Scillyöarna – En subtropisk skärgårdsidyll

Som jag nämnde i förra inlägget upptäcktes Scillyöarna i morgontidningens resesidor. Varför hade vi aldrig hört talas om det där stället? Det lät helt fantastiskt och lite för bra för att vara sant.

IMG_1623

Scillyöarna består av många öar. De största öarna är bebodda och några är naturreservat där man inte får gå i land. Vi seglade en natt från det engelska fastlandet, när vi började närma oss fick vi sällskap av några delfiner. Det bådar gott det här. På förmiddagen nästa dag kastade vi ankar vid en ganska liten men bebodd ö, St Anges. Lite småtrötta efter natten segling var vi ändå ivriga att upptäcka denna fantastiska plats. Dolly Parton (dingen), som var fastsurrad på däck sjösattes och vi rodde i land. Vad betyder subtropiskt klimat egentligen? Vi vet inte, men börjar skapa oss en uppfattning medan vi promenerar på den lagom långa vägen runt St Agnes. Grönskan är väldigt grön, palmer blandas med något som påminner om svenska häckar och kor betar i lummiga hagar. Vattnet är turkosblått och de inbjudande ankarvikarna med kritvita stränderna avlöser varandra. Ett lugn sprider sig i kroppen som tillåter sig själv att slappna av och skruva ner tempot. Vi har kommit ända hit och nu är det dags att njuta av tillvaron.

IMG_1596 IMG_1613IMG_1609IMG_1601

När vi hade sett St Agnes seglade vi vidare mot den största ön St Mary för att hitta wifi för att hämta väderfiler. Vår huvudsyfte med Scillyöarna var trots allt att vänta in ett lovande väderfönster över Biscaya. Vid byn Hugh Town på St Mary fanns det en marina som bestod av bojar. För att spara på reskassan valde vi såklart att ankra lite längre ut istället. När vi tog Dolly Parton in, med motorn på den här gången, åkte vi förbi en svensk båt och sa hej. De var också på väg söderut. I en liten gränd mellan två hus hittade vi ett hyffsat wifi och vädret såg fint ut för att lämna på fredagen. Det var måndag och det skulle ge oss ett par dagar att se oss omkring.

_S7A8388_S7A8383 _S7A8370

Med vetskap att vi skulle vara till sjöss flera dygn i sträck passades det på att tillbringa mycket tid på land. Att det gungade ganska ordentligt i båten då vi ankrat typ mitt i en farled gjorde det också ganska lockande att fly svajandet ett tag. Rastlösa ben fick springa av sig och stela muskler fick sträcka ut sig med yoga på stranden. Upptäcksvandringar och allmänt strosande runt den lilla staden var ett väl välkommet inslag. Resans första riktiga värme var gudomligt skön men havet var fortfarande lite väl uppfriskande kallt. På båten premiärtestas våran watermaker (avsaltningsmaskin) och det färskpressade vatten smakar ljuvlig.

_S7A8412 _S7A8408

Väderfiler som hämtades varje dag bekräftade gång på gång att fredagen var dagen att lämna på. Med siktet inställt på kommande väderfönstret för Biscaya och det härliga livet av lugn är det lätt att bli bekväm. Lite för bekväm… Andra natten utanför Hugh Town vred vinden och jag som sover i stickkojen vaknade av att Timoty satte sig i lucköppningen. Jag ryckte lite i hans fot som stack in. ”Vad är det som händer?” frågade jag. Klockan var 04:00 och sjön började bygga upp. Han förklarade att vi har snurrat 180 grader, att ankaret fortfarande sitter fast men att han ska vaka lite till eftersom det såg oroligt ut. En halvtimme senare, när han precis tänkte gå tillbaka till det varma täcket i förpiken igen, lossar ankaret. ”Emmie vi draggar!” ropar han och jag flyger upp ur kojen. ”Ta på dig flytvästen och kom upp! Och väck de andra!” Ankarlarmet börjar pipa och vi driver mot en fransk segelbåt, nu 10-15 meter bakom oss. Några sekunder senare är vi alla uppe på däck. Himlen är svart, havet är svart och det blåser kallt. Motorn startas, ankaret hissas och situationen är under kontroll. Eftersom att det är så pass mörkt ute och skärgården kryllar av grund, med tidvattensskillnader på 5 meter dessutom, väljer vi den närmsta skyddad plats vi hittar. Kl. 06:00 kan vi sova tryggt igen. Vändningen kom som ett slag på fingrarna. Vi hade nämligen glömt att titta väderleksrapporten för närmsta dygnet. Naturen påminner oss än en gång om att vi alltid, alltid måste vara på vår vakt.

