Snabbvisit på Fuerte Ventura och underbemannade i Las Palmas

Jag sitter och skriver med lite vemod i hjärtat. Nej, det är inget allvarligt som har hänt egentligen. Vi har ju i och med våran nya livstil tagit ett litet steg från ett liv som präglats av materiella ting. Men.. jag kommer sörja dig, kära dator. Vilket ord som helst nu kan vara det sista jag skriver med dig. Egentligen övergav du mig för längesedan. Eller jag vet, det var mitt fel. Jag hade inte skyddad dig tillräckligt. Båten fick ta rejäla smällar i den hårda sjön på väg mot Helgoland och vattnet forsade in. Där låg du och blev mörbultat och blöt. I flera månader har du fått vila och jag har lånat Fias dator. Tills en dag när jag lyckades återuppliva dig. Med hjärt-och lugnräddningen och operationer har jag lyckats hålla dig vid liv några veckor till, men oxidationen har spridit sig till ställen som jag inte kommer åt.

20161014193355_img_2365.jpg

Oj förlåt, känslorna och tankarna sprang iväg. Åter till livet på svaj! När vi lämnade Lanzarote kastade vi ankar utanför staden Corralejo, på Fuerte Venturas norra kust. Vattnet var klart och temperaturen riktigt skön. Med snorkelutrustning låg vi i vattnet större delen av dagarna. Inte för att det var mycket att se under ytan, men det var kul att testa våra nya grejer. Timoty ska bli fridykare men sina meterlånga simfötter, så vi tränande på det. En kväll skulle jag och Fia in till byn och dricka öl. Från båten kunde vi se takterassen på Banana bar och vi rodde in med Dolly Parton. Snacka om entré! Det var ett riktigt soft ställe med skön publik. Det är mycket surfare som hänger här omkring, det blåser bra och det är säsong året runt.

IMG_9614

Timotys kompisar Simon och Beatrice som var på semester på Fuerte Ventura kom och hälsade på oss. De hade med sig fetaste godispåsen, sjukt gott med svensk lösgodis! Vi hängde på båten, badade, käkade lunch och hade väldans trevligt. Tusen tack för en superhärligt dag hörrni! När det var dags för oss att åka vidare mot Gran Canaria och Las Palmas vinkade de av oss på kajen. Kan tillägga att Timoty inte egentligen har besökt Fuerte Ventura. Han landsteg nämligen aldrig ön, utan spenderade all tid vi var där (hela två dygn) på båten. Så om någon frågar, kan ni avslöja att Timoty faktiskt aldrig har varit på Fuerte Ventura. Eller förresten! Han stötte iallafall i botten. Det kanske räknas? Första gången han drog på sig de där simfötterna, dök han ner och tog sats. Extremt taggad simmade han mot botten i full galosch. Han sträckte ut amarna framför huvudet, så exalterad för att lyckas stöta i botten att han slog i botten med händerna i sån väldig fart att han stukade lillfingret. Det blev blått och svullet och i flera dagar fick vi höra kaptenen gnälla över sitt arma finger.

_S7A0450

IMG_2353

Från Corralejo till Las Palmas fick en riktigt fin nattsegling. Vi började vid 15-tiden och kom fram prick klockan 09:00 morgon efter. Det gick undan med en snitthastighet på nästan 6 knop. Trafiken var lugn, förutom någon märkligt vi seglade förbi i natten. När jag klev på min vakt kl. 00.00 pekade Fia på någon som såg ut som en julgran där borta i horisonten. Massa lampor som lyste, men den var fortfarande lång borta. Vi siktade rakt nästan rakt på den med det var en och halv timme kvar tills vi skulle nå den så det var gott om tid. Med vindrodret påkopplade vajar man lite fram och tillbaka över kurslinjen. Enligt den lagda kursen skulle vi passera den om styrbord. Problem var att vinden inte tillät oss att gå mer babord. Vinden snurrade lite även den med för att jävlas. Det ledde till att om vilken håll jag än korrigerade kursen siktade vi rakt emot det där åbjäket. Visst, hade kunnat gå en jäkla omväg på fel sida om den men det var inte så lockande. Det slutade med att vi passerade den med 1,5 distans (cirka 2,8 km) till godo men det såg ut som ett smärre tivoli. Det var säkerligen en oljeplattform eller något. Det hände en annan spännade grej på min vakt efter det. Spännande är förresten en underdrift. JAG FICK SE DELFINER I MARLED! Ett av mina största förhoppningar på resan. Det var fantastiskt. Tänk er en kolsvart natt. Himlen är svart, havet är svart. Det glittrar till längs båten av marelden som störs av skrovet. Du kan se vågskummet lite här och var lysa upp av självlysande plankton. Rätt som det var lyser ett spjut upp sig under vattenytan. Som ett stjärnfall i havet. Ett plask bryter det monotona havsbruset. Ett till lysande klot sveper förbi. Och ett till. Man skulle kunna tro att de delfinerna hade pimpat sig med LED-belysning och att de fotograferades med lång slutartid. Jag stirrar ner i vattnet och ler, nästan skrattar och gråter, för mig själv. Äntligen. De många delfinerna gav mig en ordentlig show som varade säkert 15 minuter. Hallelujah, nu kan jag dö lycklig.

