg av Emmie

Och vad äter ni förresten?

Vi har för att par dagar sedan startat vår överfart mot Karibien och vill såklart inte lämna er hängandes ända tills dess att vi kommit över havet. Så här får ni ett litet smakprov om livet ombord.

Äta bör man annars dör man. Så är det faktiskt, det vet alla. Det mest nödvändiga vi gör efter att sova och dricka vatten – äta. Tre ordentliga mål om dagen, plus mellanmål och fika dessutom. Vad blir det för frukost? Vad blir det för lunch? Fika? Middag? Det frågar vi varandra väldigt ofta. Det bygger också upp hela dagen och skapar det enda tidsperspektivet vi behöver. Saker sker före frukost, efter frukost, före lunch, efter lunch, före middagen eller efter middagen. Inte för att vi har några speciella tider men måltiderna är centrala. Det är också en fråga vi får väldigt ofta, speciellt eftersom vi reser utan varken kyl eller frys. Vad äter vi? Vad äter du själv? Vi är riktiga periodare när det kommer till mat. En ny god råvara eller rätt hittas och vi äter den tillräckligt ofta för att vi ska tröttna.

IMG_0599

Köket består av en gasspis med två plattor och en ugn, diskho med en saltvattenkran och en sötvattenskran med fotpumpar och en väldigt begränsad (läs obefintlig) arbetsyta. Vi har även en kolgrill från Magma på pushpiten som vi kan använda när det inte gungar för mycket. Vi delar upp ansvaret med en varsin köksdag på rullande schema. När man har kökstjänst har man inga andra vakter och står för alla måltider och all disk under dagen. En fantastisk hjälpreda i vårt kök är en liten whiteboardtavla där vi skriver upp vad som måste förbrukas snaras så att ingen mat går till spillo. Om paprikorna börjar bli mjuka, en mjölk är öppnad eller om det finns rester får näste kock se till att använda dem.

DSC_0167
Observera att det här är en gammal bild. Det är inte lika tomt just nu..

Frukost. Ett tag var det kokta ägg på knäckebröd. När knäckebröden tog slut halvägs genom Nederländerna övergick vi till havregrynsgröt. Plötsligt en dag kunde ingen av oss få ner hela gröttallriken. Det liksom vände sig i magen och vi fick inte ner en tugga till. Slut med gröt. Nu har vi hållit oss till omelett ganska länge. Ofta helt naturell eftersom vi inte har så mycket att stoppa i den, men det kommer även inte helt sällan med rester. Eftersom vi inte kan spara mat så länge får vi slänga ner det vi åt till middag kvällen innan. Spännande omeletter som spagetti- och köttfärssåsomelett, tacopajsomelett och linsgrytsomelett för att nämna några exempel. Om vi vill lyxa till det blir det pannkakor, svenska eller amerikanska. Toppade med florsocker, nutella, jordnötssmör eller banan. En annan variant är frukostsallad med t.ex. salladskål, paprika, kokt ägg och stekta mosbiffar (med mos från dagen innan). Ringla över lite dressing gjord på olivolja, vitvinsvinäger och italiensk salladskrydda. Voilá!

_S7A9137

Lunch. Det är absolut skillnad på om vi seglar, ligger i ankarvik eller i hamn. Gungar det är det svårt att göra något avancerat. Ibland blir det pasta med pesto och jordnötter, ris med sojaköttsgryta eller grönsakssoppa med hembakat bröd. Sojakött är ett väldigt fiffigt fenomen. Det kommer torkade, ofta i påsar om 400 gram och räcker till fyra måltider för oss. För att tillaga dem läggs de i en kastrull med en buljongtärning som får koka upp och svalna. Sedan kramas vattnet ur och de är redo att stekas. De finns i små bitar, som färs och som lite större filéer. Variera genom att använda olika buljong och olika kryddor. Krydda rikligt! Bröd går att göra väldigt enkel trots att det går sjö. Bara att blanda torrjäst, mjöl, salt, olja och vatten, låta jäsa 30 min och ösa ner i en bakplåtspappersbeklädd springform. Skjuts in i ugnen. Här kan man också passa på att slänga ner lite grötrester från morgonen, brödkryddor eller något annat gott. Byt ut lite vanlig mjöl mot majsmjöl så blir det riktigt gott till mexikansk böngryta!

_S7A0548

Middag. Vi satsar alltid lite mer på middagen. Är vi ute och seglar och det gungar mycket så blir det i och för sig i samma stuk som lunchen, lite lättare att tillaga vill säga. När vi ligger nära land, för ankar eller i hamn brukar vi handla färska råvaror som vi tillagar direkt, men då skiljer sig inte maten mer än hos er där hemma med kylskåp och frys. Så om vi tänker bort det, vad äter vi då till middag? Bortsett från en enstaka köttkonserv och de fiskar vi lyckats fånga äter vi vegetariskt. Potatis i ugn och kikärtsbiffar är en favorit, med vitlök- och BBQ-sås. Någon form av paj, en mustig gryta eller falafel går också hem.

