Hallå Västindien!

Att segla jorden runt för många förblir bara en dröm, och vissa uppfyller sin dröm när de närmar sig pensionen. Det var så jag trodde det funkade. Hur får man tag i pengar för att köpa en behaglig båt och samtidigt kunna leva de åren det tar för att segla när man är ungdom?

För att ta det från början, drömmen att bara försvinna har alltid funnits. Vem har inte känt att de vill gå under jorden? Kunna lämna samhällets ansvar och bara dra. När jag var 18 hade jag bestämt mig. Jag ska segla ett varv runt våran planet innan jag blev vuxen, och med vuxen satte jag det magiska talet 30. Annars kan jag lika gärna lägga ner.

Efter finkammat nätet på bloggar som så många andra, har jag inspirerats av folk som åker iväg. En del med stor budget och livslång erfarenhet, men sedan har vi det mest inspirerande: Ungdomar i min ålder som åker med väldigt begränsande tillgångar och kunskaper. Ofta så lägger de ner all tid de har för att lära sig segla, få ihop en sjöduglig båt och utrustning.

Sommaren 2013 insåg jag att möjligheten finns. Kan de så kan jag. Med växande bostadsbubbla har jag sålt min lägenhet, och med rasande båtmarknad så insåg jag att vi kommer få en bra båt för de pengarna.  Efter att flängt runt i halva Sverige så hittade jag tillslut vår OE 32, i Vänern.

Efter att letat flera intresserade så insåg jag också att det är svårt att få loss folk i 2-3 år. Ofta på grund av rädsla, ekonomi och osäkerhet. Men efter jag lyckats övertala min syster Emmie, som i sin tur fick med Sofia, så är vi 3 med samma dröm.

//Timoty

Varför tvekar jag ens?

Jag försöker att minnas hur jag egentligen tänkte. Jag kommer knappt ihåg. Det som känns så självklart nu var inte en del av min plan förut. Jag tackade faktiskt först vänligt men bestämt nej till det här äventyret.

Jag var hemma i Karlstad under julen för att umgås med familj och vänner, vilket inkluderar min bror som var hemma från Göteborg. När han berättade att han ville segla jorden runt var min reaktion lite såhär: VA? Ska du göra det? Eller när? VAD KUL JAG VILL MED! Fast nej, jag vågar verkligen inte och det har jag inte tid med. Jag ska ju bli civilingenjör! Och trettio dagar utan att se land på en 32-fotare låter som det allra hemskaste jag någonsin hört. VI KOMMER DÖ. Nej tack.

Jag var just då väldigt inställd på hur mina närmste år skulle se ut. Att ens komma fram till beslutet om utbildning och känna att jag hamnat rätt var ju en lyckad men tuff utmaningen i sig. Men att lämna lägenheten i mörker för att gå till campus med långkalsonger och dubbla strumpor för att sedan traska hem i ännu mer mörker och skor som inte hade torkat från morgonens promenad kändes inte riktigt optimalt. Längtan till äventyr och frihet smyger sig på så fort lunget har lagt sig och jag insett att vägen utanför dörren aldrig får en ny riktning. Så, jag lyfte blicken från min proppfulla kalender på dataskärmen och slängde en blick ut genom fönstret mot ett snöblaskig Ryd. Då frågade jag mig själv: Varför tvekar du ens?

Några veckor senare hade vi en planerad rutt, budget, båtkrav, packningslistor, mötesprotokoll och en registrerad domän. Ett äventyr väntar och känslan inför det är en stor blandning av glädje, lite skräck (såklart), mycket spänning och total jävla lycka.

Vi har inte lämnat hamnen än (och kommer inte göra det än på ett tag heller) men jag kan redan höra vinden i seglen, känna doften av havet och gunget i benen. Flipper, Willy, Nemo och Ariel, vi kommer och hälsar på! Skepp oh hoj!

Undertecknat en alldeles för taggad Emmie

Hur tänkte du nu egentligen?

Så då var det väl dags att ni skulle få känna mig lite och vad jag har tänkt med denna resan. Jag skulle säga att jag är den mest otippade besättnings-medlemmen, mycket på grund av att jag kan inte segla, är sjösjuk och är otroligt materiell.

Såhär började det för mig: 

Det var en helt vanlig dag, jag ringer Emmie på skype och eftersom jag bor på andra sidan jorden har vi inte hörts på ett tag. Hon har förvarnat mig att hon har stora nyheter, jag är nyfiken. Hon berättar om planen att segla jorden runt och utan att veta det själv så säger jag ”Jag ska med”. Så började det, och vem vet hur det kommer sluta? Kommer jag ha kräkts sönder innan vi nått Danmark eller kommer det faktiskt gå bra? Det är faktiskt inte många som har trott på mig, att jag verkligen ska åka med, till dom säger jag tänk om! Har jag någonsin inte gjort något jag har sagt att jag ska göra?

Jag kan ju inte tillföra så mycket på reparations- och seglingsbiten eftersom jag befinner mig på andra sidan jorden och vet knappt vad en enda sak heter på båtspråk så får jag tillföra andra saker. Det är här min tvååriga utbildning i fotografi kommer in. Jag kommer att stå för att ni ska få se allt som händer. Jag planerar att ha själva seglingen som ett stort projekt, sen kommer jag även att göra mindre projekt under vägen på speciella platser. Dokumentera hur olika världsdelar lever, fattigdom, rikedom, paradis och helvetet. Jag håller även på att kolla på att ta en dokumentärklass i video så ni kan få fina små videodokumentärer. I slutändan är min största dröm att kunna släppa en bok, jag vet inte än vilket projekt som kommer bli en bok, kanske fler kanske inget.