_S7A8349

Den tredje ön vi besöker heter Tresco som är den näst största. Även den är slående vacker och bjuder på en historielektion. Vi besöker en fästning som skyddade öarna från fiender under the English Civil War 1651. Medan jag och Fia leker upptäckare och kör ett träningspass testar Timoty och Emma kite-drakarna i den något för klena vinden. Det blev en sen middag med pulled pork och ris (ja, England kan sina konserver)._S7A8415 _S7A8426 _S7A8428

Sista dagen återvänder till St Mary för att fixa det sista inför fredagens stora avfärd. Sopor skulle slängas, bränsle tankas och varor inhandlas. Eftersom det var vår sista dag i land på hela 5 dagar, tänkte jag som hade matdag slå på stort. Kycklingfajitas med hemmagjord mangosalsa och hemmabakade tortillabröd. ”Yes, vilken bra idé!” tänkte jag och skuttade glatt till affären. Vilken tankevurpa. Den lilla detaljen att vi låg för ankar mitt i trafikerad farled, inte tryggt förtöjda mellan bryggor i en skyddad hamn, hade jag visst glömt bort. Som att det inte är nog att hålla sig själv på benen. Att hacka grönsaker, strimla och steka kyckling gick helt okej. Att kavla klibbig deg på inmjölade salongsbordet till millimetertunna bröd med en vinflaska som kavel och förflytta dem i ett runt helt stycke till stekpannan i pentryt när båten våldsamt kastas från sida till sida var något utav en utmaning. Saker flög i golvet och det var mjöl överallt. Besättningen uppskattade min ansträngningen så det var värt besväret. Maten smakade fantastiskt gott men det var en kämpig måltid då vi fick hålla i våra tallrikar, bestick och skålar som inte låg still en enda sekund.

_S7A8439

Efter maten skrapade vi ihop våra sista pund och åkte vi in till land igen. Slantarna spenderades på en dusch, seglingssnacks och en överraskning som kapten hade kommit på. Överraskningen bestod av en öl på en supermysig pub med plottrig inredning och blandad publik, the Mermaid. När det var dags att åka tillbaka hade mörkret lagt sig och vi fick lysa med en ficklampa medans vi kryssade fram med Dolly Parton mellan ankrade båtar. Vi lokaliserade Aelas svajande ankarlanterna och klev ombord igen. För att råda bot på gunget flyttade vi till en lugnare plats. Precis när vi klätt av oss kläderna och lagt oss ner piper ankarlarmet. Upp och hoppa! Jag tar på mig t-shirten ut och in och bak och fram. Timoty följer med mig upp i sittbrunn. För att se om ankaret sitter fast ska vi starta motorn och lägga i backen, som alltid. Timoty sköter rodret och reglaget. ”Fan, vi sitter inte alls fast, vi backar i 3 knop!” säger han. ”Men du, vi är ju på väg åt fel håll..” säger jag. Skrattet bubblar upp hysteriskt när vi upptäcker att Timoty lagt i växel framåt istället för bakåt och gasar mot ankaret. Ankaret satt visst fast ändå. Till slut kunde vi, lika fulla av förväntan som barn dagen innan julafton, gungas till sömns sista natten innan Biscayabukten.

Fair winds! /Emmie

 

Tankar inför Biscayabukten

Att komma fram till The Isles of Scilly kändes stort. Det känns som att det var igår jag satt hemma vid köksbordet och läste NWT:s resesidor om okända resmål. Ett subtropiskt paradis med turkosblått vatten, kritvita stränder och avslappnad atmosfär, en ögrupp utanför Englands sydvästra hörn. Där och då skrevs Scillyöarna in som ett obligatoriskt stopp i vår rutt  och även som utgångspunkt för vår första riktiga överfart – den ökända Biscayabukten.

Ni kommer att få höra mer om Scillyöarna i ett inlägg längre fram, för nu ska vi istället dela med oss om våra tankar, från oss alla fyra, kring Biscaya.