_S7A0562

Mellanmål och fika. Vi gillar hembakat fika. Till exempel kladdkaka. Den enda vi inte kan ha ombord är smör, men vi har lärt oss att baka minst lika goda kladdkakor med olja istället. Fruktsallad är gott, gärna med en klick nutella eller det tjocka kokoskletet i en burk kokosmjölk. Om bananerna har blivit bruna steks de i kanel till fruktsalladen eller mosas och blandas med ägg till bananpannkakor. Pizzasallad är också gott och enkelt, som mellanmål eller till frukostomeletten, lunchen eller middagen. Och nej, man behöver inte banka skiten ur vitkålen och låta den saltindränkas i kylen över natten. Det går lika bra att slänga ihop och äta i direkt. Skär ner ett äpple eller lite ananas för det perfekta mellanmålet!

IMG_2271

Det här med kylvaror. Det som inte har varit kylt tidigare behöver inte heller förvaras i kyl när man kommer hem. Hur ofta har du köpt ketchup i kyldisken? Visst, det står på förpackningen på ketchupen och andra såser att den ska förvaras i kylskåp efter de öppnats. Men vi lever fortfarande! Mjölken har vi bytt ut om sojamjölk – håller hur länge som helst oöppnad och ett par dag i öppnat tillstånd. Ägg är också en sådan sak som de flesta har i kylen men som inte behöver vara det. Så länge det inte står kylt i affären är det ingen fara. De ska även vara otvättade har jag hört. Det finns lite olika knep man kan göra för att få dem att hålla längre, men det enda vi har gjort är att vända på dem någon gång. Det som gör ägg dåliga är att syre kommer in i äggulan och därför vänds de för att gulan inte ska hamna för nära skalet. Man kan även smörja in dem i vaselin eller doppa dem hastigt i kokande vatten – det täpper igen porerna.

Rester från en måltid är väl också en typiskt sak man stoppar i kylen. Det är dumt att slänga mat, så vi sparar dem till nästa dag och använder de i en annan måltid. Det har hänt att vi har sparar kött eller kycklingsrätter i rumstemperatur också. Så länge man värmer upp det ordentligt är det ingen fara. Trots vår något ”slappa” syn på matvett har vi hittills (peppar peppar) klarat oss utan att bli sjuka en endaste gång. Gällande bäst före-datum och om maten är ätbar eller inte baserar vi på lukt, smak och utseende.

Processed with Snapseed.

Saknar vi något? Ja, det är klart. Smör, ost, yoghurt och crème fraiche hade vi gärna haft lättare tillgång till. Men det som är mest saknad ombord är ändå kall öl! Kallt vatten och kall cola ligger inte långt efter på listan. För att se det på den ljusa sidan uppskattar vi alla de här sakerna mer när vi väl får dem. Om ni har mer frågor på ämnet mat, eller tips för den delen – skriv gärna en kommentar så svarar vi så fort vi har chansen.

Never, ever rush dinner! /Emmie

 

Snabbvisit på Fuerte Ventura och underbemannade i Las Palmas

Jag sitter och skriver med lite vemod i hjärtat. Nej, det är inget allvarligt som har hänt egentligen. Vi har ju i och med våran nya livstil tagit ett litet steg från ett liv som präglats av materiella ting. Men.. jag kommer sörja dig, kära dator. Vilket ord som helst nu kan vara det sista jag skriver med dig. Egentligen övergav du mig för längesedan. Eller jag vet, det var mitt fel. Jag hade inte skyddad dig tillräckligt. Båten fick ta rejäla smällar i den hårda sjön på väg mot Helgoland och vattnet forsade in. Där låg du och blev mörbultat och blöt. I flera månader har du fått vila och jag har lånat Fias dator. Tills en dag när jag lyckades återuppliva dig. Med hjärt-och lugnräddningen och operationer har jag lyckats hålla dig vid liv några veckor till, men oxidationen har spridit sig till ställen som jag inte kommer åt.