Så om du har någon bra ide på ett projekt eller om det är något speciellt du vill se, snälla maila mig på sofia@windpowered.se.

Sofia tackar för sig, Ahoy!

Kaptenens logg: Uppstarten

För att det här projektet skulle kunna starta på riktigt, krävdes en båt. Att slå näven i bordet, ta ett beslut och genomföra en av de större affärerna jag någonsin gjort, måste betyda att det är på riktigt. Det är då snack blir verkstad.

Den 24 april körde jag 13 mil söderut, till Mariestad, för att titta på båten. Eftersom ensam inte alltid är stark fick jag sällskap av min gamla granne och vän. Vi mötte upp båtägaren i hamnen, som inte visste mer än oss om båten, då den var ett arv. Det krävdes dock inte lång betänketid – this is the one. Två dagar senare åkte vi ner igen för att genomföra affären och äntligen var jag båtägare!

Kommande helg så åkte jag ner ensam med en fullpackad Vovlo för att fixa iordning för sjösättning och hemsegling. Polering och översyn stod på schemat! Eftersom det var en bit att åka och ingen tid fick gå till spillo, bestämde jag mig för att inviga en av kojerna. Trots minusgrader och avsaknad av fungerande värmare, måste jag säga att det var en mäktig känsla. Det nya livet väntar. Jag knäckte en bärs och njöt av lugnet med ett dussin brinnande värmeljus. När ölen var slut och ljusen brunnit ut, somnade jag till nattradion under gatulampornas orangea sken. (Att båten fortfarande stod på land och ännu ej var sjösatt, var ingen signifikant variabel i den här uträkningen.)

Helgen resulterade i blanka fribord och en sjösättningsduglig OE32. Typ. Jag vill passa på att tacka de trevliga och hjälpsamma människorna jag träffade i hamnen, som erbjöd sig att låna ut polermaskin när de såg mig polera för hand. Måste säga att det snabbade på mitt arbete rätt ordentligt.

SjösättningTorsdag den första maj bokade vi sjösättning 11:15 och jag tog med mig farsgubben för hemsegling. Målet var att vara färdigriggad och klar senast 14.00, så vi skulle hinna hem innan mörkret föll. Men med lagen om all jävlighet så hade jag självklart glömt att checka och ta med nya dieselfilter. Motorn hade ju faktiskt gått så fint när de tog upp den i höstas.

Båten flög i och den flöt, yes. Alltid något. Men motorn hostade och gick inte som den skulle. Så jag kollade filtrena – som var heltäta. Att försöka få tag i framfilter till en gammal Yanmar på en röd dag som första maj var inte den lättaste uppgiften. Vänerprofil i Mariestad ska dock ha stor eloge för att försöka hjälpa mig även när det var stängt. Dock gick vi tyvärr bet på det då det varken fanns ett filter på hyllan eller ett begagnat i filtertunnan.

Klockan tickade på och vi hade inget annat alternativ än att lämna båten tills vi fått nya eller rengjorda filter. Vi lyckades till slut att skaka ut geggan som var i, och efter cirka 10 sköljningar började nyansen av brun diesel att avta. Med provisoriska slangar i en ren dieseldunk och rensade filter gick motorn som en klocka. Vi spände upp vant, riggade segel och lämnade vi hamn klockan 17.30. Tidsplanen hade falerat, men vad gör väl det? Det blev en riktigt härlig kvällstur! Fin segling från Mariestad, motor upp till Sjötorp, sedan låg vi på ett slag hela vägen upp till Hammarö där vinden avtog och det blev bleke. Solnedgången var extra fin en vårkväll som denna, och stjärnhimlen som smög sig över oss var en syn av högsta klass. Vi gled in i Mörudden runt klockan 01.00, förtöjde och gick hem förbi igenfrostade bilar.

Nu har vi haft båten hemma i en vecka, och det grejas med något varje dag. Elsystemet har fixats, så nu har vi både belysning och ström till plotter och autopilot utan att behöva bunta kablarna direkt på batteriet. Även en ny gasolspis med ugn med nya slangar och kopplingar på plats efter lite modifieringar.

Uh vad gött det känns! Nästa installationen blir av det mest livsviktigaste, stereon.

Skepp oh hoj landkrabbor! /Kaptenoty

Välkommen till Windpowered!

Dagen är här! Äntligen är hemsidan live och båten ligger i hamn. Det är nu det känns. Vårt projekt är verklighet.

Dock var det i söndags jag insåg att en dröm håller på att slå in. Jag låg på durken nere i vår båt och framtida hem, men huvudet ner i stuvutrymmet. Med en svamp torkade jag ur en blandning av vatten, gegga och diesel. Det här är den nya verkligen. En ny vardag. Detta kommer bli vårt hem.

Vi ska bannemig segla jorden runt.  Och på den här sidan ska vi dela vårt äventyr med er.

Emmie, Timoty & Sofia – The crew – hälsar er välkomna!