20160718125639_IMG_1625

Biscayabukten är ett omtalat ställe att passera för seglare. Dels kanske för att det är den första seglatsen som överskrider flera dygn för många på väg söderut men främst kanske för hur naturen har skapat den. Havet kan visa sig otroligt förrädiskt när djupskillnaderna går från 150 meters djup till 3000 meters djup likt ett enormt underhavsstup innan bukten öppnar och fläker ut sig framför världens näst största hav. Ni kan tänka er då att när hela Atlantens vattenmassa byggs upp och sätts i rörelse, drämmer rakt ni den branta bergsväggen på stupet och ja, det blir en jävla smäll och energin och vattenmassorna måste ta vägen någonstans, och där finns passande nog en liten balja till bukt där vågarna som orsakats av den ljudlösa undervattenssmällen kan skvimpa omkring i och göra livet jävligt för stackars sjöfarare som försöker njuta av semestern.

Screen Shot 2016-07-21 at 9.06.16 PM
Vi är nu vid den röda pilen. A Coruna ligger högst upp i Spanien och Biscayabukten är inbuktningen mellan Frankrike och Spanien. En lång resa som kommer ta oss cirka en vecka.

Därav anledningen att vi, så som många, väljer att ta ut svängen lite extra och noga studera väderleksrapporterna innan vi kastar oss ut i det ökända okända. Men hur känns det att stå såhär längst ut på 5:ans trampolin för första gången när man är lite (läs väldigt) höjdrädd? Förbannat bra känns det. Lite läskigt men väldigt spännande. Vi har tagit oss ända hit och jag är sjukt glad. Jag väntar mig en fantastiskt föreställningen a la Natures best of – fler delfiner, kanske vi får se en val, fiskarna nappar på kroken, stjärnhimlen, soluppgångar, solnedgångar, hav och himmel. Att inte gå i land på 5 dagar har vi gjort förut, men då kunde vi ändå se land. 5 dagar av en 360 graders horisont ska bli den första riktiga prövningen för oss. Det finns ingen skyddad vik att gömma sig i. Det här kommer bli en utmaning som vi kan stolt skriva upp på vår mentala meritlista. För att kasta sig ut för en trampolin är egentligen bara läskigt första gången man står där på kanten. När man väl lämnat avsatsen är det bara att njuta av färden, adrenalinet och känslan av odödlighet. För att är en jävligt go känsla och vi är redo för den.

/Emmie

 

Jag är nöjd. Förbannat nöjd över att ha kastat loss, och nu stå vid den första milstolpen. Den första lite större överseglingen på över tusen meters djup. Jag är lycklig.

/Timoty

 

Vad ska man säga om Biscaya, alla varnar om stora vågor. Och vi vet ju vad som händer med mig när det kommer stora vågor. Jag hänger mig ut över mantågen och matar fiskarna. Förhoppningsvis så kommer detta att inte bli så långvarigt, för då efter några dagar så kommer man bli helt slut. Det är nu jag för första gången kommer få chansen och se om de talar sanning, de som säger att sjösjukan går över efter några dagar. Jag hoppas innerligt att de talar sanning. Förutom det så hoppas jag på att se någon fin val kanske, och lite fler delfiner och andra roliga fiskar som finns. Jag undrar också hur vattnet ser ut när det är 3km till botten, är det blått, eller grönt. En sak är i alla fall säker på natten, då är det svart. Jag ser fram emot Biscaya trotts sjösjukan, jag hoppas på att vågorna ska hålla sig till lagom, jag är ju svensk trotts allt, jag gillar lagom. Just nu har jag lite feber så känner mig inte så inspirerad till att skriva egentligen, ber om ursäkt för ganska tråkig läsning. Mot bättre tider och horisonten allesammans!

/Sofia

 

Att korsa Biscaya är något jag tänkt och funderat på länge, någon gång när jag var 11-12 år började jag inse att det inte skulle bli ett omöjligt äventyr. Jag har fantiserat om det. Lyssnat på historier, med varierande sanningsgrad. Hört det ena, hört det andra och försökt föreställt mig hur det faktiskt skulle vara att uppleva det i verkligheten. Jag har fantiserat kring om väderfönstret i så fall håller i sig. Blir det ett helvete med oförutsedda väderförändringar när man närmar sig Spanien eller lyckas man se tillräckligt långt in i framtiden?