20161014193355_img_2365.jpg

Oj förlåt, känslorna och tankarna sprang iväg. Åter till livet på svaj! När vi lämnade Lanzarote kastade vi ankar utanför staden Corralejo, på Fuerte Venturas norra kust. Vattnet var klart och temperaturen riktigt skön. Med snorkelutrustning låg vi i vattnet större delen av dagarna. Inte för att det var mycket att se under ytan, men det var kul att testa våra nya grejer. Timoty ska bli fridykare men sina meterlånga simfötter, så vi tränande på det. En kväll skulle jag och Fia in till byn och dricka öl. Från båten kunde vi se takterassen på Banana bar och vi rodde in med Dolly Parton. Snacka om entré! Det var ett riktigt soft ställe med skön publik. Det är mycket surfare som hänger här omkring, det blåser bra och det är säsong året runt.

IMG_9614

Timotys kompisar Simon och Beatrice som var på semester på Fuerte Ventura kom och hälsade på oss. De hade med sig fetaste godispåsen, sjukt gott med svensk lösgodis! Vi hängde på båten, badade, käkade lunch och hade väldans trevligt. Tusen tack för en superhärligt dag hörrni! När det var dags för oss att åka vidare mot Gran Canaria och Las Palmas vinkade de av oss på kajen. Kan tillägga att Timoty inte egentligen har besökt Fuerte Ventura. Han landsteg nämligen aldrig ön, utan spenderade all tid vi var där (hela två dygn) på båten. Så om någon frågar, kan ni avslöja att Timoty faktiskt aldrig har varit på Fuerte Ventura. Eller förresten! Han stötte iallafall i botten. Det kanske räknas? Första gången han drog på sig de där simfötterna, dök han ner och tog sats. Extremt taggad simmade han mot botten i full galosch. Han sträckte ut amarna framför huvudet, så exalterad för att lyckas stöta i botten att han slog i botten med händerna i sån väldig fart att han stukade lillfingret. Det blev blått och svullet och i flera dagar fick vi höra kaptenen gnälla över sitt arma finger.

_S7A0450

IMG_2353

Från Corralejo till Las Palmas fick en riktigt fin nattsegling. Vi började vid 15-tiden och kom fram prick klockan 09:00 morgon efter. Det gick undan med en snitthastighet på nästan 6 knop. Trafiken var lugn, förutom någon märkligt vi seglade förbi i natten. När jag klev på min vakt kl. 00.00 pekade Fia på någon som såg ut som en julgran där borta i horisonten. Massa lampor som lyste, men den var fortfarande lång borta. Vi siktade rakt nästan rakt på den med det var en och halv timme kvar tills vi skulle nå den så det var gott om tid. Med vindrodret påkopplade vajar man lite fram och tillbaka över kurslinjen. Enligt den lagda kursen skulle vi passera den om styrbord. Problem var att vinden inte tillät oss att gå mer babord. Vinden snurrade lite även den med för att jävlas. Det ledde till att om vilken håll jag än korrigerade kursen siktade vi rakt emot det där åbjäket. Visst, hade kunnat gå en jäkla omväg på fel sida om den men det var inte så lockande. Det slutade med att vi passerade den med 1,5 distans (cirka 2,8 km) till godo men det såg ut som ett smärre tivoli. Det var säkerligen en oljeplattform eller något. Det hände en annan spännade grej på min vakt efter det. Spännande är förresten en underdrift. JAG FICK SE DELFINER I MARLED! Ett av mina största förhoppningar på resan. Det var fantastiskt. Tänk er en kolsvart natt. Himlen är svart, havet är svart. Det glittrar till längs båten av marelden som störs av skrovet. Du kan se vågskummet lite här och var lysa upp av självlysande plankton. Rätt som det var lyser ett spjut upp sig under vattenytan. Som ett stjärnfall i havet. Ett plask bryter det monotona havsbruset. Ett till lysande klot sveper förbi. Och ett till. Man skulle kunna tro att de delfinerna hade pimpat sig med LED-belysning och att de fotograferades med lång slutartid. Jag stirrar ner i vattnet och ler, nästan skrattar och gråter, för mig själv. Äntligen. De många delfinerna gav mig en ordentlig show som varade säkert 15 minuter. Hallelujah, nu kan jag dö lycklig.

Lagom till frukost väcker Timoty mig när vi glider in i ankarviken i Las Palmas. På sidorna syns två stenpirar som skyddar varsin marina, en containerhamn bakom farleden och en massa höghus med en sandstrand framför. Vi kastar vårt ankarna innanför alla svajande båtar, närmast stranden. Här får vi ligga för ankar med tillgång till duschar och toaletter för 13 spänn natten. Rimligt ändå, men wifi är det snålt med.