Lagom till frukost väcker Timoty mig när vi glider in i ankarviken i Las Palmas. På sidorna syns två stenpirar som skyddar varsin marina, en containerhamn bakom farleden och en massa höghus med en sandstrand framför. Vi kastar vårt ankarna innanför alla svajande båtar, närmast stranden. Här får vi ligga för ankar med tillgång till duschar och toaletter för 13 spänn natten. Rimligt ändå, men wifi är det snålt med.

20161013175551_IMG_2359

Sofia skulle flyga hem härifrån för en snabbt läkarbesök, så jag och Timoty har nu fått klara oss själva. I en hel vecka! Man kan ju undra hur det har gått egentligen… Det har faktiskt gått bra! Vi har umgåtts lite med Fredrik som hälsade på hans och systerns segelbåt Aase. En svart Colin Archer som de köpte på Skoghall för drygt två år sedan och seglade hit förra säsongen. Vi har också kollat på en hel säsong av serien Black Sails, sett fyra filmer, sprungit, druckit öl, tvättat kölsvinet, tagit av mögliga etiketter av ölflaskorna, diskat konserver, tätat pensionärsbågen, tankat bensin, pysslat armband och fått skjuts av en ryss i optimistjolle. En ganska händelserik vecka.

20161015195805_img_2373.jpg

Två av dessa händelser skulle jag vilja ge lite extra uppmärksamhet. En morgon när jag skulle ut och springa, klev jag upp i ottan och ut i sittbrunn i full löpmundering. Hello, hello följt av massa mummel, hör jag och ser en herre i optimistjolle med åror sitta och vinka. Han viftade på och sedan förstod jag att han ville ge mig skjuts till stranden. Jag berättade att jag skulle springa i en halvtimme och det var lika länge som han var iland så det passade perfekt. Jag hoppa i den lilla jollen och han började ro mot land. Det är inte långt till stranden, max 100 meter, men han hann berätta om vädret, vart i Ryssland han kom ifrån, vart han var påväg, en mordåtalad skeppare, undrade om vi verkligen fick plats med all mat om vi skulle vara fyra ombord över Atlanten, motvind i engelska kanalen, besök av franska kustbevakningen för att nämna några samtalsämnen. När han släppt av mig på Aela igen efter springturen återberättade jag för Timoty, och han undra hur sakta ryssen hade rott egentligen om hann han få ur sig allt det där. Ja, det gick lugn och behagligt iallafall.
Efter att ha spenderat hela veckan mer eller mindre själva på båten bestämde vi oss för att vi bannemig skulle se stan och träffa lite folk. Vi hällde i oss ett par öl i sittbrunn och tog dingen innan till marinan för att låsa fast den säkert. För att inte lämna något åt slumpen hade vi googlat fram vart man ska hänga i denna märkliga stad. Glada i hågen bar det iväg mot bargatan längs stranden på andra stan. Det var långt att gå och vi gick vilse. Inget wifi finns att hämta så vi kunde inte kolla kartan heller. Efter att ha konstaterat att stället som skulle vara THE place to be inte alls hade livemusik utomhus som vi hade läst och istället var i stuk med Soft bar på Skoghall började vi tappa hoppet. TIll slut hittade vi ett hipsterställe som ändå hade en del folk och en fullsatt unteserveringen. Vi köpte varsin öl och när det största bordet i mitten av uteserveringen blev ledigt slog vi oss ner. Nöjda med vår placering, för här kommer vi garanterat få sällskap. Ett skämt om att någon skulle komma och plocka alla stolarna och lämna oss ännu ensammare blev istället verklig. Där satt vi och sjöng för oss själva tills vi fick nog av misären och knatade hemåt istället. Vilken utkväll!