Jag trodde det skulle ta längre tid innan jag fick en chans att göra det här. För några månader sedan viste jag inte ens att de här människorna fanns, idag känns det som jag känt dem hur länge som helst. Vad jag vet är att jag är väldigt nöjd att göra det med just de här tre och just den här båten. Det blir aldrig säkrare än människorna ombord och här förs en ständig dialog kring säkerhet, konflikter och små saker som helt enkelt bara ska flyta på. Vi tittar och kommer fortsätta titta på väderprognoser. Jag litar på alla tres omdömen, och jag vet att vi kommer klara det även om det blir kämpigt mot slutet.

Jag är förväntansfull, men inte nervös. Jag undrar vem som kommer börja gråta av lycka först, lycka över att det faktiskt sker. Det finns en risk att det är jag. (Förutom Timoty som började gråta redan i Plymouth)

/Emma

 

Vi vill också nämna att i och med att vi kommer befinna oss så pass långt i från land så kommer vi inte synas på kartan under ”Följ oss”. Så oroa er inte! Det kommer ta ungefär en vecka innan vi når Spaniens kust.

 

 

 

 

 

 

Civilisationen i Plymouth

Vi landade i Plymouth, som är en gammal hamn- och militärstad, på tisdagen. Ankrade utanför hamnen en natt och la till i marinan på onsdagen. Mycket av staden blev bombat men de gamla kvarteren som finns kvar är riktigt mysiga. Den del av staden hamnen låg i och den stadsdel en del av krogarna finns i hade fortfarande ett gammalt stuk över sig. Efter ett antal dagar och nätter ombord var det nästan exotiskt att se folk som, som alltid, rörde sig på gatorna. Vårt primära mål med besöket i Plymouth var att fixa ett antal saker med båten inför överfarten över Biscaya (och hemmafest). Uppgifterna var noggrant listade i punktform med tillhörande ruta att kryssa när uppgiften var avklarad. Genuan behövde reparation i akterliket. Sjökojer behövde sys. Gasol inhandlas. Mängder med mat behövde bunkras. Prylar skulle köpas. Ventil behövde tätas. Relingslisten behövde tätas den med. Listan var lång.

20160714201318_IMG_1555

Samtidigt som vi låg i hamnen kom sommaren smygande ikapp oss. Måste säga att det känns trevligare att skrapa av gammalt tätningsmassa runt en ventil när solen värmer armarna än när vinden är riktigt riktigt kall. Vi lyckades få tag i en segelmakare som lovade att byta till nytt UV-skydd på genuan och laga sömmarna som gått upp och riskerade att seglet fladdrade sönder om vi hade fortsatt segla med det. Han sa att han skulle prioritera vårt segel och att ha förstod hur motigt det kunde vara att ligga fast i en hamn och vänta på att något skulle repareras. Väldigt snällt. Han sa på fredag, i övermorgon, eller senast måndag eller tisdag nästa vecka är det klart. Vi fick tillbaka seglet vid tretiden på fredagen.

En grej som har orsakat oss lite huvudbry är att gasol, som vi har till spisen har inte har någon internationell standard. I Sverige finns en standard, det är bara endast därden kallas för gasol. I Tyskland, Nederländerna och Frankrike finns en annan, dyrare standard i mindre tuber. Den kallas Campingaz. I Storbritannien finns en ny standard, Calorgas. Det innebär att varje gång gasen tar slut är det till att fundera ut var gas kan säljas, i vilket format den är förpackad och hur det hela ska lösas. Hittills har vi hållit oss med Campingazen (och en P6a de hade innan jag kom). Den här gången när gasen tog slut var det som alltid när man är som hungrigast när någon står och lagar mat. Vi googlande och var uppe hos hamnkontoret och det kändes lite mörkt när hamnvakten sa att hela sydvästra England hade haft problem med leveransen av Campingaz och de inte fått en ny leverans på två veckor. Den brittiska gasen var, enligt vad vi lyckades finna, bara standard i Storbritannien. Vi fick telefonnummer till olika ställen som eventuellt hade på lager, ringde men kom aldrig förbi telefonsvarana, lyckades aldrig komma fram.

Sofia och Emmie var och handlade mat. Så mycket mat! Båten ha aldrig varit så välfylld med mat som efter de kom hem med en stor stor vagn fylld med allt möjligt som kan klara sig länge. Hade jag suttit i kassan när de skulle betala hade jag nog blivit lite orolig om de bunkrade upp inför ett krig eller annan katastrof. Nu har vi så vi klarar oss ett tag.

