Skarp övning i kända farvatten

När syskonen är återförenade i Värmland och har en gemensam ledig dag är segling en självklarhet. Vi vaknade dock upp till inte allt ett för roligt väder. Men efter regn kommer solsken! Därför väntande vi in eftermiddagen, som gav oss uppehåll och fina vindar. Vi siktade mot ”öppet vatten” och den friska vinden gav en schysst speed. Det gungade på rätt bra, och något vi inte fått rutin på än är sjöstuvning. Lätt att glömma när man är ivrig på att få komma ut ur hamn! Det smällde på nere i salongen när saker for fram och tillbaka. När jag gick ner för att koka kaffe upptäckte jag olyckan nr 1: Yes Diskmedel. En flaska som var full förut var nu tömd på två tredjedelar av sitt innehåll. Det hade ju kunnat varit värre, det blev ju iallafall rent. Men jag kan bekräfta att YES diskmedel är drygt. Bänken, täcket, durken och lejdaren ville inte sluta löddra. Och jag som försökte stå på ett ben och pumpa vatten kunde knappt hålla balansen i den gungande sjön.

Dagens lärdom 1: Sjövstuva ordentligt innan avfärd.

Pinsamt nog tror jag att jag blev lite sjösjuk. Med 1,5 meters vågor på Vänern… När vi kommit en bit skymtade vi oväder, så vi vände tillbaka mot hamn igen. Vi hann komma en bra bit, till hemmaplan bakom Söa innan vattnet började krusa. Och fort gick det sen! Ner med genuan, vinden ökade då vi träffades av ”Vänerns ökända squalls”. På plattläns mellan prickarna förbi grundet blev det orolig. Vinden började även vrida sig och en gipp i över 15 ms är inte att rekommendera, så ett snabbt beslut togs: Vända båten och ta ner seglet. Detta skedde dock i trång passage och när motorn inte startade (backventilen på bränslesystemet skulle Timoty bytt för flera månader sedan) var katastrofen ett faktum. Båten dundrade i full fart mot det vita skummet som skulle föreställa ett skär med en fart på 8 knop med endast revad stor. Med spöregnet i ansiktet och en kaptensmössa fattigare så fick vi bukt på kursen med knappa två meter från det välkända grundet och klarade oss utan en smäll och så även utan en gipp. Vi tog skydd på Söa, något omskakade.

Dagens lärdom 2: Starta motorn innan vi behöver den.

Dagens lärdom 3: Man är inte hemma förens man är i hamn.

Så långt borta fast ändå så nära

Nej jag ska inte med på festen, jag ska hem och ha möte!

I lördags, klockan 21:30 samlas vi på Skype. Det var egentligen det första mötet där alla tre var närvarande i realtid. När vi alla tre befinner oss på så spridda platser med så spridda liv så var det den enda tid som passat oss på flera veckor. Ena stunden känns ett år så långt bort, andra stunden känns det som ett år är alldeles för kort för att hinna med all planering och alla förberedelser.

Det blir liksom ganska svårt att greppa vad vi egentligen ska göra. Ena sekunden är det bara en liten grej, som en semester. Fast när man tänker efter är det hela livet som vänds upp och ner. Fast på ett bra sätt. En helt ny livstil. Ett nytt liv.

När man fastnar i flyttlådor och förbannar sig över att bilen går sönder och känner för många smulor av hopplöshet i vardagen är det lätt att glömma bort vad vi har att se fram emot. Då får man försöka att stanna upp och tänka – du är snart där, fortsätt. Som H. Hellström skulle sagt. Sedan kan man titta på den här alldeles underbara kortfilmsdokumentären. Då känns allt plötslig mycket bättre igen.

Twenty Eight Feet: life on a little wooden boat from kevinAfraser on Vimeo.