Vi kan nu konstatera att vi inte gillar Las Palmas särskilt mycket. Vi har längtat så mycket till Fia kom tillbaka så att vi kan åka vidare till nya destinationer med nya möjligeter. Med öppna armar och ett blodig jack i näsan (jag råkade springa in i en kakelvägg, det är farligt att långsegla) mötte vi henne på flygplatsen igår kväll och med sig hade hon kebabrullar från Ceylan. Vilken lycka! Vilken tjej! Nästa vecka får vi dessutom besök av ingen mindre än pappa Bear! Han har nog saknat sina skitungar.

Ta hand om er! /Emmie ”faceplantar’n” Nilsek

PS. Jag har efter att första stycke skrev lokaliserat det huvudsakliga felet i datorn och hoppas därför att lilla dattran kommer överleva ännu ett tag. Thank god, i love you!

Från Madeira till Lanzarote

Här sitter jag, ensam i Aela på Marina Lanzarote med en kopp ört-te. Vi dricker inte te så ofta längre för att det är så varmt, men nu blev jag plötsigt lite sugen. Sofia är på löprunda och Timoty jagar wifi någonstans.

Utanför Madeira finns en naturreservat bestående av ett par öar – Desertas Islands. Innan vi lämnade underbara Madeira sökte vi det tillstånd som krävs för att få ankra där. När vi anlände till Desertas Grande undrade vi först om vi kommit rätt. Det var bara en hög brant klippvägg, skiktad i olika nyanser av rött, orange och brunt. Närmare syntes att det fanns en liten landyta vid klippfoten, inte mer än 200 meter lång. Där låg ett litet hus, där öns ”Nature wardens” som sköter om ön och de forskare/biologer som för närvarande studerar djurlivet bor. Runt den lilla landplätten fanns en stig med informationsskyltar där vi kunde lära oss mer om öns sällsynta djurliv och natur.

30242812005_df7ccdbd20_h 30242812085_a742c826d3_h 29612126434_dc3904a193_h

Två saker fasinerade oss extra mycket med den här ön. Det första var den sällsynta sälen – Lobos Marinos på portugisiska, Monkseal på engelska. Finns 30-40 stycken på Desertas och några hundra i medelhavet. Det skulle vara ovanligt att se dessa varelser i ankarviken så vi hade inte några förväntningar på det. Men rätt som det var dök det upp en! Det var det sötaste vattendjuret jag sett. Den var stor, kanske 2 meter lång, med ett ansikte som en liten hund med långa ögonfransar och morrhår. Den gned sig mot båten och tittade oss i ögonen. Wow sa jag och Sofia, lyckliga som små barn på julafton.

_S7A0417 _S7A0419

Timoty missade just den här sälen (men fick se dem på längre avstånd) då han var upptagen med nästa facinerade grej. Han var på roddtur med Dolly Parton och kom tillbaka helt lyrisk. ”Hörrni!! Jag har hittat en grotta, vi måste åka dit!!”. Sagt och gjort. Det var som en lång gång med låg tak. Vi försäkrade oss om att tidvattnet var på väg ner så att vi inte skulle fastna där inne, men utrustade oss med kniv ifall vi skulle klämmas fast. Då hade vi kunnat skära hål i gummibåten och simmat ut. När vi kom fram till grottmynningen var den inte tillräckligt bred för att ro igenom. Som tur var låg berget så nära våra huvuden att vi kunde sträcka upp armarna och dra oss in. Vatten var kristallklart. Längre in lyste turkosblått vatten som skvallrade om att det fanns en öppning på andra sidan. Vågorna som dundrade in där framme skapade ett eko som lät som ett lejonvrål. På helspänn drog vi oss fram med våra händer längs taket, längre in i det mystiska spännande. Efter 20-30 meter öppnade grottan upp sig som en kupol. Ett hål i några meter upp längs ena väggen släppte in solen som en stor strålkastare. Det här kan vi kalla definitionen av en perfekt grotta. Vi var så överrumplade av denna hemliga, magiska plats som naturen skapat alldeles själv. Perfektion. Ett liten gång, för låg för att ta sig igenom ledde ut åt andra hållet. Vi vände åter samma väg som vi kom med tre stora leenden på läpparna. Wow.