20160713_163337

Vi hittade en helt enorm affär för begagnade böcker, som vi noggrant gick igenom och fick tag i några skatter var. Ett av målen för England var avklarade, att besöka ett riktigt antikvariat!

Vi besökte båttillbehörsaffärer, som i England är ganska välsorterade. Vi hittade en lagom kaotisk affär som antagligen hade precis allt, nytt och gammalt blandat. Och vi hittade en mycket mer strukturerad, opersonlig affär som också hade en del. Vi hittade ett litet ställe som tillverkade olika kapell, väskor, sprayhoodar och liknande. Det låg undangömt och hade bara en liten liten skyllt. Upp för en trappa. In genom en dörr. Hade det inte stått en skyllt längre in i lokalen som hälsade besökare in genom nästa dörr hade vi kanske in gått in alls. Väl genom nästa dörr möttes vi av ett stort bord och mängder av tygrullar. En kvinna kom och mötte oss. Vi hann knappt säga hej innan en väldigt glas hund också ville hälsa. Jag, som inte alltid gillar främmande hundar, försökte, småskraj, backa ut ur butiken. Det gick sådär. Det kom ut ytterligare en kvinna och hämtade hunden. Vi försökte förklara att vi ville ha ett kraftigt, billigt, tyg att sy en sjökoj med. Efter ett tag gick vi därifrån med ett kraftigt, mörkblått, canvastyg till ett rimligt pris.

Vi lyckades byta vår tomma Campingazflaska till en med gas i på ett ställe oh köpa utterliggare en på ett annat ställe. Med tanke på att vi är lite osäkra exakt hur länge vi behöver vänta ut ett väderfönster på Scillyöarna och hur lång tid det tar över Biscaya så har vi nu två stycken flaskor med gas. En räcker vanligtvis ca två veckor för oss. Men alla var överens om att det inte kändes jätte bra i magkänslan med risken att vara kall och blöt om vi skulle få dåligt väder mot slutet av överfarten och dessutom inte få någon ordentligt lagad mat. Vi slog även på stort och köpte en 12V vattenkokare som kokar vatten på 20 minuter samt en tryckkokare för att spara på gas eftersom gas kan bli ett återkommande problem ombord.

När vi stod i affären och skulle köpa tryckkokaren tänkte vi det är lika bra att köpa en ordentlig och stor en, så man kan laga redigt med mat. Det var en lite annorlunda affär, vi kom in i en tom lokal och tänkte att här har de inget att sälja. Senare fick vi förklarat för oss att man tittar på datorn eller i katalogen och beställer, alla produkter finns i lager bakom och man sätter sig ner och väntar några minuter, sen får man ett stort brunt paket. Även vi fick en stor brun låda och vi tittade inte i den förrän vi kom tillbaka ombord. Kastrullen var ENORM! Nästa dag gick Emmie och Timoty tillbaka och bytte till en lite mer modest storlek.

DSC_0129

Veckan som vi ankrade längs Englands södra kust, som är helt otroligt vacker, gav mycket tid åt att slappa, läsa, tänka. På något vis kändes det som tiden ändrade sin gång. Långsammare, bytte skepnad. Tio tusen tankar fick fotfäste, en del fick svar, andra gror vidare. Rytmen ändrades. När man seglar, långsamt, förhoppningsvis med strömmen några timmar om dagen för att senare lägga sig för ankar och bara vissa dagar komma iland blir båten det enda viktiga. Den än, tillsammans med vädret och kustlinjens utformning, ens enda värld. Det blir litet och tryggt. Samtidigt väldigt mycket tid att göra inget ting på. Tid för olika funderingar att bubbla upp till ytan. På ett sätt var det väldigt skönt att komma till en hamn och en stad igen, för att, så som är så vanligt för oss ibland lite för stressade och rädda människor, gömma tankarna bakom grejer som måste göras och människor som man träffas och pratar med. Någon gång skulle jag vilja korsa ett hav bara för att få uppleva det där på riktigt, inte kunna fly från tankarna och sanningen som vi alla bär inom oss men som ibland är så svår att våga lyssna på.