20161013175551_IMG_2359

Sofia skulle flyga hem härifrån för en snabbt läkarbesök, så jag och Timoty har nu fått klara oss själva. I en hel vecka! Man kan ju undra hur det har gått egentligen… Det har faktiskt gått bra! Vi har umgåtts lite med Fredrik som hälsade på hans och systerns segelbåt Aase. En svart Colin Archer som de köpte på Skoghall för drygt två år sedan och seglade hit förra säsongen. Vi har också kollat på en hel säsong av serien Black Sails, sett fyra filmer, sprungit, druckit öl, tvättat kölsvinet, tagit av mögliga etiketter av ölflaskorna, diskat konserver, tätat pensionärsbågen, tankat bensin, pysslat armband och fått skjuts av en ryss i optimistjolle. En ganska händelserik vecka.

20161015195805_img_2373.jpg

Två av dessa händelser skulle jag vilja ge lite extra uppmärksamhet. En morgon när jag skulle ut och springa, klev jag upp i ottan och ut i sittbrunn i full löpmundering. Hello, hello följt av massa mummel, hör jag och ser en herre i optimistjolle med åror sitta och vinka. Han viftade på och sedan förstod jag att han ville ge mig skjuts till stranden. Jag berättade att jag skulle springa i en halvtimme och det var lika länge som han var iland så det passade perfekt. Jag hoppa i den lilla jollen och han började ro mot land. Det är inte långt till stranden, max 100 meter, men han hann berätta om vädret, vart i Ryssland han kom ifrån, vart han var påväg, en mordåtalad skeppare, undrade om vi verkligen fick plats med all mat om vi skulle vara fyra ombord över Atlanten, motvind i engelska kanalen, besök av franska kustbevakningen för att nämna några samtalsämnen. När han släppt av mig på Aela igen efter springturen återberättade jag för Timoty, och han undra hur sakta ryssen hade rott egentligen om hann han få ur sig allt det där. Ja, det gick lugn och behagligt iallafall.
Efter att ha spenderat hela veckan mer eller mindre själva på båten bestämde vi oss för att vi bannemig skulle se stan och träffa lite folk. Vi hällde i oss ett par öl i sittbrunn och tog dingen innan till marinan för att låsa fast den säkert. För att inte lämna något åt slumpen hade vi googlat fram vart man ska hänga i denna märkliga stad. Glada i hågen bar det iväg mot bargatan längs stranden på andra stan. Det var långt att gå och vi gick vilse. Inget wifi finns att hämta så vi kunde inte kolla kartan heller. Efter att ha konstaterat att stället som skulle vara THE place to be inte alls hade livemusik utomhus som vi hade läst och istället var i stuk med Soft bar på Skoghall började vi tappa hoppet. TIll slut hittade vi ett hipsterställe som ändå hade en del folk och en fullsatt unteserveringen. Vi köpte varsin öl och när det största bordet i mitten av uteserveringen blev ledigt slog vi oss ner. Nöjda med vår placering, för här kommer vi garanterat få sällskap. Ett skämt om att någon skulle komma och plocka alla stolarna och lämna oss ännu ensammare blev istället verklig. Där satt vi och sjöng för oss själva tills vi fick nog av misären och knatade hemåt istället. Vilken utkväll!

Vi kan nu konstatera att vi inte gillar Las Palmas särskilt mycket. Vi har längtat så mycket till Fia kom tillbaka så att vi kan åka vidare till nya destinationer med nya möjligeter. Med öppna armar och ett blodig jack i näsan (jag råkade springa in i en kakelvägg, det är farligt att långsegla) mötte vi henne på flygplatsen igår kväll och med sig hade hon kebabrullar från Ceylan. Vilken lycka! Vilken tjej! Nästa vecka får vi dessutom besök av ingen mindre än pappa Bear! Han har nog saknat sina skitungar.

Ta hand om er! /Emmie ”faceplantar’n” Nilsek

PS. Jag har efter att första stycke skrev lokaliserat det huvudsakliga felet i datorn och hoppas därför att lilla dattran kommer överleva ännu ett tag. Thank god, i love you!

Från Madeira till Lanzarote

Här sitter jag, ensam i Aela på Marina Lanzarote med en kopp ört-te. Vi dricker inte te så ofta längre för att det är så varmt, men nu blev jag plötsigt lite sugen. Sofia är på löprunda och Timoty jagar wifi någonstans.

Utanför Madeira finns en naturreservat bestående av ett par öar – Desertas Islands. Innan vi lämnade underbara Madeira sökte vi det tillstånd som krävs för att få ankra där. När vi anlände till Desertas Grande undrade vi först om vi kommit rätt. Det var bara en hög brant klippvägg, skiktad i olika nyanser av rött, orange och brunt. Närmare syntes att det fanns en liten landyta vid klippfoten, inte mer än 200 meter lång. Där låg ett litet hus, där öns ”Nature wardens” som sköter om ön och de forskare/biologer som för närvarande studerar djurlivet bor. Runt den lilla landplätten fanns en stig med informationsskyltar där vi kunde lära oss mer om öns sällsynta djurliv och natur.