IMG_2226 IMG_2232 IMG_2224

Det var lugna och sköna dagar med mycket bad på Desertas. Efter tjat om kanelbullar i två månader slog vi äntligen slag i saken och bakade sextiofem kanel- och vaniljbullar. Det tog ungefär en hel dag. Det var svettigt, barbröstat och det luktade sjukligt gott i hela ankarviken vill jag lova. Att ha färska, hembakade bullar på överseglingen till Kanarieöarna var guld värt.

IMG_2271

Ju längre vi kommer desto mer justerar vi vårt förhållande till tid och distanser. Drygt två dygn från Madeira till Kanarieöarna var väl ingen sträcka. Ibland skrattar vi åt oss själva när vi tänker på hur långt det kändes att segla från Hammarö till Djurö i Vänern. En sträcka på ca 30 sjömil som vi upplevde som en halv evighet. Att segla i flera dygn är en speciell känsla. Härligt, avslappnande. Trots att månen bara är halv lyser den upp en bred silverfärgad gata på den ojämna vattenytan. I horisonten I motsatt riktning skymtar lanternorna från ett lastfartyg. Vi är omringade av 3000 meters djup så långt ögat kan nå. Havet är högljutt och vinden stark. Bakgrundsbelysta moln döljer fläckvis den annars så klara stjärnhimlen. Som ett transparent skynke, nerstänkt med färg. Plötsligt välts färgburken ut över skynket och mörkret tar över. Ljusbringaren kämpar för att tränga sig igenom den tjocka massan, men lyckas inte riktigt. Fartyget passerar på behörigt avstånd i den mörka natten.

Enligt våra beräknar skulle vi nå Lanzarote på lördag förmiddag, med fina vindar gav oss en jävla fart så vi var framme fredag kväll. Våran pilotbok är från 2011 och likaså våra sjökort. Vi siktade mot Arrecife och där skulle en ny hamn enligt boken påbörjas lagom till boken trycktes. Det betydde att det fanns en ny hamn här, Marina Lanzarote, som inte fanns med i vår navigationsbok eller på våra sjökort. Det fanns också en rekommendation att inte gå in i den gamla hamnen under natten, därav planerade vi att anlända i dagsljus. Men, som sagt att det svårt att kontrollera vinden så där kom vi fram, precis när mörkret hade lagt sig. Det såg dock upplyst ut så vi tänkte att vi nog skulle klara detta, utan radar dessutom. Vi rundade upp en stor och välbelyskaj och siktade mellan gröna och röda sken. Seglena togs ned och Timoty styrde manuellt, middagen var precis klar. Rätt som det var dyker det upp en betongkaj ett tiotal meter framför oss, obelyst och inte mer en 1,5 meter över vattenytan. En snabb babordskir och vi undkom en total katastrof. Tur att vi inte hunnit kopplat autopilioten och slappnat av. Den låga, hemliga kajen var en förlängning till den gamla höga upplysta kajen. Den nya, ej upplysta kajen, fanns inte med i våra sjökort. Och inte heller gick den att se i mörkret. Efter en nästan-krock slog vi på radarn och tog oss in mellan prickarna utan problem, men med fullt fokus.