Efter den här veckan av lugn, rytm, fridfullhet blev besöket till ett shoppingcenter en otroligt påfrestande, kallsvettig, ångestladdad upplevelse. Det var för mycket intryck på samma gång! Nu är jag kanske till att börja med inte den tjejen i värden som tycker om shopping allra mest, och det var inte mer kaotiskt där än det brukar vara på liknande ställen. Men det var mycket tuffare än jag på något vis hade kunnat föreställa mig! Kanske behövde jag bara lite tid att vänja mig tillbaka.

Eftersom vi nu befann oss i en stad, med människor som eventuellt kunde bli ny bekantskaper lyckades Emmie fixa en hemmafest hos fyra engelska killar och två gulliga hundar. Efter att ha pysslat om Aela, handlat och stuvat precis hela dagen duschade vi, drog på oss finaste kläderna, la på lite smink. (Verkligen inte varje dag ombord en båt där duscharna utan några större problem kan skilja en vecka emellan). Vi begav oss, kom dit, lite sent. Det dröjde inte länge innan vi delade historier och jag måste säga att allt var riktigt riktigt lyckat! Trevliga människor som tar dagen som den kommer och gärna träffar nytt folk. Vi kände oss välkomna och jag är ganska säker på att de uppskattade vårt sällskap. Emmies metod att bjuda in sig själv (och resten av besättningen) och föreslå festkväll gick hem väl den här gången också. När ölen nästan var slut tog vi oss in mot den delen av stan där studenterna festade. Nu hade visserligen studenterna lämnat universitetet för sommaren, men det var ett trevligt ställe ändå. Nattklubben hette Cuba, men spelade helt vanlig klubbmusik. Dansgolvet var inte jättefantastiskt men det var trevligt häng vid sidan av.

Morgonen efter mådde vi som vi förtjänade. Vi samlade ihop oss och det sista inhandlats, bla toapapper, en lite mindre tryckkokare. Vatten fylldes på och gummibåten, Dolly Parton, surrades på fördäck. Vi kunde ge oss av. Sofia lyckades på något halvt magiskt sätt få två fryspizzor av en båtgranne, men lyckades senare också sätta eld på ena pizzan. Det blev en bränd, halvfärdig pizza till lunch och en god, ordentligt gräddad pizza medan vi gick it ur hamninloppet och lämnande Plymouth bakom oss. Plymouth ligger riktigt skyddad i en stor naturlig hamn och är kantad av marinor och engelska flottan har idag någon typ av verksamhet där.
Med pizzan i magen var tanken att vi skulle ta oss i ett svep mot Iles of Scilly. När kvällen trängde sig på var alla så trötta att vi bestämde oss för att kasta ankar. Ytterligare en fin vik längs Englands södra kust! Vaknade upp till en fantastiskt fin sommarmorgon och det blev till och med ett morgondopp. Vattnet var kallt men solen värmde. Vi kastade loss och gick strax över två timmar för att senare vänta in tidvattnet och som av en slump hittade vi en riktigt mysig sandstrand. Vi rodde iland och njöt av strand och sol så som de flesta njuter av solen när den har varit sällsynt.

Nu är vi på väg mot Scillyöarna, som ska vara ytterligare en bit av England som lovar vackra omgivningar. Med vad vi sett hittills tror jag inte vi kommer bli besvikna!

Hörs snart!

/Emma

“Old soldiers never die, they just fade away.”

Upp i natten, jag måste diska, jag måste verkligen diska! Är jag vaken? Vad är klockan? Vart är vi? är vi framme? Det har i alla fall slutat gunga och motorn är av, vi borde vara framme. Vår första natt var slut, det gick bra, mörkret är ganska vackert ändå med alla lanternor. Vi är i Le Havre, Timoty hade som vanligt hört att det fanns en as stor båt butik i staden som vi skulle kunna köpa allt vi behöver till att täta båten så att jag inte behöver förvara mina kläder i påsar när det ska gå sjö. Vi hittar denna fantastiska butik bara 3 minuters gångavstånd från hamnen, men allt vi hittar i denna ganska lilla butik var en förbannat söt hund. Emmie blev kär och Timpan blev besviken.. igen. Jag och Emmie går iväg och handlar, som vanligt lite för mycket för att ha en bekväm gång tur hem. Vi diskuterar om vi ska lägga om rutten, planen var ju att gå till Cherbourg, för att därifrån ta brussen till Omaha beach. Men vi har insett att vindarna vill inte ta oss till Cherbourg om vi inte vill kryssa i sådär 50 timmar, så vi lägger om planen, vi har en jävligt bra ide. Vi byter ut båten en dag och vi hyr oss en bil.