30242812005_df7ccdbd20_h 30242812085_a742c826d3_h 29612126434_dc3904a193_h

Två saker fasinerade oss extra mycket med den här ön. Det första var den sällsynta sälen – Lobos Marinos på portugisiska, Monkseal på engelska. Finns 30-40 stycken på Desertas och några hundra i medelhavet. Det skulle vara ovanligt att se dessa varelser i ankarviken så vi hade inte några förväntningar på det. Men rätt som det var dök det upp en! Det var det sötaste vattendjuret jag sett. Den var stor, kanske 2 meter lång, med ett ansikte som en liten hund med långa ögonfransar och morrhår. Den gned sig mot båten och tittade oss i ögonen. Wow sa jag och Sofia, lyckliga som små barn på julafton.

_S7A0417 _S7A0419

Timoty missade just den här sälen (men fick se dem på längre avstånd) då han var upptagen med nästa facinerade grej. Han var på roddtur med Dolly Parton och kom tillbaka helt lyrisk. ”Hörrni!! Jag har hittat en grotta, vi måste åka dit!!”. Sagt och gjort. Det var som en lång gång med låg tak. Vi försäkrade oss om att tidvattnet var på väg ner så att vi inte skulle fastna där inne, men utrustade oss med kniv ifall vi skulle klämmas fast. Då hade vi kunnat skära hål i gummibåten och simmat ut. När vi kom fram till grottmynningen var den inte tillräckligt bred för att ro igenom. Som tur var låg berget så nära våra huvuden att vi kunde sträcka upp armarna och dra oss in. Vatten var kristallklart. Längre in lyste turkosblått vatten som skvallrade om att det fanns en öppning på andra sidan. Vågorna som dundrade in där framme skapade ett eko som lät som ett lejonvrål. På helspänn drog vi oss fram med våra händer längs taket, längre in i det mystiska spännande. Efter 20-30 meter öppnade grottan upp sig som en kupol. Ett hål i några meter upp längs ena väggen släppte in solen som en stor strålkastare. Det här kan vi kalla definitionen av en perfekt grotta. Vi var så överrumplade av denna hemliga, magiska plats som naturen skapat alldeles själv. Perfektion. Ett liten gång, för låg för att ta sig igenom ledde ut åt andra hållet. Vi vände åter samma väg som vi kom med tre stora leenden på läpparna. Wow.

IMG_2226 IMG_2232 IMG_2224

Det var lugna och sköna dagar med mycket bad på Desertas. Efter tjat om kanelbullar i två månader slog vi äntligen slag i saken och bakade sextiofem kanel- och vaniljbullar. Det tog ungefär en hel dag. Det var svettigt, barbröstat och det luktade sjukligt gott i hela ankarviken vill jag lova. Att ha färska, hembakade bullar på överseglingen till Kanarieöarna var guld värt.

IMG_2271

Ju längre vi kommer desto mer justerar vi vårt förhållande till tid och distanser. Drygt två dygn från Madeira till Kanarieöarna var väl ingen sträcka. Ibland skrattar vi åt oss själva när vi tänker på hur långt det kändes att segla från Hammarö till Djurö i Vänern. En sträcka på ca 30 sjömil som vi upplevde som en halv evighet. Att segla i flera dygn är en speciell känsla. Härligt, avslappnande. Trots att månen bara är halv lyser den upp en bred silverfärgad gata på den ojämna vattenytan. I horisonten I motsatt riktning skymtar lanternorna från ett lastfartyg. Vi är omringade av 3000 meters djup så långt ögat kan nå. Havet är högljutt och vinden stark. Bakgrundsbelysta moln döljer fläckvis den annars så klara stjärnhimlen. Som ett transparent skynke, nerstänkt med färg. Plötsligt välts färgburken ut över skynket och mörkret tar över. Ljusbringaren kämpar för att tränga sig igenom den tjocka massan, men lyckas inte riktigt. Fartyget passerar på behörigt avstånd i den mörka natten.