IMG_2304

Jag och Sofia hade planerat att ta dykcert på resan, åtminstonde innan vi lämnade Karibien. Eftersom vi hade lite tid att döda på Lanzarote och att det var det billigaste dykcentret vi hittade, bestämde vi oss för att det var dags. Vi åkte till doktorn och fick intyg, började intensivt plugga teorin online och försökte mentalt förbereda oss för att dyka i dagarna tre. Första dagen gick vi upp klockan 6, tog bussen, kom dit en timme för tidigt, somnade på en parkbänk, vaknade och insåg att vi var på fel ställe och kom därför lite för sent istället. Shit happens. Vi möttas av två supertrevliga dykinstruktören som skulle göra oss till dykproffs. Första dykdagen var intensiv men lärorikt. De tog oss direkt till havet, så vi slapp börja i en pool. Med bara oss två newbies och två instruktörer hade vi typ en var. Och tur var väl det. Det är inte så lätt som det ser ut att dyka. Innan vi fattat grejen med hur vi skulle göra oss ”tyngdlösa” skönk vi antingen som stenar eller flöt upp som korkar. När vi befann oss nere längst botten kunde jag rätt som det var flyta iväg och upp helt okontrollerat och Fia likaså fast åt andra hållet. Då fick instruktörerna jaga rätt på oss, ta tag i foten och dra ner oss på rätt köl igen. Det var som att ta hand om två ungar som kutar åt olika håll på Ikea. Andra grupper som dök på samma ställe kunde vara flera stycken elever per instruktör. Jag förstår fortfarande inte hur de kan klara av det. Övningen ger dock färdighet. När vi fått in snitsen kunde vi njuta av den magiska känslan att vara tyngdlös, styra sin flytkraft med andningen och uppleva undervattenslivet på 18 meters djup. En helt ny värld har öppnat sig för oss och våra vyer har vidgats med en ny dimension. Som nybakade undervattensambassadörer är vi riktigt taggade att få dyka i de exotiska vatten som vi har framför oss.

Processed with Snapseed.

IMG_9546

Vår underbara dykinstruktör Virginia fyllde år och bjöd med oss alla tre på födelsedagsfest. Klockan 10:00 en lördag samlades cirka 40 mer eller mindre karnevalklädda personer för att åka buss till norra Lanzarote, ta färjan över till ön Graciosas och därifrån åka iväg på en katamaran. En typsikt sån där turistbåt som stör skiten ur långfärdseglare i en annars fridfull ankarvik. Nu var vi alltså på andra sidan. Timoty skämdes lite men vi hade riktigt kul med bad, fri bar, tapas och sköna människor.

Processed with Snapseed.

IMG_9583

Med tanke på att Atlanten-överfarten börjar närma sig är det viktigt att båten fixas upp till topskick. En låååång lista på saker att göra hade skrivits och det var dags att sluta skjuta upp dem och börja jobba. Ett solskydd byggdes av en rullgardin från Ikea och en upphittad planka, ankarkättningen märktes ut, linor rengjordes, båten spolades av, vindrodret smörjdes och riggen inspekterades. När jag var uppe i masttoppen och letade efter skavanker gjorde jag en fasansfull upptäckt. Bågen som genua-och spinnarfallet var fasta i hade gått av och det går inte att byta den underifrån, upphissad i maststolen. Med andra ord skulle vi behöva ta ner masten för att kunna montera en ny. Och skulle inte en ny också gå sönder till slut under den hårda belastningen? En gemensam uppgiven suck gav sig i uttryck innan Timoty kom på en annan lösning. Vi fick en resvervdel levererad, kunde montera den utan att behöva ta ner hela skiten och hoppas att vi nu kan segla vidare utan problem.

IMG_2345 IMG_2342 IMG_2336 IMG_2315

Våra vänner på Ultimo som vi inte sett sedan Cascais kom in i marinan och vi bjöd dem på middag á la Aela. Det vill säga kylskåpsfri mat. Och er som undrar vad man nu kan hitta på utan kyl kan jag tala om att vi serverade hembakade tortillabröd med hummus och tomatsalsa till förätt, friterad potatis, sesampanerade kikärtsbiffar och ugnsrostad butternut-pumpa till huvudrätt samt kanelbullekladdbaka till efterrätt. Eftersom det var kanelbullens dag fuskade vi lite och köpte rikigt smör och riktigt grädde till efterrätten, men annars så var det alltså helt kylskåpsfritt. Med lite fantasi kommer man långt. Och det bästa av allt – våra gäster tog med iskall öl. Tusen tack för en riktigt trevlig kväll!

Fler vänner anlände till marinan och vi hann skvallra lite med segelbåtarna Bengt och Yasmine innan det var dags att bege oss vidare. Efter två veckor i samma marina är det skönt att röra på påkarna. Mot Fuerte Ventura!

/Emmie