IMG_1280

Några minuter försenade som alltid skuttar vi iväg mot biluthyrningen. Vi får hyra oss en as cool svart Audi A1, automat. Emmie fick bli chauffören då hon var över 26 och står som kortinnehavare på vårt kort, jag sitter i framsätet som första kartläsare, dj, och spanare. Lite för taggade så rullar vi lugnt och säkert ut på den franska motorvägen. Mot Omaha beach! Vädret pendlar mellan solsken och regn, mellan varmt och kallt. Vi svänger av motorvägen och efter en liten stund så möttes vi av en lång sandstrand, om man inte visste bättre så skulle detta kunna vara ett strandparadis med paraplydrinkar, turkosblått vatten och kritvit sand. Men att för ungefär 72 år sedan så utspelade sig ett väldigt blodigt krig på just de här stränderna är svårt att förstå. När man kollar på sjökortet över engelska kanalen så inser man att det har nog vart många svåra slag på sjön här, då det ligger extremt många vrak på botten.

_S7A8006

_S7A8010

Vi promenerade hela stranden, gick upp på toppen hittade en gammal bunker, läste på alla skyltar vi kunde och tog in all information vi hittade. Omaha beach är ju en av stränderna där amerikanerna slogs och man kunde verkligen se skillnaden på Omaha beach och Juno beach som vi senare besökte där Kanadensarna landsteg. På den Amerikanska stranden var det mycket stolthet, kolla vad vi är bra, vi räddade er från allt, vi är bäst. På den Kanadensiska var de mer blygsamma, det var detta som hände, vi vill tacka de män som fick offra sina liv.

IMG_1257 _S7A8019

Det bästa vi gjorde på vår tripp tillbaka i historien var dock att besöka en amerikansk kyrkogård och ett memorial museum. Det var sjukt mycket information att man blev lite snurrig, vart man än vände sig så dök det upp ett nytt ansikte som hade mist livet i någon strid, någons syster som satt och pratade om sin fina bror på film eller någons barn som mist sin pappa i striderna vid operation Overlord. Sen gick vi ut bland alla gravar, det låg 10 625 amerikaner begravda där, de flesta stupade runt D-Day, 6 juni 1944. Det var sorgligt, det var fint, så mycket historia. Alla borde åka hit någon gång.

_S7A8056

Vi bestämde oss för att ta småvägar längst de små kuststäderna tillbaka till Le Havre. Frankrike är faktiskt otroligt vackert, med höga gröna kullar, långa sandstränder, gamla hus och kyrkor, och för att inte glömma det turkosa havet som kontrast till de gröna kullarna. Väl hemma igen, trötta efter en heldag med massvis med intryck och information kommer jag och Emmie på att vi lämnar ju Frankrike imorgon för England, vi måste ju ta farväl av detta land på rätt sätt. Så vi  som inte duschat på sådär 4 dagar, skiter i allt, kletar på lite mascara, dricker en burn och tar på oss fin skorna (converse) och går till en av de två barerna som finns i denna lilla håla. Ett mycket speciellt ställe där alla från 16-66 hänger, tanter dansar vilt, gubbar hänger i hörnet, det är packat både på den mysiga ute terrassen och inne i baren. Ett fantastiskt avslut på ännu ett fantastiskt land, men vid två är det dags att gå hem och sova några timmar innan det är dags för frukost och kasta loss mot England och första gången vi kommer att segla över 24 timmar i sträck.