Enligt våra beräknar skulle vi nå Lanzarote på lördag förmiddag, med fina vindar gav oss en jävla fart så vi var framme fredag kväll. Våran pilotbok är från 2011 och likaså våra sjökort. Vi siktade mot Arrecife och där skulle en ny hamn enligt boken påbörjas lagom till boken trycktes. Det betydde att det fanns en ny hamn här, Marina Lanzarote, som inte fanns med i vår navigationsbok eller på våra sjökort. Det fanns också en rekommendation att inte gå in i den gamla hamnen under natten, därav planerade vi att anlända i dagsljus. Men, som sagt att det svårt att kontrollera vinden så där kom vi fram, precis när mörkret hade lagt sig. Det såg dock upplyst ut så vi tänkte att vi nog skulle klara detta, utan radar dessutom. Vi rundade upp en stor och välbelyskaj och siktade mellan gröna och röda sken. Seglena togs ned och Timoty styrde manuellt, middagen var precis klar. Rätt som det var dyker det upp en betongkaj ett tiotal meter framför oss, obelyst och inte mer en 1,5 meter över vattenytan. En snabb babordskir och vi undkom en total katastrof. Tur att vi inte hunnit kopplat autopilioten och slappnat av. Den låga, hemliga kajen var en förlängning till den gamla höga upplysta kajen. Den nya, ej upplysta kajen, fanns inte med i våra sjökort. Och inte heller gick den att se i mörkret. Efter en nästan-krock slog vi på radarn och tog oss in mellan prickarna utan problem, men med fullt fokus.

IMG_2304

Jag och Sofia hade planerat att ta dykcert på resan, åtminstonde innan vi lämnade Karibien. Eftersom vi hade lite tid att döda på Lanzarote och att det var det billigaste dykcentret vi hittade, bestämde vi oss för att det var dags. Vi åkte till doktorn och fick intyg, började intensivt plugga teorin online och försökte mentalt förbereda oss för att dyka i dagarna tre. Första dagen gick vi upp klockan 6, tog bussen, kom dit en timme för tidigt, somnade på en parkbänk, vaknade och insåg att vi var på fel ställe och kom därför lite för sent istället. Shit happens. Vi möttas av två supertrevliga dykinstruktören som skulle göra oss till dykproffs. Första dykdagen var intensiv men lärorikt. De tog oss direkt till havet, så vi slapp börja i en pool. Med bara oss två newbies och två instruktörer hade vi typ en var. Och tur var väl det. Det är inte så lätt som det ser ut att dyka. Innan vi fattat grejen med hur vi skulle göra oss ”tyngdlösa” skönk vi antingen som stenar eller flöt upp som korkar. När vi befann oss nere längst botten kunde jag rätt som det var flyta iväg och upp helt okontrollerat och Fia likaså fast åt andra hållet. Då fick instruktörerna jaga rätt på oss, ta tag i foten och dra ner oss på rätt köl igen. Det var som att ta hand om två ungar som kutar åt olika håll på Ikea. Andra grupper som dök på samma ställe kunde vara flera stycken elever per instruktör. Jag förstår fortfarande inte hur de kan klara av det. Övningen ger dock färdighet. När vi fått in snitsen kunde vi njuta av den magiska känslan att vara tyngdlös, styra sin flytkraft med andningen och uppleva undervattenslivet på 18 meters djup. En helt ny värld har öppnat sig för oss och våra vyer har vidgats med en ny dimension. Som nybakade undervattensambassadörer är vi riktigt taggade att få dyka i de exotiska vatten som vi har framför oss.

Processed with Snapseed.

IMG_9546

Vår underbara dykinstruktör Virginia fyllde år och bjöd med oss alla tre på födelsedagsfest. Klockan 10:00 en lördag samlades cirka 40 mer eller mindre karnevalklädda personer för att åka buss till norra Lanzarote, ta färjan över till ön Graciosas och därifrån åka iväg på en katamaran. En typsikt sån där turistbåt som stör skiten ur långfärdseglare i en annars fridfull ankarvik. Nu var vi alltså på andra sidan. Timoty skämdes lite men vi hade riktigt kul med bad, fri bar, tapas och sköna människor.

Processed with Snapseed.

IMG_9583

Med tanke på att Atlanten-överfarten börjar närma sig är det viktigt att båten fixas upp till topskick. En låååång lista på saker att göra hade skrivits och det var dags att sluta skjuta upp dem och börja jobba. Ett solskydd byggdes av en rullgardin från Ikea och en upphittad planka, ankarkättningen märktes ut, linor rengjordes, båten spolades av, vindrodret smörjdes och riggen inspekterades. När jag var uppe i masttoppen och letade efter skavanker gjorde jag en fasansfull upptäckt. Bågen som genua-och spinnarfallet var fasta i hade gått av och det går inte att byta den underifrån, upphissad i maststolen. Med andra ord skulle vi behöva ta ner masten för att kunna montera en ny. Och skulle inte en ny också gå sönder till slut under den hårda belastningen? En gemensam uppgiven suck gav sig i uttryck innan Timoty kom på en annan lösning. Vi fick en resvervdel levererad, kunde montera den utan att behöva ta ner hela skiten och hoppas att vi nu kan segla vidare utan problem.

IMG_2345 IMG_2342 IMG_2336 IMG_2315

Våra vänner på Ultimo som vi inte sett sedan Cascais kom in i marinan och vi bjöd dem på middag á la Aela. Det vill säga kylskåpsfri mat. Och er som undrar vad man nu kan hitta på utan kyl kan jag tala om att vi serverade hembakade tortillabröd med hummus och tomatsalsa till förätt, friterad potatis, sesampanerade kikärtsbiffar och ugnsrostad butternut-pumpa till huvudrätt samt kanelbullekladdbaka till efterrätt. Eftersom det var kanelbullens dag fuskade vi lite och köpte rikigt smör och riktigt grädde till efterrätten, men annars så var det alltså helt kylskåpsfritt. Med lite fantasi kommer man långt. Och det bästa av allt – våra gäster tog med iskall öl. Tusen tack för en riktigt trevlig kväll!

Fler vänner anlände till marinan och vi hann skvallra lite med segelbåtarna Bengt och Yasmine innan det var dags att bege oss vidare. Efter två veckor i samma marina är det skönt att röra på påkarna. Mot Fuerte Ventura!

/Emmie

”A bad driver needs strong girls”

Att ge sig av eller inte, det är frågan.. Efter vi lämnat av Rasmus hade vi inte längre någon tid att passa förrän Kanarieöarna i oktober. Till dess då? Ska vi åka vidare längst Portugals kust? Ska vi åka till Algarve-kusten? Gibraltar? Eller direkt till Madeira? Vad känner dagsformen? Vi bestämde oss efter lite googling att åka till Sines, 50 distans bort. Sedan ångrade oss. Cascais verkar trevligt och vi kan passa på att komma ikapp med livet och umgås lite med våra vänner som är här. I Cascais hade vi till och med wifi i förpiken i ankarviken! Ny plan: Stanna några extra dagar i Cascais för att sedan åka direkt till Madeira.

_S7A9317

Timoty hade svängt förbi våra kompisar på S/Y Ultimo och upptäckt att Conny hade skadat och gipsat en hand. Av den anledningen bakade vi en Krya på dig-kaka som vi tänkte överraska med. Vi som låg för ankar tog Dolly Parton in till marinan där de låg. När de inte var hemma gömde vi kakan och gick till Jumbo och handlade lite mat, öl och plastlådor. Som tur är hade de inte hittat den gömda kakan, så det förblev en överraskning. De hade även en överraskning till oss – en pilotbok om Atlanten-öarna från båtvännerna på S/Y Yasmine. Tusen tack (vi har läst den flitigt redan)!

20160831_155328

När en galet trevlig eftermiddag började lida mot kväll tilltog vinden. Inne i marinan blåste byarna upp till 34 knop (17 m/s) och vi hade en färd tillbaka till båten i lilla lilla Dolly att tänka på. Som alltid, alltid tänkte vi: Hur farligt kan det vara? Carina och Conny skickade med oss en VHF för säkerhet skull. Men innan vi ens hade kommit ut utanför hamnens vågbrytare sköljde vågorna över oss och vi var genomblöta. Vi stannade till precis innanför hamninloppet vid tankstationen. Uppe på kajen kunde vi se viken där Aela och ett gäng andra båtar låg och guppade. Det blåste inne från land så vågorna hann inte bygga upp jättemycket, med gick vita gäss och det tryckte på rätt ordentligt. Okej, vi behöver en plan of attack. Lägesrapport: Rak motvind och motsjö. Flytvästarna är kvar på Aela. Vi har mycket last. Vi är tre personer. Dolly går tungt och lågt. Åtgärd: En person kör gummibåten och de andra bär med packning till stranden som ligger närmare Aela och i lä.

Timoty ringde Ultimo för att låna en flytväst. Medan han sprang iväg för att hämta den tankade Sofia och jag bensin till vindens ökande takt. Det började mörkna. När Timoty och Dolly kastade sig ut genom hamninloppet stod jag och Sofia på kajen och släppte honom inte med blicken förrän han nådde Aela. Vi det laget blåste det så mycket att vi i princip kunde luta oss mot vinden. Vi sprang till stranden medan Timoty förberedde flytvästar, bytte om till sjöställ och lastade upp 48 ölflaskor på skarndäck vars kartonger hade lösts upp av vattnet som Dolly hade tagit in. Väl på stranden såg vi en lampa röra sig mot oss och vi försökte vinka och lysa upp vart det var säkert att köra in på stranden. Dolly vändes upp och ner för att tömma ut allt vatten och vi tog oss tillbaka välbehållna, men blöta. Åter en läxa lärd.