IMG_1204 IMG_1252

Sjösjukeplåstret sitter fint bakom höger öra, lite trött sedan dagen innan men det är fint. Med bra vind och inte allt för höga vågor sätter vi kurs mot England. Tidvattenströmmarna trycker oss åt sidan då de är starka så det ser ut som vi har gått på kryss men ändå alltid har haft samma kurs, det är sjukt hur starka strömmarna är. Mörkret kommer och vi börjar våra nattvakter, nu i början har vi nattvakter två och två eftersom det finns ganska mycket trafik och vi är inte riktigt så vana vid att läsa av lanternor och fyrar och sånt än. Jag sover fram till min vakt börjar klockan ett. Jag kommer upp i sittbrunn, det är kolsvart ute. Timoty skriker, kom häng dig över kanten, du kan se mareld! Jag hänger mig ner över kanten i aktern och mycket riktigt, när rodret styr oss så lyser vattnet upp som stjärnor. Jag som trodde mareld skulle dyka upp senare på året. Så med stjärnhimlen i havet så lägger jag mig på rygg och inser att det är alldeles stjärnklart även där uppe. Det är underbart att ligga och bara andas in världen. Jag och Emma försöker att styra undan alla stora fartyg som precis lämnat TSS:en några mil öster ut. Emma frågar om vi ändå inte borde falla av lite eftersom ett 300 meters fartyg ser ut att vara jävligt nära och att vi kanske kommer att krocka, men efter lite beräkningar så inser vi att det är 2km bort, jag tror vi klarar oss.

_S7A8100

Klockan 5 går jag ner och lägger mig igen, vaknar vid sju kokar gröt till de som är vakna och somnar om igen och vaknar inte förens vi har förtöjt i England. Nytt land, vi är i Portsmouth. Vi handlar mycket av det som står på vår lista i en stor affär i hamnen, sen går jag iväg till en mataffär för att jag behöver inspiration på mat till middagen. Tesco visar sig vara en sjukt stor och billig mataffär, typ som Walmart i USA. Jag går runt och drömmer mig bort säkert någon timme bland de stora långa hyllorna.

IMG_1393

Nästa morgon tar vi vägen på insidan Isles of Wight vilket visar sig vara ett bra beslut, för med vind på typ 1 m/s så gör vi ändå 6 knop med strömmen åt rätt håll. Vi hittar en väldigt fin ankarvik där vi ligger för natten, nästa natt ännu en fin ankarvik ungefär 6 timmar bort då det är 6 timmar medströms tidvatten så förflyttar vi oss bara 6 timmar åt gången. Denna ankarvik var det finaste stället vi har vart förtöjda på sedan vi lämnade. Det var som en perfekt cirkel med vita klippor med gröna buskar och grönt gräs. Vattnet var turkosgrönt och solen sken på oss när vi åt middag i sittbrunn.

_S7A8145

Natten efter det en väldigt skumpig ankarvik, vi trodde det skulle bli fint men jag blev sjösjuk när jag satt och diskade i aktern så vi fick åka ut redan 3 timmar innan vi hade planerat då alla började bli lite tokiga på att det gungade så mycket. Vi hittar en till fin ankar vik och dagen efter detta så hände det bästa på denna resan. Det kom sex stycken delfiner och simmade och lekte runt båten. De hoppade, dök under runt på andra sidan och tillbaka igen i ungefär 30 minuter. Jag som vart väldigt sjösjuk innan, tyckte helt plötsligt att livet var underbart och allt var värt det igen.

_S7A8165

Så idag när Timoty skjutsade in mig och Emmie med Jollen för vår upptäcktsfärd så var det första gången vi gick i land på 5 dagar. Och det bästa av allt, det har inte ens vart lite jobbigt att inte vara i land på så länge. Vi frågar efter vägen till staden och en gubbe säger att det är alldeles för långt för att gå, nejdå säger vi glatt, peka oss bara i rätt riktning så klarar vi allt. Och efter 4km backe upp och backe ner så kommer vi fram till något som liknar en 70 tals turiststad. Fantastisk gulligt och efter lite mat i magen och några timmars rundtur i staden så bär det av hemåt igen. Men vi vill ju inte ta samma väg tillbaka igen så vi tänker att vi tar vägen vid havet, för vem kan få nog av havet egentligen? Men, vad är nu detta, vägen tar slut och blir som en liten stig bland brännässlor och taggbuskar, äh vi vänder ju inte om så vi gör som i tigerjakten och går igenom den. Efter att ha gått i 30 minuter kommer vi fram till en återvändsgränd, vi hittar en ny väg och efter något som kändes som 2 timmar och ungefär 100 blödande rivsår på bena så kommer vi ut på en strand, men fel strand. Vi kallar på Dolly Parton (Vår Jolle) via VHF:en och Emma kommer som en riddare på en vit häst och räddar oss. Vi är säkra igen, vi klarade det. IMG_1504 IMG_1464 IMG_1440

 

Nu ska jag leva livet! / Bästa kartläsare Johansson.