_S7A9441

Strax utanför Cascais finns en stad som heter Sintra. Uppe på ett jättehögt berg där finns ett gammal borg, Castelo dos Mouros. Ännu högre upp ett gammalt palats, Pena. Där bodde portugisiska kungligheter förr i tiden. Det var deras sommarställe, om jag inte minns fel. Carina och Conny bjöd med oss på utflykt dit en solig dag. Det var en lång bilfärd upp på berget till Castelo dos Mouros och extremt fascinerande att tänka på vilket jäkla arbete som måste ha krävts för att bygga alltihop. Jag är ingen historieexpert så jag ska inte slänga med allt för mycket detaljer, men det var väldigt ballt. Utsikten var gudomlig.

IMG_1887_S7A9365_S7A9374

Palatset Pena var också något av de häftigaste historiska byggnader jag någonsin sett. Palatset låg ännu högre upp på samma berg. Palatsen var målat i starka färger, fylldes av torn, valv och figurer. Inne i palatset stod rummen orörda. När vi återvände ner för berget till Sintra, käkade vi lunch och drack som öl ur väldigt stora ölglas. Utmattade av intryck efter en fantastisk dag rullade vi hemåt och avnjöt en ankardram sittbrunn på Ultimo. Tusen tack Conny och Carina för att ni tog med oss på denna underbara utflykt! De skänkte oss även vattenpump som vi ska installera i sittbrunn på Aela samt en livboj som numera pryder vårt akterstag. Tack!

_S7A9387 IMG_1972_S7A9429IMG_1964

När vi var påväg tillbaka till Aela igen såg vi två bekanta ansikten som stod och vinka på bensinstationen. Nämen hejsan, ett tyskt par med en liten hund från katamaranen Kataluna, som vi träffade i Dieppe, Frankrike. De är på väg till Medelhavet, så vi önskade varandra lycka till. Jag och Sofia som hade planerat träning även denna dag, blev återigen besegrade av vinden och fick hoppa över denna dagen också.

När vi fann oss mitt på Biscaya upptäckte vi att en svets på en grej till vårt vindroder hade spruckit. Efter det drog vi tillfälligt om styranordningen lite så vi kunde använda vindrodret ändå, men det var inte optimalt. Eftersom vi inte har någon svets ombord, började vi leta efter en stålbåt. Men vi hittade svetsen i en Najad 390. Vi hade hört rykten om att bagaren och kocken på segelbåten Albatross hade en svets ombord. När de ankrade upp i Cascais svängde vi förbi och frågade snällt om hjälp. Och det fick vi! Tusen tack!

_S7A9447

Jag och Sofia fick äntligen träna, men eftersom vi låg efter med massa dagar blev det ett hårt pass. Vi gillar att träna på gräsmattor. Som inte alltid är lätta att hitta. Denna gång blev det utanför en kyrka. Halvvägs genom passet kom tre dussin portugiser ut ur kyrkan i sina finaste kläder. Det verkade ha varit ett dop. Undrar hur många bilder vi har foto-bombat.. Två svettiga blonda tjejer som studsar upp och ner på gräsmattan i bakgrunden.

När vi till slut lättade ankar från Cascais låg vattnet blank och kvällssolen värmde skönt. Klockan var runt 18 och vi längtade ut till havet igen. Något rimrostiga tror jag, för när vi skulle tanka kunde inte Timoty lägga till ordentligt (han är i vanliga fall helt flawless när det gäller att framföra Aela). Vi kom in rakt med fören mot bryggan, jag hoppade i land, men aktern då? Det slutade med att jag stod på bryggan och drog in aktern. Såklart har man alltid publik å sådana tillfällen. Tyskarna från katamaranen som råkade befinna sig på bryggan igen yttrade citatet: ”A bad driver needs strong girls.” Vi skrattade. Hur skulle kapten klara sig utan oss?

IMG_2009_S7A9479

Det var många svenska båtar som låg i Cascais. Precis när vi skulle åka kom det in ytterligare en, HavAnna. Vi växlade några ord och de varnade för vinden där ute. Det var inte första gången vi hade hört de, det blåste mycket och ofta runt hörnet utanför Cascais. Från ingen vind till massa vind väldigt snabbt. Förutom just när vi kom dit en tidigt morgon en vecka tidigare. Så vi la ingen större eftertanke på det. Men det tog inte längre än 5 minuter innan solen och lugnet hade ersätts av dimma och kuling. Vi som precis hade hissat segel. Finmiddagen med potatis i ugn som Sofia hade förberett fick vänta. Vi skrek ut ”Jag vill känna att jag lever” med våra ljuva stämmor när vi brottade ner storseglet igen i den piskade vinden och stänkande vågorna. Ingen kunde rubba vårt humör i vilket fall som helst. Mot Madeira!

/Emmie ”A strong girl” Nilsek